I fiskarnas tecken – Melissa Broder

Titel: I fiskarnas tecken
Författare: Melissa Broder
Översättare: Helena Hansson
ISBN: 978-91-7781-359-0
Sidantal: 304
Förlag
: Modernista
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2018
Handling
: ”Lucy har skrivit på sin avhandling om Sapfo i nio år när förhållandet med pojkvännen tar slut och det blir omöjligt för henne att bo kvar i Phoenix. Systern Annika insisterar på att Lucy ska passa hennes hund och bo i systerns fantastiska hem, en glaskub i Venice Beach.

Men Lucy finner ingen lindring från ångesten. Inte hos den grekiska kör av kvinnor hon möter i gruppterapin för kärleksberoende. Knappast heller på Tinder. Inte ens i den kravlösa ömheten hos hunden Dominic. Men allt förändras en dag vid stranden när hon spanar in en gåtfull simmare. Efter att ha blivit varse hans identitet tvingas Lucy att fullständigt omvärdera sin syn på vad kärlek och förhållanden kan vara.”

En av de märkligaste böcker jag läst på länge. Den har definitivt fått blandade recensioner, kanske mera mot det negativa hållet. Jag hade därför inga förväntningar och jag visste inget om boken före jag började läsa. Den här boken får du mest ut av om du inte känner till så mycket om den. Några saker bör nämnas dock. Det är rätt så mycket sex och det är inte enbart realism. Så att du inte sätter kaffet i vrångstrupen…

Många säger att Lucy är en fruktansvärd karaktär som man bara avskyr. Jag gillar inte henne heller. Särskilt mot slutet när hon gör en oförlåtlig grej. Men jag ser inte så svart-vitt på henne. För mig gestaltar hon den ”galna” kvinnan på ett ärligt och trovärdigt sätt. Äntligen, får jag säga. Hur många romaner har jag inte läst där kvinnan antingen är avgrundsdjupt galen, änglalik docka, eller bara sjukt tråkig? Lucy har mycket svärta men jag uppskattar de många lager som författaren lyckas lägga på huvudkaraktären i denna (debut) bok.

Lucy flyr dammiga Phoenix för att vakta sin syster Annikas hund i det stela men vackra Venice. Hon går på gruppterapi för kärleksberoende. Där möter hon kvinnor som både har likheter med henne själv men också sådana som hon har svårt att förstå. Som läsare är det ganska intressant, jag tror flera av oss kan känna igen oss i något beteende. Sist och slutligen är vi alla ganska lika och längtar efter samma saker i livet, bara att vi försöker nå vår lycka på olika sätt. Lucy träffar också en del män, och en av dem får hela hennes värld i gungning. Läsaren också.

Berättelsen är intressant. Jag vill läsa vidare hela tiden. Det finns en hel del filosofiska funderingar blandat med det mörker som Lucy upplever och försöker ta sig ur. Relationsdramat, sexet, ja allt om att ta sig ur ett långt förhållande och navigera i dagens dejting-värld är trovärdigt, om än äckligt, men trovärdigt. Jag hölls underhållen boken igenom och jag tycker författaren lyckas med de poänger hon vill få fram, utan att skriva läsaren på näsan.

Det är en bok med lite ”extra allt”, kryddigt. Den kommer inte falla alla i smaken, långt ifrån. Men de som vågar läsa den här med ett väldigt öppet sinne kan uppskatta boken, som jag!

Betyg:


0 Kommentarer

Kaffe med mjölk – Ella-Maria Nutti

Titel: Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
ISBN: 9789146237464
Sidantal: 192
Förlag
: Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling
: ”En mamma och en dotter. Ett avstånd mellan dom lika långt som mellan Gällivare och Stockholm. En mamma som har något hon måste säga till sin dotter, något som inte kan vänta. En lika vemodigt finstämd som skimrande berättelse om en förälder och hennes barn och om hur de tunnaste trådarna kan vara de starkaste banden.”

Här har vi en fantastisk debut. Jag vågar påstå att Kaffe med mjölk var den bok som var mest tippad att platsa bland Årets bok 2022-nomineringarna, ändå blev den inte nominerad. Boken har lästs väldigt flitigt bland bokintresserade på #bookstagram och jag kan förstå varför. Ska vi skaka framgångsreceptet ur ärmen?

