Läsning är personligt

Jag tänker ofta på det här med boktips. Utan boktips skulle vi kanske navigera oss blint genom bokkataloger, sociala medier, i bokhandel och på biblioteket, i jakten på en bok som kunde tänkas intressera oss. Varifrån får vi våra boktips och varför väljer vi att läsa en specifik bok?

Jag tror vi alla hört frasen “Den måste du läsa, den är så bra!” av någon välmenande människa i vår omgivning. Att säga att en bok är “bra” kan vara lite knepigt. Vet någon annan människa vad som uppfattas som en bra bok för mig? Vad kännetecknar en bra bok? Jag skulle istället vilja säga att “Jag uppskattade boken eftersom den handlar om *tema*. Kanske den skulle intressera dig?”. Det jag vill komma till är att det här är att läsning är högst personligt. Läsupplevelsen är unik för varje person och egentligen är det totalt omöjligt att räkna ut vad någon kunde tänkas gilla. Om du känner en person väldigt bra, och du dessutom har följt med vilka böcker hen gillar i flera års tid, ja, då kanske du faktiskt kan ge ett konkret tips. Annars handlar boktips mera om att ge synlighet åt böcker. Genom att boktipsa visar man upp böcker och kort beskriver handlingen, och på så vis får varje läsare ta ställning till om det låter lockande eller inte. Men räcker det här?

Recensioner är egentligen föga värt, förutom när man vill diskutera böcker. Orsaken till att jag fortfarande skriver på min blogg är att jag gillar reflektionen över min läsning och kan gå tillbaka och titta vad jag har tänkt. Och ännu roligare blir det när vi är flera som läst samma bok och kanske har olika åsikter. På så vis ger läsningen en slags ny dimension; det som sker efter läsningen. Böcker kan påverka oss länge efter att vi läst dem, både på ett positivt eller aningen negativt sätt (t.ex. om handlingen var ganska tung att ta till sig).

Bloggen är viktig för mig eftersom att mycket boktipsande nuförtiden sker via andra sociala medier, närmare bestämt “bookstagram” på Instagram (följ mig gärna på @snowglitterbooks). Jag tycker det är roligt att ta del av boktips där, och nästan allt jag läser har jag fått nys om på instagram. På så vis har sociala medier ett enormt inflytande på min läsning. Men det är inte samma sak som bloggar. På Instagram är det ofta mikro-recensioner, en ganska kort beskrivning och ett betyg, om ens det. Vi har övergått från att ge djupodlade analyser till att snabbt ge och ta emot information om böcker, precis som med mycket annat. Bokbloggarnas era är inte helt och hållet förbi, men det är allmänt känt att allt fler övergår till bookstagram. Det kräver tid och engagemang att ha en bokblogg, betydligt mer tid än att snabbt ladda upp ett foto på Instagram och skriva några rader.

Vi lever i en tid då böcker finns tillgängliga överallt, speciellt nu när streamingtjänsterna har marscherat in i allas telefoner och plattor. Hur ska man sålla bland miljoner böcker vad man vill läsa? Hur hitta man sin bok? Om man inte hittar de böcker som verkligen är rätt för en är risken att läsningen stagnerar. Det här speciellt ett problem bland yngre läsare och de som närmar sig slukaråldern. Jag är övertygad om att det finns en bok för varje läsare där ute och att det bara gäller att hitta den. Genom ett visst antal böcker som boktips till en hel grupp fångar man kanske någons intresse, men långt ifrån allas.

På något sätt behöver vi kunna ge individuella boktips, för att varje läsare ska känna sig sedd och unik. Kunskaper i hur man informationssöker behövs också, så att man själv kan leta reda på böcker med en viss handling eller av en viss typ. Det man vill läsa om kan variera stort, som yngre minns jag hur man ofta hoppade mellan intressen. Ibland var det hästar som gällde, ibland ville man läsa om känslor och problem, man ville känna igen sig eller ibland ville man helt enkelt fly den riktiga världen. Mycket av läsning handlar om förståelse; att bli förstådd och bekräftad genom läsning (det finns andra som känt lika som jag), att förstå andra (jaha, den här personen tänker såhär!) eller att på olika sätt bli uppmuntrad i det man just nu intresserar sig för. Läsningen är så mycket mer än bara läsförståelse och alla nyttoeffekter som det pratas om. Jag skulle gå så långt som att säga att läsningen är person-skapande; det både utmanar och bekräftar.

