Lämna världen bakom dig – Rumaan Alam

Titel: Lämna världen bakom dig
Originalets titel: Leave the World Behind
Författare: Rumaan Alam
ISBN: 9789100189068
Sidantal: 253
Förlag:
Albert Bonniers förlag
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021
Handling:
“Semester. Ett sommarhus i oväntad radioskugga.
Två privilegierade familjer som plötsligt tvingas dela på utrymmet.
En katastrof.”

Det är en aning svårt att skriva om boken utan att avslöja något men i stora drag handlar den om en familj som på sin semester hyr ett hus ute på landet för att bara slappa och njuta. En natt knackar husets ägare på dörren och vill övernatta. Allting blir ganska konstigt. Familjerna känner inte varandra och dessutom pågår det något konstigt där ute. Husets ägare bekräftar att något inte är som det ska vara, men vad är det som pågår?

I en ganska klaustrofobisk miljö lär familjerna känna varandra och dessutom gör de sitt bästa att förstå omvärlden. I radioskugga. Oro och ångest över nutid och framtid präglar stämningen i huset. Hur reagerar man i kriser? Vad gör man med all ovisshet?

Jag tycker författaren gjorde ett fantastiskt jobb att bygga upp stämning i denna ganska korta och koncisa roman. Hela boken är det något som skaver i mig; karaktärerna beter sig märkligt, allting beter sig underligt? Men jag tror det är meningen också. Jag tycker berättelsen känns aktuell och precis rätt just nu. I betyg blir det en trea för handlingen men en fyra för stämningen!

Betyg:


En kommentar

Hundra år av ensamhet – Gabriel García Márquez

Titel: Hundra år av ensamhet
Författare: Gabriel García Márquez
ISBN: 9789146169918
Sidantal: 360
Förlag:
Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1982 (original 1967)
Handling:
“Fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet i Hundra år av ensamhet, “ett av de mest betydande verk som den spansk-amerikanska litteraturen frambragt”. García Márquez’ egen födelseby i Colombia, Arca-Cataca, har inspirerat till berättelsen om byn Macondo och familjen Buendía som rymmer vilda, destruktiva män och kloka, kämpande kvinnor. Romanen är fylld av vitalitet, fantastiska historier och bisarra detaljer. Läsaren får möta Macondos grundläggare som besitter gigantiska krafter och en okuvlig vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, lika stor i kamp som nederlag, släktens extravaganta kvinnor samt den sista generationen Buendía med en ny Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade.”

Jag har inte läst många nobelprisvinnare men det har jag försiktigt tänkt ändra på. Om boken verkar intressant, vilket Hundra år av ensamhet gjorde. Magisk realism är en tema i skönlitteratur jag egentligen är ganska obekant med, och ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag tycker om det. Eller om jag ens förstår det. Det finns en osäkerhet i mig när det kommer till magisk realism – ska det vara sådär flummigt, kanske meningen är att man inte alltid “ska förstå” det? Tänk om jag helt missuppfattar en scen eller situation. På något sätt stör det mig om jag inte vet vad som pågår i boken. Ett exempel från den här besten, som vann nobelpriset i litteratur 1982, är när det flyger gula fjärilar när personen närmar sig. Jag antar att fjärilarna inte är riktiga, men på vilket sätt ska jag som läsare förstå betydelsen av dem i texten? Slänger man in lite vad som helst? Ja, som ni ser behöver vi kanske ett helt separat inlägg för magisk realism i böcker.

Gabriel García Márquez skildrar en gigantisk släktsaga som pågår i flera generationer. I början av boken finns ett litet släktträd för att hålla reda på allihop, vilket underlättar en hel del, dock får man förstås vissa spoilers av att läsa igenom trädet. Även om jag tycker att det inte stör i detta fall eftersom handlingen inte till stort handlar om “vem som får barn med vem”, utan mera om det som händer i en familj under många släktled.