Till att börja med så är titeln tilltalande (även om det förekom ett par andra titlar med ”mjölk” ganska samtidigt i 2021-2022:s utgivning). Jag gillar omslaget och kafferingarna som får boken att se läst ut. Berättelsen har ett tungt ämne, men här har Nutti förstått att ingen vill läsa 300-400 sidor om det. Det ska vara koncentrerat och rappt med 192 sidor. Kapitlen korta, nästan så korta att de inte räknas som kapitel. Texten är handlingsdriven och fokuserar i stort sätt på endast två personer. Allt det här i ett snyggt paket, nu bådar det gott för själva berättelsen, som jag också tyckte mycket om.

Mor och dotter – kan till synes kännas som ett uttjatat tema i litteraturens värld och det var en av orsakerna till att jag övervägde att inte läsa boken alls. Finns det något vi inte redan sett eller läst om? Ändå ger jag boken en chans, kanske just vare det layoutmässiga och snyggt paketerade och väl marknadsförda helheten. Böcker som inte är väldigt långa tenderar man lättare att ge en chans åt, så är det bara.

Jag blev positivt överraskad av det avskalade, enkla men samtidigt välskrivna språket. Jag ser genast både mor och dotter framför mig under läsningens gång. Jag tycker om deras lite märkliga dynamik, som få författare lyckas väl med att beskriva – den där balansgången mellan att ha fasader för varandra men ändå våga (och vilja) ha ett nära band. Avstånden rent geografiskt men också kulturella och sociala avstånd. Avstånd som tenderar växa när barnet växer. Och så det där som mamman måste säga till dottern – det som boken i stort sett kretsar kring.

Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och det är svårt att beskriva just de saker som var perfekta, för boken glänste verkligen på sina ställen. Överlag får jag en ”modern” känsla av den här boken – den är skriven av en ung författare som förstår vad nutidens läsare vill ha. Det kommer inte bli en bok som jag läser om, men en bok behöver inte vara dålig för det. Läsvärd!

Betyg:


0 Kommentarer

Allt blir bra – Carolina Setterwall

Titel: Allt blir bra
Författare: Carolina Setterwall
ISBN: 9789100189396
Sidantal: 334
Förlag
: Albert Bonniers förlag
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling
: ”Allt blir bra. Det lovar Mary och John sina barn när de berättar att de ska skiljas. Men separationen blir något helt annat än vad de har tänkt sig. John finner sig snart omhändertagen av en ny kvinna, medan Mary tvingas inse att en kvinna utan partner inte anses som något självklart eller attraktivt. Samtidigt som John rör sig vidare med såväl barnens tillit som sin personliga ekonomi intakt, måste Mary – som har lärt sig leva för andras godkännande – omvärdera sig själv, sina val och sitt liv.

”Allt blir bra” är en svidande vidräkning med äktenskapets och könsrollernas begränsningar – och en rannsakan av bilden av den goda modern. Det är en berättelse om hur svårt det är att bryta sig loss från omgivningens krav, men också om kärlek, på gott och ont, mellan vuxna och mellan barn och förälder.

Den främsta orsaken för valet av denna bok var att den skulle utspela sig på 80-talet och handla om ett par i skilsmässa. Jag anade att den kunde bli en ganska mörk och sorgsen berättelse, men hur mörk den faktiskt var blev jag förvånad över. Så mycket smärta, så välformulerat men tyvärr också som en enda lång uppförsbacke.

Kapitlen varvar mellan Mary och Johns perspektiv. Det är de karaktärer vi får lära känna, men inte tillräckligt väl kan jag tycka. John blir för mig lite av en grå massa medan Mary känns som en karikatyr, precis vad man kan förvänta sig av en kvinna i skilsmässa. Ärligt talat så går både Mary och John mig på nerverna så till den milda grad att jag överväger att sluta läsa. Jag kämpar mig igenom deras strapatser och svängar i skilsmässan och livet efter och inser att berättelsen trots allt är helt okej, som helhet. Det finns vissa beröringspunkter där Setterwall lyckas väl, kanske till och med bäst med bikaraktären Nettan, Johns nya flickvän och hurtbulle. Jag undrar: har vi inte alla någonsin känt en Nettan i våra liv? Den där som svischar in och tar kontroll över situationen och som behöver det för att ha en identitet över huvudtaget? Den fixande, tröstande och smörjande balsamerande, allvetande kvinnan som ska ställa allt till rätta och ändra omvärldens tafatta personligheter. Jepp, det är en Nettan!

