Litterära priser – business och kulturellt kapital eller ett sätt för branschen att förbli relevant?
Såhär dagen efter att Nobelpriset i litteratur delats ut kommer samma frågor till mig som alltid efter en prisutdelning: är inte tiden före priset roligare än efter? Precis som med julafton. Det är roligt att gissa vad utkomsten ska bli och det hela kulminerar i en fest med ett pris. Dagen efter är man lite mätt på det hela men trycker ändå i sig chokladkonfekt.
Nobelpriset i litteratur är ganska långt jämförbart med att vinna en olympisk medalj i sport. Litteraturen kan ändå inte ”vinna” – litteraturen vinner bara läsarnas hjärtan eller inte. Ändå ska priser delas ut. Vi kan inte mäta hur bra en bok är med något mått, bara en jury kan avgöra vilken bok som borde vinna priser. Ska vi ens lita på en jury? Hur mycket påverkas juryn av deras egna upplevelser, politiska åsikter, manipulation av omvärlden och hypen av vissa böcker? Ingen kan vara riktigt säker på det. Det vi dock är säkra på är att Nobelpriset i litteratur anses vara det bästa och mest högt rankade litteraturpriset i världen. Genom priset riktas omvärldens blickar samtidigt till samma författare. Det är fint. Priserna skapar nämligen en slags samhörighet som vi människor alltid längtar efter. Att få ta del av något, tillsammans med andra som är lika intresserade. Ungefär som om ett fotbollsfan skulle gå på en fotbollsmatch med en god vän och heja på sitt lag. Efteråt diskuterar de matchen och lever sig in i den igen. Litteratur fungerar, konstigt nog, på liknande sätt.
För mig har Nobelpriset i litteratur alltid känts som ett väldigt elitistiskt pris, ofta med en författare man inte hört talas om innan (i år hade jag turen att läsa Annie Ernaux Sinnenas tid dagen före Nobelprisvinnaren utsågs). Jag är inte den som ställer mig i bibliotekskön för att låna Nobelprisvinnare, bara för att läsa något av just den författaren. Tvärtom ställer jag mig oftast skeptisk till hypen. Kanske bottnar det i att jag tycker att förlagsvärlden blivit allt mer kapitalistisk och fokuserad på författarna. Författarna ska hyllas och uppmärksammas, det är ett viktigt yrke. Men för mig är det ett yrke bland mängden – lokalvårdare, författare, fotograf, journalist eller pedagog. Jag drar mig från att gå med i det som gör författare till kändisar – för att uttrycka det enkelt. På Bokmässan i Göteborg blir fokus allt mer på författare än på böckerna. Litteraturälskare står i kö för att ta selfie med författaren, flödet på sociala medier svämmar över på bilder av scener där kända författare sitter och diskuterar. Vem som har lyssnat på vem, vem som har träffat vem…det börjar bli allt mer likt underhållningsbranschen. Är det dit vi vill gå? Det är förstås inte författarnas fel. Det är komplicerad häxbrygd skapad av samhällets vanor och krav, sociala medier och dagens marknadsföring och förlagens törst efter vinst. Genom att vi deltar i denna kändis-hets fortsätter vi att applicera underhållningsbranschens regler på litteraturvärldens: den som har det största namnet säljer bäst och gör mest pengar. De stora namnen kan också ge ut manus som skulle ratats om de skickats in av en okänd person (här kanske någon protesterar, men tröskeln är högre för en okänd person att bli utgiven, det vet alla). De stora namnen kan skriva en barnbok på en vecka och bli utgiven direkt. Ett stort namn garanterar försäljningen och därför ska alla författare försöka nå sin stjärnplats på författarhimlen. De ska marknadsföra sig väl och synas och höras på alla sätt de kan. Samhällets syn på författare är i förändring.
Nobelpriset i litteratur gör att förlaget som har rättigheter till författarens böcker får ett rejält uppsving i bokförsäljningen. Jag tycker om att författare premieras för sitt hårda arbete. Jag tycker samtidigt att det blir tråkigt när det handlar så mycket om pengar. Böckerna pryds med ”Nobelpriset i litteratur”-logon och ställs längst fram i bokhandlarna – här ska det säljas! Kom och köp VINNAREN! Vinnare måste betyda att det är bra! KÖP!. Det här är också lite farligt med tanke på förväntningar, böckerna ska hypeas upp till nivåer de kanske inte kommer till. Vi har alla väldigt olika boksmak. Ett litterärt pris betyder slutligen inte så mycket, det är bara ett (kanske nytt) författarnamn vi får upp ögonen för. Om sedan väljer att läsa eller inte beror mycket på hur vi i övrigt väljer vår läsning. Många lider av FOMO (Fear of missing out) och blir kallsvettiga vid tanken att gå miste om en litterär karamell eller att bli utanför den litterära diskussionen. Då blir läsningen mycket styrd av vilka böcker som säljer bra och som det diskuteras mycket om. Igen – samhörigheten.