Vi får vara med från alltings början när José Arcadio Buendía och hans fru Ursula grundar Macondo, byn som kommer vara hjärtat i berättelsen. Deras barn José Arcadio, Aureliano och Amaranta blir den första generationen som växer upp i Macondo. I början var det ganska enkelt att hålla reda på namen (José Arcadio x 2) men ju fler barn, barnbarn, barnbarnsbarn det kom så blev det rörigt med José, Arcadio och Aureliano i alla tänkbara former. Jag har aldrig läst en bok där alla karaktärer delar samma namn och dessutom lever flera av dem samtidigt.

Men jag tacklade namnproblemen ganska bra genom att noga tänka igenom vems barn det var och ibland lunta i släktträdet. Boken kräver därför mycket koncentration. Det är inget du kan läsa medan du har en massa distraktioner. Bäst funkade det att läsa ganska långa sektioner åt gången.

Själva berättelsen handlar ganska mycket om krig, om hur personer bygger ett samhälle och hur deras gärningar påverkar andra och framför allt familjen. Många begår samma misstag om och om igen. Detaljerna i boken är bisarra (magisk realism) och karaktärerna är trovärdiga, om än ganska obehagliga. Kanske det är den primitiva miljön som gjorde boken tungläst för mig. Jag förstod Gabriel García Márquez poäng med berättelsen, men jag tyckte inte det var tillräckligt intressant läsning. Familjemedlemmarna stökar till det, strider, skaffar barn, grälar lite till, dör, föder fler barn osv. Det är ganska mycket råhet, men förstås en del kärlek. Även om det kanske inte är kärlek så som vi, i vårt samhälle idag, betraktar kärlek.

Jag kan inte rekommendera boken. Den har blandade åsikter från förut, de finns de som älskar den och de som inte gillar den. Många har problem med att karaktärerna heter samma saker, så till den grad att de lagt ner boken. Även om jag inte gillade boken som helhet så fanns det partier i den som jag tyckte var väldigt snyggt skrivna och läsvärda. Här kommer några av mina understrykningar:

“Säg honom, sa översten leende, att man dör inte när man borde, utan när man kan.” Den här meningen beskriver mycket av bokens händelser för mig.

Här kommer ett stycke från sidan 148, när övereste Aureliano Buendía blivit en form av krigshjälte.

Just den natten, då hans auktoritet hade erkänts av samtliga rebellchefer, vaknade han häftigt och begärde med höga rop att få ett täcke. En inre kyla, som strök honom utefter benstommen och även plågade honom mitt i solskenet, hindrade honom flera månader från att sova, tills han så småningom hade vant sig vid den. Maktens rus började upplösa sig i häftiga ryck av vresighet. För att finna ett botemedel mot frossan lät han skjuta den unge officer som hade föreslagit mordet på general Teófolio Vargas. Hans order utfördes innan han hade gett dem, ja innan han hade tänkt dem, och gick alltid längre än han hade vågat sikta. Vilsegången i den ändliga maktens ensamhet började han förlora orienteringen och plågades av människorna som hyllade honom i de besegrade byarna. Han tyckte att det var samma människor som hyllade fienden. Överallt mötte han ungdomar, som såg på honom med hans egna ögon, som tala med hans egen röst, hälsade på honom med samma misstroende som han själv hälsade på dem som påstod sig vara hans barn. Han kände sig skingrad, upprepad, ensammare än någonsin och var övertygad om att hans officerare ljög för honom.

Betyg:


0 Kommentarer

Vera Svansons dagbok för tacoälskare och Halloween-fantaster – Moa de Bruin

Titel: Vera Svansons dagbok för tacoälskare och Halloweenfantaster
Författare: Moa de Bruin
ISBN: 9789129726176
Sidantal: 206
Förlag:
Rabén & Sjögren
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2020
Handling:
“Möt Vera Linnea Svanson: teaterapa, chokladmilkshake-älskare och dagboksskrivare.
Vera går i femman och ÄNTLIGEN ska hon få vara med och spela Det lilla monsterbarnet, den klassiska pjäs som skolans teatergrupp framför på halloween. Tänk om hon till och med skulle få en huvudroll, det vore drömmen!!!