Det finns äkthet i berättelsen, det ger jag Setterwall. Hur föräldrarna försöker lösa vardagen och hur barnen inte reagerar som vi tror, eller som vi inte vill att de ska göra. Kampen mellan föräldrarna, de dyra julklapparna, den pyttelilla lägenheten, de ansträngda samtalen, klasskillnader som uppstår i skilsmässa – allt detta finns med. Det jag saknade i boken var mera 80-talskrydda. Böcker som skilsmässor har vi redan i ganska stor utsträckning, jag tror man behöver någon ny vinkel på det hela för att riktigt suga in läsaren. Jag kan inte tycka att boken är dålig, men för mig väckte den inte de känslor jag hade hoppats på.

Betyg:


0 Kommentarer

Vi minns 50-talet: en nostalgitripp – Andreas Nyberg

Titel: Vi minns 50-talet: en nostalgitripp
Författare: Andreas Nyberg
ISBN: 978-91-8018-397-0
Sidantal: 294
Förlag
: Lind & Co
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling
: ”Statsminister Tage Erlander regerar Sverige under 1950-talets rekordår. Framtidsoptimismen är stark när svenska folket åker på tältsemestrar och charterresor och många skaffar bil. I Stockholm byggs flera nya förorter och dessutom tunnelbana.
Sångaren ”Snoddas” får tidernas genombrott i Lennart Hylands radiosuccé Karusellen, och även Lill-Babs, Siw Malmkvist och Owe Thörnqvist slår igenom, liksom det nya amerikanska fenomenet rock’n’roll med Elvis Presley, Chuck Berry och Little Richard i spetsen. Vurmen för det amerikanska gör att vi svenskar får en ny kategori ungdomar: raggarna.
I USA får vår filmstjärna Ingrid Bergman sin andra Oscar samtidigt som regissören Ingmar Bergman blir internationellt känd. Men vi svenskar föredrar filmer med Åsa-Nisse!
Sven Tumba gör ishockey till en folksport och i New York knockar Ingemar amerikanen Floyd Patterson och blir tungviktsmästare i boxning. I fotbolls-VM på hemmaplan 1958 blir det svenskt silver samtidigt som tv:n får sitt genombrott.

Vi minns 50-talet – En nostalgitripp fortsätter den rikt illustrerade serien med spännande återblickar på Sveriges kultur och samhälle.”

Jag har tidigare läst Nybergs Vi minns 40-talet, det var givet att fortsätta med den fantastiska och koncisa fortsättningen om 1950-talet. 50-talet var mindre betonat av krig, men desto mer om amerikaniseringen och framtidsoptimism. Filmbranschen, särskilt Hollywood, gör storslagna filmer med bland annat Ingrid Bergman i huvudrollen. Nu utmanar svenska filmer också tabun genom att t.ex. visa nakenscener. Mycket hade sitt brytningsskedet i 1950-talet. Visste ni att den globalt använda fredssymbolen ritades på just 1950-talet?

Mitt favoritkapitel var givetvis det om litteraturen. Jag fick massor av bra tips och en del kände jag till från förut. Det som alltid slår mig när man tittar på litteraturen i historisk spegel är att den är väldigt mansdominerad. De tunga författarnamnen, akademiledamöter och Nobel-prisvinnare är till största delen män. De facto vann ingen kvinna Nobel-priset på hela 1950-talet, men det är förstås inte konstigt med tanke på hur få kvinnor som vunnit sedan priset stiftades.

Jag tycker om att det finns särskilda temakapitel och skilda kapitel för varje år under årtioendet. Idrottskapitlet är för mig totalt ointressant, men det kan tänkas intressera många. Boken talar till en bred publik och har fångat upp det väsentliga ur historisk och kulturell synvinkel.

Jag skulle gärna se bilder i färg, nu är boken i svart-vitt. Sedan är den givetvis ganska fokuserad på svenska händelser, även om internationella händelser finns nämnda. För mig blir det mera en upplysning om Sveriges 50-tal, vilket jag inte har något emot. Ibland kan jag sakna att läsa om Finlands 50-tal, men på svenska. Den här boken riktar sig till svensk publik, så den uppfyller sin målgrupp väl. Perfekt för att lära sig allt det väsentliga om årtioendet!

