Samtal från en ängel – Guillaume Musso

Titel: Samtal från en ängel
Författare: Guillaume Musso
ISBN: 9789188901224
Sidantal: 441
Förlag:
Bokförlaget Nona
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2020
Handling:
“På ett flygplatscafé på JFK i New York krockar Madeline och Jonathan så att de tappar allt de har i händerna. Ilskna och frustrerade plockar de upp sina saker från golvet och i förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra. Hon är blomsterhandlare i Paris, och han restaurangägare i San Francisco.

Innan de har bestämt hur de ska byta tillbaka telefonerna kan de inte motstå frestelsen att tjuvkika in i varandras digitala liv. Var för sig börjar de undersöka innehållet på den andres telefon och sakta blir de alltmer besatta av varandra, vilket leder till en oväntad upptäckt: Deras öden är sammanlänkade av en hemlighet de bägge trodde var begravd för evigt
…”

Den första boken av de nominerade för Årets Bok 2021 läst. Jag hade egentligen inga planer att läsa den här till en början, men den fångade mitt intresse när jag läste om handlingen. Ett telefonbyte som resulterar i en spännande thriller, det lät helt i min smak.

Tyvärr var detta ingen bok för mig. Språket flyter på bra, det finns ett driv i handlingen och trots att den kändes ganska tjock så var den lättläst. Jag tror det finns en publik för den här boken där ute! Kan man säga “det är inte du, det är jag” i det här fallet…jag är alltid kritisk till sannolikheten i thrillers och deckare och det blev inget undantag den här gången heller.

Madeline och Jonathan krockar med varandra på flygplatsens café och får av misstag varandras telefoner. Det är osannolikt att detta sker eftersom de flesta, redan 2011 då berättelsen utspelar sig, kollar klockan på sin telefon. Dock hade ganska många en iPhone som första smarttelefon, och i början hade alla inte telefonskal. Så ja, om deras telefoner hade standardbakgrund och inget telefonskal, då kanske jag köper att de kunde ha tagit fel telefon och inte märkt det förrän de landar på sina respektive flygplatser.

Motvilligt går jag alltså med på själva ploten och hoppas att det nu ska bli bättre. Det blir det inte. Jonathan och Madeline som personer är ganska ointressanta och Jonathan verkar rent ut sagt som en skitstövel baserat på hur ointresserad han verkar av sin son. Madeline känns som en bitter surpuppa. Dessutom känns det av att författaren försöker sig på ett “kärlek börjar med bråk”-scenario. Jonathan och Madeline kommer helt enkelt inte överens. Varför? Det är fullständigt oklart. De grälar och är sarkastiska jämt utan att jag förstår orsaken. Suck.

Författaren använder sig av tråkiga kvinnostereotyper som borde vara begravda för länge sedan. Exempel: kvinna tar av sig en motorcykelhjälm efter en kollision med en bil, hon slänger lite med håret. Bilföraren, en man, blir omedelbart förförd. Här fokuserar författaren på att kvinnan är så attraktiv, att en olycka inte ens hindrar den totala förförelsen. Ett annat exempel är att Madeline vill tänka på vikten och tar ett äpple istället för en smörgås eller bulle på flygplatsens café. Alltså kan vi bara sluta med sånt? Ät en jävla bulle.

Handlingen därefter går mest utför och blir mer och mer osannolik, bara för att leda storyn dit författaren vill. Idéer som låter vattentäta till en början, men när man tänker till så…nej. För många konstiga sammanträffanden.

Bokens språk och handling gör det lätt att komma in i storyn. Men jag ville helst att den skulle ta slut och det blev rent ut sagt nästan pinsamt.

Betyg:


En kommentar

Höstens böcker 2021

Fast sommaren inte ens börjat ännu kan man kika på höstens bokutgivning. Det fanns en hel del som intresserade mig!

