Giovannis rum – James Baldwin

Titel: Giovannis rum
Författare: James Baldwin
ISBN: 9789185191703
Sidantal: 216
Förlag:
Ruin
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2011 (original 1956)
Handling:
“David, en ung amerikan, driver runt i Paris. Han har friat till sin flickvän som rest iväg till Spanien för att tänka över sitt svar. Under en utekväll möter han den vackra och intensiva bartendern Giovanni. David flyttar in i Giovannis rum i utkanten av staden, väl medveten om det tillfälliga i deras relation. När flickvännen en dag bestämmer sig för att återvända ställs allt på sin spets.

Giovannis rum handlar om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar och om vad skräcken för att bryta mot konventionen kan göra med en människa. Romanen väckte starka reaktioner när den kom ut 1956 men hyllades snart som ett mästerverk av kritikerna.”

Den här moderna klassiker utspelar sig i Paris, där David blir bekant med Giovanni, en snygg bartender och sätter Davids värld i gungning. David är förlovad med Hella, men de har båda rest till olika delar av världen för att fundera på deras framtid. David och Giovanni börjar träffas, men det sker mestadels i Giovannis rum. Stämningen blir allt mer tryckt eftersom de båda vet att Hella och David ska återförenas och göra sitt beslut.

Giovannis rum blir en slags metafor för det man döljer, den man är och kanske den man vill vara. Stället där vi vistas allra längst inne. Romanen skrev på 50-talet och jag kan bara tänka mig hur många fascinerades av berättelsen då, särskilt queer-perspektivet. Jag tycker Baldwin dansar som katten kring het gröt och skriver inte saker rakt ut, jag undrar om det beror på hans författarstil eller att han inte ville/kunde skriva om att vara gay på det mer öppna sätt som vi numera är vana vid. Ur ett historiskt perspektiv tyckte jag om att läsa boken.

Även om den är tokhyllad så saknades något för mig. Ibland tyckte jag den röda tråden var “vimsig”, ofta kände jag att jag hade missat något även om jag läst noggrant. Prosan blev helt enkelt för svävande för mig. Jag tycker ändå den har många fina kvalitéer och berättelsen går att se från många olika vinklar och vrår. David som huvudkaraktär funkar, men Giovanni blev en aning platt för mig. Han känns som en ganska stereotypisk fantasi. Mina känslor om den här boken är all over the place, den var bra och den var mindre bra, den bara inte nådde fram till mig som läsaren och persongalleriet blev för klent.

Betyg:


0 Kommentarer

Den gamle och havet – Ernest Hemingway

Titel: Den gamle och havet
Författare: Ernest Hemingway
ISBN: 9100259179
Sidantal: 103
Förlag:
Bokförlaget Aldus
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
1976 (original 1952)
Handling:
“Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka. I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man. Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!.”

Det här är ju en titel nästan alla har hört talas om även om man inte känner till berättelsen. Förut hade jag också svårt att skilja mellan Moby Dick och Den gamle och havet. Men nu är det inget problem att skilja på dem, eftersom den här boken var så bedrövlig. Var ska jag ens börja?

Hemingway är ju känd för sin sparsamma språk, där allt ska gå ganska koncentrerat till. Inga utsvävningar och miljöskildringar i det oändliga. Hemingway vill tryggt lotsa en till bokens poäng, utan sidospår. I vanliga fall är detta en ganska lockande tanke, men då detta handlar 99% om fiske så höll jag på att somna. För det första så känner jag inte till vad alla redskap kallas som fiskare använder. För det andra kunde jag inte relatera till fiskaren överhuvudtaget. Genom 90 sidor höll fiskaren fast i en enorm fisk, som drog hela båten med sig. Inte särskilt spännande.

Jag förstår poängen med boken. Om att inte släppa taget (metafor: fisken). Om att vilja ha något bättre, fiskaren visste att om han lyckas få den här fisken så får han också en del pengar. Hans identitet var fiskare. Han ville inte misslyckas. Ja, jag förstår allt detta. Men jag kunde inte uppskatta berättelsen alls.

Månadens klassiker för juli. Jag valde en kortis eftersom jag läser en annan tegelsten också. Bottennapp kan man väl säga.

