Snowglitterbooks blir 7 år – tankar om åren som gått, läsningen och om bokbloggar

Den här månaden är det 7 år sedan jag startade bokbloggen, då på blogg.se. Det är häftigt att tänka tillbaka på hur allt började och hur annorlunda det var då. 7 år känns inte som en fasligt lång tid, men i den snabbt förändrande medievärlden är det. 2014 hade jag återigen hittat till läsningen efter en paus på närmare 10 år. Jag trevade mig fram, jag läste Harry Potter och någon lättsmält pocket från lokala matbutiken. Jag hade ingen aning om vad jag som vuxen ens gillade för böcker. En kväll när jag skulle beställa från Adlibris och behövde boktips snubblade jag in på en bokblogg, på Adlibris fanns ofta länkade recensioner. Jag minns inte exakt vilken blogg det var, men några av de första bloggarna jag kom i kontakt med var Nellons bokblogg (finns numera endast på instagram), Liza på Iregnet och Victoria på Vargnatts bokhylla. Det blev starten för min egen bokblogg!

Det känns häftigt att få se min bokresa genom min blogg. Alla halvhjärtade och mer genomtänkta recensioner. Mina första rec-ex. Hur min smak har ändrat genom åren – allt kan jag slå upp och gå tillbaka till. Genom mina gamla inlägg kan jag direkt slungas tillbaka till handlingen, eller känslan, i en bok som jag läst för länge sedan. Skulle jag inte skrivit inlägg i 7 års tid så skulle en dimension av läsningen vara försvunnen. Min blogg är min egen arena där jag själv får välja hur, när och vad jag skriver om. Jag har haft några pauser under åren men inga längre avbrott.

Idag är bokbloggarna allt färre och andra sociala medier har tagit över. När jag startade bloggen 2014 fanns det inte #bookstagram så som vi känner till det idag. De flesta hade instagram, men ingenting som hade renodlat med böcker att göra. Instagram var också väldigt annorlunda då. Inga storyn, inga jobbiga algoritmer som styrde flödet, inga annonser. Det var en väldigt “lugn” app, om man säger så, jämfört med nu där det finns så mycket content att man kan känna sig matt. Jag tror många har glömt hur instagram har ändrat på 7 år. Jag är ändå tacksam för den fina gemenskapen som vi har på #bookstagram, men det är helt enkelt på ett helt annat sätt än när vi bara bloggade. Bloggarna är alltid mer personliga, recensionerna längre och bloggen är mer personlig. Bakgrund, tema, färger, font – ja allt spelar roll! Det går heller inte smidigt att hoppa omkring bakåt på instagram, det går inte att använda sökord. Även om formatet med instagram fungerar bra för att ha snabb kontakt och dela bilder så är det ganska klumpigt. Dessutom äger du inte det material du laddar upp och det är svårt att extrahera detta därifrån. Jag hoppas att alla åtminstone har det i tankarna. Ett företag kan när som helst stänga ner sin app och de kan göra vilka förändringar som helst på den. Min blogg är alltid min.

Jag har några starka läsminnen från när jag inledde min läsresa 2014 (utan att lunta), och det är Gone girl av Gillian Flynn, Agatha Christie (jag började samla då) och genren Young adult. För 7 år sen var jag i målgruppen för YA och dystopier för unga vuxna var som en helt ny värld som öppnade sig. Jag spenderade hela nyårsdagen 2015 med näsan i Veronica Roths Divergent. Marie Lus trilogi om June och Day i Legend, Prodigy och Champion var något av det bästa jag läst. De var två av de första rec-exen jag fick och jag var tårögd när jag öppnade paketet. Om jag skulle tycka lika mycket om böckerna nu – det vet jag inte. Det spelar heller ingen roll eftersom läsning är det som sker i nuet, i stunden.

Jag var ganska insatt i Harper Collins YA-produktion som är verksam under namnet Epic Reads. De gjorde jättekul Book nerd problems-videon och jag älskade Margot Wood som höll i trådarna där. Hon har förresten nyligen debuterat med en YA-bok som heter Fresh.

