Bländad av död och kärlek: 130 år finlandssvensk poesi

Titel: Bländad av död och kärlek: 130 år av finlandssvensk poesi
Författare: (red.) Martina Moliis-Mellberg, Maïmouna Jagne-Soreau & Martin Welander
ISBN: 9789515254276
Sidantal: 180
Förlag
: Schildts & Söderströms
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021 (nytryck 2022)
Handling
: ”I Bländad av död och kärlek samlar vi ett urval av de allra bästa dikterna ur vår rika historia.
Poesin är fri, och det är också läsaren. Slå upp boken var som helst och läs hur du vill, förstå dikterna hur du vill. Det här är poesi som fångar, utmanar, ifrågasätter, kritiserar, omfamnar och omvälver. Låt dig bländas.
Maïmouna Jagne-Soreau är forskare i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och Martina Moliis-Mellberg är poet. Martin Welander är förläggare på Schildts & Söderströms.”

Antologi – vilken buffé! I Bländad av död och kärlek får vi bekanta oss med ett noga utvalt urval från de senaste 130 åren av finlandssvensk poesi. Det jag verkligen uppskattar med boken är att det är ett tillräckligt smalt urval. Antologier kan ibland svälla och bli på tok för stora, meningen är ju inte att det ska bli ett uppslagsverk. Dessutom är de ofta skapade i kronologisk ordning – antingen enligt alfabetet eller enligt utgivningsår. I Bländad av död och kärlek har man skippat sådana oskrivna regler och skapat en bok som är en fräsch fläkt på antologi-himlen: den följer sitt eget system.

Det finns några kapitel med ett utnämnt tema och därefter följer dikterna i den ordning som redaktörerna valt. Jag blev (positivt) förvånad hur väl det här formatet fungerade! Dikterna var snyggt kombinerade och allting kändes väldigt genomtänkt.
När man kombinerar dikter med samma tema från t.ex. 1929 och 2008 och slås man av att tankegångarna är förvånansvärt lika, trots att det gått många år. Det blir också ett litet överraskningsmoment när jag som läsare inte har en aning vad som döljer sig på följande sida. I poesin tycker jag om att bli överraskad och läsa varje sida utan föraningar.

Flera av namnen kände jag igen men där fanns också nya bekantskaper för mig. Det är det bästa med antologier, att man får ett smakprov på någon poet man inte hört talas om förut eller som man alltid tänkt att man borde läsa något av.
Bokens målgrupp är unga läsare, men de fungerar för vilken ålder som helst. Redaktörerna har strävat efter att fånga de dikter som känns aktuella och relevanta idag. Kanske locka någon att läsa poesi som inte läst poesi förut. Jag gillar det korta förordet (långa förord får mig att tappa lässuget före jag knappt börjat) med den viktiga påminnelsen: poesi är inte svårt! Och om det känns svårt (att man inte förstår något) så gör det ingenting – det är inte farligt.

Det är svårt att ge ett betyg till antologier eftersom man givetvis inte älskar precis varenda dikt. Men jag älskade boken, som helhet. Det kommer bli tidlös i bokhyllan och kan när som helst plockas ut för att läsa en dikt här och där.
Med tanke på att vi (på det stora hela) inte är enormt många finlandssvenskar så tycker jag vi gott kan skryta med den fantastiska kvaliteten och välmåendet i poesins marker, det finns mycket att hämta här. Läs och låt dig bländas!

Den första utgåvan (2021) av boken såldes slut, men nu finns boken i tryck igen! Just nu på nedsatt pris via Schildts & Söderströms.

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsexemplaret!

Betyg:


0 Kommentarer

Tingen – Ulrika Nielsen

Titel: Tingen
Författare: Ulrika Nielsen
ISBN: 9789515256096
Sidantal: 99
Förlag
: Schildts & Söderströms
Språk:
Svenska
Format:
Häftad
Utgiven:
2022
Handling
: ”Du konstruerar en värld av ting.
Dina rum, din värld.
Du bygger din värld
av ting.
Men tingen bygger också dig.

Vi omges av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med alla dessa ting, och vad gör tingen med oss?

Bouppteckningen efter en död faster fäster blicken vid armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, stekpannor i gjutjärn, glas, spadar, spinnrockar och en askkopp med rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang.

Ulrika Nielsen har skrivit en snillrik diktessä där hon söker efter tingets essens och innersta väsen. I den materialistiska världen är tinget gud. Vad är då människan?”