Från Schildts & Söderströms:

Från Albert Bonniers förlag:

Från Norstedts:

Från Modernista:

Från Historiska Media:

Min TBR kommer att svämma över, återstår att se vilka som blir lästa i höst! Ser ni någon som ni vill läsa?


En kommentar

Renodlade ljusboksmanus – vad är grejen?

Ljudböcker – en vattendelare. Vissa älskar det, andra gillar det inte. Digitaliseringen har onekligen bidragit till ljudbokens frammarsch. Nu behöver vi inte längre låna eller köpa 7 stycken CD-skivor för att lyssna på en ljudbok. Förresten, vem annan minns de ljuvliga Disney-kassettböckerna från 90-talet? På Youtube har någon laddat upp flera av böckerna med det klassiska ljudet “när du hör det här ljudet ska du vända blad *PLING*”.

I en kulturpodd nyligen diskuterades det här med ljudböcker. Bland annat har en chef på ett ledande bokförlag sagt att vill folket ha ljudböcker – då producerar vi ljudböcker. Men nu handlar det inte längre om att läsa in en tryckt bok till en ljudbok. Nu ska böcker produceras direkt i ljudboksformat. Vad betyder då det här och vad händer med texten i ljudboksformat?

Genom att direkt beakta ljudboksformatet då boken produceras underlättas författarens arbete med att göra texten “ljudboksvänlig”. Förlag har därför uppgjort instruktioner för ljudsboksförfattare. I dessa instruktioner nämns bland annat det här:

  • kapitel ska sluta i cliffhanger
  • använd inte för svåra ord
  • skriv i jag-form
  • försök att titta på vad det redan finns och “efterapa”
  • lägg in en överraskande vändning inom första tio minuterna
  • en rak, enkel, berättelse, undvik tidshopp
  • inga snarlika namn på karaktärer
  • använd ett litet persongalleri
  • handlingen ska vara dialogdriven och ha ett högt tempo

Min första tanke när jag hörde dessa kriterier var att detta låter inte klokt. Ju mer jag tänkte på saken desto mer blev jag tillfreds med den. Om man riktigt funderar och tittar i litteraturutgivningens spegel så har detta gjorts, och görs, fortfarande. Detta är egentligen inget nytt. Det nya är bara formatet och att man försöker producera text som passar ljudboken. Jag blir ändå lite förfarad vid tanken att det låter, på instruktionerna, som att läsaren är lite “dum”, och inte kan hänga med i tidshopp, stort persongalleri osv. Många klarar av att lyssna på gamla klassiker och tjocka tegelstenar som räcker otaliga timmar att lyssna på. Men kanske faktum är att den stora massan inte är intresserad av det. Speciellt det där med att “inte använda för svåra ord” gör mig konfunderad. Antagligen menas det att texten ska kunna flyta på i bakgrunden när man gör annat, och om det finns mycket tunga/svåra/nyanserade ord så bidrar det till att man zonear ut från berättelsen. Då funderar jag om ljudböcker är gjorda för att vara en andra hands-underhållning: det du lyssnar på medan du gör annat. När jag läser en fysisk bok gör jag faktiskt ingenting annat. Kan detta påverka läsupplevelsen? Jag tror det.

Själv lyssnar jag inte på ljudböcker. Jag har försökt, men det är inte min grej. Jag gillar inte när uppläsare ger röster åt karaktärer, jag vill använda “mina” röster. Enklare sagor fungerar, för par år sedan lyssnade jag på Narnia. Det gick väl an, men fortfarande är ljudbok inget jag känner ett behov av.

De digitala abonnemangen har ökat kraftigt under de senaste åren. Allt fler har börjat “binge-lyssna” på ljudböcker i rasande fart. Kanske till och med bokstavligen; med uppsnabbat uppläsartempo. Många går omkring med hörlurar konstant; poddar, ljudböcker, musik osv. Jag vill bara med detta inlägg poängtera att det vi kunder begär, det får vi. Om vi vill motverka någonting måste vi som konsumenter sluta använda/köpa det. För mig är t.ex. biblioteket väldigt viktigt, och jag lånar hellre mitt material än använder strömningsgtjänster. Det är både en ekonomisk och värderingsfråga.