Det här blev lite längre än jag tänkt, men det finns mycket att reflektera över på 7 år. Jag älskar fortfarande att läsa bokbloggar och det gläder mig att jag fortfarande har kontakt med härliga personer som jag lärde känna när jag hoppade in i den här världen. Utan bokbloggar och #bookstagram skulle jag inte läst de böcker jag läst! Jag kan med handen på hjärtat erkänna att 90% av det jag läser kommer från vår fina gemenskap. Det betyder inte att jag läser allt som varenda kotte säger att “är så bra, det måste du läsa!”, utan att jag ser böcker som jag annars inte skulle få syn på. Sedan tar jag reda på om handlingen verkar intressant och därefter gör jag beslutet att läsa. Mitt nyfunna intresse för klassiker har påverkats av andra och hur roligt det är att kunna dela läsupplevelser. Läsningen är mer spännande när man ingår i någon form av gemenskap, mycket av att vara människa handlar om att dela sina upplevelser, tankar och funderingar. Det är dessutom inte bara innehållet i böckerna som gör oss boknördar; böcker som artefakt är intressant. Att samla, köpa, låna, dofta och titta på, det finns så mycket mer än bara berättelsen. Om vi bara brydde oss om berättelsen kunde vi lika gärna endast hålla oss till e-böcker och inte ha en enda bok i hemmet. För mig är den tryckta boken viktig för min läsning och böcker som hobby.

Ha en fin höst allihopa! Tack för att ni hänger kvar på bloggarna och läser – vem vet om detta någon gång igen blir den populäraste formen av bok-gemenskap.


En kommentar

Magisk realism – vad är det?

Termen magisk realism kan ibland dyka upp som en förklaring om en bok. Vad betyder det? Eftersom jag själv visste på tok för lite om detta bestämde jag mig för att sammanfatta lite information i ett blogginlägg. Sist kommer också lite boktips för den som vill utforska magisk realism!

Magisk realism som term började användas så tidigt som 1925 av en tysk konstkritiker vid namn Franz Roh. Då menade han att den konst som avviker från den strikta realismen; konst som idealiserade det verkliga med vackra kroppar, utsökta landskap och starka känslor. Magisk realism tog fart i 1940-talets latinamerikan och Karibien och på 1950-talet blev det så att säga “mainstream” bland författare så som Jose Martí och Ruben Darío. Även om magisk realism är starkt förknippat med Latinamerika så hade exempelvis Franz Kafkas Förvandlingen från så tidigt som 1915 klassats som magisk realism om termen varit vanligare då.

En av de kändaste författare inom magisk realism är nobelprisvinnaren i litteratur 1982 Gabriel García Marquez som skrev boken Hundra år av ensamhet. I boken kan man läsa om författarens åsikter och tankar kring ämnen som politik och fattigdom; magisk realism ansågs inte handla om de rika och välställda i samhället. Gabriel García Marquez har sagt att “Surrealism comes from the reality of Latin America.”

Magisk realism har vissa typiska karaktärsdrag: berättelsen ska utspela sig i en realistisk miljö men innehålla magiska element. I magisk realism ska gränserna mellan fiktion och verklighet vara suddiga. Några exempel på detta kan vara att en död karaktär lever, telepati eller att tidslinjen på något sätt avviker från det vi anser vara verkligt.

Det är inte samma sak som fantasy, även om det låter ganska snarlikt när man beskriver det. Berättelser med magisk realism struntar i att berätta hur “magin” fungerar, det som händer ska ses som helt vanliga, vardagliga, inslag och behöver därför inte förklaras.

Så vilka verk förknippas med magisk realism? Här får ni några tips!

Kanske ni till och med har läst magisk realism utan att veta att det var det? Man behöver inte alltid en term för allt här i världen, tycker jag. Själv har jag inte haft några riktigt starka läsupplevelser av magisk realism, tvärtom har jag ibland svårt för det. Men jag har inte gett upp ännu, Murakami står högt på min att läsa-lista.


0 Kommentarer

Att läsa klassiker, om läsvanor och lästempo

I min klassikerutmaning (månadens klassiker) för 2021 har jag bekantat mig med en hel del böcker jag kanske inte annars skulle plockat upp. Det har gett mig en hel del nya insikter, framför allt om läsning. För många år sedan läste jag Jane Austens Stolthet och fördom och förstod inte alls grejen. “En tråkig, intetsägande bok” blev omdömet. Om jag skulle läsa om den idag tror jag inte jag skulle ge samma betyg. Varför?

Jag tror att man måste vara på en viss nivå, läsförståelsemässigt, för att alla gånger ens orka hänga med i en klassiker, speciellt om den är lite äldre.

