Vi minns 50-talet: en nostalgitripp – Andreas Nyberg

Titel: Vi minns 50-talet: en nostalgitripp
Författare: Andreas Nyberg
ISBN: 978-91-8018-397-0
Sidantal: 294
Förlag
: Lind & Co
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling
: ”Statsminister Tage Erlander regerar Sverige under 1950-talets rekordår. Framtidsoptimismen är stark när svenska folket åker på tältsemestrar och charterresor och många skaffar bil. I Stockholm byggs flera nya förorter och dessutom tunnelbana.
Sångaren ”Snoddas” får tidernas genombrott i Lennart Hylands radiosuccé Karusellen, och även Lill-Babs, Siw Malmkvist och Owe Thörnqvist slår igenom, liksom det nya amerikanska fenomenet rock’n’roll med Elvis Presley, Chuck Berry och Little Richard i spetsen. Vurmen för det amerikanska gör att vi svenskar får en ny kategori ungdomar: raggarna.
I USA får vår filmstjärna Ingrid Bergman sin andra Oscar samtidigt som regissören Ingmar Bergman blir internationellt känd. Men vi svenskar föredrar filmer med Åsa-Nisse!
Sven Tumba gör ishockey till en folksport och i New York knockar Ingemar amerikanen Floyd Patterson och blir tungviktsmästare i boxning. I fotbolls-VM på hemmaplan 1958 blir det svenskt silver samtidigt som tv:n får sitt genombrott.

Vi minns 50-talet – En nostalgitripp fortsätter den rikt illustrerade serien med spännande återblickar på Sveriges kultur och samhälle.”

Jag har tidigare läst Nybergs Vi minns 40-talet, det var givet att fortsätta med den fantastiska och koncisa fortsättningen om 1950-talet. 50-talet var mindre betonat av krig, men desto mer om amerikaniseringen och framtidsoptimism. Filmbranschen, särskilt Hollywood, gör storslagna filmer med bland annat Ingrid Bergman i huvudrollen. Nu utmanar svenska filmer också tabun genom att t.ex. visa nakenscener. Mycket hade sitt brytningsskedet i 1950-talet. Visste ni att den globalt använda fredssymbolen ritades på just 1950-talet?

Mitt favoritkapitel var givetvis det om litteraturen. Jag fick massor av bra tips och en del kände jag till från förut. Det som alltid slår mig när man tittar på litteraturen i historisk spegel är att den är väldigt mansdominerad. De tunga författarnamnen, akademiledamöter och Nobel-prisvinnare är till största delen män. De facto vann ingen kvinna Nobel-priset på hela 1950-talet, men det är förstås inte konstigt med tanke på hur få kvinnor som vunnit sedan priset stiftades.

Jag tycker om att det finns särskilda temakapitel och skilda kapitel för varje år under årtioendet. Idrottskapitlet är för mig totalt ointressant, men det kan tänkas intressera många. Boken talar till en bred publik och har fångat upp det väsentliga ur historisk och kulturell synvinkel.

Jag skulle gärna se bilder i färg, nu är boken i svart-vitt. Sedan är den givetvis ganska fokuserad på svenska händelser, även om internationella händelser finns nämnda. För mig blir det mera en upplysning om Sveriges 50-tal, vilket jag inte har något emot. Ibland kan jag sakna att läsa om Finlands 50-tal, men på svenska. Den här boken riktar sig till svensk publik, så den uppfyller sin målgrupp väl. Perfekt för att lära sig allt det väsentliga om årtioendet!

Jag ser väldigt mycket framemot följande del som är mitt favorit årtioende, nämligen 1960-talet!

Tidigare läst av författaren:

Tack till Lind & Co för recensionsexemplaret!

Betyg:


0 Kommentarer

Radhusdisco – Morgan Larsson

Titel: Radhusdisco
Författare: Morgan Larsson
ISBN: 978916420332
Sidantal: 437
Förlag
: Piratförlaget
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2010
Handling
: ”Radhusdisco är en varm och rolig bok om Morris färd mot vuxenvärlden i åttiotalets Trollhättan.