Jag ser väldigt mycket framemot följande del som är mitt favorit årtioende, nämligen 1960-talet!

Tidigare läst av författaren:

Tack till Lind & Co för recensionsexemplaret!

Betyg:


0 Kommentarer

Radhusdisco – Morgan Larsson

Titel: Radhusdisco
Författare: Morgan Larsson
ISBN: 978916420332
Sidantal: 437
Förlag
: Piratförlaget
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2010
Handling
: ”Radhusdisco är en varm och rolig bok om Morris färd mot vuxenvärlden i åttiotalets Trollhättan.

Här möter vi Morris föräldrar: mamma som skickar runt Morris bland alla barnfamiljer i bekantskapskretsen för att han ska smittas av påssjuka, pappa som har en förmåga att få det lilla att kännas stort och som berättar om indianer och äventyr.

Morris trivs med kompisarna på lågstadiet, tjejernas favorit Linus, grannen Henke och Ubbe med de nyaste leksakerna och alldeles speciella lekregler. Motvilligt flyttar han till det gula tegelradhuset och en ny skola och en ny tid, mellanstadiet. Men här finns magister Cliffhanger som berättar historier som ingen annan och nya vänner som han delar både roligt och sorgligt med. På högstadiet blir världen lite större, tjejerna viktigare och drömmen om att få dansa tryckare till True Colors med just den där speciella tjejen kanske viktigast av allt.”

Det här med uppväxtsskildringar är lite knepigt. Ibland tycker jag väldigt mycket om det, ibland blir jag vansinnigt trött på att höra en berättelse från en och samma interna vinkel. Radhusdisco handlar om Morris som bor i våningshus och radhus, inne i labyrinterna finns de andra vännerna som också bor där; alla dessa familjer som är lika och olika varandra. Vi får följa Morris från lågstadiet mot vuxenlivet, genom vänskap och kärlek. Mot slutet börjar jag vara en aning mätt på berättelsen.

Bokens första del är starkast. Där finns många beskrivningar som jag tror man kan känna igen sig i. Jag imponeras över Larssons sätt att skildra ett barns tankar och funderingar, jag skrattar till ibland åt anekdoterna, bl.a. det mera välbärgade ensambarnet Ubbe som mutar till sig vänner genom sina fantastiska leksaker som ingen riktigt får leka med. Avundsjukan, fascinationen och jämförelserna – allt det där som barn går igenom när de växer upp. Andra gånger är det tokroliga pinsamheter som händer åt Morris själv och åt kompisarna, vilket jag också kunde uppskatta.

Det är därför svårt att säga varför jag inte fastnade för berättelsen. Jag engagerade mig helt enkelt inte riktigt tillräckligt, jag tror att en av orsakerna är att berättelsen svällde allt mer. Mot slutet kunde vissa händelser få tiotals sidor med dialoger i det oändliga. En mer koncentrerad berättelse hade skapat större effekt, särskilt när man här använder sig mycket av humor och en mera rapp och finurlig berättarstil. Boken blev segare ju längre in man kom, kanske författaren förvillade sig aningen för långt i sina egna minnen och vågade inte skära ner tillräckligt. Jag kände mig allt mer som en betraktare av främlingar snarare än läsaren som får vara med inne i berättelsen. Det blev stundvis tråkigt med all grabbig dialog, men vad annat skulle det finnas i en ung grabbs uppväxt? Jag tror snarare att det var mig det var fel på den här gången.

Onekligen hade författaren säkert kul när han skrev boken, jag tycker det känns som om texten kom rakt ur minnet och hjärtat. Jag tror den här boken kan tilltala många, speciellt män som växt upp under 80-talet. Det finns gott om roligheter och saker att känna igen sig i, även om just jag inte kände igen mig i så mycket.

Betyg:


0 Kommentarer

Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf

Titel: Rapport från en skurhink
Författare: Maja Ekelöf
Sidantal: 215
Förlag
: Rabén & Sjögren
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1970
Handling
: ”Maja Ekelöf är städerska (”Fil. städ.”, som en av hennes söner sade), kommunalt anställd i Karlskoga. Hon har sexårig folkskola, studentkompetens i flera ämnen och intyg om genomgången ettbetygskurs i historia vid Uppsala universitet. Hon har skrivit insändare i lokalpressen, enstaka noveller i veckopressen och en dagbok i tidningen Vi.