Precis som med musik och filmer så finns det mycket litteratur som följer ett slags mönster som vi blir vana vid. Det ska finnas en tydlig början, en plot, gärna en plot-twist och ett ordentligt avslut. Det ska finnas ett tydligt karaktärsgalleri och helst inte för många karaktärer. Vi vill ha handlingsdriven text där vi hela tiden har något som lockar oss att läsa vidare. Det får inte blir segt och trampa på stället.

Vissa klassiker tycker jag inte alls passar in i dagens modell. Det finns såklart mängder av olika klassiker och samtida böcker som går sin egen väg, men om man tänker på det stora hela. För att uppskatta en klassiker måste man kanske lägga in en annan växel. Ofta måste man läsa långsammare och verkligen ta in texten, speciellt om den inte fokuserar starkt på att det ska hända saker hela tiden. Det kan vara en enda mening som en karaktär säger som avgör stora händelser eller en stämning i boken. Många samtida böcker slänger in mera vardagligt prat i sina dialoger. Dessutom är klassiker ofta föråldrat i språket, människor använde ett annat sätt att föra sig och uttrycka sig. Då beter sig också karaktärerna annorlunda.

Under 7 år har jag nu läst böcker intensivt (60-80 böcker per år ungefär). Det handlar inte nödvändigtvis om hur många böcker jag läst men att jag har läst mycket; använt hjärnan för läsning, och därmed tränat upp den. Läsning är såklart inget som hjärnan kan av sig självt. Jag förstod att klassiker måste läsas “med andra ögon” än det jag är van vid, men ändå tog det emot att läsa klassikerna. Ofta är vi rädda för dem. Ibland är de tjocka, gammaldags språk eller mycket hypeade och vi tänker att vi kanske inte kommer gilla dem. Ibland verkar handlingen tråkig, speciellt krigsskildringar är inget jag intresserar mig för. Men om man ibland vågar gå ut ur sin egen comfortzone och bara läsa med ett öppet sinne kan man få ut ganska mycket av att våga prova annan typ av litteratur. Man kommer ändå inte gilla alla böcker, alla klassiker är inte just din bok. Men i en tid där vi, speciellt på bookstagram och bokbloggar, ser hur många kan avverka hundra böcker på ett år så dras man lätt med i det. Att läsa Tolstoi i en hel månad och kanske inte ens gilla boken – det är risker många inte ens vågar prova. Ibland är det faktiskt helt okej att dra ner på lästempot. Hur många böcker man hinner läsa har ingen betydelse, eftersom läsning handlar om det du gör i stunden: läser. Men jag har själv upplevt att jag känner mig långsam om jag i flera veckor läser samma bok. Nästan som om jag tappar tålamodet, även om inte det är något fel på boken. Då måste man stanna upp och fråga sig varför man läser: för att hinna läsa allt man vill läsa eller för att njuta av läsningen?

image

Kanske vi lever i en tid där allt ska gå rysligt fort. Serier ska binge-tittas, filmutbud finns i det oändliga, streamingtjänsterna spottar ut nytt att titta på en så snabb takt att vi till och med upplever stress. Fomo – fear of missing out kan också börja nästla sig in bland bokälskare. Vi vill inte missa den där spännande boken som alla talar om just nu. Men vi vill ju också läsa de där 10 böckerna vi har i vår akuta TBR-hög. Plus alla tvåhundra olästa böcker vi har hemma. Och fyrtio bibliotekslån (eller är det här bara jag…). Plötsligt befinner vi oss i en tid där vi känner att vi inte hinner med. Det här är inget nytt problem, men jag tror det har intensifierats i och med att vi allt mer samverkar via sociala medier.

Förutom läsning är många av oss också intresserade av annan typ av underhållning. Allt ska hinnas med. I något skede måste vi prioritera. Och det då vi kanske börjar skynda oss mot vår vilja. Ibland undrar jag om ljudböcker bidrar till binge-lyssnande av böcker, så fort man gör något så måste man lägga i hörlurarna för att hinna igenom allt man vill. Det är bara min fundering, jag lyssnar inte själv på ljudböcker, så kommentera gärna.
I någon del av mig känns det som om jag alltid har miljoner saker på hög. Och det har vi oftast redan på jobbet, med hushållsarbetet eller i trädgården. Vi måste inte stressa oss igenom våra hobbyer och fritidsintressen.