En diktessä om ting – något som jag direkt gjorde mig nyfiken. Så mycket i vår moderna värld handlar om ting och ofta tycker jag litteraturen belyser om antingen vårt skadliga överkonsumtion eller vårt allt för starka beroende till saker. I Ulrika Nielsens bok får vi inga pekpinnar, tvärtom. Tingen kan också ha sitt sammanhang, de kan förena oss.

De städar upp efter en avliden faster och slås av den stora mängden saker. Lägger någon annan värde på saker som inte är värda något, ekonomiskt? Vi drunknar i saker, men även mycket till synes obetydliga ting kan vara ett stort värde för en släkting.

Tingens innersta väsen – borde vi vara mera måna om våra ting? Nielsen beskriver den trötthet som våra saker kan skapa hos oss. Sakerna kräver att vi konstant ska plocka på dem, plocka undan dem, lådor sprängfyllda med små saker som man behöver ibland och inte riktigt kan kasta. Jag gillar hur Nielsen reflekterar över Marie Kondo: all denna tid som går åt att vika, lägga i små lådor och sedan lägga i ytterligare en låda. All denna tid! Det är något som alltid häpnar, tingen som absorberar oss med sin närvaro, de tar tid, de tar plats och det ska alltid ”hållas på” med sakerna. Jag uppskattar den nostalgiska känslan när hon beskriver ting i hennes hem och i fasterns hem. Kakburken som hon köpt med sin man för evigheter sedan, att ha kakor i när de fick barn. Numera står den högt uppe på ett skåp med andra ting som inte riktigt passar in i inredningen. Det är ett så bra konkret exempel på nutidens syn på våra saker: att de alltid måste passa in. Absurt. Det som inte passar in vill vi inte göra oss av med, vi lägger undan dem, vi sparar dem – till vad? Till när?

Jag tycker om tankeväckande poesi som inte berättar för mig exakt hur jag ska känna, tänka eller tycka, men som ändå får mina tankar att löpa. Jag njuter av att läsa om olika ting som Nielsen beskriver, jag njuter av det flödande och lätta språket. Poesi som är lättillgänglig men som inte på något sätt är mindre intelligent. Precis vad en sak-trött hjärna behöver, eller hur? Jag tycker till och med ordet ”mysig” skulle passa på den här fina boken, jag fick någon liten kick av att läsa. Kanske jag törstar efter mera ting, märkligt nog. Jag älskar vackra ting!

Betyg:


0 Kommentarer

Spådomen – Agneta Pleijel

Titel: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel
ISBN: 9789113059549
Sidantal: 267
Förlag
: Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2015
Handling
: ”Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.”

Ibland läser man böcker som bara golvar en direkt från början. Spådomen har funnits på min TBR ett tag och av en slump nappade jag den från bibliotekets hylla eftersom jag nyligen hittat uppföljaren Doften av en man på loppis. Inga förväntningar – något av det bästa när man börjar läsa. Det här är det första jag läser av Agneta Pleijel och jag blev tagen av hennes underbara sätt att skriva.

I boken möter vi en yngre Agneta, där hon beskriver sin uppväxt mellan 1940-1960-talet. Pappan är matematiker och mamman musiker – deras olikheter och deras personliga drag är så skickligt beskrivna av Pleijel att jag tror mig känna dessa personer. Vi får befinna oss i huvudet på Agneta under allt som händer i hennes liv under dessa tjugo år. På ett sätt blir det som en dagbok, på ett annat så utmärkt och detaljerat skildrat att jag nästan tror det är fiktion. Pleijel berättar om sitt liv med pronomen ”hon”, som om ”hon” vore någon annan förut. Sedan skymtar nutidens Agneta fram, ofta i slutet av kapitel, med benämning ”jag”. Jag älskar de här skiftningarna, en liten men betydelsefull detalj. Som om Pleijel stannat upp i sitt raska skrivande och börjar tänka mera från ett nutidsperspektiv. Hon gjorde, hon såg, hon sade. Men jag…jag..tänker.