Maja Ekelöfs rapport är ett mänskligt dokument av stor äkthet. Den berättar om ett liv på Välfärdssveriges skuggsida. En intelligent och sensibel kvinna skildrar i dagboksform sitt slitsamma låglönejobb, sin eviga kamp för att klara ekonomin, sina problem och glädjeämnen som ensamstående fembarnsmor. Hon representerar också något annat, något beundransvärt: hon är en av dem som energiskt vidgar sin horisont genom att läsa böcker, genom kurser och studiecirklar. Radion och TV :n ger henne en intensiv kontakt med världshändelserna och helhjärtat engagerar hon sig i det politiska skeendet.
Maja Ekelöf skriver rättframt och enkelt. Hennes kommentarer kan vara bitska, ofta glimtar det till av en fin humor. Länge har man efterlyst skildringar inifrån av låglönearbetarnas situation i dagens Sverige. Maja Ekelöfs bok gör oss förtrogna med deras liv, arbete, tankar och känslor.”

Jag hade så länge tänkt läsa den här boken men nu när biografin om Maja Ekelöf nyss kom ut bestämde jag mig för att ta tag i Rapport från en skurhink. Vilken titel alltså, den känns exakt rätt till tonen i Ekelöfs dagbok som städerska i Karlskoga på 1960-talet. Jag hade inga förväntningar på boken, dagböcker kan vara antingen intressanta eller väldigt tråkiga. I det här fallet blev det allt annat än tråkigt. Framförallt blev det tankeväckande. Då har dagboksformatet lyckats.

Maja Ekelöf berättar om små vardagliga händelser, om sitt städjobb och om händelser i världen. Hennes sätt att skriva är rakt, ärligt och koncist. Hon oroar sig för världsläget och skriver om både personliga och politiska åsikter. Ekelöf var på sin tid en fräsch fläkt kan man säga, istället för att klanka ner på ungdomarna (som många 50+ gjorde på slutet av 60-talet) tar hon de ungas sida. Bland annat deltar hon (och bara 14 andra) i en demonstration mot kriget i Vietnam.

Som fembarnsmamma finns oron för barnen alltid där, för det ekonomiska och hur de klarar sig. Hennes oro späds på av radio och TV, samtidigt som det vidgar hennes vyer. Hon beskriver hur människor i hennes omgivning bara bryr sig om sig själva och kan inte/vill inte se det som händer i världen. Ekelöf tar ställning och hon gör det med bravur.

En dagbok är svår att betygsätta. Jag tyckte det var fantastiskt underhållande och intressant att befinna sig i Ekelöfs huvud. Det är en ärlig bild av samhället på 60-talet ur en enda människas perspektiv. Just det perspektivet kan vara mycket mer intressant än en historiebok. Det är också väldigt hälsosamt för oss att sätta oss i andra människors tankar och funderingar.

Jag hade medkänsla för Ekelöf när hon beskrev fattigdom, de tunga städjobben och den ständiga oron. Samtidigt som det var en slags tröst, alla människor oroar sig. De världshändelser som hände då är nära det som händer nu – alltid finns det något som tynger och oroar oss. Världen kan vara grym. Ekelöf beskriver hur hon fick tröst från litteraturen (här finns många verk nämnda som lät intressanta) och det kunde jag känna igen mig i. Fin bok på alla sätt och vis!

Betyg:


0 Kommentarer

Spådomen – Agneta Pleijel

Titel: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel
ISBN: 9789113059549
Sidantal: 267
Förlag
: Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2015
Handling
: ”Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.”

Ibland läser man böcker som bara golvar en direkt från början. Spådomen har funnits på min TBR ett tag och av en slump nappade jag den från bibliotekets hylla eftersom jag nyligen hittat uppföljaren Doften av en man på loppis. Inga förväntningar – något av det bästa när man börjar läsa. Det här är det första jag läser av Agneta Pleijel och jag blev tagen av hennes underbara sätt att skriva.