Jag vill göra ett slag för att läsning ska få vara en del av vårt hypersnabba samhälle som får gå långsammare och som ska få ta tid. Våga välja en “svårare” bok, kolla upp klassiker som kanske verkar intressanta. Det utkommer massor med böcker hela tiden och hur mycket vi än läser kommer vi aldrig att komma i mål; för det finns inget. Vi kommer aldrig hinna läsa alla böcker vi vill läsa eftersom vi inte hinner avverka böcker i den takt de kommer ut. Plus allt som finns tillgängligt från förut. När man finner ro i den tanken kanske man också finner ro i sin läsning. Klassiker är ofta böcker som blir klassiker eftersom så många läsare funnit glädje av att läsa dem. Det finns alltså en liten, liten kvalitetsstämpel på dem. Därför är jag nyfiknare än någonsin på de böckerna, även om inte alla böcker passar alla läsare. Bara jag kommer ihåg att varva ner och ignorerar alla olästa böcker som blänger på mig från bokhyllorna.


4 Kommentarer

Renodlade ljusboksmanus – vad är grejen?

Ljudböcker – en vattendelare. Vissa älskar det, andra gillar det inte. Digitaliseringen har onekligen bidragit till ljudbokens frammarsch. Nu behöver vi inte längre låna eller köpa 7 stycken CD-skivor för att lyssna på en ljudbok. Förresten, vem annan minns de ljuvliga Disney-kassettböckerna från 90-talet? På Youtube har någon laddat upp flera av böckerna med det klassiska ljudet “när du hör det här ljudet ska du vända blad *PLING*”.

I en kulturpodd nyligen diskuterades det här med ljudböcker. Bland annat har en chef på ett ledande bokförlag sagt att vill folket ha ljudböcker – då producerar vi ljudböcker. Men nu handlar det inte längre om att läsa in en tryckt bok till en ljudbok. Nu ska böcker produceras direkt i ljudboksformat. Vad betyder då det här och vad händer med texten i ljudboksformat?

Genom att direkt beakta ljudboksformatet då boken produceras underlättas författarens arbete med att göra texten “ljudboksvänlig”. Förlag har därför uppgjort instruktioner för ljudsboksförfattare. I dessa instruktioner nämns bland annat det här:

  • kapitel ska sluta i cliffhanger
  • använd inte för svåra ord
  • skriv i jag-form
  • försök att titta på vad det redan finns och “efterapa”
  • lägg in en överraskande vändning inom första tio minuterna
  • en rak, enkel, berättelse, undvik tidshopp
  • inga snarlika namn på karaktärer
  • använd ett litet persongalleri
  • handlingen ska vara dialogdriven och ha ett högt tempo

Min första tanke när jag hörde dessa kriterier var att detta låter inte klokt. Ju mer jag tänkte på saken desto mer blev jag tillfreds med den. Om man riktigt funderar och tittar i litteraturutgivningens spegel så har detta gjorts, och görs, fortfarande. Detta är egentligen inget nytt. Det nya är bara formatet och att man försöker producera text som passar ljudboken. Jag blir ändå lite förfarad vid tanken att det låter, på instruktionerna, som att läsaren är lite “dum”, och inte kan hänga med i tidshopp, stort persongalleri osv. Många klarar av att lyssna på gamla klassiker och tjocka tegelstenar som räcker otaliga timmar att lyssna på. Men kanske faktum är att den stora massan inte är intresserad av det. Speciellt det där med att “inte använda för svåra ord” gör mig konfunderad. Antagligen menas det att texten ska kunna flyta på i bakgrunden när man gör annat, och om det finns mycket tunga/svåra/nyanserade ord så bidrar det till att man zonear ut från berättelsen. Då funderar jag om ljudböcker är gjorda för att vara en andra hands-underhållning: det du lyssnar på medan du gör annat. När jag läser en fysisk bok gör jag faktiskt ingenting annat. Kan detta påverka läsupplevelsen? Jag tror det.

Själv lyssnar jag inte på ljudböcker. Jag har försökt, men det är inte min grej. Jag gillar inte när uppläsare ger röster åt karaktärer, jag vill använda “mina” röster. Enklare sagor fungerar, för par år sedan lyssnade jag på Narnia. Det gick väl an, men fortfarande är ljudbok inget jag känner ett behov av.