Betyg:


2 Kommentarer

Dorian Grays porträtt – Oscar Wilde

Titel: Dorian Grays porträtt
Författare: Oscar Wilde
ISBN: 9789187193330
Sidantal: 237
Förlag:
Sjösala förlag
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2018 (original 1890)
Handling:
“Dorian Gray. Så ung, så vacker, så oförstörd. Det syns inte minst på porträttet som Dorians gode vän, konstnären Basil Hallward målar av honom. När den cyniske och kvicke lord Henry Wotton håller ett tal för Dorian Gray om ungdomens övergående prakt, sår detta ett frö i Dorian: han inser att han sakta men säkert kommer att åldras, vissna och förtvina. Är detta oundvikligt eller går det till något pris att undvika? Och är Dorian i så fall villig att betala det priset?.”

Månadens klassiker för juli (med en liten tjuvstart för jag kunde inte vänta med att läsa boken). Och vilken bok! Jag hade höga förväntningar på den och alla besannades. Var ska man ens börja?

Boken har så många lager och synvinklar. Man kan analysera Dorian Gray, en vacker men lättpåverkad ung man som influeras av lord Henry Wotton. Ibland stöter man på människor som förändrar ens liv, vilket Henry gjorde för Dorian. Allt som Henry säger är utomordentligt sant, spännande och filosofiskt. Det här får Dorian att tänka till. Han sväljer i princip allt som Henry säger. Henry förstår och märker vilket inflytande han har på Dorian och finner en slags njutning i det.

“Humanity takes itself too seriously. It is the world’s original sin. If the cave-man had known how to laugh, History would have been different.”

Basil Hallward, konstnär, blir också väldigt betagen av Dorian. När han avbildar Dorian blir tavlan hans största mästerverk. Om Basil hade en musa så vore det Dorian. Dorian önskar att han vore lika ung och oförstörd som han är i detta nu. Hans rädsla (frammanat av Henry) att åldras får ödesdigra konsekvenser i hans liv.

Som sagt kunde man diskutera varje karaktär i den här boken och säkert ha olika sätt att tolka dem och deras gärningar. För mig är det ett tecken på ett mästerverk. Jag beundrar Oscar Wilde för alla klokheter han skrivit i boken, jag skulle kunna citera sida upp och sida ner, men jag slänger in några så att ni får en bild av hans författarskap:

“Words! Mere words! How terrible they were! How clear, and vivid, and cruel! One could not escape from them. And yet what a subtle magic there was in them! They seemed to be able to give a plastic form to formless things, and to have a music of their own as sweet as that of viol or of lute. Mere words! Was there anything so real as words?”

“I have grown to love secrecy. It seems to be the one thing that can make modern life mysterious or marvelous to us. The commonest thing is delightful if only one hides it.”

“The only way to get rid of a temptation is to yield to it. Resist it, and your soul grows sick with longing for the things it has forbidden to itself, with desire for what its monstrous laws have made monstrous and unlawful.”

“Life is a question of nerves, and fibres, and slowly built-up cells in which thought hides itself and passion has its dreams. You may fancy yourself safe and think yourself strong. But a chance tone of colour in a room or a morning sky, a particular perfume that you had once loved and that brings subtle memories with it, a line from a forgotten poem that you had come across again, a cadence from a piece of music that you had ceased to play… I tell you, that it is on things like these that our lives depend. ”

Dorian Grays porträtt platsar i topp 3 av mina bästa klassiker, i sällskap av Anne på Grönkulla och Jane Eyre. En ny favorit! Jag vill absolut läsa flera böcker av Wilde.

Betyg:


0 Kommentarer

Klassiker jag vill läsa

Min klassikerutmaning för 2021 är i full gång och på senaste tiden har jag verkligen fått upp intresset för klassiker. De här är jag mest sugen på att läsa, hoppeligen några under detta år:

  • Anna Karenina av Leo Tolstoj
  • David Copperfield av Charles Dickens
  • Northanger Abbey av Jane Austen
  • Unga kvinnor av Louisa May Alcott
  • Det susar i säven av Kenneth Grahame
  • Det blåser på månen av Eric Linklater
  • Madame Bovary av Gustave Flaubert
  • Spöket på Canterville av Oscar Wilde

Av de moderna klassikerna vill jag läsa:

  • Sofies värld av Jostein Gaarder
  • Mr. Ripley av Patricia Highsmith
  • Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier
  • Dödsynden av Harper Lee
  • Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

0 Kommentarer

Månadens klassiker – hur går utmaningen halvvägs?