Nobelpriset i litteratur är ändå riktigt litteraturpris. Jag säger ”riktigt” i brist på bättre synonym. Priset har nämligen en rätt så stor jury som alla är mycket insatta i litteratur, opartiska och som inte är anställda i bokbranschen, t.ex. på ett förlag eller hos någon bokhandel. Det kan man däremot inte säga om folkets pris ”Årets bok” som ordnas av Bonnierförlagen. Folket ska välja sin favoritbok bland 12 utvalda böcker från svenska förlag. Juryn kommer från Bonnierförlagen och i år fanns extra mycket böcker ur Bonnierförlagens egen utgivning nominerade till priset. Det hela maskeras genom att ”Årets bok” marknadsförs på alla Bonnierförlagens sociala mediekanaler och man glömmer bort hur många som förlag verkligen hör till Bonnierförlagen. Det verkar som om ”alla förlag” är delaktiga i priset även om det inte är riktigt så. Själv hade jag missat att flera förlag ingick i koncernen, så som Romanus & Selling och Historisk Media. Bonnierförlagen marknadsför dessutom ”Årets bok” på kanaler som inte är kopplade till bokförlagen utan till läsning och böcker, så som @selmastories och @alskarbocker på Instagram. Smart.
En som snappat upp idén med att ordna ett partiskt pris för att öka försäljningen är Adlibris. För något år sedan började de med ”Adlibris-priset” där de anställda nominerar böcker. Här går ändå min gräns för vad som får kallas pris. Det är en skamfläck för hela bokbranschen när Nordens största försäljare av böcker hittar på ett pris med en jury som består av anställda. De nominerade böckerna är självfallet sådana som de räknat ut att kommer att sälja bra (stora namn, ni vet). Varför skulle de vaska fram någon fantastisk bok från ett mindre förlag, de säljer ju inte lika bra. Vissa stora förlag har, tyvärr, gått med i denna fars och skriver ”Bok X är nominerad till Adlibrispriset!”. Varför skulle inte förlagen nappa på det här, det kan ju öka försäljningen. Genom att vi lägger till ordet ”pris” så blir människor genast intresserade.
Låter jag pessimistisk? Kanske. Men jag uppmanar alla att använda sitt bondförnuft – de flesta företag vill ändå göra vinst och sälja. Vi måste bli mera skeptiska och ifrågasättande. Ifrågasätt varför man kallar det ”Årets bok” men nominerar nästan enbart böcker från de egna förlagen? Det kunde likaväl hela Bonnierförlagets pris. Det skulle kännas mera rättvist och transparent. Bojkotta ”Adlibris-priset”: tala inte om det, dela ingenting om det och undvik att köpa de nominerade böckerna. Köp istället en bok du velat läsa länge, besök din lokala bokhandel och be dem köpa in boken om den inte finns på hyllan. Som pris åt dig själv kan du köpa lite choklad. Bravo!
0 Kommentarer
Ett inlägg om omläsning
Jag har inte varit bra på att läsa om böcker. Ibland gör jag det, men mycket sällan. På senaste tiden har jag dock ändrat mig lite angående omläsning och försiktigt börjat prioritera det mer. De flesta som läser väldigt mycket läser inte samma bok igen, men jag undrar – varför inte?
Förr (nu pratar jag årtionden tillbaka) var böcker något som var dyrt och de böcker man hade hemma värnade man om på ett sätt vi, tyvärr, oftast inte gör numera. Förut läste äventyrslystna ungdomar om samma böcker flera gånger om, det som fanns hemma plockade man åt sig. Älsklingsböcker var högt värderade föremål, precis som en sliten nalle, docka eller smycke. Numera är vi en aning sak-trötta och många rensar ut böcker från sitt hem. ”Vi kan inte spara varenda bok vi läser eller får” kanske någon tänker. Det här borde inte hindra att vi läser om böcker eftersom vi har tillgång till bibliotek. Men varför läser vi inte om flera böcker?