Här möter vi Morris föräldrar: mamma som skickar runt Morris bland alla barnfamiljer i bekantskapskretsen för att han ska smittas av påssjuka, pappa som har en förmåga att få det lilla att kännas stort och som berättar om indianer och äventyr.

Morris trivs med kompisarna på lågstadiet, tjejernas favorit Linus, grannen Henke och Ubbe med de nyaste leksakerna och alldeles speciella lekregler. Motvilligt flyttar han till det gula tegelradhuset och en ny skola och en ny tid, mellanstadiet. Men här finns magister Cliffhanger som berättar historier som ingen annan och nya vänner som han delar både roligt och sorgligt med. På högstadiet blir världen lite större, tjejerna viktigare och drömmen om att få dansa tryckare till True Colors med just den där speciella tjejen kanske viktigast av allt.”

Det här med uppväxtsskildringar är lite knepigt. Ibland tycker jag väldigt mycket om det, ibland blir jag vansinnigt trött på att höra en berättelse från en och samma interna vinkel. Radhusdisco handlar om Morris som bor i våningshus och radhus, inne i labyrinterna finns de andra vännerna som också bor där; alla dessa familjer som är lika och olika varandra. Vi får följa Morris från lågstadiet mot vuxenlivet, genom vänskap och kärlek. Mot slutet börjar jag vara en aning mätt på berättelsen.

Bokens första del är starkast. Där finns många beskrivningar som jag tror man kan känna igen sig i. Jag imponeras över Larssons sätt att skildra ett barns tankar och funderingar, jag skrattar till ibland åt anekdoterna, bl.a. det mera välbärgade ensambarnet Ubbe som mutar till sig vänner genom sina fantastiska leksaker som ingen riktigt får leka med. Avundsjukan, fascinationen och jämförelserna – allt det där som barn går igenom när de växer upp. Andra gånger är det tokroliga pinsamheter som händer åt Morris själv och åt kompisarna, vilket jag också kunde uppskatta.

Det är därför svårt att säga varför jag inte fastnade för berättelsen. Jag engagerade mig helt enkelt inte riktigt tillräckligt, jag tror att en av orsakerna är att berättelsen svällde allt mer. Mot slutet kunde vissa händelser få tiotals sidor med dialoger i det oändliga. En mer koncentrerad berättelse hade skapat större effekt, särskilt när man här använder sig mycket av humor och en mera rapp och finurlig berättarstil. Boken blev segare ju längre in man kom, kanske författaren förvillade sig aningen för långt i sina egna minnen och vågade inte skära ner tillräckligt. Jag kände mig allt mer som en betraktare av främlingar snarare än läsaren som får vara med inne i berättelsen. Det blev stundvis tråkigt med all grabbig dialog, men vad annat skulle det finnas i en ung grabbs uppväxt? Jag tror snarare att det var mig det var fel på den här gången.

Onekligen hade författaren säkert kul när han skrev boken, jag tycker det känns som om texten kom rakt ur minnet och hjärtat. Jag tror den här boken kan tilltala många, speciellt män som växt upp under 80-talet. Det finns gott om roligheter och saker att känna igen sig i, även om just jag inte kände igen mig i så mycket.

Betyg:


0 Kommentarer

Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf

Titel: Rapport från en skurhink
Författare: Maja Ekelöf
Sidantal: 215
Förlag
: Rabén & Sjögren
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1970
Handling
: ”Maja Ekelöf är städerska (”Fil. städ.”, som en av hennes söner sade), kommunalt anställd i Karlskoga. Hon har sexårig folkskola, studentkompetens i flera ämnen och intyg om genomgången ettbetygskurs i historia vid Uppsala universitet. Hon har skrivit insändare i lokalpressen, enstaka noveller i veckopressen och en dagbok i tidningen Vi.

Maja Ekelöfs rapport är ett mänskligt dokument av stor äkthet. Den berättar om ett liv på Välfärdssveriges skuggsida. En intelligent och sensibel kvinna skildrar i dagboksform sitt slitsamma låglönejobb, sin eviga kamp för att klara ekonomin, sina problem och glädjeämnen som ensamstående fembarnsmor. Hon representerar också något annat, något beundransvärt: hon är en av dem som energiskt vidgar sin horisont genom att läsa böcker, genom kurser och studiecirklar. Radion och TV :n ger henne en intensiv kontakt med världshändelserna och helhjärtat engagerar hon sig i det politiska skeendet.
Maja Ekelöf skriver rättframt och enkelt. Hennes kommentarer kan vara bitska, ofta glimtar det till av en fin humor. Länge har man efterlyst skildringar inifrån av låglönearbetarnas situation i dagens Sverige. Maja Ekelöfs bok gör oss förtrogna med deras liv, arbete, tankar och känslor.”