Det här gäller också oss vuxna. Om boken inte tilltalar oss, då är det fel bok. Man ska inte läsa ut böcker som man inte känner sig tilltalad av. Ge det några kapitel, men våga ge upp om det inte intresserar dig. Ibland får man ge upp många böcker på rad, om man har otur. Kanske man har valt en bok för att många andra verkar älska den, kanske man har lyssnat på den där välmenande kompisen som säger att “du måste läsa den här”. Och så läser du utan att egentligen veta varför. Livet är inte linjärt, och det är inte heller läsningen. Genom olika faser och situationer i livet intresserar många olika typer av böcker.

Jag är orolig för de ungas bristande läsintresse, men framför allt för de vuxnas. Skolan och biblioteket kan göra vilka insatser som helst gällande läsning, men det är hemifrån mycket av våra vanor och intressen skapas. Icke-läsande föräldrar kan (jag betonar kan, det finns undantag) ha svårt att uppmuntra barnen att läsa. Jag tror inte heller att det går att uppmuntra barn att läsa genom att prata om hur smart och välbalanserad man blir, hur stort ordförråd man får osv. Det kanske hjälper, och det är bra att det lyfts fram, men äkta läsglädje får man troligen inte av att någon berättar för en hur bra något är. Äkta läsglädje får man när man upptäcker att läsningen är något personligt, nästan något hemligt. Berättelsen från boken är unik i mitt huvud och ingen annan kan se de bilder jag har inom mig. När man upplever det ruset och den känslan av något som är snudd på magiskt, då kan man hitta läsglädjen. Oavsett hur nyttigt det påstås vara.


7 Kommentarer

Never let me go – Kazuo Ishiguro

Titel: Never let me go
Författare: Kazuo Ishiguro
ISBN: 9789146234760
Sidantal: 318
Förlag:
Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2017 (original 2005)
Handling:
“Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.”

Jag har nästan aldrig läst Nobelprisvinnare innan, så jag kände att Kazuo Ishiguro ska jag ge en chans! Och tur var väl det, för nu är jag väldigt nyfiken på att läsa fler av hans böcker. Vilken bladvändare Never let me go var!

Egentligen tycker jag man inte ska veta något om boken på förhand. Jag till och med skalade bort en liten bit av baksidetexten här i recensionen för att jag tycker det är bättre ju mindre man vet. Det är “mysteriet” med Kathy, Tommy och Ruth och deras isolerade tillvaro som gör berättelsen så intressant. Ishiguro beskriver deras tid på Hailsham, internatskolan, som om det vore alldeles självklart att de ska vistas där. Kathy, huvudkaraktären, beskriver deras vardag och tillvaro på ett sätt som gör det hundra procent trovärdigt. Som utomstående står man där med munnen på vid gavel; vad händer på Hailsham och varför är de där? Karaktärernas dynamik med varandra är intressant och jag tror de flesta av oss kan känna igen oss i situationer då vi skulle känt eller reagerat precis som Kathy, Ruth eller Tommy. Det är svårt att beskriva på vilket sätt Ishiguro får dessa karaktärer så äkta och levande, han bara gör det. Så enkelt är det.

Genom boken försöker man förstå den värld som Ishiguro med lätt hand målar upp. Jag blev positivt överraskad av hur simpelt språket var, ingenting kändes det minsta överflödigt och ansträngt. Det fanns heller inga fina och snoffsiga meningsuppbyggnader, men ändå får författaren de mest vardagliga händelser att vara fascinerande. Jag blev verkligen golvad av Ishiguros författarskap.

Finns det någon sinnesstämning jag inte upplevde under dessa 318 sidor? Förskräckelse, vemod, sorg, glädje, upprymdhet, längtan, oro…ja, jag tror han fick med allt. Flera gånger hade jag kalla kårar längs ryggen.