Jag tänkte utifrån mig själv och varför jag inte läst om särskilt många böcker. Den första orsaken som ploppade upp i mitt huvud är ”för att det finns så mycket nytt man vill läsa”. Visserligen är det sant och jag tror de flesta håller med om det. Ändå kände jag mig en aning falsk – är det verkligen hela sanningen? Majoriteten av böckerna jag läser är för det första inte nya. Tvärtom är de ofta ganska till åldern. För det andra så ligger läsningens värde i nuet, själva läsningen som sker i stunden, inte när man räknar upp vilka titlar man läst.

Det kan tänkas att man inte vill läsa en berättelse man redan känner till. Jaha, så vi är alltså konstant sugna efter att överraskas? Det slår mig som en lite tråkig utveckling. Klart man törstar efter nya berättelser, nya vinklar och tankar som man inte sett förut. Men njutningen av läsningen kan vara lika hög vid omläsning. Det här är varför jag tycker det:
Man behöver inte läsa om varenda bok man läst och gillat. Om vi flyktigt tänker på de böcker vi gett en full femma i betyg åt kommer vi säkert drabbas av en liten boklängtan. Längtan tillbaka till upplevelsen av berättelsen, känslan vi fick både under och efter läsningens gång och allt positivt som vi förknippar med boken och läsupplevelsen. När jag nu läst böcker (som fått vila några år) så känns det ändå som om jag läser en ny bok. Visst minns jag berättelsen i stora drag, men jag märker att jag glömt otroligt mycket. Precis som drömmar så rinner berättelsen ifrån oss med tiden.

Mycket handlar också om att prioritera. Att våga sluta jaga tiden: ”jag vill läsa den boken igen MEN jag vill hinna läsa lite nya böcker först.”. Ärligt talat så kommer vi läsare aldrig i mål, vi kommer aldrig hinna läsa alla böcker vi vill läsa. Livstiden räcker inte till även om vi skulle läsa på heltid tror jag. Alltid dyker det upp titlar man bara måste få läsa nu. Jag skulle se omläsningen som ett perfekt tillfälle att läsa en bok vi vet att kommer vara bra. När man nyss läst tre medelmåttliga nya böcker och konstant saknar känslan som några av de där favoritböckerna gett – plocka upp någon av dem istället! Du kommer bli förvånad över hur kul det är att läsa om 🙂
En kommentar
Ska vi prata om vädret eller böcker?
Jag vill göra ett slag för att återinföra böcker i diskussioner. När man träffar bekanta brukar man prata om ditt och datt; kanske vädret, hur det går i skolan, något nytt på jobbet eller till och med skvallra. Men hur ofta får du frågan ”vad har du läst på sistone?”. Jag brukar ställa den här frågan nu som då, speciellt till ungdomar, och det märks att få är vana att svara på det. Med vuxna är det ganska långt lika.
Genom att påminna om böcker och läsning på ett naturligt sätt – ett samtalsämne, påminner vi vänligt om att läsning hör till saker vi gör. Numera har filmer och tv-serier tagit upp mer diskussionsutrymme, oftast har dessutom de flesta redan sett samma serier och filmer. Vad någon har läst är betydligt mer intressant, tycker jag.
Jag är oroad över att böcker tappat mark både i samtalsämnen och i hemmen. Böcker kan ses som en last som bara tar upp utrymme. ”Bokhyllor som ska dammas, böcker som man bara läser en gång, onödigt.” Vi boknördar ser inte på böcker på det sättet, men det gör stor del av omgivningen. Jag tror bokhyllans frånvaro i mångas hem beror på att man är sak-trött; man har för mycket grejer överlag och om något måste ryka först så är det bokhyllan, tråkigt nog. Istället borde man fundera över varför det känns som om prylarna svämmar över där hemma.
Är böcker en slit-och-släng vara, att man bara läser den en gång? Då kan man istället köra min taktik: låna böcker först och köp sedan dina favoriter. Favoritböcker läser man gärna om och de håller tiden, samtidigt som jag stöder de författare jag verkligen uppskattar.
Jag vill ändå vara optimistisk och hoppas att bokhyllor kommer göra comeback i hemmen.
Nästa gång ni pratar med en kollega, vän eller familjemedlem: fråga vad hen har läst på senaste tiden!