De digitala abonnemangen har ökat kraftigt under de senaste åren. Allt fler har börjat “binge-lyssna” på ljudböcker i rasande fart. Kanske till och med bokstavligen; med uppsnabbat uppläsartempo. Många går omkring med hörlurar konstant; poddar, ljudböcker, musik osv. Jag vill bara med detta inlägg poängtera att det vi kunder begär, det får vi. Om vi vill motverka någonting måste vi som konsumenter sluta använda/köpa det. För mig är t.ex. biblioteket väldigt viktigt, och jag lånar hellre mitt material än använder strömningsgtjänster. Det är både en ekonomisk och värderingsfråga.

Jag hävdar att alla typer av berättelser och format ska få finnas för läsarna. Ljudböcker är inte nödvändigtvis bort från tryckta böcker, det ena behöver inte konkurrera ut det andra. Jag har tidigare bara sett ljudboken som en förlängning av den tryckta boken, men numera verkar ljudböcker få en helt egen nisch inom branschen. Vad kommer det här att göra med vårt konsumerande av böcker? Det är nog frågan för mig. Det är konsumenterna, användarna, kunderna och låntagarna som styr vad vi får.

Läs också denna intressanta kolumn på Svenska Yle som handlar om just ljudböcker: https://svenska.yle.fi/artikel/2021/03/14/kolumn-hundratusentals-bocker-for-priset-av-en-kaffe-och-en-bulle-nej-tack


En kommentar

Gissningar på nominerade – Årets bok 2021

Varje vår utser Bonniers Bokklubbars fem litteraturredaktörer 12 stycken böcker som nomineras till priset “Årets bok”. Tanken bakom priset är att läsarna är de som väljer vinnaren bland de tolv nominerade, inte en jury. Här är de som vunnit sedan Årets bok startade år 2016:

2020 – Där kräftorna sjunger av Delia Owens

2019 – Silvervägen av Stina Jackson

2018 – 1793 – Niklas Natt och Dag

2017 – Glöm mig av Alex Schulman

2016 – Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Riktiga bästsäljare, eller hur? Jag har läst Där kräftorna sjunger, Silvervägen och Det är något som inte stämmer.

De kriterier som litteraturredaktörer baserar de nominerade böckerna på är:

  • Hög språklig kvalitet
  • Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
  • Tilltala en bred läsekrets
  • Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)
  • Utgiven på svenska under 1 maj – 30 april respektive år.
    (Källa: åretsbok.se)

Det jag gillar med det här priset är att det ska tilltala en bred läsekrets. Augustpriset och Nobelpriset i litteratur har andra kriterier, på något vis är Årets bok ett pris där “vanliga” människor får säga sitt och vara med. Positivt helt enkelt!

Mina gissningar på nominerade för Årets bok 2021 kommer här (ja, jag plockade med 14 titlar istället för 12, bara för att jag inte kunde bestämma mig):

Hur resultatet blir får vi se den 27 april 2021.


0 Kommentarer

Är chick lit fortfarande aktuell?

Vad är chick lit? Benämningen “chick” står för ung och “lit” för litteratur. Den här genren var enorm på 90-00-talet och berättelserna riktar sig till unga kvinnor i 20-30-års åldern. Ofta bor karaktärerna i storstäder som New York eller London, de är intresserade av killar och utseende. De kanske vill skapa en karriär, varför inte på en glammig tidning, som fotograf, reporter eller journalist. När jag började läsa mycket som vuxen blev det en hel del chick lit. Många minns bland annat de här författarna som var chick lit:ens drottningar då det begav sig på 90/00-talet:

Man får ju nostalgi av att bara se omslagen. Marian Keys och Sophie Kinsella var en av de första författarna som jag läste när jag prövade att läsa vuxenböcker.

Nu är det länge sedan jag hörde talas om chick lit. Däremot är det feelgood som nu är genren som dominerar för unga kvinnor. I chick lit:ens värld handlar det mycket om storstaden; martinis och snygga högklackade skor. I feelgood:en handlar det mycket om småstadsliv och hembakta muffins. Har vi kommit till en ny era i litteraturen, då unga kvinnor inte längre är lika fascinerade av ett lyxigt, och kostnadsslukande, storstadsliv?