Jag hävdar att alla typer av berättelser och format ska få finnas för läsarna. Ljudböcker är inte nödvändigtvis bort från tryckta böcker, det ena behöver inte konkurrera ut det andra. Jag har tidigare bara sett ljudboken som en förlängning av den tryckta boken, men numera verkar ljudböcker få en helt egen nisch inom branschen. Vad kommer det här att göra med vårt konsumerande av böcker? Det är nog frågan för mig. Det är konsumenterna, användarna, kunderna och låntagarna som styr vad vi får.

Läs också denna intressanta kolumn på Svenska Yle som handlar om just ljudböcker: https://svenska.yle.fi/artikel/2021/03/14/kolumn-hundratusentals-bocker-for-priset-av-en-kaffe-och-en-bulle-nej-tack


En kommentar

Läst i april 2021

Antal böcker sammanlagt: 10
På svenska: 9
På engelska: 1
Antal sidor: 2,754 sidor
Recensionsexemplar: 3
E-böcker: 3
Månadens bästa: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Månadens sämsta: Home body: hemma i mig av Rupi Kaur
Månadens finaste omslag: Eufori av Elin Cullhed
Månadens lästa klassiker: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Kommentar: Gott och blandat. Jag läste flera deckare än jag vanligtvis läser, hela tre stycken. Jag gillade inte Rupi Kaurs diktsamling, men älskade Björn Wickenbergs.


0 Kommentarer

De mindre döda – Denise Mina

Titel: De mindre döda
Originalets titel: The Less Dead
Författare: Denise Mina
ISBN: 9789178938025
Sidantal: 288
Förlag:
Modernista
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021
Handling:
“Margo Dunlop befinner sig vid ett vägskäl. Hennes adoptivmamma har precis dött och Margos sorg gör henne närmast paralyserad. Hon är dessutom nybliven singel, i hemlighet gravid och orolig över sin bästa väns destruktiva relation.

I ett försök att rycka upp sig åker hon iväg för att försöka leta upp sin biologiska mamma. I stället hittar hon Nikki, sin mammas syster. Nikki är inte vad Margo förväntat sig. Hon har också ett upprörande besked: Margos mamma är död. Och än värre: hon hittades mördad för ett antal år sedan, mördaren är fortfarande på fri fot – och skickar hotfulla brev till Nikki…

Margo är förfärad och kluven. Ska hon hålla sig borta – eller ska hon försöka skipa rättvisa? Men så får även Margo ett brev. Någon har väntat och betraktat. Någon som i Margo ser hennes mammas exakta spegelbild…”

Jag blev väldigt glad över detta spontanutskick och satte genast igång att läsa. Jag har faktiskt en bok av Denise Mina i hyllan (Getingsommar), och den har stått där i många år. Återstår att se om den blir läst.

Jag kastas rätt in i Margos livsöde som adopterad. Hennes mamma är död, närmare besätmt mördad, berättar Margos moster Nikki på ett möte på adoptivbyrån. Margo får kort därefter hotbrev – av till synes samma person som sänt hotbrev till Niki i åratal. Margo vet inte vad hon ska tro och vem hon kan lita på.

Om vi börjar med problemen. Margo som huvudkaraktär förblir en aning otydlig för mig. En bra deckare, speciellt där man följer en huvudkaraktär, ska ha en mycket tydlig karaktär. Mycket i Margos liv och hennes relationer känns påhittade. Omöjliga, märkliga. Författaren lyckas helt enkelt inte att övertyga mig om varför jag ska bry mig om dessa karaktärer och deras livsöden.