Det hon skriver är personligt, ärligt och språket är så poetiskt att jag måste stanna upp och läsa vissa saker en gång till – så bra är det. Föräldrarnas relation, hennes uppväxt, allt hon funderar på och beskriver, det är så skickligt och medryckande. Jag blir alltid så positivt förvånad när jag hittar en ny författarröst som kan berätta saker på ett sätt jag inte hört förut, på sätt jag alltid tänkt men omöjligt kunna få sagt själv. Jag ska på intet sätt jämföra Inger Edelfeldt och Agneta Pleijel, men båda deras författarskap har öppnat mina ögon. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ”en till” Edelfeldt och nu är jag väldigt lycklig över att jag gjort det.

Spådomen kommer förbli en av mina all time-favoriter. Nu läser jag uppföljaren Doften av en man, jag kan helt enkelt inte slita mig från den röst som för mig blivit bekant. Vilken skatt!

Betyg:


0 Kommentarer

DNF: Papperspalatset – Miranda Cowley Heller

Jag tänkte nämna några saker om en bok jag avbröt. Papperspalatset är en ganska hypead bok som alldeles nyss utkommit i svensk översättning. The Paper Palace var en av Reese Witherspoons val i hennes mycket kända bokklubb. Något med omslaget och handlingen fick mina tankar att gå till Där kräftorna sjunger, även om det var en helt annan typ av bok. Kanske det hade något med starka miljöbeskrivningar och naturkänslan på omslaget att göra, samt att även den boken var utvald till Witherspoons bokklubb.

Mina förväntningar var rätt så höga när jag började läsa. Vid 70 sidor gav jag upp. Orsaken? Vid endast 70 sidor hade 4 barn och 3 djur farit illa, om jag räknat rätt. Jag står helt enkelt inte ut med att barn och djur ska misshandlas på olika vis för att bygga upp en obehaglig spänning i boken. Författaren ansträngde sig verkligen för att trycka in obehagligheter på ställen där det inte alls behövts. En skicklig författare behöver inte skada djur för att berätta en historia. Jag blev så illa till mods att jag fick sluta läsa, även om jag annars tyckte boken verkade intressant och välskriven, dock var dialogen var så pinsamt amerikaniserad iblanda att jag nästan ville ta till skämskudden.

Författaren har en bakgrund i TV-produktion och det märks tydligt från början. Greppet hon berättar på känns ganska likt en tv-serie och dialogen i samma anda. Jag har lite svårt för det där ”småironiska” sättet att tala som ska anses vara kvickt och fyndigt, för mig låter det ofta väldigt konstlat och inte som verkliga dialoger. Pratar människor sådär? Kanske i USA, jag vet inte.

Tummen ner för den här boken, om ni vill läsa så var medvetna om att det finns många obehagliga detaljer i den.


5 Kommentarer

Babetta – Nina Wähä

Titel: Babetta
Författare: Nina Wähä
ISBN: 9789113119496
Sidantal: 328
Förlag
:Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2022
Handling:
”En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?

Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.

Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?”

Jag har inte läst Wähäs mycket omtyckta roman Testamente och jag hade därför inga förväntningar på Babetta. Jag tyckte handlingen lät intressant, om än lite svävande. Med andra ord hade jag ingen aning vad jag gav mig inpå, men en bok om kvinnlig vänskap brukar vara ett intressant ämne.

De bästa vännerna Katja och Lou återförenas i Lous lyxiga liv i Frankrike. De är inte särskilt lika varandra och det märks ganska snabbt att Lou är den som har övertaget i vänskapen. Det i sig är inget ovanligt, jag blev kanske lite förvånad över att Katja brydde sig så mycket om Lou. Enligt mig är det en ganska dysfunktionell vänskap som bygger på…jag vet inte riktigt vad. Katjas dåliga självförtroende och passiva stil? I alla fall får vi bekanta oss närmare med Katja och Lou i den lyxiga mansionen i Frankrike och klyftan mellan dem växer både ifrån och ihop.

Det jag verkligen gillade med boken var stämningen och de välskrivna miljöskildringarna, jag kom direkt in i handlingen och läste med stor iver. Mot mitten blev det lite segare, främst för att nyförälskelsen med boken hade lagt sig lite. Jag undrade vart Wähä ville komma med berättelsen och karaktärerna växlade mellan onda och goda, snygga och avskyvärda. Katja blir för mig en mycket suddig karaktär medan Lou blev nästan för skarp, ibland snudd på karikatyr med stor mun och stora ögon. Wähä lägger mycket tid på att beskriva hur Lou ser ut och vad hon har på sig. Jag uppskattade de noggranna detaljerna men det blev en aning för mycket ibland. Jag kanske inte behöver veta varenda accessoar hon har på sig.