Cosmopolitan var en tidnings-bibel för unga kvinnor i början på 00-talet. Den fanns på hur många språk som helst, men i både Sverige och Finland har utgivningen lagts ner. Sex and the City, tv-serien som fick alla att vilja bo i New York och lägga sin månadslön på ett par stiletter av märket Manolo Blahniks, slutade sändas 2004 men den går alltid i repriser. Många av de populärare tv-serierna för unga vuxna genom tiderna har fokuserat på storstadslivet, som Friends och How I Met Your Mother.

Cosmopolitan, juli 2001

Kan det ha skett ett skifte i mode och trender som nu gör den pinnsmala, karriärskvinnan som dricker lyxiga drinkar och köper handväskor inte längre är det som man vill läsa om? Har också litteraturen blivit mera “downsize”? Kanske kvinnor vill ha mera substans i sina böcker, även om feelgood inte alltid har särskilt mycket substans heller. Eller så har den svenska och den översatta litteraturen inte hakat på chick lit-böckerna så som förut. När man tittar på amerikansk utgivning ser det kanske lite annorlunda ut. I mitt stilla sinne undrar jag och chick lit har evolverat till det vi idag kallar feelgood. Feelgood verkar ha ganska många olika teman (vänskap, kärlek, humor, business m.m.) och ibland en del svärta (död, psykisk ohälsa m.m.), mycket likt chick lit.

Många av chick lit böckerna var också ett slags fenomen, som Bridget Jones. På senaste tiden tycker jag inte vi har sett något liknande, eller någon likande karaktär/bok, som kunde klassas som fenomen. Litteratur går också i olika perioder, i början av 2010-talet ville alla läsa om paranormal romance, fantasy, dystopier och framförallt young adult-genren blev enorm med Katniss Everdeen (Hungergames) i spetsen (och före det hade vi ju Twilight, 2008). Det är möjligt att vi just nu befinner oss i feelgood:ens trygga famn och att många läsare småningom blir mätta på genren.

Det finns också böcker skrivna om chick lit som genre i litteraturen. Tips för de som är intresserade!

Chick lit – från glamour till vardagsrealism av Maria Nilson och Chick Lit: brokiga läsningar och didaktiska utmaningar av Maria Nilson och Helene Ehriander.

Vad tänker ni om chick lit såhär år 2021?


0 Kommentarer

Läsning är personligt

Jag tänker ofta på det här med boktips. Utan boktips skulle vi kanske navigera oss blint genom bokkataloger, sociala medier, i bokhandel och på biblioteket, i jakten på en bok som kunde tänkas intressera oss. Varifrån får vi våra boktips och varför väljer vi att läsa en specifik bok?

Jag tror vi alla hört frasen “Den måste du läsa, den är så bra!” av någon välmenande människa i vår omgivning. Att säga att en bok är “bra” kan vara lite knepigt. Vet någon annan människa vad som uppfattas som en bra bok för mig? Vad kännetecknar en bra bok? Jag skulle istället vilja säga att “Jag uppskattade boken eftersom den handlar om *tema*. Kanske den skulle intressera dig?”. Det jag vill komma till är att det här är att läsning är högst personligt. Läsupplevelsen är unik för varje person och egentligen är det totalt omöjligt att räkna ut vad någon kunde tänkas gilla. Om du känner en person väldigt bra, och du dessutom har följt med vilka böcker hen gillar i flera års tid, ja, då kanske du faktiskt kan ge ett konkret tips. Annars handlar boktips mera om att ge synlighet åt böcker. Genom att boktipsa visar man upp böcker och kort beskriver handlingen, och på så vis får varje läsare ta ställning till om det låter lockande eller inte. Men räcker det här?

Recensioner är egentligen föga värt, förutom när man vill diskutera böcker. Orsaken till att jag fortfarande skriver på min blogg är att jag gillar reflektionen över min läsning och kan gå tillbaka och titta vad jag har tänkt. Och ännu roligare blir det när vi är flera som läst samma bok och kanske har olika åsikter. På så vis ger läsningen en slags ny dimension; det som sker efter läsningen. Böcker kan påverka oss länge efter att vi läst dem, både på ett positivt eller aningen negativt sätt (t.ex. om handlingen var ganska tung att ta till sig).