Samtidigt når galenskapen nya nivåer hemma hos familjen Svanson. Pappa försöker bli av med sitt tacoberoende, storebror Svante försöker bli känd på youtube och lillasyster Olivia försöker vara jobbigast i världen. Moster Bibban vill inget hellre än att komma in på polishögskolan och tränar genom att lösa alla mysterier som finns (och ett och annat som inte finns). Och mamma, hon bestämmer sig hux flux för att tävla i halloweenmys med den nya grannen Jennifer Tror Hon Är Coolson. Allt som kan gå fel gör såklart det, och allra helst när Hugo, den snygga killen i sexan, är i närheten.
Men hur är det egentligen med Hugo? Gillar han Vera? Det verkar faktiskt så. Jobbigt bara att Veras bästa kompis Lise plötsligt berättar att hon är JÄTTEKÄR i Hugo. Hur gör man då?.”

Ni som gillade Elink Eks Athena – se hit! Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster är precis så kul som titeln utlovar. Redan från första sidan var jag fast, där Vera bestämmer sig för att kalla sin dagbok för Blåmögel (smeknamn: möglis). Sådana små detaljer gör alltid läsningen så mycket bättre, speciellt då de handlar om ganska “vanliga” teman för 9-12-åringars litteratur: vänskap, kärlek, identitet. Det sticker ut från mängden.

Veras mamma börjar tävla med sin granne, och föredetta skolkamrat, om vem som har mest Halloween-mys. Veras pappa är tacosberoende (vem kan inte känna igen det) och Veras bästis Lise blir kär i samma kille som Vera. Katastrof! Vera ventilerar i sin dagbok och det blir både ärligt och roligt. Det finns fina budskap ingömda på ett snyggt sätt i texten, både om att vara/inte vara populär och om att göra “det rätta”. Familjeskildringen är det som höjer boken till ett fullt betyg. Jag blev på så gott humör av att läsa!

Pricksäker och otroligt rolig. Perfekt för 9-12-åringar men jag tycker alla kan läsa den här. Mysfaktor!

Betyg:


0 Kommentarer

En saga om tidens väsen – Ruth Ozeki

Titel: En saga om tidens väsen
Originalets titel: A Tale for the Time Being
Författare:
Ruth Ozeki
ISBN: 9789137142777
Sidantal: 500
Förlag:
Forum
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2015
Handling:
“På en enslig ö utanför Kanadas Stillahavskust bor författaren Ruth med sin man. När hon en dag tar en promenad hittar hon en Hello Kitty-matlåda som spolats upp på stranden. Inuti finns ett gammalt armbandsur, några gulnade brev, en anteckningsbok och en dagbok som en japansk flicka, Nao, skrivit under sina sista dagar på jorden.

I den berättar Nao om sig själv, en rotlös tonåring som trakasseras av sina klasskompisar, om sin gammelmormor, en zenbuddhistisk nunna, om sin gammelmorbror som var en poesiälskande kamikazepilot och om sin far, som söker på nätet för att hitta hur man på bästa sätt begår självmord.

Ruth inser att dagboken måste ha skrivits för flera år sedan, men det känns som om hennes och Naos liv är sammanflätade. Som om det förflutna och nuet skulle kunna förenas.

En saga om tidens väsen är en sinnrik och oemotståndlig berättelse om banden människor emellan och sökandet efter tillhörighet. En roman som rör sig mellan fantasi och verklighet, på samma gång djupt allvarlig och full av humor, personlig och allmängiltig, i sin betraktelse över tiden och historien.

Jag visste inget om den här boken före jag började läsa, annat än att den handlar om magisk realism – en genre jag är rätt så obekant med och jag vet inte riktigt om det är min kopp te. Men En saga om tidens väsen är läsvärd, om än lite långsam.

Ruth bor ganska isolerat på en ö med sin man och sin katt. När hon en dag hittar en plastpåse som innehåller en dagbok, och några brev, som tillhörde en japansk flicka vid namn Nao blir Ruth försjunken i hennes värld. När är dagboken skriven, vem är Nao och finns hon ännu? Bit för bit, långsamt, läser Ruth Naos texter och blir väldigt berörd.