0 Kommentarer
Unpopular opinion: jag gillar inte ljudböcker
Jag har flera gånger försökt att ge ljudböcker en chans, senast blev det Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Eftersom jag inte är en van lyssnare så valde jag en lite kortare bok. Jag tror att sagor/barnböcker i form av ljudbok kan fungera för mig eftersom texten är så pass kompakt. Men en skönlitterär roman, på säg 400 sidor som ljudbok? Det känns ganska tungt. Även om jag kan läsa en 400 sidors bok så känns ljudboken lång. Jag vågar väl påstå att jag läser snabbare än jag lyssnar, men det är inte bara tid det handlar om.
Ljudböcker kan man lyssna på medan man ”gör annat”, det låter ju smidigt? Men sanningen är att jag zonear ut allt för lätt. Medan jag diskar så börjar tankarna vandra och jag har plötsligt missat något av boken eller så har jag själv för högt oljud med något och missar en rad dialog. Ska jag backa, och hur långt? Egentligen tycker jag det är rätt så skönt att inte lyssna på något hela tiden. Allting måste inte vara tidsoptimerat in i det sista, jag oroar mig stundvis för att vi människor är så upptagna och småstressande konstant att vi känner att vi inte kan bara diska, utan att det är bäst att alltid slå två flugor i en smäll. Många tittar på film eller serier men har telefonen i handen största delen av filmen. Mår vi bra av det? Ser vi verkligen filmen?
Ett annat problem jag har är uppläsaren, som jag har förstått spelar en enorm roll i hur man sugs in i berättelsen eller inte. Men när jag läser en bok har jag min egen berättarröst och därmed ett problem mindre. Nästan alla ljudböcker jag har provat på har haft irriterande uppläsare. Antingen är de för monotona och dialogerna flyter samman, vem talar nu? Är det hon eller han…eller så gör de allt för stora förändringar i rösten när de läser i dialog, såpass att det kan låter överdramatiskt, pinsamt eller totalt FEL. Uppläsaren kan bedöma att personen låter snorkig, när den egentligen ska låta glad t.ex. Mycket av läsning handlar om den egna uppfattningen om karaktärerna och helheten, vilket jag tycker jag går miste om i ljudböcker. Tvärtom serveras ljudboken för mig, färdigtuggad.
Slutligen ser jag böcker som ett fysiskt föremål, en artefakt, något jag samlar på och känner på. Hur jag uppfattar boken påverkas av den fysiska boken, på gott och ont. Ljudboken erbjuder bara berättelsen utan sitt hölje. När jag läser ett tummat exemplar av en secondhandbok eller en ny sci-fi bok med något snyggt under omslagspappret – det är saker jag aldrig får uppleva med ljudboken.
Jag vet inte om jag ännu behöver nämna att förlagen börjar satsa på renodlade ljudboksmanus, det skrev jag om för en tid sedan, samt att författare inte får skäliga och/eller oklara inkomster från ljudböckerna. Plattformarna är många, branschen har växt snabbt och jag vill se att författare ska få pengar motsvarande arbete. Ljudböcker når ut till fler, men om pengarna de håvar in är mindre så går det kanske ut på ett? Vi som konsumenter har också ett ansvar för vad vi konsumerar och därmed understöder. Författarna själva vågar sällan uttala sig särskilt mycket om ljudbokens problematik eftersom de också på ett vis blir beroende av det, det är där massan ligger. Så här står det i en artikel från Sveriges Radio: ”Exakt hur mycket en författare får betalt för en strömmad ljudbok beror på författare, förlag och strömningstjänst – och avtalen är hemliga.” Tipsar även om denna artikel från Svenska Yle: Kolumn: Hundratusentals böcker för priset av en kaffe och en bulle? Nej tack!
Jag känner till ljudbokens fördelar, men vill gärna lyfta denna (inte så populära) åsikt 🙂 Jag kan väl inte vara den enda? Läsglädje till er, oavsett hur ni tar del av litteratur!
3 Kommentarer
Månadens klassiker 2021 – jag läste 29 klassiker i år
I år hade jag en läsutmaning för mig själv där jag skulle läsa minst en klassiker i månaden. Det lyckades, vilket jag är glad för! Dessutom fick jag en hel del favoriter tack vare utmaningen, att prioritera klassiker var ett bra beslut. Jag tror inte jag kommer läsa en klassiker varje månad under nästa år, men mitt intresse för klassiker kvarstår. Särskilt moderna klassiker. Dessa klassiker/moderna klassiker läste jag under 2021:
Tänk att bland dessa blev det både femmor och ettor i betyg, och allt däremellan. Fullt betyg fick Doktor Glas, Emily-böckerna, Mr. Ripley, Fåglarna och andra noveller, och Dorian Grays porträtt.
