Modernista, tack för att ni finns! Jag råkade precis se att Modernista ska ta över översättningen av Louise Pennys deckare om Armand Gamache, som blivit en stor favorit hos mig (har dock första boken kvar att läsa ännu). I september utkommer “Ett förbud mot mord” (A rule against murder) på svenska, den fjärde boken. Omslaget ser ganska trist ut, hade gärna sett ett lite mer mysigt omslag, men jag kommer nog att tycka om den. Älskar byn Three Pines. Modernista ger också ut bok nummer tre, “Den grymmaste månaden” i pocket.

 

Flera av er som brukar läsa min blogg vet redan att jag är finlandssvensk, men jag har en känsla av att många i Sverige inte känner till vad finlandssvenskar är för något, så jag tänkte göra ett litet inlägg om det.

Från Wikipedia: Finlandssvenska är en överregional varietet av svenska som är karakteristisk för finlandssvenskar och som kännetecknas av vissa finländska särdrag. De finlandssvenska dialekterna räknas till de östsvenska målen.

Svenska är ett av Finlands två officiella språk, och enda officiella språk på Åland. Frågan huruvida åländskan bör räknas som finlandssvenska är något kontroversiell, bland annat eftersom åländskan kan anses vara närmare besläktad med uppländskan än med de svenska dialekterna i fasta Finland.

Enligt finländsk folkbokföring2007 var svenska modersmål för 265 000 invånare i Fasta Finland (5,0 % av befolkningen), huvudsakligen i Nyland, Egentliga Finland och Österbotten, samt 25 000 ålänningar (91 % av befolkningen).

För ofta får man frågan: Hur kan du prata så bra svenska när du bor i Finland? Låt oss stöka undan den biten.

Nej, mina föräldrar har inte bott i Sverige.
Nej, jag har aldrig bott i Sverige.
Nej, alla finlandssvenskar är inte absolut inte rika (det som finskatalande finnar tror av någon skum anledning) eller adelssläkt.
Nej, vi dricker inte bara Koskenkorva och slår på varandra med björkris i bastun. Ej heller bär vi kniv på oss.
Nej, jag hejar inte på Sverige när det gäller sport.
Nej, våra traditioner är inte endast de finska. Tvärtom har finlandssvenskar ofta mera traditioner från Sverige. Och sen har vi lite egna påhittade också, som ingen annan har tror jag. Kräftskivor t.ex.
Ja, finskatalande läser svenska i skolan som obligatoriskt ämne. Och vice versa.
Ja, svenska är mitt modersmål.
Ja, jag har gått i svenska skolor i hela mitt liv, i Finland.
Ja, alla mina kompisar och min familj pratar svenska.
Ja, jag svär nästan alltid på finska. PERKELE.
Ja, vi älskar bastu och nästan alla har en.
Ja, jag kan prata och skriva finska (ehrm, försöker ju iallafall).
Ja, vi låter som mumintrollen när vi pratar (DOCK finns det otaligt många dialekter).
Ja, när vi var små och lekte så pratade vi med rikssvenska röster för att man skulle förstå att det var lek. Fråga mig INTE varför. Kanske för att alla filmer och tv-program som man såg på svenska, förutom älskade mumintrollen, pratade rikssvenska.
Ja, vi har konstiga ord som ingen annan förstår och som jag ibland får anstränga mig att inte använda när jag skriver på svenska.

Några uttryck som vi använder men som inte alltid förstås av rikssvenskar (det finns väldigt många så räknar nu bara upp de jag kommer på just nu):

sätt fast dörren = stäng dörren
tutt = napp
kiva = roligt, kul
jag söker boken från hyllan = jag hämtar boken från hyllan
semla = fralla
batteri = värmelement
dabbig = fånig, dum
dona = arbeta
egnahemshus = villa
fastlagsbulle = semla
fillare = cykel
kaka = tårta
lavoar = tvättställ
markera = räcka upp handen
maila = racket
glansbild = bokmärke
kaveri = kompis
bygel = klädhängare
krapula = baksmälla
farmare/farkkun = jeans
skumppa = champagne
remont = renovering
stöpsel = stickpropp, kontakt
tupp = utedass, toa
örfil = kanelbulle
stritta = stänka
skyddsväg = övergångsställe
simma = bada
bada = bada bastu (!!!)
aj jo! = javisst ja!