Kapitlen handlar om både Ruth och Nao men Naos kapitel tar mera plats, vilket jag är glad för. Jag förstod inte riktigt kopplingen mellan Ruth och Nao, något som anses vara en röd tråd i boken. Nästan som om jag missade något fundamentalt i boken? Konstigt. Men det är Naos berättelse som berör mig, jag hade nästan klarat mig utan Ruth. Naos liv är ganska tragiskt och tungt att läsa om. Vanligtvis gillar jag inte sådana böcker, och även om kapitlen (speciellt om Naos farmor Jiko som bor i ett zen-buddistiskt tempel) ibland var väldigt långsamma och snudd på tråkiga så kunde jag inte släppa berättelsen. Jag ville också veta hur det skulle gå för Nao och hennes närmaste.

Det är en ganska bitterljuv känsla när boken är slut. Den passar kanske inte för alla läsare. Betyget blir en svag fyra, eftersom den lämnade avtryck efteråt och under läsningens gång men bitvis var tråkig.

Betyg:


0 Kommentarer

Dorian Grays porträtt – Oscar Wilde

Titel: Dorian Grays porträtt
Författare: Oscar Wilde
ISBN: 9789187193330
Sidantal: 237
Förlag:
Sjösala förlag
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2018 (original 1890)
Handling:
“Dorian Gray. Så ung, så vacker, så oförstörd. Det syns inte minst på porträttet som Dorians gode vän, konstnären Basil Hallward målar av honom. När den cyniske och kvicke lord Henry Wotton håller ett tal för Dorian Gray om ungdomens övergående prakt, sår detta ett frö i Dorian: han inser att han sakta men säkert kommer att åldras, vissna och förtvina. Är detta oundvikligt eller går det till något pris att undvika? Och är Dorian i så fall villig att betala det priset?.”

Månadens klassiker för juli (med en liten tjuvstart för jag kunde inte vänta med att läsa boken). Och vilken bok! Jag hade höga förväntningar på den och alla besannades. Var ska man ens börja?

Boken har så många lager och synvinklar. Man kan analysera Dorian Gray, en vacker men lättpåverkad ung man som influeras av lord Henry Wotton. Ibland stöter man på människor som förändrar ens liv, vilket Henry gjorde för Dorian. Allt som Henry säger är utomordentligt sant, spännande och filosofiskt. Det här får Dorian att tänka till. Han sväljer i princip allt som Henry säger. Henry förstår och märker vilket inflytande han har på Dorian och finner en slags njutning i det.

“Humanity takes itself too seriously. It is the world’s original sin. If the cave-man had known how to laugh, History would have been different.”

Basil Hallward, konstnär, blir också väldigt betagen av Dorian. När han avbildar Dorian blir tavlan hans största mästerverk. Om Basil hade en musa så vore det Dorian. Dorian önskar att han vore lika ung och oförstörd som han är i detta nu. Hans rädsla (frammanat av Henry) att åldras får ödesdigra konsekvenser i hans liv.

Som sagt kunde man diskutera varje karaktär i den här boken och säkert ha olika sätt att tolka dem och deras gärningar. För mig är det ett tecken på ett mästerverk. Jag beundrar Oscar Wilde för alla klokheter han skrivit i boken, jag skulle kunna citera sida upp och sida ner, men jag slänger in några så att ni får en bild av hans författarskap:

“Words! Mere words! How terrible they were! How clear, and vivid, and cruel! One could not escape from them. And yet what a subtle magic there was in them! They seemed to be able to give a plastic form to formless things, and to have a music of their own as sweet as that of viol or of lute. Mere words! Was there anything so real as words?”

“I have grown to love secrecy. It seems to be the one thing that can make modern life mysterious or marvelous to us. The commonest thing is delightful if only one hides it.”

“The only way to get rid of a temptation is to yield to it. Resist it, and your soul grows sick with longing for the things it has forbidden to itself, with desire for what its monstrous laws have made monstrous and unlawful.”

“Life is a question of nerves, and fibres, and slowly built-up cells in which thought hides itself and passion has its dreams. You may fancy yourself safe and think yourself strong. But a chance tone of colour in a room or a morning sky, a particular perfume that you had once loved and that brings subtle memories with it, a line from a forgotten poem that you had come across again, a cadence from a piece of music that you had ceased to play… I tell you, that it is on things like these that our lives depend. ”

Dorian Grays porträtt platsar i topp 3 av mina bästa klassiker, i sällskap av Anne på Grönkulla och Jane Eyre. En ny favorit! Jag vill absolut läsa flera böcker av Wilde.

