Republikens president – Tasavallan presidentti – Rosanna Fellman
Titel: Republikens president – Tasavallan presidentti
Författare: Rosanna Fellman
ISBN: 9789523334557
Sidantal: 100
Förlag: Förlaget
Språk: Svenska
Format: Danskt band
Utgiven: 2021
Handling: ”Republikens president – Tasavallan presidentti handlar om den fiktiva Rouva Presidentti. Till hennes dagliga arbete hör att representera, delta i krismöten och hålla fast vid sina sponsorer. Politiken styrs av sponsorerna och turligt nog har Rouva Presidentti ett långt sponsorskap med Jauhojen ja Perunoiden rättigheter i Finland. Vid ett representationsbesök till Nationalmuseet får hon syn på bronsstatyn av Mannerheims häst. Statyn får henne att stanna upp i sin yrkesbild. När den viktigaste av alla hennes arbetsuppgifter infaller, firandet av självständigheten den 6 december, är det ändå bronsstatyn hon inte kan sluta tänka på.
Republikens president – Tasavallan presidentti är Rosanna Fellmans andra diktsamling. Boken är ett flerspråkigt satiriskt diktepos om politisk makt, där symbolik och konsumtion påverkar den nationella identiteten.”
Jag har på senaste dykt ner i den finlandssvenska poesin, både i nutid och i äldre verk. Det har gett mig en känsla av stolthet – att den finlandssvenska lyriken levererar och är mycket stark. Det finns hur mycket fantastiska böcker som helst att upptäcka, och här har vi ett flerspråkigt verk som precis kommit från tryckpressarna. Republikens President – Tasavallan Presidentti, redan namnet gör att jag ryser! Det finns något laddat i det tvåspråkiga som Rosanna Fellman utmärkt fångar både i titeln och genom hela boken.
Jag har tidigare nämnt att jag sällan recenserar lyrik eftersom det är ganska svårt och mångfacetterat. Läsning och tolkningen av lyriken är, och ska vara, personlig. Det kan finnas delar man inte alls förstår, vilket kan göra en recension orättvis. Det kan finnas delar man älskar men man inte riktigt kan förklara varför, det gör ju skrivandet av recension en aning svår. Så var det också fallet med Republikens president.
Den här diktboken har svenska och finska (stundvis även engelska) varvat i de flesta dikter, dvs. du behöver behärska båda språken för att kunna läsa dikterna i sin helhet. Dikterna snickrar ihop till en berättelse om en fiktiv, kvinnlig president i Finland. Till hennes vardag hör möten, sponsorering av produkter och känslan av att alltid bli dömd i blickfånget. Här finns bitar som jag både kände att inte berörde och bitar som jag tyckte var intressanta och nytänkande.
Det är tvåspråkigheten som gör att boken fungerar. Utan finskan varvad med svenskan skulle allt känts tunnare. Tyvärr gör det ju att svenskarna på andra sidan pölen inte kan ta del av boken på det sätt som finlandssvenskar kan, men all litteratur behöver inte rikta sig till hela svensktalande befolkningen i världen. Det tvåspråkiga gör att jag känner mig en aning utvald på ett väldigt behagligt sätt – som att jag är en av de som kan ta del av det här verket på det sätt som är menat.
I den här boken slås jag av hur roligt språk är och vilken rikedom det är att kunna flera språk samt hur olika saker kan låta på finska vs. svenska, alltså ”sipsi” och ”chips” är inte alls samma sak i mitt huvud, även om båda betyder exakt samma sak. Orden för mig till olika associationer, vilket är ganska intressant.
Bokens styrka ligger i att de fraser som nämns, på finska främst, hör till sånt vi vanliga människor alltid hört, men som vi kanske inte riktigt tagit in; artighetsfraser, högtidliga fraser och dylikt. Visst känns det kusligt när man läser det i Fellmans tappning, på något sätt känns allt så ”sjukt”. Dikterna snuddar även vid en eventuell framtidsdystopi där presidenten är allt mer styrd av sponsorer och är en kommentar till konsumerandet och privatisering av offentliga sektorn.
Jag kommer inte riktigt så nära rouva Presidentti som jag skulle vilja, eller så är det jag som är så motsträvig till politik och politiska figurer. Scenbeskrivningen och landskapen i dikterna är ändå målande och enkla att se framför sig. Särskilt de om självständighetsbalen, vår lite minst sagt speciella finska tradition.
