My Best Friend’s Exorcism – Grady Hendrix

Titel: My Best Friend’s Exorcism
Författare: Grady Hendrix
ISBN: 9781594749766
Sidantal: 332
Förlag
: Qurik Books
Språk:
Engelska
Format:
Häftad
Utgiven:
2017
Handling
: ”The year is 1988. High school sophomores Abby and Gretchen have been best friends since fourth grade. But after an evening of skinny-dipping goes disastrously wrong, Gretchen begins to act … different. She’s moody. She’s irritable. And bizarre incidents keep happening whenever she’s nearby.

Abby’s investigation leads her to some startling discoveries — and by the time their story reaches its terrifying conclusion, the fate of Abby and Gretchen will be determined by a single question: Is their friendship powerful enough to beat the devil?”

Grady Hendrix förlag gör ett fantastiskt jobb med marknadsföring och layout av Hendrix böcker. Jag har tidigare läst Bokea (eng: Horrostör) och tyckte bättre om den fysiska boken än själva berättelsen. My Best Friend’s Exorcism har ett förtjusande omslag, kanske något av det bästa jag sett när det kommer till horror-genren. Den ser ut precis som ut som en sliten VHS-kassett med ljuvliga färger. Jag köper sällan böcker enbart för ett snyggt omslag, men denna gång föll jag för frestelsen. Dessutom hade jag hört en hel del gott om boken.

Abby och Gretchen är bästa vänner. Nästan som systrar. Tills allt förändras en kväll när de simmar med några andra vänner. Gretchen försvinner i mörkret och när Abby hittar henne är Gretchen inte sig själv. Hon blir mer och mer grotesk – smutsig, illaluktande och motbjudande. Gretchen har någonting inom sig och Abby är besluten att hjälpa henne.

Visst finns här snygga paralleller till filmen The Exorcist. Stundvis även riktigt snygga 80-talsscener som Hendrix lyckas bygga upp. Men han skriver rörigt. Ibland tror jag mig ha missat någonting och får bläddra bakåt. Hans sätt att skildra kvinnlig vänskap är rent ut sagt pinsam, jag köper inte karaktärernas dialoger eller interaktioner alls. Om Hendrix vill skriva om unga flickor behöver han göra lite bättre studier i ämnet nästa gång.

Det blir en ganska äcklig berättelse som inte fångar mitt intresse. Det mesta är redan serverat i början: Gretchen som är besatt och Abbys försök att förstå vad som pågår. Jag bryr mig inte om karaktärerna eftersom Hendrix misslyckats med att få dem levande. Kanske han försöker efterapa känslan av en 80-talsfilm där ingenting behöver vara riktigt logiskt, men jag får inte grepp om karaktärerna. Det kastas in folk som inte har någon roll och det hela är helt enkelt bara ett hastverk med dialoger som inte flyter. Horror-elementen lyckas nästan inte alls, utom en indicent med binnikemaskar (yuk!).

Jag fick läsa på lite efteråt eftersom jag missat en del grejer. Det blir en balansgång att få saker förklarade för läsaren men inte skriva läsaren på näsan. Här flög det en hel del förbi, kanske medvetet, så att man själv får gissa hur alltihopa låg till. Jag vet inte vad denna bok ska ge mig och på vilket vis den ska underhålla mig. Tappningen är inte ny, berättelsens stomme är långt ifrån ny – vad ska jag som läsare hämta ur det här? Jag tror inte axelvaddarna eller Phil Collins kan rädda min läsupplevelse denna gång.

Tidigare läst av författaren:

Betyg:


0 Kommentarer

Den tatuerade mamman – Jacqueline Wilson

Titel: Den tatuerande mamman
Originalets titel: The Illustrated Mum
Författare: Jacqueline Wilson
Översättare: Ann Margret Forsström
ISBN: 9789150103144
Sidantal: 364
Förlag
: Alfabeta
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2003
Handling
: ”Dolphin och Star älskar sin mamma Marigold. Hon är rolig, äventyrlig och påhittig – och täckt från topp till tå med tatueringar. Flickorna tycker att de har världens bästa mamma. Om hon bara inte vore så oberäknelig, opålitlig och sällan fanns där för dem. Marigold festar mycket och lever sitt liv som hon gjorde under hippie-tiden. Men ibland går hon in i djupa depressioner. Hon är inte någon exemplarisk mamma och kanske inte heller rätt person att ha ansvar för två unga flickor?”