Betyg:


0 Kommentarer

Fem år senare – Rebecca Serle

Titel: Fem år senare
Originalets titel: In Five Years
Författare: Rebecca Serle
ISBN: 9789178356195
Sidantal: 290
Förlag:
Bokfabriken
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021
Handling:
“Var ser du dig själv om fem år?

Dannie Kohans liv går precis som hon planerat, och hon har inga problem att leverera ett perfekt svar på frågan. Hon får jobbet och tackar dessutom ja till sin pojkväns frieri senare på kvällen.

Men när hon vaknar nästa morgon ligger en helt annan man bredvid henne. Nyheterna visas på tv:n och datumet i rutan är fortfarande den 15 december – men året är 2025.

Efter en chockartad timme vaknar Dannie igen i sin vanliga lägenhet år 2020.

Hon kan inte skaka av sig vad som har hänt. Det kändes annorlunda mot en vanlig dröm. Men hon är en framgångsrik advokat, och lever i verkligheten. Drömtydning och annat trams får new age-typer, som hennes bästa kompis Bella, hålla på med. Övertygad om att det inte betyder något lägger Dannie det hela bakom sig.

Tills hon fyra och ett halvt år senare stöter på mannen från sin märkliga vision.”

Boken har ett väldigt snyggt omslag och en tilltalande handling; ett framgångsrecept för bokförsäljning! Fem år senare kanske verkar som en feelgood, men skenet bedrar. Det är en bok med ett ganska stort mörker. Jag kan bara tänka mig Dannies förvirring när hon under sin förlovningskväll slumrar till i soffan och plötsligt befinner sig i framtiden för ett ögonblick. Med en helt annan man, i en helt annan lägenhet. När Dannie vaknar igen är det fortfarande hennes förlovningskväll, men eftersmaken av visionen/drömmen hänger sig kvar. Under åren är det omöjligt för Dannie att glömma händelsen. Och så träffar hon på mannen ett tag senare. I helt fel situation! Mer än så behöver du inte veta före du börjar läsa.

Jag hade så mycket känslor när jag läste ut den här boken. I ärlighetens namn vet jag inte när jag känt mig så upprörd, ilsken, upprymd och ivrig under läsningens gång. Med andra ord är det en bok som kanske delar människor. Mycket av temat i boken är etik och moral. Vad är rätt att göra och vem är det som bestämmer det? Vem bestämmer över ens lycka? Beroende på vilka egna åsikter man har så kan det avspegla sig på omdömet av boken. Jag försökte vara så neutral som möjligt under läsningens gång, men som ni förstår så väcker den här berättelsen ganska starka känslor.

Det är verkligen en bladvändare – börja inte läsa precis före läggdags! Risken finns att ni blir uppe halva natten. Jag tyckte första halvan av boken var så beroendeframkallande att det nästan var kusligt. Men senare halvan tappade en del, främst p.g.a. det mörker som utspelar sig i Dannies värld. Det är ganska tung läsning, även om jag tycker boken är väldigt bra. Inget för den inbitne feelgood-älskaren, det kan jag färdigt varna er för. Fem år senare är tankeväckande och gripande, precis vad jag behövde.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Betyg:


2 Kommentarer

Tjänarinnans berättelse – Margaret Atwood

Titel: Tjänarinnans berättelse
Författare: Margaret Atwood
ISBN: 9789113081236
Sidantal: 363
Förlag:
Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2017
Handling:
“I en nära framtid i det som en gång var USA men som nu är den kristet fundamentalistiska republiken Gilead lever tjänarinnan Offred.

Offred har blivit statlig fånge eftersom hon är fertil och hennes uppgift är att säkra människorasens framtid genom sitt barnafödande. Alla tjänarinnor står under ständig bevakning eftersom det inte saknas statsfiender i Gilead. Muslimer och svarta har redan deporterats till apartheidliknandeområden. Tjänarinnor som passerat fertil ålder och Okvinnorna, de som inte kan få barn, skickas till Kolonierna.