För att ge boken en full femma hade jag behövt lite mer kött på benen gällande världsbygget och de regler som gällde, vissa saker skapade ganska stora frågetecken hos mig. En fantastisk läsupplevelse i vilket fall som helst!

Betyg:


En kommentar

Igår – Ágota Kristóf

Titel: Igår
Författare: Ágota Kristóf
ISBN: 9789146236252
Sidantal: 102
Förlag:
Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2020 (original 1995)
Handling:
“Varje dag upprepar Sandor Lester sin ”idiotiska kapplöpning”: kliver på bussen, stämplar in på fabriken. På lördagarna träffar han Yolande, som han inte är särskilt förtjust i. Den lilla tid han har över ägnar han åt att drömma om ett annat liv, en stor författares liv. Och åt att tänka på Line, den perfekta kvinnan. En morgon på bussen är det Line, den riktiga Line, som dyker upp från hans förflutna som landsflykting.”

Det här är en av de svåraste recensionerna hittills i år. Jag har länge velat läsa något av Ágota Kristóf, främst hyllas hon för Den stora skrivboken-trilogin (som jag inte kände för att läsa eftersom jag inte är intresserad av krigsskildringar).

Jag förstår hypen kring den här författaren, språket är otroligt välskrivet och enkelt, inga konstiga krumelurer och onödiga utsvängningar. Berättelsen är ganska tung att läsa. Sandor Lester, som egentligen hette något annat förut, flyr sin fattiga by och jobbar på en fabrik. Han är rotlös och ganska osympatisk, till och med lite obehaglig. Han drömmer om en tjej som han kallar Line, och till hans stora glädje börjar denna Line jobba på hans fabrik.

Men när tiderna är svåra och människor är som de är, då blir det sällan särskilt bra. Jag imponeras av Kristófs sätt att skildra Sandor utan att behöva skriva varje egenskap rakt ut i texten. Mellan raderna förstår man hur illa Sandor har mått, och mår, av sin uppväxt och de handlingar han gör bevisar att han inte är stabil. Det var tungt att läsa om Sandors liv, men författarens skickliga skrivteknik gör det lätt. Varje mening känns så enkel och välformulerad, det är bara att låta ögat följa.

Boken handlar om ganska mycket under sina drygt 100 sidor, det ska jag ge författaren. Det finns ämnen att diskutera efter boken, kanske den här passar bra i en bokcirkel.
Ändå kunde jag inte älska berättelsen. Ibland gick det lite för snabbt och jag fann inte läsglädje ur berättelsen. Det är inte helt enkelt min typ av bok; en käftsmäll som smakar ganska surt. Det hela knöts inte riktigt ihop så som jag hade önskat. Jag blev lite illa berörd, och det var nog meningen. Skicklig författare men inte en bok i min smak.

Betyg:


En kommentar

Hokus Pokus – Den lilla häxan – Fabian Göranson

Titel: Hokus Pokus – Den lilla häxan
Författare: Fabian Göranson
ISBN: 9789177751489
Sidantal: 144
Förlag:
Galago
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021
Handling:
“Ida har svårt att passa in. Hennes livliga fantasi och ibland lite för vilda lekar gör att andra barn inte förstår sig på henne. Hon gruvar sig för att sommarlovet ska ta slut, men under en av de sista sommardagarna hittar hon en märklig hatt i ett skräpigt buskage. Det är en häxhatt; gammal och svart och med topp som en utbränd tändsticka.

Ida sätter hatten på huvudet och den passar henne perfekt. Det är bara det att hatten har magiska krafter och saker Ida fantiserar om blir plötsligt på riktigt. Skolstarten blir allt annat än tråkig….”

Jag har alltid gillat böcker som är i serieformat, men som inte är gjorda som seriestrippar eller följer ett visst mönster. I den här underbara boken för målgruppen 6-9 år får man följa Ida som hittar en mystisk hatt på vägen till stranden. Hatten medför en del trubbel men också en del tokigheter.

Ida känner sig utanför och mycket av händelserna i boken fokuseras på vänskap. Kommer Ida att få vänner om hon är en häxa som kan trolla? På vilka grunder får man kompisar egentligen? Jag gillar hur författaren på ett snyggt sätt tar upp det här temat utan att agera pekpinne och får en att tänka till.

