Harry Potter och Fången från Azkaban (illustrerad version) – J.K. Rowling, Jim Kay

 
Titel: Harry Potter och Fången från Azkaban

Författare: J.K. Rowling, Jim Kay
Språk: Svenska
Sidantal: 325
Serie: Harry Potter #3

Förlag: Rabén och Sjögren

Format: Inbunden
Utgiven: 2017

Handling: “I tolv långa år har den ökända Sirius Black hållits fången på fortet Azkaban. Han är anklagad för att ha dödat tretton människor i samma förbannelse. Han anses vara den självklare efterträdaren till den onde Lord Voldemort. Nu har Sirius Black rymt..”

 
Harry Potter behöver ingen närmare introduktion. Del 3 i serien läste jag förra gången 2012 och rätt så bra kom jag ihåg hur det gick. Att göra omläsningar med de illustrerade versionerna är något jag kommer att göra, så en HP-bok per år! Sidorna doftar jättegott (värt att nämna!) och har fint, tjockt papper. Dock väger den massor, så kom ihåg läsergonomin! Rekommenderar varmt de illustrerade versionerna för alla som vill “liva upp” sin omläsning lite.
 
Finns på Adlibris och Bokus.
 
Betyg:

0 Kommentarer

Uncommon type – Tom Hanks

 
Titel: Uncommon type

Författare: Tom Hanks
Språk: Engelska
Sidantal: 405

Förlag: Random House UK

Format: Häftad
Utgiven: 2017

Handling: “A hectic, funny sexual affair between two best friends. A World War II veteran dealing with his emotional and physical scars. A second-rate actor plunged into sudden stardom and a whirlwind press junket. A small-town newspaper columnist with old-fashioned views of the modern world. A woman adjusting to life in a new neighborhood after her divorce. Four friends going to the moon and back in a rocket ship constructed in the backyard. A teenage surfer stumbling into his father’s secret life.

These are just some of the people and situations that Tom Hanks explores in his first work of fiction, a collection of stories that dissects, with great affection, humour, and insight, the human condition and all its foibles. The stories are linked by one thing: in each of them, a typewriter plays a part, sometimes minor, sometimes central. To many, typewriters represent a level of craftsmanship, beauty and individuality that is harder and harder to find in the modern world. In his stories, Mr Hanks gracefully reaches that typewriter-worthy level.”

När jag hörde att Tom Hanks ska skrivit en bok blev jag väldigt intresserad. Jag har alltid tyckt om han som skådespelare och var förstås nyfiken om han kunde skriva också. Boken Uncommon type är en novellsamling av diverse olika historier, med ett genomgånende tema: alla inkluderar en skrivmaskin, i större eller mindre bemärkelse. De första historierna fångade lätt in mig, speciellt en novell om julafton hos en krigsveteran. Den var så himla fin!

Sen hände det något, historierna kändes för lika (väldigt ofta utspelade de sig på 70-talet eller bakåt i tiden), gav mig inte riktigt något, fångade inte in mig. Jag kvävde gäspningar och tittade på klockan. Eftersom noveller är så korta så behöver de ha ganska sprakande innehåll för att hålla intresset uppe. Eller så är jag också väldigt ovan att läsa noveller och kanske inte en genre jag håller mig till. Jag minns att det var lika problematiskt när jag försökte läsa “Let it snow“, efter förrsta berättelsen ville jag hålla mig till den och inte alls läsa om något annat! (Det var Rainbow Rowell som skrivit den storyn). Man förbinder sig inte lika mycket till boken när det hoppar från sak till sak.

Hanks språk var helt okej, men för mycket amerikanska referenser för min del, jag kände mig som en utböling som försökte förstå mig på alla amerikanska termer. Omslaget var jättefint (min bild inte så värst fin..) och stilrent. Jag kan inte annat tycka än att boken var “mjeh”.