Bloggen är viktig för mig eftersom att mycket boktipsande nuförtiden sker via andra sociala medier, närmare bestämt “bookstagram” på Instagram (följ mig gärna på @snowglitterbooks). Jag tycker det är roligt att ta del av boktips där, och nästan allt jag läser har jag fått nys om på instagram. På så vis har sociala medier ett enormt inflytande på min läsning. Men det är inte samma sak som bloggar. På Instagram är det ofta mikro-recensioner, en ganska kort beskrivning och ett betyg, om ens det. Vi har övergått från att ge djupodlade analyser till att snabbt ge och ta emot information om böcker, precis som med mycket annat. Bokbloggarnas era är inte helt och hållet förbi, men det är allmänt känt att allt fler övergår till bookstagram. Det kräver tid och engagemang att ha en bokblogg, betydligt mer tid än att snabbt ladda upp ett foto på Instagram och skriva några rader.

Vi lever i en tid då böcker finns tillgängliga överallt, speciellt nu när streamingtjänsterna har marscherat in i allas telefoner och plattor. Hur ska man sålla bland miljoner böcker vad man vill läsa? Hur hitta man sin bok? Om man inte hittar de böcker som verkligen är rätt för en är risken att läsningen stagnerar. Det här speciellt ett problem bland yngre läsare och de som närmar sig slukaråldern. Jag är övertygad om att det finns en bok för varje läsare där ute och att det bara gäller att hitta den. Genom ett visst antal böcker som boktips till en hel grupp fångar man kanske någons intresse, men långt ifrån allas.

På något sätt behöver vi kunna ge individuella boktips, för att varje läsare ska känna sig sedd och unik. Kunskaper i hur man informationssöker behövs också, så att man själv kan leta reda på böcker med en viss handling eller av en viss typ. Det man vill läsa om kan variera stort, som yngre minns jag hur man ofta hoppade mellan intressen. Ibland var det hästar som gällde, ibland ville man läsa om känslor och problem, man ville känna igen sig eller ibland ville man helt enkelt fly den riktiga världen. Mycket av läsning handlar om förståelse; att bli förstådd och bekräftad genom läsning (det finns andra som känt lika som jag), att förstå andra (jaha, den här personen tänker såhär!) eller att på olika sätt bli uppmuntrad i det man just nu intresserar sig för. Läsningen är så mycket mer än bara läsförståelse och alla nyttoeffekter som det pratas om. Jag skulle gå så långt som att säga att läsningen är person-skapande; det både utmanar och bekräftar.

Det här gäller också oss vuxna. Om boken inte tilltalar oss, då är det fel bok. Man ska inte läsa ut böcker som man inte känner sig tilltalad av. Ge det några kapitel, men våga ge upp om det inte intresserar dig. Ibland får man ge upp många böcker på rad, om man har otur. Kanske man har valt en bok för att många andra verkar älska den, kanske man har lyssnat på den där välmenande kompisen som säger att “du måste läsa den här”. Och så läser du utan att egentligen veta varför. Livet är inte linjärt, och det är inte heller läsningen. Genom olika faser och situationer i livet intresserar många olika typer av böcker.

Jag är orolig för de ungas bristande läsintresse, men framför allt för de vuxnas. Skolan och biblioteket kan göra vilka insatser som helst gällande läsning, men det är hemifrån mycket av våra vanor och intressen skapas. Icke-läsande föräldrar kan (jag betonar kan, det finns undantag) ha svårt att uppmuntra barnen att läsa. Jag tror inte heller att det går att uppmuntra barn att läsa genom att prata om hur smart och välbalanserad man blir, hur stort ordförråd man får osv. Det kanske hjälper, och det är bra att det lyfts fram, men äkta läsglädje får man troligen inte av att någon berättar för en hur bra något är. Äkta läsglädje får man när man upptäcker att läsningen är något personligt, nästan något hemligt. Berättelsen från boken är unik i mitt huvud och ingen annan kan se de bilder jag har inom mig. När man upplever det ruset och den känslan av något som är snudd på magiskt, då kan man hitta läsglädjen. Oavsett hur nyttigt det påstås vara.


7 Kommentarer

Vart försvann succéförfattaren Gillian Flynn?

Photo credit: Heidi Jo Brady

Gillian Flynn gjorde stor succé med alla sina tre deckare, men de flesta minns henne från Gone girl, 2012, (på svenska Gone girl, Modernista) som sålts i 20 miljoner exemplar. Boken filmatiserades med Ben Affleck och Rosamunde Pike i huvudrollerna och drog in över 369 miljoner dollar i biljettförsäljning.