Den mystiska och tryckande stämningen i berättelsen var bra. Jag ville hela tiden läsa vidare! Slutet blev dock ett stort antiklimax och när jag lagt ner boken är jag fortfarande osäker – vad ville Wähä komma till? Katjas och Lous vänskap är stundvis mycket trovärdig, både när det kommer till rivalitet och osäkerhet, men stundvis även mycket klyschig och inte trovärdig, som att de t.ex. alltid ska duscha tillsammans. Kanske var det precis det Wähä menade – att deras vänskap var lite märklig även om de själv tyckte den var normal. Eller så försökte hon förstärka dem genom dylika detaljer, jag vet inte vilket.

En del av kapitlen handlar om filmvetenskap, i fokus står den fiktiva storsäljaren ”Babetta” där Lou spelade huvudrollen och hade sitt stora genombrott. Ingen roll kunde mätas med den fantastiska Babetta och Lou blir allt äldre. Wähä spinner snyggt vidare på ideal och om filmindustrin, jag gillade ändå inte kapitlen om ”Babetta” eftersom en fiktiv film är helt enkelt inte intressant. Jag gillade inte heller de sexuella detaljer som trycktes in, det blev för mycket erotik för min smak. Jag fick känslan av att det användes sådana detaljer för att skapa obehag eller spänning och det är ett ganska billigt trick att ta till. Jag som läsare behöver verkligen inte veta allt i minsta detalj.

Ett minus också för engelskan i språket, eller svengelskan om man vill kalla det så. Vissa ord är verkligen bättre på engelska, men det blir för mycket ”tonårsjargong” för min smak. När engelska ord ploppar in i välskrivna svenska meningar kan det sticka mig i ögonen ordentligt. Vissa gillar det, andra inte. Katja och Lous som lånar kläder av varandra och beter sig som tonåringar får mig ibland att få kräkreflexer, men visst, jag ville absolut veta var berättelsen skulle gå. Med andra ord: blandade känslor boken igenom. Välskriven, ett säreget språk som jag uppskattade. Jag tror Nina Wähä är en författare jag vill hålla ögonen på, och givetvis läsa Testamente.

Betyg:


0 Kommentarer

Pollyanna – Eleanor H. Porter

Titel: Pollyanna
Författare: Eleanor H. Porter
ISBN: 9132106432
Sidantal: 190
Förlag
: B. Wahlströms
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1979 (original 1913)
Handling:
Pollyanna är en ung flicka som får flytta in hos sin rika och ytterst stränga moster när hennes far dör. Genom sin optimism och okuvliga tro på andra människors goda avsikter får hon inte bara sin bittra moster, utan även hela staden, att må bra och se ljust på framtiden.

Jag har länge tänkt läsa Pollyanna och när jag hittade boken på loppis slog jag till. Jag brukar vara svag för den här typen av berättelser – en flickskildring med lite vemod och barnslig lycka. Det som förstås direkt sticker i ögonen när man läser Pollyanna är likheten med Anne på Grönkulla. Det är så pass många likheter att det nästan kan bli svårt att bortse från. Pollyanna är betydligt tunnare i sin utformning och karaktärsutveckling än Anne på Grönkulla. I båda böckerna möter vi en föräldralös flicka som ska tas hand av en äldre, sträng släkting. Omgivningen tycker att flickorna är bedårande och flickornas optimism kan både irritera och inspirera läsaren.

Jag tycker författaren inte riktigt lyckas med att få Pollyannas moster, Polly, att vara så sträng som hon ursprungligen tänkt. I början av berättelsen känns det nästan som Askungen, när Pollyanna ska inkvarteras i en trångt vindsrum där hon inte ens får öppna fönstret (eftersom flugor kan komma in). Men moster Polly tappar nästan genast sina stränga regler och Pollyanna gör ändå mest som hon vill.

Jag uppskattar verkligen att Pollyanna försöker vara en obotlig optimist och jag störde mig inte alls på den grejen. Tvärtom påminde det mig om att själv bli mer tacksam och jag tror boken (på sin tid) gav tröst hos många barn. Halva boken älskade jag men sedan får författaren för sig att krångla till det med vuxnas kärlekstrianglar så till den grad att jag tappar intresset för berättelsen. Jag hade velat att den fokuserade mera på Pollyanna och hennes utveckling, fokuset skiftade så kraftigt till de vuxna i berättelsen (som jag inte riktigt brydde mig om).