Finlands nationalsång, på ORIGINALSPRÅKET svenska, som skrevs av finlandssvensken J.L. Runeberg. Finns förstås en finsk version, men själv vill jag bara lyssna på denna.

Allt detta låter ju härligt och mångkulturellt. Tyvärr är finlandssvenskar inte omtyckta av väldigt stor del av den finskatalande befolkningen. Orsaken? Okänd. Eventuellt för att de hamnar läsa svenska i skolorna (jättehemskt att lära sig språk). Vi som går i svensk skola läser ju också finska. Helt rättvist enligt mig. För tillfället lyckades partiet Sannfinländarna (motsvarade era Sverigedemokrater…) ta sig in i regeringen, och de jobbar hårt för att avskaffa svenskan i Finland. De uttrycker sig ofta rasistiskt och på ett kränkande sätt. Att vara ett tvåspråkigt land, trots att vi inte är så många, är en rikedom och ett fint kulturarv, inte något virus som behöver botas. Jag tänker tala svenska tills jag dör.

Tack att ni orkade läsa detta.

“21 påståenden om mig” är snodd av Vargnatts bokhylla!

Jag heter Sandra.
Jag är för tillfället trött efter jobbet (och irriterad på gräspollen)
Jag är bra på att hålla ordning på saker och ting.
Jag tycker inte om äcklig mat. Och det är ju en hel del det..hehe. Typ Lever. Vem i sjutton vill äta sånt?
Jag är dålig på att huvudräkna. Fråga mig inte om multiplikationstabellen.
Jag läser varje dag.
Jag gillar när någon lyckas överraska mig.
Jag sjunger när jag är ensam hemma och tror att ingen hör. Men ibland ser ju grannarna lite konstigt på en.
Jag älskar att köpa böcker. Jag är nog inte den enda som köper för många..
Jag är inte speciellt bra på att laga mat. Och jag kommer knappast aldrig blir så bra heller, när jag inte är intresserad.
Jag föredrar inbundna böcker över pocketar.
Jag tycker om choklad. Speciellt Fazers senaste, salty popcorn.
Jag är beroende av kaffe.
Jag har på mig t-skjorta och pyjamasbyxor.
Jag dricker iceatea för tillfället, supergott.
Jag lyssnar på 90’s music. Älskar!
Jag blir arg på ganska mycket saker, men speciellt om någon ljuger för mig.
Jag blir rädd av spindlar. Och om jag hör något konstigt ljud, då MÅSTE det ju vara ett spöke?
Jag önskar att jag kunde ha en riktig, sommarsemester, så som flesta andra har.
Jag är pinsamt dålig på att tro på mig själv.
Jag är uppvuxen i en liten stad i södra Finland, här bor jag ännu. Väldigt fint och nära vatten, men jobbigt när alla känner alla.

 

Elin på Bokparadiset taggade mig att göra denna somriga tag, tack så mycket!

 

Jag har faktiskt inga måsten. För jag brukar märka att sånt inte funkar så bra. Dessutom har jag hunnit med flera som jag planerat till sommarens läsning redan. Men dessa böcker hoppas jag hinna läsa i sommar ännu. Röd drottning kommer ut i augusti, den ska bli intressant att läsa.

The Heir av Kiera Cass. Jag är rädd att den kommer bli för tråkig. I hope not. Tänk om jag blir irriterad på henne också? Men tänk om den är jättefin och prinsessig…

 

Balkongen. Men jag har ju ingen…

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?
Sängen. Det finns ju inget bättre än att ligga där och slöa med en bok! Jag är en latmask. Eventuellt vampyr också, eftersom jag inte älskar sommaren så som alla andra tycks göra. Trivs bra med mörka tider. Och det finns det ju mycket av här i Finland alltså!

Jag tror sommarens bästa redan varit, nämligen Cinder, Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och Istvillingar. Men man vet ju aldrig om det kommer någon fempoängare ännu. Har stora förhoppningar på tredje delen i The Lunar Chronicles: Cress. Köar på biblioteket på Kvinnan på tåget av Paula Hawkins, den hoppas jag också är bra.

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Ingen av de böcker jag läser alla ska läsa har något särskilt sommartema men då får jag väl säga Den ökända historien om Frankie Landau-Banks. E. Lockhart är en väldigt bra författare och skriver på ett unikt sätt tycker jag.

Hängmatta. Annars kan man ju få en massa sand i böckerna. Går ju inte för sig.