Däremot tycker jag om att många ämnen som annars inte diskuteras så mycket i deckare lyfts fram. Författarens åsikter om kvinnofrågor och om prositutuerade och andra utsatta kvinnogrupper märks. Denise Mina vägrar göra kvinnorna till enbart offer, vilket jag tyckte var en fräsch synvinkel jag inte allt för ofta stött på i genren.

Tyvärr kunde jag inte hålla mitt engagemang och intresse uppe för varken karaktärerna eller ploten. Texten är dock drivande och lättläst, de som fastnar för berättelsen i sig kommer inte ha problem att läsa ut boken. Vi har alla olika lässmak, jag gillar inte “onödigt” råa detaljer om morden. Jag gillar inte heller att vara i mördarens huvud, vilket vi fick vara korta stunder under bokens gång. Just de kapitlen känns otroligt fake: de tänker alltid något rått och grymt, vilket gör att de känns karikerade. Jag minns att detta var en av orsakerna till att jag inte gillade Stephen Kings Mr. Mercedes till exempel. Hur en mördare tänker och känner vill jag se från en utomstående synvinkel.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Betyg:


0 Kommentarer

Woodstock – Björn Wickenberg (tidigare Carlsson)

Titel: Woodstock
Författare: Björn Wickenberg (tidigare Björn Carlsson)
ISBN: 91-975653-4-2
Sidantal: 43
Förlag:
Trombone
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2005
Handling:
“Som till soundtrack av Bob Dylan och Van Morrison bjuds läsaren på en resa in i ett poesilandskap som är både brusande dramatiskt och stilla stjärnklart.

Björn Wickenbergs debutdiktning är den första delen i en trilogi. Samlingen är direkt och visuell och ofta rör sig Wickenberg i småländska skogsmiljöer. Han blickar tillbaka, resonerar kring visionernas förlängning och reflekterar över insikterna i livet som ständigt förändras. Kanske är Woodstock bara en skogstrakt bland andra och kanske är livet under solen bara en dröm.”

Jag har länge velat läsa riktigt bra lyrik. Jag stötte på den här diktsamlingen av en slump och tyckt den verkade intressant. Jag är tacksam för att jag hade möjlighet att få den som rec-ex!

Poesi är personligt. Det kan till och med vara helt beroende av tid, plats, sinnesstämning och många andra faktorer, när man gör sin bedömning: var detta bra eller dåligt? Tilltalade det här mig?

På någon nivå ska det gå att ta till sig. För mig fungerar det inte om det är för högt svävande, jag behöver några fasta detaljer för att kunna visualisera. Sedan kräver läsning av poesi en viss rytm, att våga läsa långsamt och inte överanalysera varje ord. Läs, bara läs. Se vart tankarna för dig.

Björn Wickenbergs diktsamling var precis i min smak. Det vilar en viss nostalgi över texterna som jag gillar. Andra teman är naturen och förändringar. Det får mig att tänka på platsers betydelse, så som Woodstock. Om du någonsin besökt en plats där det någon gång hänt något dramatiskt, vackert, hemskt eller stort så kan bara tanken att befinna sig där vara svindlande. Å andra sidan är en plats bara en plats. Just de här filosofierna är något som syns i Wickenbergs poesi.

Något av de bästa jag läst inom genren, betyget blir älskar!

Woodstock, Björn Wickenberg, 2005

Tack till Trombone för recensionsexemplaret!

Betyg:


0 Kommentarer

Eufori: en roman om Sylvia Plath – Elin Cullhed

Titel: Eufori: en roman om Sylvia Plath
Författare: Elin Cullhed
ISBN: 9789146237303
Sidantal: 294
Förlag:
Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
E-bok
Utgiven:
2021
Handling:
“Eufori är en fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. I en rasande, böljande, bångstyrig text möter vi Plath: förtvivlad, uppspelt, svartsjuk, grandios. Här ryms kärleken till barnen, längtan efter att få skriva och frustrationen över maken Ted Hughes ovilja att dela ansvaret. Hennes författarskap får alltid stå tillbaka för hans, men hennes inre monolog visar en konstnär av ovanlig kaliber..”