Det fanns en viss ”twist” mot slutet som jag tyckte var intressant men en aning dramatisk. Det känns som om det här skulle vara en perfekt bok, om jag bara fick korrigera lite… Oavsett får boken godkänt betyg av mig och jag ska överväga att läsa uppföljaren som hoppeligen fokuserar mera på Pollyanna.

Betyg:


0 Kommentarer

David Copperfield – Charles Dickens

Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag
: Månpocket
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
1985 (original 1850)
Handling:
“Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”

Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.

Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.

Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?

Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.

Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.

Betyg:


0 Kommentarer

Breven till nattens drottning – Inger Edelfeldt

Titel: Breven till nattens drottning
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120073186
Sidantal: 154
Förlag
: Awe/Gebers
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1985
Handling:
Georg Daniel Bratts Krönika” står det i gotiska bokstäver på den svarta anteckingsbok i vilken den sjuttonårige Georg skriver ned sina reflektioner om tillvaron, konsten och döden.
Länge har han använt sin tid mest till att skolka, måla stora dramatiska tavlor och på avstånd dyrka en flicka som han skriver noggrant formulernade brev till. När han inte lyckas förmå henne att sitta modell eller ens diskutera filosofi med honom bildar han Anakronistiska Föreningen. Dess tre medlemmar ägnar sig åt allt från väl planerade provokationer på tunnelbanan till gräl om livsfrågor i skolans cafeteria. De iscensätter också ett absurt historiskt spel som får ett något oväntat slut. Georgs brev och anteckningar är melodramatiska, egocentriska, småaktiga och storvulna om vartannat. Men under fraserna finns ett verkligt allvar och en skräck som han inte ens vågar tala med sina två vänner om.”

Jag blir alltid förvånad över Edelfeldts unika och mångbottnade författarskap. I Breven till nattens drottning lyckas Edelfeldt otroligt väl skildra en berättelse i brev- och dagboksformat, ett av de svårare formaten eftersom det blir ganska långt ett enda perspektiv. Huvudkaraktären Georg Bratt är en av de mest intressanta karaktärer jag stött på i en bok. Han är å ena sidan självsäker, å andra sidan känslig och skör. Det vinglar ibland på komikens gräns, men jag tar Georg på allvar. Många har nämnt att de skrattat när de läst Georgs självgoda tankar och funderingar, jag förstår att man han uppfatta texten så, det gör inte jag. Om vi tänker på saken på ett djupare plan: ett barn kan bli en aning egocentrerat om hen inte får den uppskattning och uppmärksamhet som hen behöver av sina föräldrar. När man förstår den saken, och läser om Georgs familjesituaiton, så märker man att det inte är roligt – det är fullständigt allvar. Det är här som Edelfeldt är ett geni och sticker ut från mängden i ungdomslitteraturen.

Han skriver brev till en tjej han beundrar men som han inte riktigt känner. Bara att göra en sådan handling är i sig underhållande! Hon verkar inte intresserad men han ger sig inte och fortsätter skriva.

Georg verkar allt mer ensam och stundvis lite mobbad. Han vägrar ta åt sig av sådant och har en stark fasad, byggd på högt intellekt och ett enormt ordförråd. Lill-gammal och högintelligent, men också en konstnärssjäl. Det är så uppfriskande med en karaktär som fängslar och fascinerar mig – vad ska Georg göra här näst?
Han möter två andra vänner, som han förstås hittar en massa fel på men som han inte kan låta bli att tycka om. Den vänskapen lyfter berättelsen och Georgs förvandling i deras sällskap är kul att betrakta. Det finns självklart ett slags mörker mellan raderna, som det ofta gör i Edelfeldts ungdomsböcker.

Jag lånade den här boken från biblioteket eftersom den varit ur tryck ett bra tag, men jag skulle gärna vilja ha ett eget exemplar. Jag älskar Edelfeldts underbara och ärliga språk, precis som i tidigare böcker. Vilken litterär skatt att utforska.