Finns på Adlibris och Bokus.
Betyg:

En kommentar

Sagan om Smeden och stjärnan – J.R.R. Tolkien

 
Titel: Sagan om Smeden och stjärnan

Författare: J.R.R. Tolkien
Språk: Svenska
Sidantal: 71

Förlag: Radén & Sjögren

Format: Inbunden
Utgiven: 1991 (original 1967)

Handling: Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med långt minne och inte så långt borta för folk med långa ben. Det var en högst märklig och berömd by, framför allt var den berömd för sina kockar. Mästerkocken var den förnämaste av alla.
Vart tjugofjärde år firades de snälla barnens fest. Då skulle mästerkocken baka stortårtan.
Mästerkockens lärling hette Alf. Ingen visste vem han var eller var han kom ifrån, men han och ingen annan såg till att Älvornas silverstjärna bakades in i tårtan och hamnade hos smedens son.
Och den som bär Älvornas stjärna på sin pappa, han upplever de förunderligaste ting…

 
Detta är den sista bok Tolkien hann ge ut innan sin död. Den finns inte i tryck just nu, jag köpte den begagnat. Vid något tillfälle kallade han denna för “an old man’s book”, vilket jag förundrades lite över. Det är givetvis en barnbok, men den har något melankoliskt över sig. Det finns en form av metafor i bakgrunden, om hur man åldras och mer och mer fantasi och kreativitet försvinner, och att allt skall gå vidare i generationerna (enligt min tolkning).
 
Vid den tjugofjärde-årliga tårtfesten i byn som är känd för sina mästerkockar bakas “Älvornas stjärna” in i den enorma tårtan, som bara utvalda, snälla, barn får äta av. Mästerkockens lärling Alf var den som gjorde det, men det råder lite oklarheter vem han är.
Stjärnan gör så att en person kan komma till en annan värld, där älvor och annan sorts kraft finns. Men stjärnan måste också gå vidare, vilket sker vid nästa tårtfest om 24 år. Personen som får stjärnan kan åtserse landet också efter att hen gett bort den, men bara de ställen hen hunnit utforska.
Det var en ganska trevlig berättelse men som inte lämnade något större eftertryck hos mig. Jag hade kanske förväntat mig mera av Tolkien och hade gärna läst lite mera om den andra “alv”-världen.
 
Betyg:

2 Kommentarer

Den sovande och sländan – Neil Gaiman

 
Titel: Den sovande och sländan

Författare: Neil Gaiman, illustratör Chris Riddell
Språk: Svenska
Sidantal: 72

Förlag: Bonnier Carlsen

Format: Inbunden
Utgiven: 2015

Handling: “Drottningen nås kvällen innan sitt bröllop av budet om en djup sömn som sprider sig som en pest i grannlandet, och som förvandlar invånarna till sömngångare. Drottningen, som en gång stått öga mot öga mot liknande ondska, som försatte henne sovande i en glaskista under ett helt år, beslutar sig att komma till undsättning. Med sina tre trogna följeslagare beger hon sig ut på en resa och ett äventyr som förändrar allt. Även en drottnings framtid och öde …”

 
Denna bok lånade jag från biblioteket till min Fall into fantasy read-a-thon. Den har dykt upp lite överallt de senaste två åren, så jag kände att jag måste läsa den! Neil Gaiman är inte bekant för mig sedan tidigare, men jag vet att han skrivit t.ex. Coraline och verkar ha en hängiven fankrets. Sedan finns de de som inte alls förstår sig på hans texter, jag måste lägga mig i den kategorin.
 
Illustrationerna är jättefina, men obehaliga. Chris Riddells verk har jag sett förr och jag gillar hans stil. Det är dock det enda positiva jag kan säga om boken.
 
Berättelsen är en re-telling, men jag får inte riktigt grepp om det är Törnrosa i en blandning av..Snövit? Något annat? Re-tellings verkar nuförtiden ha samma gemensamma tvist: prinsessan/drottningen/hjältinnan ska vara en stark, självständig kvinna. Helst rädda allt och alla. Inget emot det! Men, jag tyckte dock det kändes en aning framtvingat så som berättelsen var skriven. Plus en annan händelse lite längre fram, som jag inte kan skriva p.g.a. spoiler.
Hur var hon illusterad? Som vilken prinsessa/drottning som helst, långt vackert hår och en kroppsnära utrustning. Om man en gång gick in för en förnyelse av den kvinnliga huvudkaraktärern kunde man kanske gått all-in här och förnyat hennes utseende också.
 