Jag vet inte om man kan säga att en bok har fel läsare men jag kände mig en aning som fel person att läsa boken. Böcker är till för alla, men nu är jag fullständigt obekant med Sylvia Plath, förutom att ha läst Glaskupan. I början av berättelsen störde det här inte alls. Jag glömde att det var just Plath berättelsen handlade om. En av orsakerna till att jag bävat att läsa Eufori (och Rodham av Curtis Sittenfield också för den delen) är att jag har svårt med verkliga personer i fiktiva berättelser. Om jag är påläst om personen så stör jag mig på den fiktiva berättelsen. Om jag inte känner till personen så glömmer jag att det ens är en verklig person som den fiktiva handlingen innefattar. Då återstår frågan; för vem är berättelsen intressant?

Jag tror starkt på att de som känner till mycket om Sylvia Plath, kanske till och med är ett stort fan, får lite extra underhållning i berättelsen. Då känner man som läsare till vissa tidslinjer och händelser som gör att en slags underhållningsfaktor skapas. Som en extra, lite kul, dimension till allt annat man redan visste om personen. Men, jag kan ha fel. Det kan också vara besvärligt att läsa “hittepå” om en person som man vet väldigt mycket om.

Jag skulle ha uppskattat boken precis lika mycket om den handlade om en helt fiktiv karaktär. Det som lyfter boken är författarinnan Elin Cullhed. Vilket språk! Första halvan av boken känner jag mig nästan lite golvad; wow, en fempoängare i sikte. Jag sparar massor av citat. Det känns stundvis som om Cullhed sprutar fram berättelsen med kraft; en bok hon så länge velat skriva och om en person hon brinner för, och kan så mycket om att hela hon vill sätta sig in i personens huvud. Det tycker jag man inte ser allt för ofta, en stark passion som syns i berättelsen.

Det som gör att jag faller ur kälken i senare delarna av boken är, vad jag tror, Cullheds beskrivningar av Plaths psyke som fallerar allt mer. Det blir rörigt i Plaths huvud, allting hoppar hit och dit och texten flyter inte på. Ibland hänger jag inte med i svängarna och får hoppa en sida tillbaka, så fort går det. Vem var det här nu igen, och var är de nu… Jag tycker inte alls om att bli osäker på vart berättelsen för mig och vad jag nu ska förväntas förstå. Många hävdar att Plaths sista år i livet är överdokumenterat, kanske man här försökte undvika att berätta saker som “alla” redan vet. Problemet är att jag ingenting visste.

Plaths känslor kring moderskapet var rörande och igenkännande. Äktenskapet med Ted är frustrerande och äkta. Det är både tungt och vackert att läsa boken. Skulle man i senare halvan av boken knutit ihop det lite redigare, även om bipolaritet och depressivitet ska skildras trovärdigt, så hade jag definitivt kunnat totalälska boken.

Betyget blir 3,5. Jag beundrar Cullheds gudomligt vackra beskrivningar av tankar och känslor, och för passionen av Sylvia Plath. Men vill man veta mera om Plath kanske det här inte är rätt väg att gå. Underhållande relationsroman med psykisk ohälsa, författarskap och kvinnoroller som tema.

Betyg:


0 Kommentarer

Doktor Glas – Hjalmar Söderberg

Titel: Doktor Glas
Författare: Hjalmar Söderberg
ISBN: 9789186745271
Sidantal: 156
Förlag:
Repris
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2012 (original 1905)
Handling:
“Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius och hans unga skyddslösa hustru och känner att han håller på att dras in i ett triangeldrama. Helga vänder sig till doktor Glas för att få hjälp och alltmer aktivt förbereder han lösningen. Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?”

Doktor Glas blev månadens klassiker för april 2021. Jag hade verkligen inga förväntningar på boken när jag började läsa. Egentligen visste jag knappt vad den handlade om. De första sidorna börjar lite sömnigt, jag tänkte att det kanske blir en riktigt “gubbig” bok med mycket Stockholmsskildringar kring sekelskiftet. Men det dröjer inte länge förrän jag läser och läser utan att tappa farten.