Jag hade så länge tänkt läsa den här boken men nu när biografin om Maja Ekelöf nyss kom ut bestämde jag mig för att ta tag i Rapport från en skurhink. Vilken titel alltså, den känns exakt rätt till tonen i Ekelöfs dagbok som städerska i Karlskoga på 1960-talet. Jag hade inga förväntningar på boken, dagböcker kan vara antingen intressanta eller väldigt tråkiga. I det här fallet blev det allt annat än tråkigt. Framförallt blev det tankeväckande. Då har dagboksformatet lyckats.

Maja Ekelöf berättar om små vardagliga händelser, om sitt städjobb och om händelser i världen. Hennes sätt att skriva är rakt, ärligt och koncist. Hon oroar sig för världsläget och skriver om både personliga och politiska åsikter. Ekelöf var på sin tid en fräsch fläkt kan man säga, istället för att klanka ner på ungdomarna (som många 50+ gjorde på slutet av 60-talet) tar hon de ungas sida. Bland annat deltar hon (och bara 14 andra) i en demonstration mot kriget i Vietnam.

Som fembarnsmamma finns oron för barnen alltid där, för det ekonomiska och hur de klarar sig. Hennes oro späds på av radio och TV, samtidigt som det vidgar hennes vyer. Hon beskriver hur människor i hennes omgivning bara bryr sig om sig själva och kan inte/vill inte se det som händer i världen. Ekelöf tar ställning och hon gör det med bravur.

En dagbok är svår att betygsätta. Jag tyckte det var fantastiskt underhållande och intressant att befinna sig i Ekelöfs huvud. Det är en ärlig bild av samhället på 60-talet ur en enda människas perspektiv. Just det perspektivet kan vara mycket mer intressant än en historiebok. Det är också väldigt hälsosamt för oss att sätta oss i andra människors tankar och funderingar.

Jag hade medkänsla för Ekelöf när hon beskrev fattigdom, de tunga städjobben och den ständiga oron. Samtidigt som det var en slags tröst, alla människor oroar sig. De världshändelser som hände då är nära det som händer nu – alltid finns det något som tynger och oroar oss. Världen kan vara grym. Ekelöf beskriver hur hon fick tröst från litteraturen (här finns många verk nämnda som lät intressanta) och det kunde jag känna igen mig i. Fin bok på alla sätt och vis!

Betyg:


0 Kommentarer

Bländad av död och kärlek: 130 år finlandssvensk poesi

Titel: Bländad av död och kärlek: 130 år av finlandssvensk poesi
Författare: (red.) Martina Moliis-Mellberg, Maïmouna Jagne-Soreau & Martin Welander
ISBN: 9789515254276
Sidantal: 180
Förlag
: Schildts & Söderströms
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021 (nytryck 2022)
Handling
: ”I Bländad av död och kärlek samlar vi ett urval av de allra bästa dikterna ur vår rika historia.
Poesin är fri, och det är också läsaren. Slå upp boken var som helst och läs hur du vill, förstå dikterna hur du vill. Det här är poesi som fångar, utmanar, ifrågasätter, kritiserar, omfamnar och omvälver. Låt dig bländas.
Maïmouna Jagne-Soreau är forskare i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och Martina Moliis-Mellberg är poet. Martin Welander är förläggare på Schildts & Söderströms.”

Antologi – vilken buffé! I Bländad av död och kärlek får vi bekanta oss med ett noga utvalt urval från de senaste 130 åren av finlandssvensk poesi. Det jag verkligen uppskattar med boken är att det är ett tillräckligt smalt urval. Antologier kan ibland svälla och bli på tok för stora, meningen är ju inte att det ska bli ett uppslagsverk. Dessutom är de ofta skapade i kronologisk ordning – antingen enligt alfabetet eller enligt utgivningsår. I Bländad av död och kärlek har man skippat sådana oskrivna regler och skapat en bok som är en fräsch fläkt på antologi-himlen: den följer sitt eget system.