I boken möter vi en yngre Agneta, där hon beskriver sin uppväxt mellan 1940-1960-talet. Pappan är matematiker och mamman musiker – deras olikheter och deras personliga drag är så skickligt beskrivna av Pleijel att jag tror mig känna dessa personer. Vi får befinna oss i huvudet på Agneta under allt som händer i hennes liv under dessa tjugo år. På ett sätt blir det som en dagbok, på ett annat så utmärkt och detaljerat skildrat att jag nästan tror det är fiktion. Pleijel berättar om sitt liv med pronomen ”hon”, som om ”hon” vore någon annan förut. Sedan skymtar nutidens Agneta fram, ofta i slutet av kapitel, med benämning ”jag”. Jag älskar de här skiftningarna, en liten men betydelsefull detalj. Som om Pleijel stannat upp i sitt raska skrivande och börjar tänka mera från ett nutidsperspektiv. Hon gjorde, hon såg, hon sade. Men jag…jag..tänker.

Det hon skriver är personligt, ärligt och språket är så poetiskt att jag måste stanna upp och läsa vissa saker en gång till – så bra är det. Föräldrarnas relation, hennes uppväxt, allt hon funderar på och beskriver, det är så skickligt och medryckande. Jag blir alltid så positivt förvånad när jag hittar en ny författarröst som kan berätta saker på ett sätt jag inte hört förut, på sätt jag alltid tänkt men omöjligt kunna få sagt själv. Jag ska på intet sätt jämföra Inger Edelfeldt och Agneta Pleijel, men båda deras författarskap har öppnat mina ögon. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ”en till” Edelfeldt och nu är jag väldigt lycklig över att jag gjort det.

Spådomen kommer förbli en av mina all time-favoriter. Nu läser jag uppföljaren Doften av en man, jag kan helt enkelt inte slita mig från den röst som för mig blivit bekant. Vilken skatt!

Betyg:


0 Kommentarer

Babetta – Nina Wähä

Titel: Babetta
Författare: Nina Wähä
ISBN: 9789113119496
Sidantal: 328
Förlag
:Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling:
”En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?

Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.

Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?”

Jag har inte läst Wähäs mycket omtyckta roman Testamente och jag hade därför inga förväntningar på Babetta. Jag tyckte handlingen lät intressant, om än lite svävande. Med andra ord hade jag ingen aning vad jag gav mig inpå, men en bok om kvinnlig vänskap brukar vara ett intressant ämne.

De bästa vännerna Katja och Lou återförenas i Lous lyxiga liv i Frankrike. De är inte särskilt lika varandra och det märks ganska snabbt att Lou är den som har övertaget i vänskapen. Det i sig är inget ovanligt, jag blev kanske lite förvånad över att Katja brydde sig så mycket om Lou. Enligt mig är det en ganska dysfunktionell vänskap som bygger på…jag vet inte riktigt vad. Katjas dåliga självförtroende och passiva stil? I alla fall får vi bekanta oss närmare med Katja och Lou i den lyxiga mansionen i Frankrike och klyftan mellan dem växer både ifrån och ihop.

Det jag verkligen gillade med boken var stämningen och de välskrivna miljöskildringarna, jag kom direkt in i handlingen och läste med stor iver. Mot mitten blev det lite segare, främst för att nyförälskelsen med boken hade lagt sig lite. Jag undrade vart Wähä ville komma med berättelsen och karaktärerna växlade mellan onda och goda, snygga och avskyvärda. Katja blir för mig en mycket suddig karaktär medan Lou blev nästan för skarp, ibland snudd på karikatyr med stor mun och stora ögon. Wähä lägger mycket tid på att beskriva hur Lou ser ut och vad hon har på sig. Jag uppskattade de noggranna detaljerna men det blev en aning för mycket ibland. Jag kanske inte behöver veta varenda accessoar hon har på sig.

Den mystiska och tryckande stämningen i berättelsen var bra. Jag ville hela tiden läsa vidare! Slutet blev dock ett stort antiklimax och när jag lagt ner boken är jag fortfarande osäker – vad ville Wähä komma till? Katjas och Lous vänskap är stundvis mycket trovärdig, både när det kommer till rivalitet och osäkerhet, men stundvis även mycket klyschig och inte trovärdig, som att de t.ex. alltid ska duscha tillsammans. Kanske var det precis det Wähä menade – att deras vänskap var lite märklig även om de själv tyckte den var normal. Eller så försökte hon förstärka dem genom dylika detaljer, jag vet inte vilket.