Bra böcker ska väcka känslor och tankar, det gör Den tatuerade mamman. Det här är en omläsning, jag läste den när den var ny men kom inte ihåg så mycket. Vilket intryck att läsa den som vuxen! Jag tror att boken påverkar en på olika sätt beroende på egen ålder, det betyder att detta är en utmärkt ungdomsbok.

Omslaget kan vid första ögonkast se piggt och roligt ut – tills man tittar på personernas miner. Fantastiskt illustrerat omslag. Systrarna Dolphin och Star får ganska långt ta hand om sin ”virriga” mamma. De vet inte hur en funktionerande familj kunde se ut och de har aldrig träffat sina pappor. Till Star en dag träffar sin. Mamma Marigold blir allt mer virrig, eller vad är det med henne? Dolphin blir allt mer isolerad och Marigold allt mer deprimerad. Star glider ur bilden till sin pappas familj. Hur ska detta kunna lappas ihop och borde det göra det? Kan den tatuerade mamman ta hand om sina barn? Hur visas kärlek?

Författaren har på ett fantastiskt sätt skildrat psykisk ohälsa och människors olikheter på ett snyggt sätt (inget skrivs rakt ut). Känslorna som förmedlar, dialogerna – ja, allt är otroligt trovärdigt och fint skrivet. Mitt hjärta blöder för såväl Marigold som Dolphin och Star. Det är en ganska rå men ärlig skildring av en familj som inte är som alla andra. Boken berörde mig på ett sätt jag sällan upplever.

Betyg:


0 Kommentarer

Slakthus 5 – Kurt Vonnegut

Titel: Slakthus 5
Författare: Kurt Vonnegut
ISBN: 9789113053455
Sidantal: 258
Förlag
: Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2017 (original 1969)
Handling
: ”Slakthus 5 är en av våra största anti-krigsböcker som utspelar sig under de allierades bombningar av Dresden i slutet av andra världskriget. Billy Pilgrim som var amerikansk krigsfånge i staden återvänder hem men blir kidnappad av utomjordingar. De för honom till planeten Tralfamadore där han lär sig dödens och tidens hemligheter.

Kurt Vonnegut var själv krigsfånge i Dresden då staden bombades. Räknat i antalet döda var bombningen minst lika förödande som Hiroshimabomben, bombningen av Dresden hade heller ingen som helst militär betydelse.”

Den här klassikern råkade jag ha hemma och i ren tristess började jag läsa. Ibland är det lönt att prova på en bok man knappt vet något om eller ens tänkt närmare på tidigare. Jag gillar i princip aldrig krigstema i böcker. Det här skulle vara en anti-krigsbok, något jag inte läst tidigare (tror jag åtminstone).

Handlingen växlar ganska långt mellan huvudkaraktären som är krigsfånge med hans tillvaro på en exoplanet, där han lever i en glasbur. Det blir en ganska bisarr kombo av sci-fi och krig, jag får ge författaren eloge för att våga ta ut i svängarna. Resultatet? För mig blev det nog ett platt fall. Till min lässmak hör inte krig och jag var besviken att det tog upp så mycket av boken. Jag förstod inte riktigt vart författaren ville komma med sin krigsskildring, förutom hans egen bearbetelse av händelser. Kanske de som gillar att läsa om krig uppskattar boken?

Mot slutet tappade jag intresset totalt och jag blev irriterad på författarens ”fiffiga” manéer där han använder ”Så kan det gå.” efter varje deprimerande händelse. Det var ett försök på någon slags mörk humor som jag inte uppskattade. Sci-fi-delarna från planeten Tralfamadore var det enda intressanta och det blev på tok för tunt. Sci-fi i för kort upptappning blir helt enkelt inte lyckat. Jag ville veta mera.

Nu må detta vara en modern klassiker, jag kan ändå inte rekommendera den.