Jag har läst ganska många dåliga recensioner på den här. Vilket ofta brukar hända med klassiker. Vissa händelser och dialoger är daterade och känns t.o.m. provocerande när man läser dem över hundra år efter att de är skrivna. Jag är förlåtande, jag anser att tiderna var annorlunda och jag väljer att bara låta vissa saker passera. Doktor Glas som person är, enligt min tolkning, ganska sober och modern i sitt tänkande jämfört med andra män på sin tid. Det är just han som person som gör berättelsen så intressant.

Man kunde säga att Doktor Glas är asexuell, men jag vet inte om det riktigt stämmer, så mycket får vi kanske inte veta om honom. Han är i vilket fall som helst lite av ett original, han är inte den tidstypiske mannen. Boken är skriven i dagboksform, där vi får läsa hans tankar och funderingar. En patient ber honom om hjälp, pastorfrun Helga Gregorius. Av någon anledning blir Doktor Glas väldigt beskyddande över Helga. Det som Helga ber honom är inte lätta frågor att ta ställning till. Etik, moral och värderingar sätts i gungning hos Glas. På något sätt är han så ensam, men ändå inte. Det vi får glimta av hans bakgrund, som yngre, gör mig nästan tårögd.

Hur hela upplösningen sedan ska ordna sig är otroligt spännande. Vad kommer doktor Glas att göra och hur resonerar han? Jag formligen svettades jag läste ut boken. Hjalmar Söderbergs språk är underbart. Stundvis poetiskt om sommarkvällar och månsken (inte olikt många andra författare från tidigt 1900-tal) och jag kommer på mig själv att tänka på berättelsen ofta efter att jag läst ut boken. Det som Doktor Glas filosoferade på, alla etikfrågor t.ex, är aktuella ännu idag. Berättelsen har åldrats väl, även om just vissa sätt att tänka i samhället överlag inte är samma idag.

Stämningen, språket och intrigen – en fullpott till klassiker.

Betyg:


0 Kommentarer

Gissningar på nominerade – Årets bok 2021

Varje vår utser Bonniers Bokklubbars fem litteraturredaktörer 12 stycken böcker som nomineras till priset “Årets bok”. Tanken bakom priset är att läsarna är de som väljer vinnaren bland de tolv nominerade, inte en jury. Här är de som vunnit sedan Årets bok startade år 2016:

2020 – Där kräftorna sjunger av Delia Owens

2019 – Silvervägen av Stina Jackson

2018 – 1793 – Niklas Natt och Dag

2017 – Glöm mig av Alex Schulman

2016 – Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Riktiga bästsäljare, eller hur? Jag har läst Där kräftorna sjunger, Silvervägen och Det är något som inte stämmer.

De kriterier som litteraturredaktörer baserar de nominerade böckerna på är:

  • Hög språklig kvalitet
  • Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
  • Tilltala en bred läsekrets
  • Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)
  • Utgiven på svenska under 1 maj – 30 april respektive år.
    (Källa: åretsbok.se)

Det jag gillar med det här priset är att det ska tilltala en bred läsekrets. Augustpriset och Nobelpriset i litteratur har andra kriterier, på något vis är Årets bok ett pris där “vanliga” människor får säga sitt och vara med. Positivt helt enkelt!

Mina gissningar på nominerade för Årets bok 2021 kommer här (ja, jag plockade med 14 titlar istället för 12, bara för att jag inte kunde bestämma mig):

Hur resultatet blir får vi se den 27 april 2021.