Det finns några kapitel med ett utnämnt tema och därefter följer dikterna i den ordning som redaktörerna valt. Jag blev (positivt) förvånad hur väl det här formatet fungerade! Dikterna var snyggt kombinerade och allting kändes väldigt genomtänkt.
När man kombinerar dikter med samma tema från t.ex. 1929 och 2008 och slås man av att tankegångarna är förvånansvärt lika, trots att det gått många år. Det blir också ett litet överraskningsmoment när jag som läsare inte har en aning vad som döljer sig på följande sida. I poesin tycker jag om att bli överraskad och läsa varje sida utan föraningar.

Flera av namnen kände jag igen men där fanns också nya bekantskaper för mig. Det är det bästa med antologier, att man får ett smakprov på någon poet man inte hört talas om förut eller som man alltid tänkt att man borde läsa något av.
Bokens målgrupp är unga läsare, men de fungerar för vilken ålder som helst. Redaktörerna har strävat efter att fånga de dikter som känns aktuella och relevanta idag. Kanske locka någon att läsa poesi som inte läst poesi förut. Jag gillar det korta förordet (långa förord får mig att tappa lässuget före jag knappt börjat) med den viktiga påminnelsen: poesi är inte svårt! Och om det känns svårt (att man inte förstår något) så gör det ingenting – det är inte farligt.

Det är svårt att ge ett betyg till antologier eftersom man givetvis inte älskar precis varenda dikt. Men jag älskade boken, som helhet. Det kommer bli tidlös i bokhyllan och kan när som helst plockas ut för att läsa en dikt här och där.
Med tanke på att vi (på det stora hela) inte är enormt många finlandssvenskar så tycker jag vi gott kan skryta med den fantastiska kvaliteten och välmåendet i poesins marker, det finns mycket att hämta här. Läs och låt dig bländas!

Den första utgåvan (2021) av boken såldes slut, men nu finns boken i tryck igen! Just nu på nedsatt pris via Schildts & Söderströms.

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsexemplaret!

Betyg:


0 Kommentarer

Tingen – Ulrika Nielsen

Titel: Tingen
Författare: Ulrika Nielsen
ISBN: 9789515256096
Sidantal: 99
Förlag
: Schildts & Söderströms
Språk:
Svenska
Format:
Häftad
Utgiven:
2022
Handling
: ”Du konstruerar en värld av ting.
Dina rum, din värld.
Du bygger din värld
av ting.
Men tingen bygger också dig.

Vi omges av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med alla dessa ting, och vad gör tingen med oss?

Bouppteckningen efter en död faster fäster blicken vid armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, stekpannor i gjutjärn, glas, spadar, spinnrockar och en askkopp med rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang.

Ulrika Nielsen har skrivit en snillrik diktessä där hon söker efter tingets essens och innersta väsen. I den materialistiska världen är tinget gud. Vad är då människan?”

En diktessä om ting – något som jag direkt gjorde mig nyfiken. Så mycket i vår moderna värld handlar om ting och ofta tycker jag litteraturen belyser om antingen vårt skadliga överkonsumtion eller vårt allt för starka beroende till saker. I Ulrika Nielsens bok får vi inga pekpinnar, tvärtom. Tingen kan också ha sitt sammanhang, de kan förena oss.

De städar upp efter en avliden faster och slås av den stora mängden saker. Lägger någon annan värde på saker som inte är värda något, ekonomiskt? Vi drunknar i saker, men även mycket till synes obetydliga ting kan vara ett stort värde för en släkting.