I år har jag utmaningen att läsa minst en klassiker i månaden. Hur har det nu gått? Jag är nöjd med att ha klarat av utmaningen hittills, i början av året läste jag flera än en klassiker i månaden, men på senaste har jag läst bara en per månad. Vilka har blivit lästa då?

Januari:

Februari:

Mars:

April:

Maj:

Juni:

Jag har läst Emily-serien på fyra böcker som fick en solklar femma från mig. Det bästa med den här utmaningen är att kanske hitta nya favoriter. Doktor Glas fick också fullpott från mig. Mest besviken blev jag på 1984 och Liftarens guide till galaxen. Både jättebra och lite sämre böcker, precis som jag hade förväntat mig. Nu återstår 6 månader av utmaningen!


0 Kommentarer

Liftarens guide till galaxen (del 1) – Douglas Adams

Titel: Liftarens guide till galaxen (del 1)
Författare: Douglas Adams
ISBN: 9789176433690
Sidantal: 169
Förlag:
Månpocket
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2005 (1979)
Handling:
“Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen någonsin tagit notis om.
På tre minuter går jorden under och den brittiske undersåten Arthur Dent är den ende överlevande. Tillsammans med utomjordingen Ford Prefect forslas han ut i rymden.”

Månadens klassiker för juni 2021. Jag hade ganska höga förväntningar på den här. Till och med så höga att jag tänkte plöja igenom alla fem delar på ca. 800 sidor. Men så blev det inte. Efter första delen kände jag bara ett stort nope!

Jag vet inte om handlingen behöver närmare presenteras, de flesta känner till den från förut. Och vad kan man ens säga? Enligt mig är den här boken bara rörig. Det finns en röd tråd i Arthur Dent, en människa som hamnar ut i rymden med en utomjordning. Men Arthur är en platt karaktär, egentligen uppfattar jag att han har ringa syfte i berättelsen. Mest vill Adams slänga in en massa stojigheter i berättelsen, vilket han också gör utan att beakta någon storyline. Snabbt slängs karaktärer hit och dit, landskap beskrivs och planeter besöks, hans fantasi skenar iväg från det ena till det andra. Samtidigt som han vill vara rolig och göra parodi på sci-fi. Nej, för mig blev allt en enda soppa.

Jag kan ändå förstå storheten i boken. Speciellt för de inbitna sci-fi-fantaser som läst mycket i genren. Jag tror man på ett annat vis förstår humorn i den. För mig blev alla tvära kast lite för mycket. Jag “förstår” humorn men jag såg inte det lustiga i den. Babelfiskar i örat, handdukar som vapen och siffran 47. Jaha?

Det var också en bookstagrammer som sa att man behöver läsa flera delar för att verkligen förstå berättelsen, så mitt ogillande kanske ligger i att jag stannade vid en del. Men livet är för kort att kämpa igenom böcker som man egentligen inte är intresserad av. On to the next!

Betyg:

.”


0 Kommentarer

1984 – George Orwell

Titel: 1984
Författare: George Orwell
ISBN: Min utgåva hade inget ISBN trots att ISBN användes på 80-talet (fy skäms)
Sidantal: 283
Förlag:
Bra böcker
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1984 (original 1949)
Handling:
“Om den ständigt pågående striden mellan de tre staterna Eurasien, Ostasien och Oceanien. Kriget upphör aldrig men konstellationerna ändras fortlöpande. Via den ständigt vakande teleskärmen hålls invånarna uppdaterade om vem som är fienden för dagen. Överallt i Flygbas Ett, som tidigare hette England, möter man bilden av Storebror, Oceaniens ledare. Han och partiets valspråk är: Krig är fred Frihet är slaveri Okunnighet är styrka.”

Månadens klassiker för maj 2021. Jag har sneglat på den här i hyllan otaliga gånger men nu fick det bli dags. Jag blev nog ganska besviken. Baksidetexten är kort, och mer behöver man inte veta före man börjar. Jag visste ingenting om boken då jag började läsa.