Det blir också en hel del kopplingar till magi och de eventuella krafter som Ida får av sin häxhatt. Det gjorde boken både spännande och mysig att läsa. Jag ser framemot följande del som precis getts ut och den heter Hokus Pokus – de tre paddorna.

Betyg:


0 Kommentarer

Små glädjeämnen – Clare Chambers

Titel: Små glädjeämnen
Författare: Clare Chambers
ISBN: 9789188979285
Sidantal: 374
Förlag:
Sekwa förlag
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2020
Handling:
“Året är 1957 och Jean jobbar som journalist på lokaltidningen där hon som enda kvinna på redaktionen har fått den tveksamma äran att skriva om hushållstips och veckans bröllop. Jean är minst sagt besviken på livet: Hon närmar sig fyrtio, bor hemma hos sin sjuka mamma och den stora kärleken har aldrig uppenbarat sig. Men så får hon uppdraget att intervjua Gretchen, som påstår sig ha upplevt en jungfrufödsel.

Gretchen svär att hon aldrig ens kysst en man innan hon födde sin dotter. Dessutom låg hon inne på ett behandlingshem enbart för kvinnor då det påstås att hon skulle blivit gravid. När Jean börjar nysta i vad som egentligen har hänt kommer hon hela familjen närmare, speciellt Gretchens man Howard. Och Jean kan inte sluta hoppas att det nu är hennes tur att få lite lycka i livet.

Journalisen Jean undersöker om en jungfrufödsel verkligen är sann. 1957 i London bjuder på härliga detaljer om en svunnen tid och genom boken hålls jag intresserad av jungfrufödseln. Jag tror förstås inte ett dugg på det, så jag var väldigt nyfiken på hur författaren skulle förklara det hela. På sistone har jag verkligen tyckt om att läsa böcker som utspelar sig mellan 50-70 tal, den här var inget undantag.

Jean blir väldigt nära med familjen när hon gör reportaget. Gretchen, kvinnan som hävdat att dottern fötts utan någon annan inblandning, är lite av ett mysterium själv. Dottern Margaret ser ut som en kopia av modern. Gretchens man, Howard, älskar dottern som om det vore hans egen. Howard är ingen “attraktiv” man utåt sett, men något i hans personlighet intresserar Jean. Gretchen beter sig märkligare ju längre tiden går och Jean börjar undra om det har att göra med det stundande reportaget om jungrufödseln. Medicinska tester påbörjas och Jean rotar i Gretchens historia.

Jag gillar att författaren vågar skriva om kärlek som trotsar det klassiska skönhetsidealet, att det finns många typer av kärlek och att kärlek är mer komplex än bara utseende. På ett sätt påminner boken lite om en feelgood men med lite mera djup och dessutom ett “mysterium”. Mot mitten blev berättelsen en aning seg och tappade fokus från det jag tyckte var mest intressant; jungfrufödseln. Jean som huvudkaraktär är lite suddig i kanterna ibland, hennes handlingar förblir oklara och hennes personlighetsdrag fördolt i dunkel. Blev jag nöjd med slutet då? Tja. Varken eller skulle jag säga. Inget så saftigt som jag hoppats på. På det stora hela är det ändå en läsvärd berättelse.

Betyg:


En kommentar

Presens maskin – Gunnhild Øyehaug

Titel: Presens maskin
Författare: Gunnhild Øyehaug
ISBN: 9789189066878
Sidantal: 183
Förlag:
Nirstedt/litteratur
Språk:
Svenska
Format:
E-bok
Utgiven:
2020
Handling:
“Vi vet att det här är svårt att tro på. Men så, och på inget annat sätt, var det som det hände.

Anna och Laura är mor och dotter. Men i ett märkligt ögonblick på 90-talet delade sig världen och de blev fångna i varsitt universum. Tjugoett år senare har livet i norska Bergen gått vidare som om ingenting hänt, men i de två kvinnornas liv är det något som inte stämmer. Presens Maskin är en kärleksroman om ensamma människor, om oanade konsekvenser av felläsningar, märkliga ljus på himlen, syrener som blommar som bara syrener kan blomma (sinnessjukt syrenvitt), om barn, språk och obegripliga pianostycken — och om människor, både som brist och närvaro.