Offred minns ännu tiden före Gilead då hon levde ett vanligt liv med en man och en dotter och hade en älskad mor. Nu väntar hon på den dag då hon ska ta sig bortom Muren och äntligen bli fri..”

Jag är antagligen sist på bollen med att läsa The Handmaid’s Tale. Jag har inte heller sett tv-serien och jag tror faktiskt inte jag kommer göra det heller. Men visst levde boken upp till hypen.

Det är en dystopisk värld från, troligen, framtiden där fruktbarheten rasat radikalt. Huvudpersonen Offred arbetar som Tjänarinna åt en fin familj och hennes roll är att försöka bli gravid. Allting makar på i en lugn takt till en början. Nästan för lugnt. Genom Offred glimtar vi en värld där folk lever i skräck, där religion styr samhället med en järnhand och där hängningar i det offentliga sker igen.

Under den lugna och ordentliga ytan bubblar våld och orättvisor. Det är det som Atwood gör så snyggt; en krypande känsla av att allting står fel till, även om ingen av karaktärerna säger det, det vågar de. Ändå lyckas de ibland kommunicera via kodord eller gester för att tillkännage en åsikt. Det som känns mest obehagligt är att den Tjänarinnans berättelse inte känns för långt bort från vårt samhälle, vilket är receptet för en bra dystopi enligt mig. Atwoods språk är detaljrikt och noggrant uttryckt där inget lämnas åt slumpen. Det är en konst som få författare bemästrar.

Eftersom jag är lite skadad av tv-seriens succé kunde jag bara se Elizabeth Moss framför mig som Offred. Det störde inte min läsupplevelse, men jag önskar ibland att jag inte skulle behöva se trailers till serier och filmer som baserar sig på böcker. Det besvärliga med reklam är ju att man utsätts för det vare sig man vill det eller inte.

Jag blev totalt investerad i Offred historia och jag tycker Atwood gjorde ett fantastiskt jobb med sin dystopiska värld. Jag tyckte väldigt mycket om boken och kan varmt rekommendera den, särskilt för de som inte läst mycket dystopier, den här kan vara en bra språngbräda till genren.

Betyg:


2 Kommentarer

Illuminae – Amie Kaufman, Jay Kristoff

Titel: Illuminae
Författare: Amie Kaufman, Jay Kristoff
Serie: The Illuminae Files #1
ISBN: 9780553499117
Sidantal: 602
Förlag:
Knopf Books for Young Readers
Språk:
Svenska
Format:
Häftad
Utgiven:
2015
Handling:
“This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do. This afternoon, her planet was invaded.

The year is 2575, and two rival mega-corporations are at war over a planet that’s little more than a speck at the edge of the universe. Now with enemy fire raining down on them, Kady and Ezra — who are barely even talking to each other—are forced to evacuate with a hostile warship in hot pursuit.

But their problems are just getting started. A plague has broken out and is mutating with terrifying results; the fleet’s AI may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a web of data to find the truth, it’s clear the only person who can help her is the ex-boyfriend she swore she’d never speak to again.

Told through a fascinating dossier of hacked documents — including emails, maps, files, IMs, medical reports, interviews, and more — Illuminae is the first book in a heart-stopping trilogy about lives interrupted, the price of truth, and the courage of everyday heroes.”

Jag var ganska säker på att det här skulle bli en fempoängare, allt var laddat för binge-läsning av hela serien. Som tur lånade jag första delen av The Illuminae Files från biblioteket för jag kommer troligen inte att läsa del två och tre.

Kady och Ezra flyr sin planet men hamnar i två olika rymdskepp; Alexander och Hypatia. De kan ändå ha kontakt via text kortare stunder och då får vi några glimtar av dem som personer och som ett par, eller snarare ex-par, de gjorde slut precis innan deras planet attackerades. Problemet är att båda skeppen är jagade av en fiende som kryper allt närmare, samt att personer på skeppen insjuknat i ett konstigt virus.