Betyg:


0 Kommentarer

Den täta elden – Inger Edelfeldt

Titel: Den täta elden
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120079036
Sidantal: 294
Förlag
: Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
1990
Handling
: ”Petra möter en gammal bekant som erbjuder henne att följa med till ett kollektiv i Dalarna. Kollektivet består av tre kvinnor och en man, Alex. Han ser kvinnorna som sina lärjungar och påstår sig ha förbindelse med en högre makt. Till en början är Petra avvisande men efterhand börjar hon attraheras av honom och spänningen stegras mot det dramatiska slutet.”

Inger Edelfeldt hör till mina favoritförfattare även om jag mot förmodan inte skulle gilla själva berättelsen. Jag tycker Den täta elden inte nådde mina höga förväntningar, även om det fanns intressanta moment som jag uppskattade. Till att börja med: detta är en roman om sekt, eller kanske ifrågasättandet av sekter. Edelfeldt målar upp huvudkaraktären Petra som en ung vuxen i Stockholm, vilsen bland storstadens myller och buller. Petra träffar, av en slump(?), en kvinna som berättar om sitt enkla liv isolerade i en stuga med två andra kvinnor och en man. Petra åker med, på besök, men finner sig trivas (skräckblandad förtjusning) i deras primitiva tillvaro i skogen. Kvinnorna kanske har något att dölja, och mannen som bor i en egen stuga verkar som en enstöring. Petra möter sina fördomar om människor som dragit sig tillbaka från storstadslivet. Är alla som bor i kollektiv dyrkare av den mörka sidan och varför vill de vara annorlunda?

Jag kommer på mig själv att vara irriterad på nästan alla karaktärer. Det hela blev ett enda stort antiklimax utan att jag fick svar på mina frågor. Jag tror Edelfeldt var något på spåren här med sin berättelse men lyckades inte riktigt ända fram (eller dit jag ville). Jag tycker ändå att berättelsen var rätt så unik på sin tid (80-tal) då just rädslan för sektbildning var ganska högt på agendan. Vad kännetecknar en sekt och vad kännetecknar ett kollektiv? Det här nosar vi på i berättelsen men kommer inte egentligen fram till så mycket.

Fantastiskt språk med de kännspaka filosofiska detaljerna som Edelfeldt brukar bjuda på.

Tidigare läst av författaren:
Juliane & jag
Missne & Robin
Drakvinden
Breven till nattens drottning
Duktig pojke!
Skuggorna i spegeln
Om snö och guld
Kamalas bok

Betyg:


0 Kommentarer

Motborgare – Otto Gabrielsson

Titel: Motborgare – Personligt brev
Författare: Otto Gabrielsson
ISBN: 9789515254221
Sidantal: 327
Förlag
: Schildts & Söderströms
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021
Handling
: ”Efter tjugo år av studier är det dags för Otto Gabrielsson att ta klivet ut i arbetslivet. Han skriver därför ett långt brev till arbetsförmedlingen. Det blir en hel bok, där vi får följa Ottos liv under ett års tid. Han tar bussen in till stan och köper en t-tröja på rabatt på H&M, bröd på Lidl, korv på Ica och en kolja i en fiskaffär.

Med självironi, allvar, värme och humor reflekterar han över sitt mående, sin alkoholkonsumtion, världens tillstånd och sin relation till människan. Tonfallet känns igen från Vildhavre (2020), som var ett brev till Otto Gabrielssons far, Jörn Donner.

Otto har ställt sig utanför samhället, blivit en motborgare, och det är ett val som förefaller logiskt och följdriktigt. För vem vill vara endast en kugge i samhällsmaskineriet? Vad är vi värda om vi låter bli att gå till jobbet i morgon”

Den här boken plockade jag upp på biblioteket när jag råkade gå förbi en hylla. Det var titeln och Otto på omslaget som viskade ”läs mig”. Jag började läsa direkt när jag kom hem. De fakto läste jag ut hela boken på par dagar, vilket är ganska snabbt för mig. De första 100 sidorna var jag hooked och ville stryka under överallt. Sedan kunde mycket, mycket ha strukits bort. Men: kan man bedöma ett personligt brev med betyg överhuvudtaget?