Det finns dvärgar som bor under berget som sysslar med rubiner och silke (jag minns inte ens vad de gjorde med dem?), men de vet vi inget mera om efter att det nämns. Jaha? Ett försökt till bakgrundshistoria, men vad gav det?
Drottningen ska gifta sig, men det påverkar inte storyn alls, det fanns ingen poäng med det. Plötsligt börjar alla sova. Man vet inte vad någon karkatär heter? För lite information, för lite backstory. Det blev lite för kaotiskt för mig.
Sättet berättelsen var skriven på löpte inte, jag vet inte om det beror på den dåliga översättningen eller Gaimans språk. Jag hittade till och med stavfel. Språket kändes knaggligt och jag tror verkligen den engelska versionen skulle gjort berättelsen mera rättvisa. På något sätt lät svenskan “rakt av” översatt, så meningarna blev konstigt upbyggda och ibland märkligt långa. Jag kände att jag många gånger fick koncentrera mig mera än vanligt för att hänga med vad det stod.
Den må se ut som en barnbok men den riktar sig till unga vuxna, värt att nämna (den är lite småobehaglig på sina ställen). Jag hatar att ge ett dåligt betyg, speciellt till en så vacker bok, men berättelsen funkade inte alls för mig.
 
 

Finns på Adlibris och Bokus.
 

Betyg:


0 Kommentarer

Poppy Pym & Faraos förbannelse – Laura Wood

 
Titel: Poppy Pym & Faraos förbannelse

Författare: Laura Wood
Språk: Svenska
Sidantal: 318
Serie: Poppy Pym #1

Förlag: Modernista

Format: Inbunden
Utgiven: 2016

Handling: “Poppy Pym var bara ett spädbarn när hon övergavs av sina föräldrar och lämnades till en kringresande cirkus. Som tur är fick hon en underbar uppväxt på cirkusen, omgiven av akrobater, trapetskonstnärer, jonglörer och den karismatiska föreståndarinnan Madame Pym.
Men när hon fyller elva år bestämmer hennes cirkusfamilj att det är dags för Poppy att få en mer traditionell utbildning – och skickar henne till den tjusiga internatskolan Saint Smithens. Först trivs hon inte alls. Skolan är raka motsatsen till den härliga tillvaron på cirkusen.
Men så blir en antik egyptisk ädelsten stulen och det börjar hända saker på skolan Mystiska saker. Otäcka saker! Poppy kallar samman hela sin cirkusfamilj för att tillsammans med dem leta rätt på ädelstenen och få slut på farligheterna.Men kommer de att hinna?”

 
Jag fick denna bok skickad till mig av Modernista förra året, men av någon anledning blev den lite åsidosatt tills nu, då jag deltog i Fall into fantsay read-a-thon.
Poppy Pym bor med sin cirkusfamilj och trivs bra med sitt liv, tills de tycker att det är dags att Poppy ska lära sig andra saker än cirkuskonster. Hon börjar på en internatskola och får snabbt två vänner (lite likt Ron och Hermione, ja, men det gör inget). Karaktärerna på internatskolan är intressanta att läsa om, och Poppy känns lite som en sådan man gärna skulle varit kompis med. Plus att hon kan lära andra sina cirkuskonster!
Det förvånade mig hur rolig boken var! Den riktar sig till åldersgrupp 9-12 år, men det hindrar inte äldre läsare från att gilla boken. Hennes familj var roligast att läsa om, internatskolan lät jättemysig och överlag va det en trevlig, ganska snabbläst bok. Mysteriumet med en egyptisk ädelsten gjorde berättelsen spännande och jag kunde inte lista ut hur det skulle gå. Jag visste inte riktigt om det var “magi” eller “naturliga orsaker” som orsakade den försvunna stenen, vilket kändes ganska kul!
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris och Bokus.

Betyg:

0 Kommentarer

Pest och kolera – historiens värsta farsoter – Nina & Magnus Västerbro, Johan Egerkrans

 
Titel: Pest och kolera – historiens värsta farsoter

Författare: Nina & Magnus Västerbro, Johan Egerkrans
Språk: Svenska
Sidantal: 95

Förlag: Natur & Kultur

Format: Inbunden
Utgiven: 2017

Handling: “Pest, spetälska, kolera, tuberkulos, smittkoppor och spanska sjukan idag finns läkemedel och vaccin mot de farsoter som förr tog livet av så många. Smittkopporna, till exempel, har bekämpats så effektivt att den nästan inte finns längre. Men hur var det förr, innan vaccin och antibiotika och innan modern läkarvetenskap? I Pest och kolera får man lära sig hur livet var när allt man hade att ta till mot de fruktade sjukdomarna var örter, religiösa riter och ren vidskepelse. Rysligt spännande och emellanåt riktigt humoristisk faktabok för alla mellanstadiebarn!”