Svenska omslaget för Gone girl, Modernista.

De övriga mörka deckarna Sharp objects, 2006 (Vassa föremål, Modernista) och Dark Places, 2009 (Mörka platser, Modernista) samt novellen, The Grownup, 2014 (En sån som du, Albert Bonniers förlag) blev omtyckta, men på sju år har inget nytt getts ut av författaren.

Nu berättar dock Gillian Flynn att hon hållit på att skriva på en manus till en tv-serie vid namn Utopia som kommer att sändas på Amazon Prime.

Dessutom håller hon på att skriva på en ny roman, så den långa väntan kanske snart är över. Hon berättar för tidningen WSJ Magazine att hon skriver bäst mellan klockan 11 och klockan 2 på natten och dricker mängder Coca-Cola Cherry.

Jag har älskat Gillian Flynns författarskap och ser framemot att få höra mera nyheter om den kommande boken! Förväntingarna är höga – det tror jag också Flynn är medveten om. Troligen kommer hon aldrig kunna skriva en storsäljare som Gone girl igen, men tiden får utvisa.


En kommentar

Läsning pågår

Hösten är här och läsningen pågår även om bloggen uppdateras allt för sällan. Jag har flera recensioner jag skulle behöva skriva, men oftast kommer skolarbetet före. Jag hoppas att jag snart hinner uppdatera lite bättre!

Just nu har jag också väldigt många böcker på gång, men få som jag avslutat. En liten lässvacka kan man säga. Jag behöver hitta rätt bok med rätt stämning. Modernista har nyss gett ut en till del av Louise Pennys serie om Armand Gamache, det brukar vara ett säkert kort att prioritera läsning igen.

Såhär är livet, läsningen går i vågor. Så fort jag känner att jag inte har läslust så drabbas jag nästan av en smärre panik. Det bevisar hur viktigt läsning alltid har varit för mig, en verklighetsflykt och ett viktigt sätt att hantera stress. Framöver ska jag prioritera böcker jag verkligen, verkligen, ser fram emot.

Nästa recension som jag ska skriva är Kjell Westös senaste, Tritonus. Blandade känslor om hans böcker, igen en gång.

Här kommer en bild från min gamla blogg, lite böcker att komma i höststämning med.


0 Kommentarer

E-bok vs. Fysisk bok

Jag har länge dissat e-böcker. Det var par år sedan jag provade på att läsa min första e-bok, på en Amazon Kindle. Det gick förvånansvärt bra och boken jag läste tyckte jag mycket om. I och med den pandemi som nu råder är biblioteken stängda, och Adlibris har väldigt långsamma leveranser (som vanligt). Vad gör jag då? Jo, köper en egen Kindle och lånar e-böcker!

Det finns många fördelar med e-böcker. Jag kan låna ett stort utbud på biblioteket, helt gratis. Jag får böckerna direkt och behöver inte lämna mitt hem för att hämta dem. Smidigt!

E-böcker ska, enligt mig, bara läsas på riktiga e-läsare, dvs. de som har e-bläck. E-läsare har inte en reflekterade skärm, så de går bra att läsa utomhus. Batteriet kan hålla i veckor och du slipper den ansträngning på ögonen som de flesta av oss redan utsätter oss för med LCD-skärmar. Läser du en bok på en iPad så stirrar du i princip på ljus, och en längre stunds läsning kan resultera i huvudvärk och andra negativa bieffekter.

Nu har jag alltså läst några böcker till på min Kindle och jag tycker den är en bra komplement till mina fysiska böcker. Men som jag tidigare konstaterat så kan aldrig e-böcker konkurrera ut fysiska böcker. När jag läser e-böcker så får jag boken snabbt, och innehållet i sig fungerar lika bra som den fysiska boken = jag förstår berättelsen.

Men visst är det något som saknas. Det känns som om e-boken är ett manus, ett utkast, en råkopia, en naken berättelse, en berättelse utan kropp. En bok för mig är en helhet; pärm, bindning, färger, typografi, doft, att märka ut med små lappar, använda fina bokmärken, se hur många sidor som är kvar osv. Allt det försvinner med e-böcker.

Jag kommer alltså fortsätta läsa e-böcker nu som då, men när jag vill ha en bokupplevelse så behöver jag en fysisk bok.


0 Kommentarer