Jag ska börja med att säga att Otto skriver otroligt bra. Verkligen. Han stiger ut ur skuggan som son till Jörn Donner. Jag hejar på Otto! Vi som hör till ”den yngre generationen” har de facto få eller inga åsikter om Donner. Det är en gubbe man hört om i pressen men som man inte riktigt har något grepp om. Otto Gabrielsson däremot, börjar jag ha ett grepp om efter att ha läst två av hans böcker som är skrivet i brevform, eller dagboksform. Jag kommer på mig själv att finna ett ovanligt stort intresse för Otto och hans skriverier, utan att det har något med hans kända far att göra. Kanske för att Otto är en frisk fläkt längs längs författarvindarna.

Jag gillar den här formen på berättelsen. Textstycken per dag, med både händelser som sker omkring honom och tankar han har. Jag hade önskat mer av det filosofiska och flummiga kring att vara en ”motborgare”. Gabrielsson lyckas ändå bra med att förklara och förmedla varför han ”gör” som han gör – varför han både är och ser sig själv som en motborgare. Arbete och att arbeta hårt har åtminstone i Finland länge varit högt skattat och respekterat. Många skulle aldrig våga lämna ekorrhjulet och leva med mycket lite pengar. På det sättet är det spännande att höra om Gabrielssons tankar om att vara en ”evighetsstuderande”, något som heller inte ses på med blida ögon av samhället.

Det som redaktörerna för boken borde ha gjort är att korta ner den. Riktigt ordentligt. Mot slutet blev det alldeles för upprepande och monotont om alldagliga händelser som inte riktigt lyfter upp boken så som det borde. Jag tror att en mer kompakt bok, säg 150 sidor, skulle ha haft större effekt. Å andra sidan kanske man med denna sidmängd vill visa tristessen och det tråkiga i att också vara en motborgare, det finns för- och nackdelar. Men jag håller fast vid att den borde ha kortats ner rejält.

Tidigare läst av författaren:

Betyg:


0 Kommentarer

Samtidigt – Finland och omvärld 1968 – Henrik Meinander

Titel: Samtidigt – Finland och omvärld 1968
Författare: Henrik Meinander
ISBN: 9789515249357
Sidantal: 408
Förlag
: Schildts & Söderströms
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2010
Handling
: ”Vems 1968 minns vi i dag? frågar historieprofessorn Henrik Meinander i sin breda skildring av det här händelserika året i Finlands och världens historia. Det handlade nämligen inte bara om studentrörelsens revolutionsromantik eller om protesterna mot Vietnamkriget och invasionen av Tjeckoslovakien.
Samtidigt som några hundra studenter ockuperade Gamla studenthuset i Helsingfors sökte sig tiotusentals av deras generationskamrater till Sverige i brist på arbete, medan landsbygdens avfolkning accelererade och nya förstäder, köpcentra och motorvägar växte fram i rasande fart. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen enades och slöt sig allt tätare bakom president Kekkonen, som då stod på höjden av sin makt.
I skuggan av supermakternas globala konkurrens och intensiva rymdkapplöpning växte en ny vardag fram. Livet gick vidare, och för de flesta gjorde den stökiga omvärlden sig påmind närmast genom tv-nyheterna. Då som nu levde människorna i mycket olika samtider.
Samtidigt – Finland och omvärld 1968 är en tematisk fortsättning på Meinanders Finland 1944 – Krig, samhälle, känslolandskap (2009), som har översatts till flera språk.”

Jag råkade fynda den här på Schildts & Söderströms sommarrea och tur var väl det. Jag har länge letat efter exakt denna typ av faktabok. Det mesta på svenska är från Sverige, nu får jag äntligen ta del av hur samhället såg ut kring 1968 i Finland, skrivet på svenska som originalspråk! Det är inget jag tar för givet och som jag uppskattar högt.

Henrik Meinander känner jag till från förut (Finlands historia blänger skyldigt på mig från bokhyllan, ännu oläst) men nu fick jag för första gången läsa en bok från pärm till pärm av historikern och författaren. Jag blev imponerad av hans flow i språket, historia blir lätt ett tungrott ämne när man läser en hel bok. Meinander skriver på ett löpande sätt som gör att man kan läsa tiotals sidor utan att titta upp från boken. Jag gillar vinklingen han gör: han skriver inte enbart om 1968 rätt och slätt utan också om de kringliggande åren, annars skulle man inte förstå händelserna 1968 till fullo.