Tingens innersta väsen – borde vi vara mera måna om våra ting? Nielsen beskriver den trötthet som våra saker kan skapa hos oss. Sakerna kräver att vi konstant ska plocka på dem, plocka undan dem, lådor sprängfyllda med små saker som man behöver ibland och inte riktigt kan kasta. Jag gillar hur Nielsen reflekterar över Marie Kondo: all denna tid som går åt att vika, lägga i små lådor och sedan lägga i ytterligare en låda. All denna tid! Det är något som alltid häpnar, tingen som absorberar oss med sin närvaro, de tar tid, de tar plats och det ska alltid ”hållas på” med sakerna. Jag uppskattar den nostalgiska känslan när hon beskriver ting i hennes hem och i fasterns hem. Kakburken som hon köpt med sin man för evigheter sedan, att ha kakor i när de fick barn. Numera står den högt uppe på ett skåp med andra ting som inte riktigt passar in i inredningen. Det är ett så bra konkret exempel på nutidens syn på våra saker: att de alltid måste passa in. Absurt. Det som inte passar in vill vi inte göra oss av med, vi lägger undan dem, vi sparar dem – till vad? Till när?

Jag tycker om tankeväckande poesi som inte berättar för mig exakt hur jag ska känna, tänka eller tycka, men som ändå får mina tankar att löpa. Jag njuter av att läsa om olika ting som Nielsen beskriver, jag njuter av det flödande och lätta språket. Poesi som är lättillgänglig men som inte på något sätt är mindre intelligent. Precis vad en sak-trött hjärna behöver, eller hur? Jag tycker till och med ordet ”mysig” skulle passa på den här fina boken, jag fick någon liten kick av att läsa. Kanske jag törstar efter mera ting, märkligt nog. Jag älskar vackra ting!

Betyg:


0 Kommentarer

Spådomen – Agneta Pleijel

Titel: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel
ISBN: 9789113059549
Sidantal: 267
Förlag
: Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2015
Handling
: ”Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.”

Ibland läser man böcker som bara golvar en direkt från början. Spådomen har funnits på min TBR ett tag och av en slump nappade jag den från bibliotekets hylla eftersom jag nyligen hittat uppföljaren Doften av en man på loppis. Inga förväntningar – något av det bästa när man börjar läsa. Det här är det första jag läser av Agneta Pleijel och jag blev tagen av hennes underbara sätt att skriva.

I boken möter vi en yngre Agneta, där hon beskriver sin uppväxt mellan 1940-1960-talet. Pappan är matematiker och mamman musiker – deras olikheter och deras personliga drag är så skickligt beskrivna av Pleijel att jag tror mig känna dessa personer. Vi får befinna oss i huvudet på Agneta under allt som händer i hennes liv under dessa tjugo år. På ett sätt blir det som en dagbok, på ett annat så utmärkt och detaljerat skildrat att jag nästan tror det är fiktion. Pleijel berättar om sitt liv med pronomen ”hon”, som om ”hon” vore någon annan förut. Sedan skymtar nutidens Agneta fram, ofta i slutet av kapitel, med benämning ”jag”. Jag älskar de här skiftningarna, en liten men betydelsefull detalj. Som om Pleijel stannat upp i sitt raska skrivande och börjar tänka mera från ett nutidsperspektiv. Hon gjorde, hon såg, hon sade. Men jag…jag..tänker.

Det hon skriver är personligt, ärligt och språket är så poetiskt att jag måste stanna upp och läsa vissa saker en gång till – så bra är det. Föräldrarnas relation, hennes uppväxt, allt hon funderar på och beskriver, det är så skickligt och medryckande. Jag blir alltid så positivt förvånad när jag hittar en ny författarröst som kan berätta saker på ett sätt jag inte hört förut, på sätt jag alltid tänkt men omöjligt kunna få sagt själv. Jag ska på intet sätt jämföra Inger Edelfeldt och Agneta Pleijel, men båda deras författarskap har öppnat mina ögon. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ”en till” Edelfeldt och nu är jag väldigt lycklig över att jag gjort det.

Spådomen kommer förbli en av mina all time-favoriter. Nu läser jag uppföljaren Doften av en man, jag kan helt enkelt inte slita mig från den röst som för mig blivit bekant. Vilken skatt!

Betyg:


0 Kommentarer

DNF: Papperspalatset – Miranda Cowley Heller

Jag tänkte nämna några saker om en bok jag avbröt. Papperspalatset är en ganska hypead bok som alldeles nyss utkommit i svensk översättning. The Paper Palace var en av Reese Witherspoons val i hennes mycket kända bokklubb. Något med omslaget och handlingen fick mina tankar att gå till Där kräftorna sjunger, även om det var en helt annan typ av bok. Kanske det hade något med starka miljöbeskrivningar och naturkänslan på omslaget att göra, samt att även den boken var utvald till Witherspoons bokklubb.