Den här boken råkade jag få syn på på Instagram. Både författaren och förlaget var helt nya för mig, handligen lät så intressant så jag kollade genast upp om den fanns att låna som e-bok på biblioteket, och visst fanns den!

Presens maskin är en ganska kort bok som rymmer mycket, jag sträckläste den. Kapitlen varvar mellan Anna (mor) och Laura (dotter) som kommit ifrån varandra genom att bli satta i olika universum. Båda känner på sig att något är fel i olika stunder i livet och vissa situationer framkallar starka känslor av deja-vu. Det som var alldeles svindlande var att stunden då de separerades, i slutet på 90-talet. Den var så snyggt skildrad och jag fick nästan rysningar av känslan som förmedlades. Det refereras en hel del till Tua Forsströms diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, så den behövde jag också låna direkt. Jag blir alltid glad när jag ser referenser till finlandssvensk litteratur.

Jag älskar när författare vågar trotsa det självklara, det korrekta och det naturliga. Här tar hon rejält ut i svängarna både vad det gäller handlingen och själva uppbyggnaden av berättelsen. Ibland får vi läsa om författaren som skriver boken, ibland om karaktärerna och ibland om…tankar och funderingar. Den röda tråden fattar lite ibland, men jag faller inte av kärran och vill bara läsa vidare. Vissa scener är starkare än andra, men scenen då Laura går på husvisning och känner doften av syrenen tror jag många kan relatera till; en känsla av deja-vu som kommer över en plötsligt och som kan väcka känslor man inte förstår sig på, kanske saknad eller bara en övertygelse om att man varit någon annan och befunnit sig någon annanstans. Vad är medvetande egentligen? Författaren gör ett fantastiskt jobb att säga mycket med få ord.

Inte är jag speciellt överraskad av slutet, men jag ville såklart läsa hur det skulle gå för Anna och Laura; skulle de återförenas i någon form eller inte? Boken är på inget sätt en science fiction-berättelse, även om den har vissa beröringspunkter med genren. Mest skulle jag säga att den handlar om familjeband och det filosofiska. Jag tycker om böcker som får mig att tänka till och våga tänja på fantasins/verklighetens gränser. En riktigt härlig “hjärngnuggare” med en unik författarröst, det här är långt ifrån det massproducerade och i värsta fall kan den här pärlan gå många förbi. Om du gillar temat och vågar läsa utan fördomar så ska du ge den en chans. Den passar också bra som bokklubbsbok, då det finns mycket att diskutera efter läsningen.

Betyg:


0 Kommentarer

Den hemliga trädgården – Frances Hodgson Burnett

Titel: Den hemliga trädgården
Författare: Frances Hodgson Burnett
ISBN: 9148504777
Sidantal: 235
Förlag:
Albert Bonniers förlag
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1981 (original 1910)
Handling:
“När tioåriga Mary Lennox förlorar båda sina föräldrar i en koleraepidemi skickas hon från Indien till sin farbrors ensliga hem i England. Mary är både bortskämd och odräglig, och i början är den nya tillvaron både mystisk och skrämmande. Men snart får Mary nya vänner – den snälla husjungfrun Martha, djurtjusaren Dickon och den buttre gamle trädgårdsmästaren Ben Weatherstaff.

När hon lär känna en kusin som hon inte visste fanns och finner nyckeln till en trädgård som varit låst i tio år förändras allt. Trädgården öppnar en förtrollad värld som kommer att förändra både henne själv och allt hon känner till.”

Månadens klassiker för mars 2021 blev Den hemliga trädgården. Den kan nog kallas en hyllvärmare redan, mitt exemplar är från 1981 och har stått i hyllan i några år nu. Som liten älskade jag filmatiseringen av Frances Hodgson Burnetts En liten prinsessa och lånade den gång på gång från biblioteket på VHS.

Den hemliga trädgården har en del saker gemensamt med min favoritklassiker Anne på Grönkulla; ett föräldralöst barn och kärleken till den vackra naturen. Förvånansvärt många klassiker handlar om föräldralösa barn, kanske det var ett relaterbart tema på den tiden och visst bidrar det till att man får medkänsla för karaktären.