 
Jag trodde inte att sjukdomar kunde vara så intressant! Boken har mycket att tacka illustratören Johan Egerkrans (ni kanske känner igen han från bl.a. “Nodiska Väsen” och “Nordiska Gudar”). Jag lärde mig massor nytt, förr tyckte jag t.ex. att pest och spetälska var ungefär samma sak. Hur virusen spred sig förr och hurdana konstiga “botemedel” man trodde på. Väldigt mycket vidskepelse, och många som var sjuka blev totalt isolerade från samhället. I slutet av boken kunde man också läsa kort om några betydande forskare. Jag blev också väldigt tacksam över att dessa sjukor är så gott som borta i dagens läge. “Digerdöden” från 1300-talet hade jag hört talas om förr, men visste inte att den hörde ihop med pesten.
 
Jag kan verkligen rekommendera boken, den var dessutom så snyggt illustrerad!
 
Finns på Adlibris och Bokus.
Betyg:

0 Kommentarer

Harry Potter, räddaren i nöden

Jag tyckte mig ha en lässvacka. Ingen bok kändes rätt och läsningen gick trögt. Min sambo kom på den briljanta idén: “Varför läser du inte Harry Potter, kanske den där nya illustrerade versionen av Fången från Azkaban?”
Jag började med den genast och konstaterade att jag inte kom ihåg den riktigt så bra som jag trodde (jag läste den 2012 sist) och illustrationerna är så fina. Pappret doftar också jättegott (värt att nämnas). De ger på något sätt lite till för oss som läst böckerna förr. Dock väger den mycket, så man måste välja sin läsställning lite.
Min sambo har inte läst Harry Potter tidigare, men nu läser han igenom serien (och gillar den!). Han läser samma bok för tillfället, men på engelska. Det är ganska kul med samläsning faktiskt.
 
Helgens läsning är räddad, lässvackan försvann!
 

0 Kommentarer

Böcker på min TBR-lista, just nu!

 
Jag är så taggad för desa böcker! Jag har förstås önskat några av dessa till julklapp.
Klicka på bilderna för att komma till Goodreads. Vilka av dessa har du läst eller vill läsa?

4 Kommentarer

Bokstress och lässvackor – instagram vs. bokblogg

Bloggen är äntligen lite julpyntad! Jag älskar verkligen julen och brukar inte ha julstress, man ska fixa julklapparna i tid och försöka njuta av den fina högtiden.
För tillfället befinner jag mig i någon form av lässvacka, är jättetrött på kvällarna och har inte haft ork att läsa. Jättetrist, men jag hoppas det lättar senast när jag blir julledig. Mitt Goodreads-mål för 2017 var att jag skulle läsa 50 böcker, jag ligger på 43 för tillfället. Möjligt att jag inte kommer upp till det, återstår att se. Agnes på Agnes bokblogg skrev ett inlägg om hur stressigt läsandet kan kännas, speciellt med rec-ex som kommer och känslan av att man lätt känner sig “skyldig” om man prioriterar andar saker före läsandet, t.ex. är på mobiltelefonen en halvtimme. Jag kan gott och väl ekänna att telefonen äter upp mycket av min tid, inte timtalet på en gång, utan små snuttar ofta. De flesta bokbloggare har idag också instagram, och det har blivit plattformen där man snabbt konverserar och tipsar varann om böcker osv. Problemet blir här att man konstant vill kolla, nya boktips är roligt. Hur många sociala medier/appar följer man egentligen med dagligen? Blir det för mycket? Är det som att jaga klockan, den far hela tiden vidare? Man hinner inte “komma till slutet” av något flöde om du inte kollar var 10:nde minut. En annan sak värd att fundera över: alla bilder som läggs till instagram ägs av dem (Facebook) och du har egentligen inga exporteringsalternativ. En blogg kan man alltid exportera ut om man vill.
Tidigare har det diskuterats om bokbloggens tid är förbi. Jag tycker det var roligare “förr”, när bokbloggarna verkligen “sökte upp varann” och kommenterade riktiga inlägg istället för insta-bilder. En blogg är mycket mer personlig, i allt från layout till inlägg. Man blev mera bekant via bloggarna, på insta kan jag ibland blanda ihop personer. Vi har kanske blivit för vana att lätt och snabbt kunna få respons, kommentarer och likes. Men handen på hjärtat, scrollar inte vi igenom flödet ganska så snabbt? Ger bilden något mervärde, i jämförelse med ett blogginlägg? Har jag blivit för bekväm med delningen av information och bilder till andra, måste jag göra det på det enklast möjliga sättet, istället för något mer kvalitativt sätt?
Å andra sidan är det mycket lättare att ge kommentarer på instagram än på bloggen, på min telefon krånglar det altid när jag ska kommentera bloggar. Spamfiltret och allt “ifyllande” man behöver göra är ibland lite småpetigt och det är lättare att låta bli.
 