Om vi tar det bästa först. Jag gillar starkt formatet. Det här är ingen “vanlig” bok, Illuminae består av transkriberingar av film- och ljudmaterial, chattar och meddelanden och andra typer av visuellt material som ska förmedla berättelsen. Det är alltså en roman som inte har löpande text. Därför är den också ganska massiv på sina ca. 600 sidor. Visst kändes det fräscht att ha en roman som är uppbyggd på ett helt annat sätt än något man läst förut.

Men det har också sina nackdelar. Det kan ibland vara svårt att få fram allas historia och alla tekniska detaljer på ett intressant sätt. För ärligt talat var det väldigt tråkigt att läsa meddelanden mellan personalen på Alexander och Hypatia. Stelt, tekniskt, tråkigt. Det blir alldeles för mycket långtråkiga utläggningar om skeppen och alltför lite persongalleri. Kady och Ezra kom ganska bra till liv genom deras chattar, men bikaraktärerna blev totalt platta. Allt funkar som sagt inte riktigt så bra i detta format.

Boken kunde ha kortats ner en aning och skippat vissa kapitel. Ibland kändes det som jag låg med läxboken framför näsan (t.ex. en “Wikipedia”-aktig sida om planeten) och skulle plugga till ett prov. Å ena sidan fick jag en känsla av att allting som hände i boken var verkligt, eftersom layouten var så lyckad. Å andra sidan tycker jag att det ibland var svårt att 100% leva sig in i berättelsen när jag bara såg vissa glimtar och inte hade möjlighet att läsa om karaktärernas känslor och tankar. Jag är som sagt lite tudelad, det gick absolut att läsa, men ingen wow-faktor för mig.

Betyg:


0 Kommentarer

Liftarens guide till galaxen (del 1) – Douglas Adams

Titel: Liftarens guide till galaxen (del 1)
Författare: Douglas Adams
ISBN: 9789176433690
Sidantal: 169
Förlag:
Månpocket
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2005 (1979)
Handling:
“Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen någonsin tagit notis om.
På tre minuter går jorden under och den brittiske undersåten Arthur Dent är den ende överlevande. Tillsammans med utomjordingen Ford Prefect forslas han ut i rymden.”

Månadens klassiker för juni 2021. Jag hade ganska höga förväntningar på den här. Till och med så höga att jag tänkte plöja igenom alla fem delar på ca. 800 sidor. Men så blev det inte. Efter första delen kände jag bara ett stort nope!

Jag vet inte om handlingen behöver närmare presenteras, de flesta känner till den från förut. Och vad kan man ens säga? Enligt mig är den här boken bara rörig. Det finns en röd tråd i Arthur Dent, en människa som hamnar ut i rymden med en utomjordning. Men Arthur är en platt karaktär, egentligen uppfattar jag att han har ringa syfte i berättelsen. Mest vill Adams slänga in en massa stojigheter i berättelsen, vilket han också gör utan att beakta någon storyline. Snabbt slängs karaktärer hit och dit, landskap beskrivs och planeter besöks, hans fantasi skenar iväg från det ena till det andra. Samtidigt som han vill vara rolig och göra parodi på sci-fi. Nej, för mig blev allt en enda soppa.

Jag kan ändå förstå storheten i boken. Speciellt för de inbitna sci-fi-fantaser som läst mycket i genren. Jag tror man på ett annat vis förstår humorn i den. För mig blev alla tvära kast lite för mycket. Jag “förstår” humorn men jag såg inte det lustiga i den. Babelfiskar i örat, handdukar som vapen och siffran 47. Jaha?

Det var också en bookstagrammer som sa att man behöver läsa flera delar för att verkligen förstå berättelsen, så mitt ogillande kanske ligger i att jag stannade vid en del. Men livet är för kort att kämpa igenom böcker som man egentligen inte är intresserad av. On to the next!

Betyg:

.”


0 Kommentarer

Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad – Linda Skugge

Titel: Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad
Författare: Linda Skugge
ISBN: 9789164201003
Sidantal: 280
Förlag:
Piratförlaget
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2003
Handling:
“”Hur kan man INTE älska sina barn? Vad är det för störning som gör att man INTE kramar och pussar sina barn och säger att man älskar dem och att de är bra och att man alltid alltid alltid kommer att stötta dem och ta hand om dem? Jag fattar det inte.”