Starka fyror fick Walden, Rebecca, Den hemliga trädgården, Unga kvinnor, Brev till en ung poet, Anna Karenina, Den allvarsamma leken och A Merry Christmas and Other Christmas Stories.
0 Kommentarer
Vad jag tänker om betyget 2 och vilka böcker som fått en tvåa i betyg
Tidigare skrev jag lite om böcker jag gett en etta i betyg. Jag tänkte fundera lite på betyg 2 av 5 som följande. Det är, för mig, ett ganska lågt betyg. När jag ser vilka böcker som fått en tvåa märker jag att det är böcker jag minns svagt, som jag egentligen inte gillade särskilt mycket, men som hade något bra i sig. Det som var bra vägde dock inte upp tillräckligt och detta är böcker jag nästan säkert skulle kunna rensa ut från mitt bibliotek om jag äger dem. Här är ett urplock ur titlarna:
Bland dessa böcker finns flera som jag hade högra förväntningar på, bland annat Liftarens guide till galaxen, Daisy Jones and The Six och Carry on. Jag tycker också att 1 eller 2 i betyg är lite sällsynt, antingen drar man sig för att ge så lågt betyg eller så har man gett upp boken. En tvåa är egentligen inte fy skam, eftersom det fanns något bra och oftast finns där saker som jag förstår att andra kan uppskatta. En bok med 2:a i betyg kan dessutom vara välskriven, men med en totalt ointressant story.
Nästa inlägg om böckernas betyg blir om 3:or, och det tror jag är min överlägset mest givna betyg. Mellanmjölken om man får kalla det så. Egentligen hatar jag treor eftersom de säger så lite. Treorna är de mest intetsägande och svåraste att recensera.
0 Kommentarer
Vad jag tänker om betyget 1 och vilka böcker som fått en etta i betyg
Det här med att lägga betyg för böcker är något som alltid är på tapeten bland bokälskare. Det är ganska svårt ibland och vissa menar att betygen säger på tok för lite om vad man egentligen tyckte. Jag har använt mig av betygsskalan 1-5 under hela bloggens levnadstid, så i sju år nu. Jag använder också Goodreads där jag lägger betyg och håller ordning på vilka böcker jag har läst. Jag började fundera på vad jag egentligen, i efterhand, tycker om böcker jag gett betyg 1 åt, och vilka böcker det kan tänkas vara? Jag har nästan glömt…men Goodreads hjälper mig!
De här några böckerna har fått en etta i betyg av mig:
Om jag har skrivit en recension på boken så kommer ni till den genom att trycka på bilderna. Då får ni underhållas av sågningar. 🙂
Betyget 1 är lite intressant på det sättet att det skulle kunna vara en oläst bok, alltså en bok man gett upp. För om betyget blir så lågt så har jag oftast kämpat mig igenom boken, även om jag inte gillade den. Det försöker jag att bli bättre på hela tiden – att våga ge upp böcker jag inte känner att ger mig något. Även om det ”bara” är 100 sidor kvar. 100 sidor är en enorm uppförsbacke om man inte gillar det man läser, medan 100 sidor av det man älskar går hur snabbt som helst, det vet vi alla. I praktiken skulle betyg 1 alltså ha betydligt fler böcker om jag inte gett upp mera. Ibland har jag tvingat mig att läsa ut av ren nyfikenhet eller i hopp om att något skulle bli bättre. De här böckerna minns jag också ganska dåligt, så det är också en motivering till att våga ge upp böcker; i efterhand stannar de oftast inte kvar. Men jag vet också att jag ibland har gett ett ganska hårt betyg, som i efterhand kanske sträckt sig upp mot en tvåa. Dock ska man alltid ge betyg på magkänsla tycker jag, och också våga rata!
Nästa betygsinlägg blir om betyget 2.
0 Kommentarer
Snowglitterbooks blir 7 år – tankar om åren som gått, läsningen och om bokbloggar
Den här månaden är det 7 år sedan jag startade bokbloggen, då på blogg.se. Det är häftigt att tänka tillbaka på hur allt började och hur annorlunda det var då. 7 år känns inte som en fasligt lång tid, men i den snabbt förändrande medievärlden är det. 2014 hade jag återigen hittat till läsningen efter en paus på närmare 10 år. Jag trevade mig fram, jag läste Harry Potter och någon lättsmält pocket från lokala matbutiken. Jag hade ingen aning om vad jag som vuxen ens gillade för böcker. En kväll när jag skulle beställa från Adlibris och behövde boktips snubblade jag in på en bokblogg, på Adlibris fanns ofta länkade recensioner. Jag minns inte exakt vilken blogg det var, men några av de första bloggarna jag kom i kontakt med var Nellons bokblogg (finns numera endast på instagram), Liza på Iregnet och Victoria på Vargnatts bokhylla. Det blev starten för min egen bokblogg!