Här krossar vi myter om att 1968 bara var de unga radikalvänsterns år. Det fanns mycket annat som hände och jag fick en bra bild av hur en ”vanlig” finländares vardag kunde vara. Mitt favoritkapitel var de som handlade om just vardagen. Allt från kvinnornas ställning i arbetslivet till hurdana köpvanor familjerna hade. Teak-möblemang på avbetalning och mellanöl över disken (1969).

Jag var helt uppslukad i boken och kan varmt rekommendera den för alla som vill ha en omfattande bild av 1968 i Finland. Det enda jag saknade var fler foton (man kan inte få för mycket) och litteraturkapitel (som boknörd är jag alltid intresserad av litteraturen ur det historiska perspektivet).

Betyg:


0 Kommentarer

Efter mörkrets inbrott – Haruki Murakami

Titel: Efter mörkrets inbrott
Originalets titel: アフターダーク [Afutā dāku]
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
ISBN: 9789113021546
Sidantal: 237
Förlag
: Norsteds
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2012 (original 2004)
Handling
: ”Eri och Mari är systrar och befinner sig på olika sidor om natt och dröm. Eri tycks inte kunna vakna där hon ligger i sängen. Mari tycks tvärtom inte kunna sova. Efter mörkrets inbrott stöter hon på den unge jazztrombonisten Takahashi som hävdar att de träff­ats tidigare. Under de följande timmarna möter hon också en kvinnlig före detta brottare som nu jobbar som nattportier på ett hotell med skamfilat rykte samt en kinesisk prostituerad som på samma hotell blivit brutalt misshandlad av en affärsman. Fram till gryningen möts deras vägar gång på gång och deras hemligheter tycks dra dem allt närmare varandra. Kan det vara så att Eris skrämmande sömn har något med affärsmannens brott att göra? Vad händer om Eri äntligen vaknar, kommer hennes syster då att somna?”

Min Haruki Murakami-resa började inte toppen. Jag har länge tänkt, eller hoppats, att det här skulle vara en ny favoritförfattare. Nu är jag kanske en aning skeptisk. Efter mörkrets inbrott är mitt första försök på Murakamis böcker. Han är ju ett mycket stort namn internationellt och har många hängivna fans.

Vi kan väl börja med det jag gillade. Vi får i följa systrarna Mari och Eri som befinner sig på två olika ställen. Mari är vaken hela natten medan vi ser Eri sova djupt. Något verkar ”off” med de båda, men exakt vad får vi inte riktigt reda på. Mari träffar en ung musiker på ett café och genom deras konversationer får vi reda på lite grann om Mari. Annars förblir huvudkaraktärerna i dunkel. Boken utspelar sig under en enda natt och beskrivningarna är mycket filmiskt beskrivna, till och med såpass mycket att det vi som läsare agerar ”filmkamera” ibland. Murakami lyckas med detta berättargrepp.

Där ungefär tar det positiva slut. Berättelsen är så…tråkig. Dialoger på dialoger. En massa babbel. Händelser som inte spelar någon roll (enligt mig), karaktärer jag inte lär känna eller bryr mig om. Slutet? Bedrövligt. Absolut ingen förklaring till någonting. Jag var nästan sur när boken var slut. Den röda tråden försvinner ibland och jag kan absolut inte förstå varför vissa karaktärer introduceras som sedan bara dricker ett helt mjölkpaket och bedrar sin fru. Vad ska jag göra med den informationen? Jag tycker inte det filosofiska som Murakami kastar in riktigt lyckas heller, jag slås inte av nya tankar. Överhuvudtaget förstår jag inte Murakamis poäng med berättelsen, förutom att han vill få boken att kännas som en film. Kanske jag inte förstod det jag skulle göra? Också ett minus för dåliga kvinnoporträtt, men det är många författares svaghet.

Blir det någon Murakami igen tror jag att jag testar Norwegian Wood eller Fågeln som vrider upp världen.