Mina förväntningar var rätt så höga när jag började läsa. Vid 70 sidor gav jag upp. Orsaken? Vid endast 70 sidor hade 4 barn och 3 djur farit illa, om jag räknat rätt. Jag står helt enkelt inte ut med att barn och djur ska misshandlas på olika vis för att bygga upp en obehaglig spänning i boken. Författaren ansträngde sig verkligen för att trycka in obehagligheter på ställen där det inte alls behövts. En skicklig författare behöver inte skada djur för att berätta en historia. Jag blev så illa till mods att jag fick sluta läsa, även om jag annars tyckte boken verkade intressant och välskriven, dock var dialogen var så pinsamt amerikaniserad iblanda att jag nästan ville ta till skämskudden.

Författaren har en bakgrund i TV-produktion och det märks tydligt från början. Greppet hon berättar på känns ganska likt en tv-serie och dialogen i samma anda. Jag har lite svårt för det där ”småironiska” sättet att tala som ska anses vara kvickt och fyndigt, för mig låter det ofta väldigt konstlat och inte som verkliga dialoger. Pratar människor sådär? Kanske i USA, jag vet inte.

Tummen ner för den här boken, om ni vill läsa så var medvetna om att det finns många obehagliga detaljer i den.


5 Kommentarer

Babetta – Nina Wähä

Titel: Babetta
Författare: Nina Wähä
ISBN: 9789113119496
Sidantal: 328
Förlag
:Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling:
”En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?

Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.

Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?”

Jag har inte läst Wähäs mycket omtyckta roman Testamente och jag hade därför inga förväntningar på Babetta. Jag tyckte handlingen lät intressant, om än lite svävande. Med andra ord hade jag ingen aning vad jag gav mig inpå, men en bok om kvinnlig vänskap brukar vara ett intressant ämne.

De bästa vännerna Katja och Lou återförenas i Lous lyxiga liv i Frankrike. De är inte särskilt lika varandra och det märks ganska snabbt att Lou är den som har övertaget i vänskapen. Det i sig är inget ovanligt, jag blev kanske lite förvånad över att Katja brydde sig så mycket om Lou. Enligt mig är det en ganska dysfunktionell vänskap som bygger på…jag vet inte riktigt vad. Katjas dåliga självförtroende och passiva stil? I alla fall får vi bekanta oss närmare med Katja och Lou i den lyxiga mansionen i Frankrike och klyftan mellan dem växer både ifrån och ihop.

Det jag verkligen gillade med boken var stämningen och de välskrivna miljöskildringarna, jag kom direkt in i handlingen och läste med stor iver. Mot mitten blev det lite segare, främst för att nyförälskelsen med boken hade lagt sig lite. Jag undrade vart Wähä ville komma med berättelsen och karaktärerna växlade mellan onda och goda, snygga och avskyvärda. Katja blir för mig en mycket suddig karaktär medan Lou blev nästan för skarp, ibland snudd på karikatyr med stor mun och stora ögon. Wähä lägger mycket tid på att beskriva hur Lou ser ut och vad hon har på sig. Jag uppskattade de noggranna detaljerna men det blev en aning för mycket ibland. Jag kanske inte behöver veta varenda accessoar hon har på sig.

Den mystiska och tryckande stämningen i berättelsen var bra. Jag ville hela tiden läsa vidare! Slutet blev dock ett stort antiklimax och när jag lagt ner boken är jag fortfarande osäker – vad ville Wähä komma till? Katjas och Lous vänskap är stundvis mycket trovärdig, både när det kommer till rivalitet och osäkerhet, men stundvis även mycket klyschig och inte trovärdig, som att de t.ex. alltid ska duscha tillsammans. Kanske var det precis det Wähä menade – att deras vänskap var lite märklig även om de själv tyckte den var normal. Eller så försökte hon förstärka dem genom dylika detaljer, jag vet inte vilket.