0 Kommentarer

Det ondas väsen – Louise Penny

Titel: Det ondas väsen
Originalets titel: The Nature of The Beast
Serie: Armand Gamache #11
Författare: Louise Penny
ISBN: 9789178938209
Sidantal: 448
Förlag:
Modernista
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2021
Handling:
“Knappt en dag passerar utan att nioårige Laurent Lepage ropar varg. Beväpnad med käpp och kottar gör han allt som står i hans makt för att freda den lilla byn Three Pines mot yttre hot, allt från rymdinvasioner och bevingade monster till vandrande träd och dinosaurier. Hans berättelser är så osannolika att ingen tror honom, inklusive paret Armand och Reine-Marie Gamache. Men när pojken försvinner tvingas byborna överväga om någon av hans egendomliga historier trots allt kan ha varit sann.
Och så börjar ett frenetiskt sökande efter pojken och sanningen. Det man upptäcker djupt inne i skogen startar en kedja av händelser som leder till mord, till ett gammalt brott, ett gammalt svek och ända fram till poeten Ruth Zardos ytterdörr. Och nu är det nu, skriver poeten. Och det mörka är här.
Armand Gamache – tidigare chef på mordroteln i Québec – tvingas inse att han genom att inte tro pojken själv har spelat en fasansfull roll i det som nu är på väg att hända…”

Efter att ha läst elva böcker i serien är jag väldigt investerad i kommissarie Armand Gamache och den lilla byn Three Pines. Så pass investerad att jag väljer att strunta i några detaljer som stack till i ögat (som att Three pines inte år 2015 ännu syns på en karta eller GPS trots att det bor folk där och finns flera affärer) och istället fokuserar jag på det jag vill ha ut av den här serien, bok efter bok = en riktig mysrysare. Mordgåta i klassisk pusseldeckaranda. Blev det så den här gången?

En bokserie som har gått en lång väg, och ännu går, utvecklas med tiden. Det kan både vara positivt och negativt. Jag tycker inte en serie ska vara likadan hela tiden, med samma typ av mordgåtor och samma intriger. Karaktärer utvecklas också, därför ska böckerna göra det. I Det ondas väsen blev jag ändå en aning förvånad. Var är pusseldeckaren med den “mysiga” mordgåtan? Istället står jag mitt inne i en thriller som inte känns lik det jag läst tidigare. Karaktärerna är lika trovärdiga och välskrivna, och vi är i Three Pines. Men resten blev kanske lite av en chock för mig.

Louise Penny gillar att göra det invecklat med intelligenta citat och historiska noteringar i morden, det gör henne till en högklassig författare. Hon kan sin sak och böckerna är välskrivna. Jag fullkomligt älskar att mordgåtorna alltid är mer komplicerade än “vem gjorde det”. Till och med så har jag lärt mig en hel del om Kanada.

Utan att avslöja något vidare om bokens handling så blev avsaknaden av croissanter och varma brasor stor för mig. Pennys beskrivningar av Three Pines och alla trevliga karaktärer som bor där gör att jag alltid vill läsa hennes böcker. Nu blev det dock alldeles för mycket fokus på ett upptrappat spion-drama med för mycket tekniska detaljer som tråkade ut mig. För mycket tekniskt och politiskt, för lite varm choklad och småprat med Three Pines invånare.

Seriens styrka ligger i Pennys författarskap och den idyll hon byggt upp genom Three Pines. Å ena sidan gillar jag att böckerna blir mörkare, å andra sidan vill jag inte att det ska gå för långt från kärnan där vi en gång börjat. Väldigt tudelat! Dock vidhåller jag att de är bra böcker och även om inte alla böcker i serien blir fulla femmor i betyg så är serien som helhet en mycket stark fyra. Mina favoriter i serien är Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Begrav dina döda, En ljusets lek och Hur ljuset tar sig in.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Tidigare läst av författaren:
Mörkt motiv
Nådastöt
Den grymmaste månaden
Ett förbud mot mord
Ett ohyggligt avslöjande
Begrav dina döda
En ljusets lek
Det vackra mysteriet
Hur ljuset tar sig in
Den långa vägen hem

Betyg:


0 Kommentarer