Tidigare läst av författaren:

Betyg:


0 Kommentarer

Republikens president – Tasavallan presidentti – Rosanna Fellman

Titel: Republikens president – Tasavallan presidentti
Författare: Rosanna Fellman
ISBN: 9789523334557
Sidantal: 100
Förlag
: Förlaget
Språk:
Svenska
Format:
Danskt band
Utgiven:
2021
Handling:
”Republikens president – Tasavallan presidentti handlar om den fiktiva Rouva Presidentti. Till hennes dagliga arbete hör att representera, delta i krismöten och hålla fast vid sina sponsorer. Politiken styrs av sponsorerna och turligt nog har Rouva Presidentti ett långt sponsorskap med Jauhojen ja Perunoiden rättigheter i Finland. Vid ett representationsbesök till Nationalmuseet får hon syn på bronsstatyn av Mannerheims häst. Statyn får henne att stanna upp i sin yrkesbild. När den viktigaste av alla hennes arbetsuppgifter infaller, firandet av självständigheten den 6 december, är det ändå bronsstatyn hon inte kan sluta tänka på.

Republikens president – Tasavallan presidentti är Rosanna Fellmans andra diktsamling. Boken är ett flerspråkigt satiriskt diktepos om politisk makt, där symbolik och konsumtion påverkar den nationella identiteten.”

Jag har på senaste dykt ner i den finlandssvenska poesin, både i nutid och i äldre verk. Det har gett mig en känsla av stolthet – att den finlandssvenska lyriken levererar och är mycket stark. Det finns hur mycket fantastiska böcker som helst att upptäcka, och här har vi ett flerspråkigt verk som precis kommit från tryckpressarna. Republikens President – Tasavallan Presidentti, redan namnet gör att jag ryser! Det finns något laddat i det tvåspråkiga som Rosanna Fellman utmärkt fångar både i titeln och genom hela boken.

Jag har tidigare nämnt att jag sällan recenserar lyrik eftersom det är ganska svårt och mångfacetterat. Läsning och tolkningen av lyriken är, och ska vara, personlig. Det kan finnas delar man inte alls förstår, vilket kan göra en recension orättvis. Det kan finnas delar man älskar men man inte riktigt kan förklara varför, det gör ju skrivandet av recension en aning svår. Så var det också fallet med Republikens president.

Den här diktboken har svenska och finska (stundvis även engelska) varvat i de flesta dikter, dvs. du behöver behärska båda språken för att kunna läsa dikterna i sin helhet. Dikterna snickrar ihop till en berättelse om en fiktiv, kvinnlig president i Finland. Till hennes vardag hör möten, sponsorering av produkter och känslan av att alltid bli dömd i blickfånget. Här finns bitar som jag både kände att inte berörde och bitar som jag tyckte var intressanta och nytänkande.

Det är tvåspråkigheten som gör att boken fungerar. Utan finskan varvad med svenskan skulle allt känts tunnare. Tyvärr gör det ju att svenskarna på andra sidan pölen inte kan ta del av boken på det sätt som finlandssvenskar kan, men all litteratur behöver inte rikta sig till hela svensktalande befolkningen i världen. Det tvåspråkiga gör att jag känner mig en aning utvald på ett väldigt behagligt sätt – som att jag är en av de som kan ta del av det här verket på det sätt som är menat.

I den här boken slås jag av hur roligt språk är och vilken rikedom det är att kunna flera språk samt hur olika saker kan låta på finska vs. svenska, alltså ”sipsi” och ”chips” är inte alls samma sak i mitt huvud, även om båda betyder exakt samma sak. Orden för mig till olika associationer, vilket är ganska intressant.

Bokens styrka ligger i att de fraser som nämns, på finska främst, hör till sånt vi vanliga människor alltid hört, men som vi kanske inte riktigt tagit in; artighetsfraser, högtidliga fraser och dylikt. Visst känns det kusligt när man läser det i Fellmans tappning, på något sätt känns allt så ”sjukt”. Dikterna snuddar även vid en eventuell framtidsdystopi där presidenten är allt mer styrd av sponsorer och är en kommentar till konsumerandet och privatisering av offentliga sektorn.

Jag kommer inte riktigt så nära rouva Presidentti som jag skulle vilja, eller så är det jag som är så motsträvig till politik och politiska figurer. Scenbeskrivningen och landskapen i dikterna är ändå målande och enkla att se framför sig. Särskilt de om självständighetsbalen, vår lite minst sagt speciella finska tradition.