En del av kapitlen handlar om filmvetenskap, i fokus står den fiktiva storsäljaren ”Babetta” där Lou spelade huvudrollen och hade sitt stora genombrott. Ingen roll kunde mätas med den fantastiska Babetta och Lou blir allt äldre. Wähä spinner snyggt vidare på ideal och om filmindustrin, jag gillade ändå inte kapitlen om ”Babetta” eftersom en fiktiv film är helt enkelt inte intressant. Jag gillade inte heller de sexuella detaljer som trycktes in, det blev för mycket erotik för min smak. Jag fick känslan av att det användes sådana detaljer för att skapa obehag eller spänning och det är ett ganska billigt trick att ta till. Jag som läsare behöver verkligen inte veta allt i minsta detalj.

Ett minus också för engelskan i språket, eller svengelskan om man vill kalla det så. Vissa ord är verkligen bättre på engelska, men det blir för mycket ”tonårsjargong” för min smak. När engelska ord ploppar in i välskrivna svenska meningar kan det sticka mig i ögonen ordentligt. Vissa gillar det, andra inte. Katja och Lous som lånar kläder av varandra och beter sig som tonåringar får mig ibland att få kräkreflexer, men visst, jag ville absolut veta var berättelsen skulle gå. Med andra ord: blandade känslor boken igenom. Välskriven, ett säreget språk som jag uppskattade. Jag tror Nina Wähä är en författare jag vill hålla ögonen på, och givetvis läsa Testamente.

Betyg:


0 Kommentarer

Pollyanna – Eleanor H. Porter

Titel: Pollyanna
Författare: Eleanor H. Porter
ISBN: 9132106432
Sidantal: 190
Förlag
: B. Wahlströms
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1979 (original 1913)
Handling:
Pollyanna är en ung flicka som får flytta in hos sin rika och ytterst stränga moster när hennes far dör. Genom sin optimism och okuvliga tro på andra människors goda avsikter får hon inte bara sin bittra moster, utan även hela staden, att må bra och se ljust på framtiden.

Jag har länge tänkt läsa Pollyanna och när jag hittade boken på loppis slog jag till. Jag brukar vara svag för den här typen av berättelser – en flickskildring med lite vemod och barnslig lycka. Det som förstås direkt sticker i ögonen när man läser Pollyanna är likheten med Anne på Grönkulla. Det är så pass många likheter att det nästan kan bli svårt att bortse från. Pollyanna är betydligt tunnare i sin utformning och karaktärsutveckling än Anne på Grönkulla. I båda böckerna möter vi en föräldralös flicka som ska tas hand av en äldre, sträng släkting. Omgivningen tycker att flickorna är bedårande och flickornas optimism kan både irritera och inspirera läsaren.

Jag tycker författaren inte riktigt lyckas med att få Pollyannas moster, Polly, att vara så sträng som hon ursprungligen tänkt. I början av berättelsen känns det nästan som Askungen, när Pollyanna ska inkvarteras i en trångt vindsrum där hon inte ens får öppna fönstret (eftersom flugor kan komma in). Men moster Polly tappar nästan genast sina stränga regler och Pollyanna gör ändå mest som hon vill.

Jag uppskattar verkligen att Pollyanna försöker vara en obotlig optimist och jag störde mig inte alls på den grejen. Tvärtom påminde det mig om att själv bli mer tacksam och jag tror boken (på sin tid) gav tröst hos många barn. Halva boken älskade jag men sedan får författaren för sig att krångla till det med vuxnas kärlekstrianglar så till den grad att jag tappar intresset för berättelsen. Jag hade velat att den fokuserade mera på Pollyanna och hennes utveckling, fokuset skiftade så kraftigt till de vuxna i berättelsen (som jag inte riktigt brydde mig om).

Det fanns en viss ”twist” mot slutet som jag tyckte var intressant men en aning dramatisk. Det känns som om det här skulle vara en perfekt bok, om jag bara fick korrigera lite… Oavsett får boken godkänt betyg av mig och jag ska överväga att läsa uppföljaren som hoppeligen fokuserar mera på Pollyanna.

Betyg:


0 Kommentarer

David Copperfield – Charles Dickens

Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag
: Månpocket
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
1985 (original 1850)
Handling:
“Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”

Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.

Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.

Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?

Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.

Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.

Betyg:


0 Kommentarer