Betyg:


0 Kommentarer

Vinden vänder på Trollskär – Carina Wolff-Brandt

Titel: Vinden vänder på Trollskär
Författare: Carina Wolff-Brandt
ISBN: 9789519878768
Sidantal: 120
Förlag
: Vingpennan
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2003
Handling
: ”Fiskargubben Elis bor ensam på en ö långt ute till havs. Hans enda sällskap är hunden Poppe och djuren i fähuset. En dag hittar han ett brev skrivet av sin farfar för länge sedan och efter den dagen är inget sig likt på Trollskär längre. Det bor någon annan på ön! Men vem?

Vinden vänder på Trollskär är en bok för hela familjen om livet i skärgården för drygt hundra år sedan. Det är också en bok om vänskap och om att verkligheten vi lever i kanske inte alltid är vad den ser ut vara.”

Den här boken ville bli läst av mig. Jag såg den plötsligt överallt och lånade den på biblioteket, därefter hittade jag ett eget begagnat exemplar. Jag tycker om titeln och omslaget direkt. Baksidetexten lät lockande. Och efter att ha läst boken kan jag säga att den hör till en av de mysigaste böckerna jag läst!

Fiskargubben Elis och hans hund på sin ö ute till havs. Jag gillar detaljerna om deras liv och vardag i en miljö som är långt ifrån min egen. Hur en hund ändå kan vara stort sällskap! Jag älskar illustrationerna av Inge Lök som dyker upp här och var i boken och ger ett så proffsigt intryck. Jag är 100% med Elis och följer hans tankegångar och göromål, ända tills slutet som var otroligt fint skrivet. Rörd!

Elis och hunden Poppe börjar se tecken på att någon annan befinner sig på ön, vem det är eller inte är får ni läsa själva. Blandningen av ett litet ”mysterium” blandat med skärgårdsliv var en bra kombo för mig. Jag gillar böcker som får mig att tänka till. Den här boken riktar sig till ca. 9-12 års-gruppen, men det finns något att hämta för alla. En finlandssvensk pärla!

Betyg:


En kommentar

I fiskarnas tecken – Melissa Broder

Titel: I fiskarnas tecken
Författare: Melissa Broder
Översättare: Helena Hansson
ISBN: 978-91-7781-359-0
Sidantal: 304
Förlag
: Modernista
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2018
Handling
: ”Lucy har skrivit på sin avhandling om Sapfo i nio år när förhållandet med pojkvännen tar slut och det blir omöjligt för henne att bo kvar i Phoenix. Systern Annika insisterar på att Lucy ska passa hennes hund och bo i systerns fantastiska hem, en glaskub i Venice Beach.

Men Lucy finner ingen lindring från ångesten. Inte hos den grekiska kör av kvinnor hon möter i gruppterapin för kärleksberoende. Knappast heller på Tinder. Inte ens i den kravlösa ömheten hos hunden Dominic. Men allt förändras en dag vid stranden när hon spanar in en gåtfull simmare. Efter att ha blivit varse hans identitet tvingas Lucy att fullständigt omvärdera sin syn på vad kärlek och förhållanden kan vara.”

En av de märkligaste böcker jag läst på länge. Den har definitivt fått blandade recensioner, kanske mera mot det negativa hållet. Jag hade därför inga förväntningar och jag visste inget om boken före jag började läsa. Den här boken får du mest ut av om du inte känner till så mycket om den. Några saker bör nämnas dock. Det är rätt så mycket sex och det är inte enbart realism. Så att du inte sätter kaffet i vrångstrupen…

Många säger att Lucy är en fruktansvärd karaktär som man bara avskyr. Jag gillar inte henne heller. Särskilt mot slutet när hon gör en oförlåtlig grej. Men jag ser inte så svart-vitt på henne. För mig gestaltar hon den ”galna” kvinnan på ett ärligt och trovärdigt sätt. Äntligen, får jag säga. Hur många romaner har jag inte läst där kvinnan antingen är avgrundsdjupt galen, änglalik docka, eller bara sjukt tråkig? Lucy har mycket svärta men jag uppskattar de många lager som författaren lyckas lägga på huvudkaraktären i denna (debut) bok.