Läsningen går ibland från “hobby” till “jobb på fritiden”. Det är hemskt, men så kan det kännas. När jag får rec-ex, (senast förra veckan fick jag ett spontanutskick som jag förstås är mycket tacksam för men som kräver tid) behöver man försöka prioritera dem också. Sedan har man egen läsning man själv köpt. Om man just då befinner sig i en “lässvacka” kan det kännas lite motigt. Kärleken till läsning försvinner inte under en lässvacka, utan det handlar om att man av en eller annan orsak just då inte hinner ron och entusiasmen över läsandet. Detta blir en liten frustration, ibland om man för mycket tvingar läsandet så blir effekten det motsatta. Ibland kan det vara bättre att lägga allt vad böcker heter åt sidan en vecka eller två, fast TBR-högen sneglar misstänksamt på en från hyllan. Varför blir många bokbloggare så stressade, när det bara borde vara ett nöje? Sneglar man för mycket på alla andra och tycker att man själv inte hinner läsa lika mycket? Är det all uppdatering som kräver för mycket tid? Självkritiken i att alla inlägg ska vara jättebra, annars låter man bli? Rec-exen?
 
Jag hoppas att jag snabbt hittar min läsro igen, men då måste jag ha lite tålamod också. Vad tänker ni om bokbloggar, instagram och lässvackor? (av någon anledning ville jag inkludera allt i ett och samma inlägg, hah)

2 Kommentarer

The Silent Companions – Laura Purcell

 
Titel: The Silent Companions

Författare: Laura Purcell
Språk: Engelska
Sidantal: 384

Förlag: Bloomsbury Publishing

Format: Inbunden
Utgiven: 2017

Handling: “The Silent Companions is an unsettling gothic ghost story to send a shiver down the spine…Newly married, newly widowed Elsie is sent to see out her pregnancy at her late husband’s crumbling country estate, The Bridge.With her new servants resentful and the local villagers actively hostile, Elsie only has her husband’s awkward cousin for company. Or so she thinks. For inside her new home lies a locked room, and beyond that door lies a two-hundred-year-old diary and a deeply unsettling painted wooden figure – a Silent Companion – that bears a striking resemblance to Elsie herself…”

 
På hösten är det perfekt att plocka upp en spökhistoria! Boken utspelar sig på 1800-talet jämsides med 1600-talet, men på samma plats, The Bridge. Ett gammalt, stort hus i en liten by, där alla verkar avskräckas av både huset och dess invånare. På plats finns tre hushållerskor som inte är vana med gäster. Elsie flyttar in, tillsammans med hennes avlidne makes kusin Sarah, för att vänta ut sin graviditet och sörja ifred. Det gamla huset döljer många hemligheter, speciellt en låst vind där en märklig träskulptur av en flicka finns, tillsammans med dagböcker från en tidigare släkting. Dagboken avslöjar en hel del om det gamla huset och vad som tidigare skett. Träfiguren känns obehaglig tycker Elsie, men Sarah vill absolut plocka fram den. Elsie tycker den är obehaglig, och snart får hon uppleva varför.
Jag rös vid så många tillfällen! I början var språket svårt, ganska gammeldags engelska, men efter första hundra sidorna blev det lättare att hänga med. På svenska kanske den skulle varit ännu bättre. En obehaglig, stämningsfull rysare. Mot slutet kunde jag inte lägga boken ifrån mig. En plot twist fanns också, ni som läst får gärna messa mig på Instagram. Mind = blown.
Stort plus för jättefint omslag också. Det finns ett hål i det, där som ögat syns. En trevlig detalj.
 
Finns på Adlibris och Bokus.
Betyg:

En kommentar