Winston Smith bor i Flygbas Ett, Oceanien. Han jobbar, lever och andas i ett samhälle som är smutsigt, sönderbombat och fattigt. Landets ledare, Storebror, är en mystisk figur som ser allt och alla, men som ingen av medborgarna ser, annat än på bild. Hur gammal Storebror är och vem han egentligen är, vet ingen. Men alla vet bättre än att ifrågasätta det hela. Huvudsaken är att man följer det som ska göras och egna tankar och åsikter ska utplånas. Winston känner instinktivt på sig att det kunde finnas ett bättre liv utanför det här, men han är säker på att han är ensam i sina tankar.

Visst märks det att Orwell skrev boken i efterdyningarna av andra världskriget. Mycket från nazism och fascism lyser igenom i boken, det finns en slags krigsanda som jag inte tror författare idag kunde ha skapat lika trovärdigt som Orwell gjorde. Berättelsen börjar bra, det är spännande och man har ingen aning om vad som ska hända. Bokens tredje del tråkade ut mig, exakt varför kan jag såklart inte skriva p.g.a. spoilers.

Jag tycker den här boken har något extra, och jag förstår att den var en föregångare för genren under den tidsperiod som den utkom. Intressanta tankelekar! Men Orwell blir lite för självgod och börjar istället mala på in i minsta detalj (ni vet, Goldsteins bok…) om Oceaninen, dess krig och dess samhällsbygge. Det blir för fanatiskt och framför allt ointressant. Jag tror boken idag skulle ha gjorts mera kompakt och skippat onödiga detaljer som inte bidrar till storyn. Visst är det ändå intressant med “Storebror”, som ganska långt påminner om den värld vi har idag, även om inte det sker via “teleskärmar” som Orwell hittade på. Ganska nära ändå. Känslan av att vi alltid är övervakade på ett sätt eller annat slog ju in.

Visst är jag glad att jag läste den. Jag minns den rätt så bra efteråt. Men det fanns massor att förbättra i den. Ett vinnande koncept som föll på målsnöret.

Betyg:


0 Kommentarer

Doktor Glas – Hjalmar Söderberg

Titel: Doktor Glas
Författare: Hjalmar Söderberg
ISBN: 9789186745271
Sidantal: 156
Förlag:
Repris
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2012 (original 1905)
Handling:
“Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius och hans unga skyddslösa hustru och känner att han håller på att dras in i ett triangeldrama. Helga vänder sig till doktor Glas för att få hjälp och alltmer aktivt förbereder han lösningen. Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?”

Doktor Glas blev månadens klassiker för april 2021. Jag hade verkligen inga förväntningar på boken när jag började läsa. Egentligen visste jag knappt vad den handlade om. De första sidorna börjar lite sömnigt, jag tänkte att det kanske blir en riktigt “gubbig” bok med mycket Stockholmsskildringar kring sekelskiftet. Men det dröjer inte länge förrän jag läser och läser utan att tappa farten.

Jag har läst ganska många dåliga recensioner på den här. Vilket ofta brukar hända med klassiker. Vissa händelser och dialoger är daterade och känns t.o.m. provocerande när man läser dem över hundra år efter att de är skrivna. Jag är förlåtande, jag anser att tiderna var annorlunda och jag väljer att bara låta vissa saker passera. Doktor Glas som person är, enligt min tolkning, ganska sober och modern i sitt tänkande jämfört med andra män på sin tid. Det är just han som person som gör berättelsen så intressant.

Man kunde säga att Doktor Glas är asexuell, men jag vet inte om det riktigt stämmer, så mycket får vi kanske inte veta om honom. Han är i vilket fall som helst lite av ett original, han är inte den tidstypiske mannen. Boken är skriven i dagboksform, där vi får läsa hans tankar och funderingar. En patient ber honom om hjälp, pastorfrun Helga Gregorius. Av någon anledning blir Doktor Glas väldigt beskyddande över Helga. Det som Helga ber honom är inte lätta frågor att ta ställning till. Etik, moral och värderingar sätts i gungning hos Glas. På något sätt är han så ensam, men ändå inte. Det vi får glimta av hans bakgrund, som yngre, gör mig nästan tårögd.