Det jag beundrar med Rosanna Fellman och hennes verk är att hon vågar skriva på det sätt hon själv vill, jag uppfattar aldrig att hon skulle producera något som hon inte själv kan stå för eller att hon skriver på ett tillrättalagt vis. Det om något är en tillgång i den finlandssvenska litteraturen som vi ska värna om. Det mystiska, och kanske lite magiska, med Rosannas böcker är att jag alltid behöver smälta dem ganska länge efteråt. Under läsningens gång kan jag höja ögonbrynen, fnittra till eller fnysa. Det blir en hel del att ta in! Först när boken fått vila par dagar kan jag börja forma mina tankar kring den. Jag har inte upplevt det nöjet med andra författare på samma sätt tidigare. När mina tankar väl samlats slås jag av vilka klokheter och kvickheter en bok i diktformat kan rymma.

Jag njöt av det aningen kaotiska i både formatet och språket som den här boken bjöd på. Skål, Kippis!

Tack till Förlaget för recensionsexemplaret!

Tidigare läst av författaren:

Betyg:


0 Kommentarer

Bonjour Tristesse – Françoise Sagan

Titel: Bonjour Tristesse
Författare: Françoise Sagan
Översättare: Lily Vallquist
ISBN: 9789174292770
Sidantal: 143
Förlag
: Albert Bonniers förlag
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2012 (original 1954)
Handling:
“Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”

Sågnings-recensioner är ganska viktiga att skriva eftersom man så fort glömmer, ”vad var det nu igen jag inte gillade med den boken?”. Jag kompisläste den här korta, tack och lov, boken med Liza på iregnet! Ingen av oss gillade boken och båda gav den en stjärna i betyg. Här kommer mina tankar!

Först gillade jag verkligen stämningen. Hela ”jag är en uttråkad flicka på Rivieran”-känslan var ju underbar i början. Sedan började man ana att det fanns ett visst mörker i Céciles liv och att hon bär på en stor sorg. Men tyvärr sprack den bubblan rätt så fort för mig. Cécile är barnslig och enerverande boken igenom. Visst, hon är bara 17 år, men jag hittade inga anknytningspunkter med henne. Att bära sorg förstår jag att är tungt, särskilt som så ung, men det kunde inte bära upp hela berättelsen.

Pappan är väl det närmaste av intresse vi kommer, även om han är totalt oduglig som far och rent ut sagt försummande. Det störde mig, även om det såklart var meningen. Hans lössläppta inställning till både sig själv och Cécile är inte sund. Han traumatiserar dottern genom att ha tillfälliga sexuella förbindelser i tid och otid med en massa kvinnor, i deras hem dessutom. På något sätt vill ändå författaren att vi ska gilla pappan genom att göra honom ”älskvärd” mot Cécile, något jag inte köper överhuvudtaget. Jag ser bara en narcissist som har fått en dotter på nacken och som han egentligen struntar i. Sådär som avskyvärda människor skaffar husdjur för att de är gulliga men sedan inte sköter om dem. Varför ska han försöka porträtteras som en ljuvlig pappa, trots DET OCH DET OCH DET, och det…och det…Han är helt enkelt inte en far. Kanske är allt det här meningen, men som läsunderhållning blev jag mest frustrerad.

Cécile och pappans lojalitet mot varandra är enbart byggd på luftslott och fantasier från bådas sida. När det sedan dyker upp en kvinna från deras förflutna (som av något outgrundlig anledning tränger sig på i deras hus) vänds allt upp och ner och Cécile vill såklart bli av med henne. Sedan ska vi dras med hennes löjliga planer om hur pappan ska luras bort från kvinnan och det hela blir så osannolikt att jag nästan inte kunde läsa vidare. Allt överdramatiskt och bara tungt att läsa. Det finns inget driv i berättelsen, karaktärsutvecklingen är nära noll (kanske en smula mot slutet men minimalt…) och slutet var rena rama idiotin för att knyta ihop säcken. Vad var poängen med berättelsen, sitter jag och funderar vid bokens slut.

Jag kunde ge den 1,5 stjärna för att författaren bara var 18 år när hon skrev boken och för att jag klarade av att läsa ut boken. Men något haltade i meningsuppbyggnaderna och i läsflowet boken igenom, det kan ha med översättningen att göra, av erfarenhet vet jag att översatta franska böcker ibland inte fungerar lika bra på andra språk. Det kan likväl ha med författarens sätt att skriva. Oavsett kan jag inte rekommendera boken.

Betyg:


0 Kommentarer