En del av kapitlen handlar om filmvetenskap, i fokus står den fiktiva storsäljaren ”Babetta” där Lou spelade huvudrollen och hade sitt stora genombrott. Ingen roll kunde mätas med den fantastiska Babetta och Lou blir allt äldre. Wähä spinner snyggt vidare på ideal och om filmindustrin, jag gillade ändå inte kapitlen om ”Babetta” eftersom en fiktiv film är helt enkelt inte intressant. Jag gillade inte heller de sexuella detaljer som trycktes in, det blev för mycket erotik för min smak. Jag fick känslan av att det användes sådana detaljer för att skapa obehag eller spänning och det är ett ganska billigt trick att ta till. Jag som läsare behöver verkligen inte veta allt i minsta detalj.

Ett minus också för engelskan i språket, eller svengelskan om man vill kalla det så. Vissa ord är verkligen bättre på engelska, men det blir för mycket ”tonårsjargong” för min smak. När engelska ord ploppar in i välskrivna svenska meningar kan det sticka mig i ögonen ordentligt. Vissa gillar det, andra inte. Katja och Lous som lånar kläder av varandra och beter sig som tonåringar får mig ibland att få kräkreflexer, men visst, jag ville absolut veta var berättelsen skulle gå. Med andra ord: blandade känslor boken igenom. Välskriven, ett säreget språk som jag uppskattade. Jag tror Nina Wähä är en författare jag vill hålla ögonen på, och givetvis läsa Testamente.

Betyg:


0 Kommentarer

Pollyanna – Eleanor H. Porter

Titel: Pollyanna
Författare: Eleanor H. Porter
ISBN: 9132106432
Sidantal: 190
Förlag
: B. Wahlströms
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1979 (original 1913)
Handling:
Pollyanna är en ung flicka som får flytta in hos sin rika och ytterst stränga moster när hennes far dör. Genom sin optimism och okuvliga tro på andra människors goda avsikter får hon inte bara sin bittra moster, utan även hela staden, att må bra och se ljust på framtiden.

Jag har länge tänkt läsa Pollyanna och när jag hittade boken på loppis slog jag till. Jag brukar vara svag för den här typen av berättelser – en flickskildring med lite vemod och barnslig lycka. Det som förstås direkt sticker i ögonen när man läser Pollyanna är likheten med Anne på Grönkulla. Det är så pass många likheter att det nästan kan bli svårt att bortse från. Pollyanna är betydligt tunnare i sin utformning och karaktärsutveckling än Anne på Grönkulla. I båda böckerna möter vi en föräldralös flicka som ska tas hand av en äldre, sträng släkting. Omgivningen tycker att flickorna är bedårande och flickornas optimism kan både irritera och inspirera läsaren.

Jag tycker författaren inte riktigt lyckas med att få Pollyannas moster, Polly, att vara så sträng som hon ursprungligen tänkt. I början av berättelsen känns det nästan som Askungen, när Pollyanna ska inkvarteras i en trångt vindsrum där hon inte ens får öppna fönstret (eftersom flugor kan komma in). Men moster Polly tappar nästan genast sina stränga regler och Pollyanna gör ändå mest som hon vill.

Jag uppskattar verkligen att Pollyanna försöker vara en obotlig optimist och jag störde mig inte alls på den grejen. Tvärtom påminde det mig om att själv bli mer tacksam och jag tror boken (på sin tid) gav tröst hos många barn. Halva boken älskade jag men sedan får författaren för sig att krångla till det med vuxnas kärlekstrianglar så till den grad att jag tappar intresset för berättelsen. Jag hade velat att den fokuserade mera på Pollyanna och hennes utveckling, fokuset skiftade så kraftigt till de vuxna i berättelsen (som jag inte riktigt brydde mig om).

Det fanns en viss ”twist” mot slutet som jag tyckte var intressant men en aning dramatisk. Det känns som om det här skulle vara en perfekt bok, om jag bara fick korrigera lite… Oavsett får boken godkänt betyg av mig och jag ska överväga att läsa uppföljaren som hoppeligen fokuserar mera på Pollyanna.

Betyg:


0 Kommentarer

David Copperfield – Charles Dickens

Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag
: Månpocket
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
1985 (original 1850)
Handling:
“Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”

Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.

Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.

Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?

Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.

Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.

Betyg:


0 Kommentarer