Med skarp iakttagelseförmåga, med oräddhet och ett språk som biter kräver Linda villkorslös kärlek för alla barn. Hon ger oss lektioner i feminism, argumenterar för rätten till kejsarsnitt, resonerar kring abort, porr, föräldraförsäkring och andra ständigt aktuella ämnen. Linda Skugge har förmågan att vara skitförbannad och rolig på en gång – det visar hon tydligt i “Akta er killa här kommer gud och hon är jävligt förbannad”, ett urval av Lindas samlade krönikor mellan åren 1998 och 2001.

Den här boken minns jag från tidigt 00-tal, även om jag själv inte var så gammal. Kanske var det något med omslaget och titeln som var minnesvärt. Jag har inte läst någonting av Linda Skugge tidigare och är helt obekant med henne som person. Jag hade med andra ord ingen aning vad jag gav mig in på.

Det här är en svår bok att recensera. Jag minns inte att jag recenserat krönikesamlingar tidigare. För dryga 8-10 år sedan läste jag Marian Keys Under täcket och Tankar från sängkanten men jag skrev inte recensioner på den tiden. Jag minns att jag gillade formatet, det är lättlästare än noveller och ofta ganska roliga anekdoter och tankegångar. Därför var jag väldigt nyfiken på Skugges bok.

Jag visste att det skulle finnas ett feministiskt tema. Jag anade också att boken var ganska upprörande och/eller revolutionerande för speciellt unga kvinnor i början av 00-talet. Linda Skugge skrev krönikorna för Expressen och många gånger under bokens gång kommer jag på mig själv att undra vad jag som 20-åring skulle ha tänkt och tyckt om jag läst dem då när de va färska, i en tid då feminismen var annorlunda än idag. Dock har vissa saker inte ändrat på 20 år, saker som Skugge skriver om är ämnen som än idag är precis lika aktuella. Sorgligt men sant.
Jag undrar också vad Skugge själv tänker om sina krönikor från den här tiden. Står hon bakom dem fortfarande, eller kanske bara vissa?

Om krönikorna varit längre än de var (ca 2 sidor) så skulle jag nog baxnat. Det är intensiva texter, ofta en aning oredigerade kan jag tycka. Skugge använder mycket CAPS LOCK när hon vill POÄNGTERA saker. Det känns barnsligt och oprofessionellt, det ska väl gå att få fram poänger utan att alltid skriva ord med versaler, som om läsaren inte annars förstår. På ett vis blir också hennes stil på krönikorna ganska arga, och ja, hon var ofta arg. Det var ganska kul att läsa, speciellt då man höll med om textens innehåll. “Ja, precis sådär är det”. Härligt att man ryter ifrån.

Men andra texter hade jag svårt med. MYCKET (see what I did there?) svårt med. Det känns ibland som ett dagboksformat där en människa häller ur sig saker precis hur som helst, utan att bry sig om vem som läser det. Kanske var det just den typen av texter som Expressen ville ha, de lockar läsare. “Vad ska Skugge skriva om idag då?”. Men jag vet inte vad man får ut av att smutskasta personer på det sätt som Skugge gör, t.ex. Charlotte Nilssons sminkning. Nu råkar jag faktiskt komma ihåg Nilssons läppar som hade en gnutta för mycket läppenna för min smak, men är det hela världen? Är det verkligen så provocerande? Eller ville Skugge bara utmana oss i vårt sätt att tänka på kvinnor och om sminkningar?

Nej, jag kan inte rekommendera boken. Det finns kanske ett visst historiskt perspektiv i den om man tittar på vad som hänt sedan dess och att Skugge var före sin tid med mycket av vad hon skrev. Men den feminist hon ansågs sig vara då är inte den typen av feminist jag själv känner igen mig i. Det är mycket skuldbeläggande, ilska och fingerpekande. Det ska uppfattas som “roligt” också. Jag tyckte inte en enda krönika var rolig. Hon är arg, men också många gånger med all rätt. Det är inte alltid jag är intresserad bara. Det här är en människas tankar bland många. Det var ganska tungt att läsa hela boken faktiskt.

Betyg:


0 Kommentarer