Lucy flyr dammiga Phoenix för att vakta sin syster Annikas hund i det stela men vackra Venice. Hon går på gruppterapi för kärleksberoende. Där möter hon kvinnor som både har likheter med henne själv men också sådana som hon har svårt att förstå. Som läsare är det ganska intressant, jag tror flera av oss kan känna igen oss i något beteende. Sist och slutligen är vi alla ganska lika och längtar efter samma saker i livet, bara att vi försöker nå vår lycka på olika sätt. Lucy träffar också en del män, och en av dem får hela hennes värld i gungning. Läsaren också.

Berättelsen är intressant. Jag vill läsa vidare hela tiden. Det finns en hel del filosofiska funderingar blandat med det mörker som Lucy upplever och försöker ta sig ur. Relationsdramat, sexet, ja allt om att ta sig ur ett långt förhållande och navigera i dagens dejting-värld är trovärdigt, om än äckligt, men trovärdigt. Jag hölls underhållen boken igenom och jag tycker författaren lyckas med de poänger hon vill få fram, utan att skriva läsaren på näsan.

Det är en bok med lite ”extra allt”, kryddigt. Den kommer inte falla alla i smaken, långt ifrån. Men de som vågar läsa den här med ett väldigt öppet sinne kan uppskatta boken, som jag!

Betyg:


0 Kommentarer

Kaffe med mjölk – Ella-Maria Nutti

Titel: Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
ISBN: 9789146237464
Sidantal: 192
Förlag
: Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling
: ”En mamma och en dotter. Ett avstånd mellan dom lika långt som mellan Gällivare och Stockholm. En mamma som har något hon måste säga till sin dotter, något som inte kan vänta. En lika vemodigt finstämd som skimrande berättelse om en förälder och hennes barn och om hur de tunnaste trådarna kan vara de starkaste banden.”

Här har vi en fantastisk debut. Jag vågar påstå att Kaffe med mjölk var den bok som var mest tippad att platsa bland Årets bok 2022-nomineringarna, ändå blev den inte nominerad. Boken har lästs väldigt flitigt bland bokintresserade på #bookstagram och jag kan förstå varför. Ska vi skaka framgångsreceptet ur ärmen?

Till att börja med så är titeln tilltalande (även om det förekom ett par andra titlar med ”mjölk” ganska samtidigt i 2021-2022:s utgivning). Jag gillar omslaget och kafferingarna som får boken att se läst ut. Berättelsen har ett tungt ämne, men här har Nutti förstått att ingen vill läsa 300-400 sidor om det. Det ska vara koncentrerat och rappt med 192 sidor. Kapitlen korta, nästan så korta att de inte räknas som kapitel. Texten är handlingsdriven och fokuserar i stort sätt på endast två personer. Allt det här i ett snyggt paket, nu bådar det gott för själva berättelsen, som jag också tyckte mycket om.

Mor och dotter – kan till synes kännas som ett uttjatat tema i litteraturens värld och det var en av orsakerna till att jag övervägde att inte läsa boken alls. Finns det något vi inte redan sett eller läst om? Ändå ger jag boken en chans, kanske just vare det layoutmässiga och snyggt paketerade och väl marknadsförda helheten. Böcker som inte är väldigt långa tenderar man lättare att ge en chans åt, så är det bara.

Jag blev positivt överraskad av det avskalade, enkla men samtidigt välskrivna språket. Jag ser genast både mor och dotter framför mig under läsningens gång. Jag tycker om deras lite märkliga dynamik, som få författare lyckas väl med att beskriva – den där balansgången mellan att ha fasader för varandra men ändå våga (och vilja) ha ett nära band. Avstånden rent geografiskt men också kulturella och sociala avstånd. Avstånd som tenderar växa när barnet växer. Och så det där som mamman måste säga till dottern – det som boken i stort sett kretsar kring.

Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och det är svårt att beskriva just de saker som var perfekta, för boken glänste verkligen på sina ställen. Överlag får jag en ”modern” känsla av den här boken – den är skriven av en ung författare som förstår vad nutidens läsare vill ha. Det kommer inte bli en bok som jag läser om, men en bok behöver inte vara dålig för det. Läsvärd!

Betyg:


0 Kommentarer