Det känns häftigt att få se min bokresa genom min blogg. Alla halvhjärtade och mer genomtänkta recensioner. Mina första rec-ex. Hur min smak har ändrat genom åren – allt kan jag slå upp och gå tillbaka till. Genom mina gamla inlägg kan jag direkt slungas tillbaka till handlingen, eller känslan, i en bok som jag läst för länge sedan. Skulle jag inte skrivit inlägg i 7 års tid så skulle en dimension av läsningen vara försvunnen. Min blogg är min egen arena där jag själv får välja hur, när och vad jag skriver om. Jag har haft några pauser under åren men inga längre avbrott.
Idag är bokbloggarna allt färre och andra sociala medier har tagit över. När jag startade bloggen 2014 fanns det inte #bookstagram så som vi känner till det idag. De flesta hade instagram, men ingenting som hade renodlat med böcker att göra. Instagram var också väldigt annorlunda då. Inga storyn, inga jobbiga algoritmer som styrde flödet, inga annonser. Det var en väldigt ”lugn” app, om man säger så, jämfört med nu där det finns så mycket content att man kan känna sig matt. Jag tror många har glömt hur instagram har ändrat på 7 år. Jag är ändå tacksam för den fina gemenskapen som vi har på #bookstagram, men det är helt enkelt på ett helt annat sätt än när vi bara bloggade. Bloggarna är alltid mer personliga, recensionerna längre och bloggen är mer personlig. Bakgrund, tema, färger, font – ja allt spelar roll! Det går heller inte smidigt att hoppa omkring bakåt på instagram, det går inte att använda sökord. Även om formatet med instagram fungerar bra för att ha snabb kontakt och dela bilder så är det ganska klumpigt. Dessutom äger du inte det material du laddar upp och det är svårt att extrahera detta därifrån. Jag hoppas att alla åtminstone har det i tankarna. Ett företag kan när som helst stänga ner sin app och de kan göra vilka förändringar som helst på den. Min blogg är alltid min.
Jag har några starka läsminnen från när jag inledde min läsresa 2014 (utan att lunta), och det är Gone girl av Gillian Flynn, Agatha Christie (jag började samla då) och genren Young adult. För 7 år sen var jag i målgruppen för YA och dystopier för unga vuxna var som en helt ny värld som öppnade sig. Jag spenderade hela nyårsdagen 2015 med näsan i Veronica Roths Divergent. Marie Lus trilogi om June och Day i Legend, Prodigy och Champion var något av det bästa jag läst. De var två av de första rec-exen jag fick och jag var tårögd när jag öppnade paketet. Om jag skulle tycka lika mycket om böckerna nu – det vet jag inte. Det spelar heller ingen roll eftersom läsning är det som sker i nuet, i stunden.
Jag var ganska insatt i Harper Collins YA-produktion som är verksam under namnet Epic Reads. De gjorde jättekul Book nerd problems-videon och jag älskade Margot Wood som höll i trådarna där. Hon har förresten nyligen debuterat med en YA-bok som heter Fresh.
Det här blev lite längre än jag tänkt, men det finns mycket att reflektera över på 7 år. Jag älskar fortfarande att läsa bokbloggar och det gläder mig att jag fortfarande har kontakt med härliga personer som jag lärde känna när jag hoppade in i den här världen. Utan bokbloggar och #bookstagram skulle jag inte läst de böcker jag läst! Jag kan med handen på hjärtat erkänna att 90% av det jag läser kommer från vår fina gemenskap. Det betyder inte att jag läser allt som varenda kotte säger att ”är så bra, det måste du läsa!”, utan att jag ser böcker som jag annars inte skulle få syn på. Sedan tar jag reda på om handlingen verkar intressant och därefter gör jag beslutet att läsa. Mitt nyfunna intresse för klassiker har påverkats av andra och hur roligt det är att kunna dela läsupplevelser. Läsningen är mer spännande när man ingår i någon form av gemenskap, mycket av att vara människa handlar om att dela sina upplevelser, tankar och funderingar. Det är dessutom inte bara innehållet i böckerna som gör oss boknördar; böcker som artefakt är intressant. Att samla, köpa, låna, dofta och titta på, det finns så mycket mer än bara berättelsen. Om vi bara brydde oss om berättelsen kunde vi lika gärna endast hålla oss till e-böcker och inte ha en enda bok i hemmet. För mig är den tryckta boken viktig för min läsning och böcker som hobby.