Det jag beundrar med Rosanna Fellman och hennes verk är att hon vågar skriva på det sätt hon själv vill, jag uppfattar aldrig att hon skulle producera något som hon inte själv kan stå för eller att hon skriver på ett tillrättalagt vis. Det om något är en tillgång i den finlandssvenska litteraturen som vi ska värna om. Det mystiska, och kanske lite magiska, med Rosannas böcker är att jag alltid behöver smälta dem ganska länge efteråt. Under läsningens gång kan jag höja ögonbrynen, fnittra till eller fnysa. Det blir en hel del att ta in! Först när boken fått vila par dagar kan jag börja forma mina tankar kring den. Jag har inte upplevt det nöjet med andra författare på samma sätt tidigare. När mina tankar väl samlats slås jag av vilka klokheter och kvickheter en bok i diktformat kan rymma.
Jag njöt av det aningen kaotiska i både formatet och språket som den här boken bjöd på. Skål, Kippis!
Tack till Förlaget för recensionsexemplaret! 
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Bonjour Tristesse – Françoise Sagan
Titel: Bonjour Tristesse
Författare: Françoise Sagan
Översättare: Lily Vallquist
ISBN: 9789174292770
Sidantal: 143
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1954)
Handling: “Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
Sågnings-recensioner är ganska viktiga att skriva eftersom man så fort glömmer, ”vad var det nu igen jag inte gillade med den boken?”. Jag kompisläste den här korta, tack och lov, boken med Liza på iregnet! Ingen av oss gillade boken och båda gav den en stjärna i betyg. Här kommer mina tankar!
Först gillade jag verkligen stämningen. Hela ”jag är en uttråkad flicka på Rivieran”-känslan var ju underbar i början. Sedan började man ana att det fanns ett visst mörker i Céciles liv och att hon bär på en stor sorg. Men tyvärr sprack den bubblan rätt så fort för mig. Cécile är barnslig och enerverande boken igenom. Visst, hon är bara 17 år, men jag hittade inga anknytningspunkter med henne. Att bära sorg förstår jag att är tungt, särskilt som så ung, men det kunde inte bära upp hela berättelsen.
Pappan är väl det närmaste av intresse vi kommer, även om han är totalt oduglig som far och rent ut sagt försummande. Det störde mig, även om det såklart var meningen. Hans lössläppta inställning till både sig själv och Cécile är inte sund. Han traumatiserar dottern genom att ha tillfälliga sexuella förbindelser i tid och otid med en massa kvinnor, i deras hem dessutom. På något sätt vill ändå författaren att vi ska gilla pappan genom att göra honom ”älskvärd” mot Cécile, något jag inte köper överhuvudtaget. Jag ser bara en narcissist som har fått en dotter på nacken och som han egentligen struntar i. Sådär som avskyvärda människor skaffar husdjur för att de är gulliga men sedan inte sköter om dem. Varför ska han försöka porträtteras som en ljuvlig pappa, trots DET OCH DET OCH DET, och det…och det…Han är helt enkelt inte en far. Kanske är allt det här meningen, men som läsunderhållning blev jag mest frustrerad.
Cécile och pappans lojalitet mot varandra är enbart byggd på luftslott och fantasier från bådas sida. När det sedan dyker upp en kvinna från deras förflutna (som av något outgrundlig anledning tränger sig på i deras hus) vänds allt upp och ner och Cécile vill såklart bli av med henne. Sedan ska vi dras med hennes löjliga planer om hur pappan ska luras bort från kvinnan och det hela blir så osannolikt att jag nästan inte kunde läsa vidare. Allt överdramatiskt och bara tungt att läsa. Det finns inget driv i berättelsen, karaktärsutvecklingen är nära noll (kanske en smula mot slutet men minimalt…) och slutet var rena rama idiotin för att knyta ihop säcken. Vad var poängen med berättelsen, sitter jag och funderar vid bokens slut.
Jag kunde ge den 1,5 stjärna för att författaren bara var 18 år när hon skrev boken och för att jag klarade av att läsa ut boken. Men något haltade i meningsuppbyggnaderna och i läsflowet boken igenom, det kan ha med översättningen att göra, av erfarenhet vet jag att översatta franska böcker ibland inte fungerar lika bra på andra språk. Det kan likväl ha med författarens sätt att skriva. Oavsett kan jag inte rekommendera boken.