Mary Lennox, 10 år, är en engelsk flickas som växt upp i Indien under ständigt beskydd. Hon har haft tjänstefolk omkring sig som passat upp henne dygnet rungt, men en mamma som inte har visat kärlek och omtanke. Mary har levt isolerat och kan inga sociala normer. När koleran slår till i deras by dör hennes mor och Mary skickas till sin farbror i England. Farbroden är en upptagen man och har inget intresse av att lära känna Mary. På ett vis är Mary igen i samma situation som i Indien, de vuxnas frånvaro tar hårt på Mary även om hon inte inser det själv.

Tjänsteflickan Martha i farbroderns hushåll ger ändå en viss tröst och Mary försöker hitta på sätt att fördriva tiden. Hon börjar spendera allt mer tid i trädgården och blir bekant med en pojke, Dixon, som är en naturälskare. Dickon och trädgårdsmästaren Ben visar Mary trädgårdens små mirakel och deras kärlek till naturen smittar av sig. Plötsligt känner sig Mary fylld av energi och entusiasm.

En del av trädgården är stängd bakom en grind och när Mary hittar nyckeln börjar hon ofta smyga dit. Varför är grinden låst och ska hon våga berätta för de andra om den hemliga trädgården? Mysteriet med trädgården och vårens annalkande ger Mary tröst och mening med tillvaron. Ett annat mysterium är de barngråt Mary hör i korridoren, varifrån kommer de?

En riktigt stämningsfull klassiker som är lätt att komma in i. Känslan av det viktorianska, enorma hemmet där Mary bor är lite kuslig men spännande. Jag tycker det fanns många element i berättelsen; om hur Mary växer som person och börjar tänka annorlunda, om utsatta barn, om kärleken till trädgården och om vänskap trots olikheter. Skildringarna av trädgården gjorde detta till en bok som passar perfekt att läsa om våren.

En del saker i boken kan vara en aning daterade och yngre läsare kanske förfäras över vissa omständigheter. Men visst är det en slags feelgood; förutsägbar och söt utan att bli för gulligt. Karaktärerna blir levande då deras personligheter har defekter och Mary är verkligen allt annat än älskvärd i början. Det gör berättelsen intressantare.

Betyg:


0 Kommentarer

Läst i februari 2021

Antal böcker sammanlagt: 13
På svenska: 13
På engelska: 0
Antal sidor: 3,425 sidor
Månadens bästa: Emily-böckerna av L.M. Montgomery
Månadens sämsta: En giftig skandal – Kristina Appelqvist
Månadens finaste omslag: Tant Gredelins Vintage – Anna Lena Stålnacke
Kommentar: Jag läste betydligt fler böcker än jag planerat. Emily-serien blev en storfavorit. Jag började också läsa böckerna i Lotta-serien av Merri Vik och kommer fortsätta med det.


0 Kommentarer

Anteckningar från en orolig planet – Matt Haig

Titel: Anteckningar från en orolig planet
Originalets titel: Notes on a Nervous Planet
Författare: Matt Haig
ISBN: 9789177951100
Sidantal: 343
Förlag:
Bonnier Pocket
Språk:
Svenska
Format:
E-bok
Utgiven:
2019
Handling:
“Hur behåller vi förståndet i en galen värld? Hur finner vi glädje när så mycket i vår vardag uppmanar till ångest? Tänk om sättet vi lever på står i direkt motsättning till vårt välbefinnande? Efter att under flera år ha levt med ångest och panikattacker blir svaren på de här frågorna skillnaden mellan liv och död för Matt Haig. Han börjar leta efter samband mellan hur han mår och hur världen han lever i ser ut. När till och med planeten vi bebor är stressad, är det så konstigt att vi också är det? Vi blir alltmer uppkopplade men känner oss ensammare än någonsin. Samtidigt som vi uppmanas att oroa oss för dagens politiska läge i lika stor utsträckning som för vårt BMI. Anteckningar från en orolig planet är en personlig och livsviktig undersökning av hur man kan må bra i vår oroliga nutid.”