Hur hela upplösningen sedan ska ordna sig är otroligt spännande. Vad kommer doktor Glas att göra och hur resonerar han? Jag formligen svettades jag läste ut boken. Hjalmar Söderbergs språk är underbart. Stundvis poetiskt om sommarkvällar och månsken (inte olikt många andra författare från tidigt 1900-tal) och jag kommer på mig själv att tänka på berättelsen ofta efter att jag läst ut boken. Det som Doktor Glas filosoferade på, alla etikfrågor t.ex, är aktuella ännu idag. Berättelsen har åldrats väl, även om just vissa sätt att tänka i samhället överlag inte är samma idag.

Stämningen, språket och intrigen – en fullpott till klassiker.

Betyg:


0 Kommentarer

Rebecca – Daphne du Maurier

Titel: Rebecca
Författare: Daphne du Maurier
ISBN: 9789176458358
Sidantal: 479
Förlag:
Modernista
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2017 (original 1938)
Handling:
“Daphne du Mauriers obestridda mästerverk Rebecca har allt en gotisk romance ska ha: en hemsökt herrgård, hypnotiska landskap, våldsam passion, sex och mord. Berättaren är en ung, fattig kvinna som gifter sig med den gåtfulle och stilige Max de Winther och flyttar in på godset Manderley. Där försvarar på ett sjukligt vis hushållerskan Mrs Danvers minnet av de Winthers första hustru Rebecca, som dött i en tragisk olycka ett år tidigare.
Rebecca, en modern skräckberättelse och en detaljstudie över besatthet, räknas till de stora engelska romanklassikerna. Här i översättning av Dagny Henschen-Harrie och Hilda Holmberg, och med ett nyskrivet förord av litteratur- och skräckvetaren Mattias Fyhr.

Andra boken i #månadensklassiker (jag valde att läsa två i januari) var den här gotiska klassikern från 1938. Rebecca är filmatiserad av Alfred Hitchcock’ (1940) och jag ska definitivt se filmen. Daphne du Maurier har också skrivit novellen Fåglarna, mera känt under engelska titeln The Birds som hör till en av Hitchcocks mest kända filmer (1963).

När jag läser baksidetexten slås jag av hur lite det berättas, antagligen är det meningen att man inte ska veta så mycket om boken före du börjar läsa. Berättelsens huvudtema är mysteriet med Max de Winters döda ex-fru Rebecca. Bokens huvudperson (intressant nog får vi aldrig veta hennes namn, jag väljer att kalla henne Julia bara för förklaringens skull) gifter sig hux flux med Maxim de Winter efter att de träffats av en slump i Monte Carlo. “Julia” har arbetar som sällskapsdam åt en äldre förnäm kvinna och längtar till ett annat liv. Maxim har ett stort gods vid namn Manderly som är mycket omtalat i societetskretsar. Efter Rebecca de Winters död för ett år sen spekulerar rykten om att Maxim inte mår bra. Och vem ska nu arragera alla bjudningar och baler som Manderly var så känt för?

“Julia” befinner sig i en obekväm situation där hon utan förkunskaper förväntas vara den nya frun i huset. Tjänstefolket och Maxim har sina egna vanor och rutiner som hon inte känner till. Det vilar en kuslig känsla över Manderly efter Rebeccas bortgång. “Julia” försöker tappert att vara Rebeccas efterträdare, men allt i huset känns främmande och inkräktande. Droppen som får bägaren att rinna över för alla, och en av vändpunkterna i berättelsen, blir den stora maskeradbalen som ordnas på Manderly för första gången sedan Rebeccas död.

Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade på boken före jag började läsa, men på något sätt trodde jag den skulle vara lite lik Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House. Det visade sig vara helt fel, och jag tror jag skulle uppskattat boken bättre om jag förstått vilken genre det rörde sig om. Jag vill påstå att Rebecca är en slags relationsroman, men med mycket atmosfär och gotisk känsla.
En bonus var att det faktiskt fanns lite mysterier som fick hjärnan att arbeta, men utkomsten av dessa var väldigt otrovärdiga och märkliga. Jag längtade inte efter att läsa vidare fast språket och stämningen i boken var riktigt bra.

I efterhand tycker jag boken ger lite större intryck än när jag nyss hade läst klart den. Porträtteringen av “Julia” är bra; hennes tankar och känslor så snyggt skildrade och alla obekväma situationer i huset noga uttänkta. Det kanske var just Maxim som karaktär (honom blev jag bara frustrerad på konstant) och bristen på “handling” som lite drog ner betyget åt mig. Berättelsen bygger upp och bygger upp, till sist bara väntar man på en storslagen final som inte existerar. Det här är också något som kanske många gillar med boken. Alla berättelser behöver inte ha ett massivt driv och mycket action.

