David Copperfield – Charles Dickens

Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag
: Månpocket
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
1985 (original 1850)
Handling:
“Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”

Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.

Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.

Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?

Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.

Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.

Betyg:


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.