Ha en fin höst allihopa! Tack för att ni hänger kvar på bloggarna och läser – vem vet om detta någon gång igen blir den populäraste formen av bok-gemenskap.

En kommentar
Magisk realism – vad är det?
Termen magisk realism kan ibland dyka upp som en förklaring om en bok. Vad betyder det? Eftersom jag själv visste på tok för lite om detta bestämde jag mig för att sammanfatta lite information i ett blogginlägg. Sist kommer också lite boktips för den som vill utforska magisk realism!
Magisk realism som term började användas så tidigt som 1925 av en tysk konstkritiker vid namn Franz Roh. Då menade han att den konst som avviker från den strikta realismen; konst som idealiserade det verkliga med vackra kroppar, utsökta landskap och starka känslor. Magisk realism tog fart i 1940-talets latinamerikan och Karibien och på 1950-talet blev det så att säga ”mainstream” bland författare så som Jose Martí och Ruben Darío. Även om magisk realism är starkt förknippat med Latinamerika så hade exempelvis Franz Kafkas Förvandlingen från så tidigt som 1915 klassats som magisk realism om termen varit vanligare då.

En av de kändaste författare inom magisk realism är nobelprisvinnaren i litteratur 1982 Gabriel García Marquez som skrev boken Hundra år av ensamhet. I boken kan man läsa om författarens åsikter och tankar kring ämnen som politik och fattigdom; magisk realism ansågs inte handla om de rika och välställda i samhället. Gabriel García Marquez har sagt att ”Surrealism comes from the reality of Latin America.”

Magisk realism har vissa typiska karaktärsdrag: berättelsen ska utspela sig i en realistisk miljö men innehålla magiska element. I magisk realism ska gränserna mellan fiktion och verklighet vara suddiga. Några exempel på detta kan vara att en död karaktär lever, telepati eller att tidslinjen på något sätt avviker från det vi anser vara verkligt.
Det är inte samma sak som fantasy, även om det låter ganska snarlikt när man beskriver det. Berättelser med magisk realism struntar i att berätta hur ”magin” fungerar, det som händer ska ses som helt vanliga, vardagliga, inslag och behöver därför inte förklaras.
Så vilka verk förknippas med magisk realism? Här får ni några tips!
Kanske ni till och med har läst magisk realism utan att veta att det var det? Man behöver inte alltid en term för allt här i världen, tycker jag. Själv har jag inte haft några riktigt starka läsupplevelser av magisk realism, tvärtom har jag ibland svårt för det. Men jag har inte gett upp ännu, Murakami står högt på min att läsa-lista.
0 Kommentarer
Att läsa klassiker, om läsvanor och lästempo
I min klassikerutmaning (månadens klassiker) för 2021 har jag bekantat mig med en hel del böcker jag kanske inte annars skulle plockat upp. Det har gett mig en hel del nya insikter, framför allt om läsning. För många år sedan läste jag Jane Austens Stolthet och fördom och förstod inte alls grejen. ”En tråkig, intetsägande bok” blev omdömet. Om jag skulle läsa om den idag tror jag inte jag skulle ge samma betyg. Varför?

Jag tror att man måste vara på en viss nivå, läsförståelsemässigt, för att alla gånger ens orka hänga med i en klassiker, speciellt om den är lite äldre.
Precis som med musik och filmer så finns det mycket litteratur som följer ett slags mönster som vi blir vana vid. Det ska finnas en tydlig början, en plot, gärna en plot-twist och ett ordentligt avslut. Det ska finnas ett tydligt karaktärsgalleri och helst inte för många karaktärer. Vi vill ha handlingsdriven text där vi hela tiden har något som lockar oss att läsa vidare. Det får inte blir segt och trampa på stället.

Vissa klassiker tycker jag inte alls passar in i dagens modell. Det finns såklart mängder av olika klassiker och samtida böcker som går sin egen väg, men om man tänker på det stora hela. För att uppskatta en klassiker måste man kanske lägga in en annan växel. Ofta måste man läsa långsammare och verkligen ta in texten, speciellt om den inte fokuserar starkt på att det ska hända saker hela tiden. Det kan vara en enda mening som en karaktär säger som avgör stora händelser eller en stämning i boken. Många samtida böcker slänger in mera vardagligt prat i sina dialoger. Dessutom är klassiker ofta föråldrat i språket, människor använde ett annat sätt att föra sig och uttrycka sig. Då beter sig också karaktärerna annorlunda.