En mycket stark 3½ i betyg: bra bok. Stämningsfull klassiker, även om den inte fullständigt motsvarade mina förväntningar.

Betyg:


0 Kommentarer

Mary Poppins – P.L. Travers

Titel: Mary Poppins
Författare: P.L. Travers
Sidantal: 171
Förlag:
Natur och Kultur (Skattkammarbiblioteket)
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1961
Handling:
Mary Poppins, barnsköterska hos familjen Banks på Körsbärsvägen, är en berömd gestalt i den moderna engelska barnlitteraturen. Hon är en mycket prydlig och korrekt person, som sköter sina barn med fast och beslutsam han och det är svårt att tro att hon, som hon gjorde, kom blåsande in i huset till dem från himlen. Men barnen Banks och alla andra barn som lärt känna Mary Poppins vet att i hennes sällskap kan det hända de mest oväntade saker – till exempel att man får promenera rakt in i ett målat landskap och träffa alla möjlig fantasifigurer livs levande. Författarinnan P.L Travers har också berett föräldrarna mycket glädje genom att låta dem träda in i sina tavlor från barnens värld, som är målande med utsökt klarhet, humor och förståelse. Men framför allt har hon nog i Mary Poppins, som både ger barnen trygghet och väcker deras fantasi, skapat världens bästa barnsköterska.”

Årets första klassiker som för mig blev en mycket stor besvikelse. Jag har aldrig läst Mary Poppins tidigare och jag har inte sett filmer eller musikaler som baserar sig på boken. De glimtar jag ändå sett av Mary Poppins har varit positiva, jag tänkte att hon skulle vara en såndär stollig, glad och rolig kvinna. Hjälp vad fel jag hade.

Det finns många problem med den här boken – jag vet inte ens var jag ska börja. Mary Poppins börjar som nanny åt fyra barn, de två minsta är tvillingar och de större heter Jane och Michael. Orsaken till att just Mary Poppins får jobbet är mycket oklart, hon bara dyker upp och familjen anställer henne på direkten utan att intervjua flera kandidater. Mary Poppins (för man måste på något vis alltid säga hela namnet) är sträng och kall, jag tycker ofta synd om de stackars barnen. Det visar sig dock att hon har magiska talanger (för mig är det oklart om de faktiskt är magi eller fantasi som beskrivs, vilket drog ner på betyget ytterligare).

Det finns inget rött snöre i berättelsen, alla händelser är totalt lösryckta i skilda kapitel. I ett kapitel “pratar” de små bebistvillingarna som vuxna människor – jag blev totalt förvirrad hur det är meningen att jag som läsare ska uppfatta det hela. Är det Mary Poppins fantasi? Är hon drogad? Eller det någon sorts saga hon berättar för någon – vem? Kan hon höra vad bebisarna tänker? Jag förstod verkligen noll.

Mary Poppins beskrivs inte alls som person, allting är mycket hemlighetsfullt och mystiskt. Hon är dessutom väldigt egenkär och verkar vara mån om sitt utseende, vilket jag tyckte var en lite konstig detalj. Hon drar med sig barnen ut, något magiskt händer, sedan läxar hon upp dem i slutet. Allting är bara väldigt, väldigt konstigt. Slutligen beslutar sig Mary Poppins för att fly sin kos, ingen förklaring varför och barnen vill inte att hon ska gå, trots att hon konstant är sträng och elak mot dem. Föräldrarna verkar inte alls bry sig om sina barn heller. Hela familjen känns dysfunktionell.

Berättelsen har inte åldrats väl, förutom rasism så blir jag bara frustrerad och illa berörd på att barnen inte ska ha känslor, tankar eller idéer. Det var en annan tid, men jag förstår mig definitivt inte på det magiska i den här boken. Intressant att boken beskrivs som “Mary Poppins ger barnen trygghet”, det måste ha varit en annan uppfattning vad trygghet är på den tiden. Vad vet jag. Nu är jag supernyfiken på hur Disney har gjort filmen med Julie Andrews i spetsen, som fick en Oscar för rollen.

Betyg:


En kommentar