Betyg:
0 Kommentarer
Böckerna om Jolly av Ingrid Bredberg
Jag har läst en hel del Jolly-böcker under 2021, närmare bestämt 12 stycken, så jag börjar ha lite häng på serien. Jag försökte kolla lite på nätet om det fanns information om den här serien men det var ganska skralt. Under Böcker jag samlar på har jag nämnt alla böcker som finns utgivna, samt vilka jag har. Detta gör jag mest för att det är ett sätt för mig att hålla reda på vilka jag har och för andra snälla vänner och familjemedlemmar som snabbt behöver kolla upp vilka jag har. Men nu till handlingen!
Jolly bor med sin mormor, mamma, pappa, bror och syster. Den första boken heter Kolla Jolly! och utkom 1970. Den sista boken, Ligg lågt Jolly utkom 1988. På 18 år hann Bredberg med 26 böcker. Jolly är en ganska fräsch fläkt från den rödryggade B. Wahlströms-eran, hon är spontan, tokrolig och går sin egen väg. Hon kan svära om det behövs! Böckerna är skrivna i jag-format och har en dagboksanda. Jollys bästis Gullsan, är på sitt vis Jollys motsats och den som alltid hjälper Jolly ur alla möjliga knipor, har ett fint ordförråd och är den som håller lugnet.
Det som jag mest uppskattar i böckerna är Jollys roliga personlighet, min favorit av de jag läst är Håll igång Jolly. Jag hade inte alla böcker i serien hemma, så jag fick göra ett stort hopp och läsa ett par av böckerna mot slutet av serien och tyckte genast att nja, nu funkar de inte lika bra. Serien är absolut bäst i början!
Jag vill inte på något sätt jämföra Jolly med Lotta-böckerna, men Jolly känns mera ”tuff” och det kanske har att göra med att Jolly utkom senare (Lotta-böckerna startade 1958).
Det är fascinerande att läsa äldre ungdomsböcker, både för att se vad unga förut läste, vilka normer det satte och reflektera över hur de påverkat oss. Speciellt ”flickböcker” påverkade unga flickor mera då än nu, iom att det inte fanns internet. Tjejtidningar likaså. Många gånger förfasas jag över flickornas inställning till pojkar, hur de alltid skyller på sig själva eller på andra flickor när pojkarna gör något fel. Det är aldrig killens fel om han varit otrogen, utan den ”slampiga” tjejens. Där tror jag vi har blivit bättre, men än finns det mycket att fundera över gällande flickors rivalitet.
0 Kommentarer
Läst i januari 2022
Antal böcker sammanlagt: 13
Recensionsexemplar: 1
Månadens bästa: Jag hoppas du också är vid sjön i natt av Larry Silván
Månadens sämsta: Miss Jean Brodies bästa år av Muriel Spark
Månadens finaste omslag: Strömsöborna av Rosanna Fellman
Kommentar: Året 2022 började med en hel del poesi, bland annat Claes Andersson, Rosanna Fellman, Forough Farrokhzad och Larry Silván. Jag läste även flera kortare poesiböcker som jag inte dokumenterat, mest för att de är såpass korta; Tua Forsström, Bodil Lindfors, Karin Mandelstam och Tomas Mikael Bäck är några av namnen. Vissa böcker läser jag också rörigt; slår upp dem mitt i, läser dikter här och där, hoppar över dikter som inte fångar mig osv. Tidigare läste jag böcker nitiskt från pärm till pärm och dokumenterade allt i Goodreads. Numera tillåter jag mig att vara mer fri.
Självbetraktelser av Aurelius är mina babysteg in i filosofi, den gillade jag verkligen! Fascinerande bok som jag borde skriva mer om något slag. Sedan hann jag med en musikbiografi, Stewart Copeland Strange things happen, där jag fick bekanta mig med en intressant personlighet och nörda ner mig i en ny vinkel från The Police (absolut bästa bandet genom historien om ni frågar mig).
En helt okej start på året, även om jag var hjärntrött och trodde jag läst väldigt lite. Några hann jag ju med ändå. För mig är det viktigt att alltid läsa ”något”, om jag inte orkar med en tung roman så plockar jag upp annan läsning, kanske poesi eller en B. Wahlströms rödryggad från bokhyllan här hemma.
0 Kommentarer