Under 7 år har jag nu läst böcker intensivt (60-80 böcker per år ungefär). Det handlar inte nödvändigtvis om hur många böcker jag läst men att jag har läst mycket; använt hjärnan för läsning, och därmed tränat upp den. Läsning är såklart inget som hjärnan kan av sig självt. Jag förstod att klassiker måste läsas ”med andra ögon” än det jag är van vid, men ändå tog det emot att läsa klassikerna. Ofta är vi rädda för dem. Ibland är de tjocka, gammaldags språk eller mycket hypeade och vi tänker att vi kanske inte kommer gilla dem. Ibland verkar handlingen tråkig, speciellt krigsskildringar är inget jag intresserar mig för. Men om man ibland vågar gå ut ur sin egen comfortzone och bara läsa med ett öppet sinne kan man få ut ganska mycket av att våga prova annan typ av litteratur. Man kommer ändå inte gilla alla böcker, alla klassiker är inte just din bok. Men i en tid där vi, speciellt på bookstagram och bokbloggar, ser hur många kan avverka hundra böcker på ett år så dras man lätt med i det. Att läsa Tolstoi i en hel månad och kanske inte ens gilla boken – det är risker många inte ens vågar prova. Ibland är det faktiskt helt okej att dra ner på lästempot. Hur många böcker man hinner läsa har ingen betydelse, eftersom läsning handlar om det du gör i stunden: läser. Men jag har själv upplevt att jag känner mig långsam om jag i flera veckor läser samma bok. Nästan som om jag tappar tålamodet, även om inte det är något fel på boken. Då måste man stanna upp och fråga sig varför man läser: för att hinna läsa allt man vill läsa eller för att njuta av läsningen?
Kanske vi lever i en tid där allt ska gå rysligt fort. Serier ska binge-tittas, filmutbud finns i det oändliga, streamingtjänsterna spottar ut nytt att titta på en så snabb takt att vi till och med upplever stress. Fomo – fear of missing out kan också börja nästla sig in bland bokälskare. Vi vill inte missa den där spännande boken som alla talar om just nu. Men vi vill ju också läsa de där 10 böckerna vi har i vår akuta TBR-hög. Plus alla tvåhundra olästa böcker vi har hemma. Och fyrtio bibliotekslån (eller är det här bara jag…). Plötsligt befinner vi oss i en tid där vi känner att vi inte hinner med. Det här är inget nytt problem, men jag tror det har intensifierats i och med att vi allt mer samverkar via sociala medier.

Förutom läsning är många av oss också intresserade av annan typ av underhållning. Allt ska hinnas med. I något skede måste vi prioritera. Och det då vi kanske börjar skynda oss mot vår vilja. Ibland undrar jag om ljudböcker bidrar till binge-lyssnande av böcker, så fort man gör något så måste man lägga i hörlurarna för att hinna igenom allt man vill. Det är bara min fundering, jag lyssnar inte själv på ljudböcker, så kommentera gärna.
I någon del av mig känns det som om jag alltid har miljoner saker på hög. Och det har vi oftast redan på jobbet, med hushållsarbetet eller i trädgården. Vi måste inte stressa oss igenom våra hobbyer och fritidsintressen.

Jag vill göra ett slag för att läsning ska få vara en del av vårt hypersnabba samhälle som får gå långsammare och som ska få ta tid. Våga välja en ”svårare” bok, kolla upp klassiker som kanske verkar intressanta. Det utkommer massor med böcker hela tiden och hur mycket vi än läser kommer vi aldrig att komma i mål; för det finns inget. Vi kommer aldrig hinna läsa alla böcker vi vill läsa eftersom vi inte hinner avverka böcker i den takt de kommer ut. Plus allt som finns tillgängligt från förut. När man finner ro i den tanken kanske man också finner ro i sin läsning. Klassiker är ofta böcker som blir klassiker eftersom så många läsare funnit glädje av att läsa dem. Det finns alltså en liten, liten kvalitetsstämpel på dem. Därför är jag nyfiknare än någonsin på de böckerna, även om inte alla böcker passar alla läsare. Bara jag kommer ihåg att varva ner och ignorerar alla olästa böcker som blänger på mig från bokhyllorna.

4 Kommentarer