8. Deckare eller roman?
Roman, men ibland tycker jag deckare kan vara trevlig omväxling. Dock ingen svensk deckare.

9. Favoritgenre?
Dystopi och cozy mystery, men det varierar hela tiden. Ibland vill man läsa det ena och ibland det andra. Men absolut inte verklighetsbaserat. Depprimerande som bara vad, oftast om barn som far illa eller krig och elände. Jag håller mig helst till fiction.

10. Tagga 3 andra!
Nelly

 

Titel: Istvillingar
Författare: S.K. Tremayne

Handling: “Lydia och Kirstie är enäggstvillingar – sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar alltid kan säga vem som är vem. Så händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar är den förvirrade Kirstie och hennes förtvivlade föräldrar Sarah och Angus.
Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier och som saknar elektricitet. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen.
Men inget blir som de hoppats. Kirstie beter sig allt egendomligare – hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern. I skolan skyr de andra barnen henne, hon som alltid haft en syster och själsfrände är nu outhärdligt ensam.
Angus tvingas ofta resa bort på grund av sitt arbete och Sarah känner sig alltmer isolerad och förtvivlad. Deras äktenskap blir sämre i stället för bättre. Oron för Kirstie – eller är det Lydia – bara växer. En fruktansvärd misstanke pyr inom Sarah – vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?”

 

Jag vet knappt var jag ska börja! Boken handlar, som ni ser, om en enäggstvilling som blir utan sin älskade syster. Problemet, förutom den otroliga sorgen som familjen bär på, är att Kirstie börjar säga att de har gjort ett stort misstag, att hon egentligen är Lydia. Sarah och Angus blir förtvivlade och Angus tycker att de ska flytta ut till hans ärvda, men mycket förfallna, fyrö Eilean Torran. Ön omges av tidvatten och besvärlig gyttjemark,det blir inte lätta levnadsförhållanden. Men de vill det här, de vill komma bort från stan.

 

Från sidan 65, ett av mina favoritstycken i boken: “Även om han var glad för Josh och Mollys skull, var han avundsjuk på äktheten i deras liv. Bara luften, stenarna, himlen, glaset, saltet, klipporna och havet. Och honungen från Hebridernas ljunghedar. Den sortens äkthet önskade sig Angus också, han ville bli kvitt den brusande storstaden och dyka ner i klarhet och enkelhet. Frisk luft, riktigt bröd, råkall vind mot ansiktet.”

Efter ett tag börjar allt kännas helt fel, Kirstie vill kallas Lydia också i nya skolan, och allt mer underliga saker börjar hända. Sarah och Angus förhållande knakar i fogarna då hemligheter som de båda bär på börjar läcka ut. Spänningen mellan dem går nästan att ta på ibland, vibrationer av ilska, sorg, tveksamhet och oro. Vad hände egentligen dagen när Lydia dog? Om det var Lydia?

 

Boken är helt fantastiskt skriven. Jag är 100% med på ön, jag ser framför mig fyren, huset, den skotska, dimmiga omgivningen. Ännu efter att jag stängt pärmarna är jag fortfarande kvar där, på något märkligt vis. Jag var rädd att boken skulle vara en tragisk, ledsen bok eftersom den handlar om problematiken efter ett barn som dött. Men den var så mycket mer än det. Ibland kändes det som att skrapa av lager på lager av gammal, känsloladdad tapet. För varje lager kommer lite nytt fram, varje gång ett steg närmare slutet.

 

Först och främst så är den spännande, man måste få veta hur det går. Jag älskar den kusliga och spökliga känslan, när jag inte vet om det är livliga fantasier eller verkliga spökhändelser som personerna upplever. Jag älskar miljöerna. Jag gillar hur boken är psykologisk och hela historien är väldigt djup. Att kapitlen berättas av Sarah och Angus turvist gör historien ännu bättre. Det blir så mycket känslor, det känns väldigt äkta.

Jag tänker på tvillingar på ett lite nytt sätt nu, det är säkerligen ett starkare band mellan dem än mellan två vanliga syskon. Slutet var skrivet på ett väldigt snyggt sätt och det lämnade en del tankar efter sig åt läsaren. Jag läste boken i två tuggor, började på kvällen, sovde, och läste ut den på morgonen. Den var helt omöjlig att lägga ifrån sig. Ett litet tips bara; läs inte denna en solig dag i solstolen. De elementen passar inte alls. En regnig kväll är mycket bättre.

 

Tack till Lind & Co för recensionsexemplaret!