Nu åker sågen fram. Jag vet att många har gillat den här boken, och tro mig, jag förstår varför! Det här formatet passar inte mig, jag tror ljudbok fungerade bättre i det här fallet (och det säger jag i princip aldrig).

Var ska man börja med denna anteckningsbok? Jag skulle inte vilja gå så långt att kalla det bok, eftersom den inte följer en röd tråd. Kapiteln är korta och inte helt olikt grubblerier från en dagbok. Ofta känns det nästan för personligt, och med personligt menar jag att författaren har skrivit boken mera för sig själv än för andra. Det behöver inte vara något fel med det, det blir bara otroligt lösryckt.

Haig beskriver hur ångesten tar sig form för honom. Så långt är jag okej med det hela. Men när det sedan snuddar det vid populärvetenskap och det slängs in lite statistik och fakta, utan källhänvisningar, känner jag mig mindre nöjd. Det blir dessutom klyschor på klyschor som bara känns pinsamt att läsa. Uttryck i stil med “Carpe diem”, som folk limmade upp på sina vita väggar år 2008.

Plattformen Twitter får mycket utrymme, vilket jag faktiskt inte är bekant med och omöjligt kan relatera till. Haig beskriver också sitt problematiska förhållande till sociala medier och hur vi både hatar och älskar att vara där, och framför allt att det ger honom ångest. Det kan många känna igen sig i. Men tonen i mycket av texterna blir gnälligt och självömkande, jag vet inte på vilket sätt det kan vara upplyftande. Om man vill läsa litteratur om de elaka, stora, tech-jättarna och effekterna på våra hjärnor så finns det massor av dokumentärer och böcker som går bättre in i det ämnet. Nej, fortfarande handlar den här boken om Haigs egna tankar och känslor. Och där kan jag inte engagera mig, hur jag än försöker.

Citat som “Acceptera dina känslor och acceptera att det är just vad de är: känslor” bidrar inte med något nytt – tvärtom blir det mesta i boken en återanvändning av uttryck vi redan läst, sett och hört på andra ställen. Haig behöver inte vara en nytänkare, jag bara inte ser poängen med att läsa alla dessa “självklarheter” jag redan har fått upprepade för mig så många gånger förr.

Om du mot förmodan tror att den här boken kunde ge dig något; prova att lyssna på den som en ljudbok medan du diskar, eller gör något annat tråkigt. Den kanske fungerar som ett mumlande bakgrundsljud. Sorry Matt Haig! Läs istället Midnattsbiblioteket, där finns det mer att hämta ur hans författarskap.

Tidigare läst av författaren:

Betyg:


0 Kommentarer

Vart försvann succéförfattaren Gillian Flynn?

Photo credit: Heidi Jo Brady

Gillian Flynn gjorde stor succé med alla sina tre deckare, men de flesta minns henne från Gone girl, 2012, (på svenska Gone girl, Modernista) som sålts i 20 miljoner exemplar. Boken filmatiserades med Ben Affleck och Rosamunde Pike i huvudrollerna och drog in över 369 miljoner dollar i biljettförsäljning.

Svenska omslaget för Gone girl, Modernista.

De övriga mörka deckarna Sharp objects, 2006 (Vassa föremål, Modernista) och Dark Places, 2009 (Mörka platser, Modernista) samt novellen, The Grownup, 2014 (En sån som du, Albert Bonniers förlag) blev omtyckta, men på sju år har inget nytt getts ut av författaren.

Nu berättar dock Gillian Flynn att hon hållit på att skriva på en manus till en tv-serie vid namn Utopia som kommer att sändas på Amazon Prime.

Dessutom håller hon på att skriva på en ny roman, så den långa väntan kanske snart är över. Hon berättar för tidningen WSJ Magazine att hon skriver bäst mellan klockan 11 och klockan 2 på natten och dricker mängder Coca-Cola Cherry.

Jag har älskat Gillian Flynns författarskap och ser framemot att få höra mera nyheter om den kommande boken! Förväntingarna är höga – det tror jag också Flynn är medveten om. Troligen kommer hon aldrig kunna skriva en storsäljare som Gone girl igen, men tiden får utvisa.


En kommentar