Hundra år av ensamhet – Gabriel García Márquez

Titel: Hundra år av ensamhet
Författare: Gabriel García Márquez
ISBN: 9789146169918
Sidantal: 360
Förlag:
Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1982 (original 1967)
Handling:
“Fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet i Hundra år av ensamhet, “ett av de mest betydande verk som den spansk-amerikanska litteraturen frambragt”. García Márquez’ egen födelseby i Colombia, Arca-Cataca, har inspirerat till berättelsen om byn Macondo och familjen Buendía som rymmer vilda, destruktiva män och kloka, kämpande kvinnor. Romanen är fylld av vitalitet, fantastiska historier och bisarra detaljer. Läsaren får möta Macondos grundläggare som besitter gigantiska krafter och en okuvlig vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, lika stor i kamp som nederlag, släktens extravaganta kvinnor samt den sista generationen Buendía med en ny Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade.”

Jag har inte läst många nobelprisvinnare men det har jag försiktigt tänkt ändra på. Om boken verkar intressant, vilket Hundra år av ensamhet gjorde. Magisk realism är en tema i skönlitteratur jag egentligen är ganska obekant med, och ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag tycker om det. Eller om jag ens förstår det. Det finns en osäkerhet i mig när det kommer till magisk realism – ska det vara sådär flummigt, kanske meningen är att man inte alltid “ska förstå” det? Tänk om jag helt missuppfattar en scen eller situation. På något sätt stör det mig om jag inte vet vad som pågår i boken. Ett exempel från den här besten, som vann nobelpriset i litteratur 1982, är när det flyger gula fjärilar när personen närmar sig. Jag antar att fjärilarna inte är riktiga, men på vilket sätt ska jag som läsare förstå betydelsen av dem i texten? Slänger man in lite vad som helst? Ja, som ni ser behöver vi kanske ett helt separat inlägg för magisk realism i böcker.

Gabriel García Márquez skildrar en gigantisk släktsaga som pågår i flera generationer. I början av boken finns ett litet släktträd för att hålla reda på allihop, vilket underlättar en hel del, dock får man förstås vissa spoilers av att läsa igenom trädet. Även om jag tycker att det inte stör i detta fall eftersom handlingen inte till stort handlar om “vem som får barn med vem”, utan mera om det som händer i en familj under många släktled.

Vi får vara med från alltings början när José Arcadio Buendía och hans fru Ursula grundar Macondo, byn som kommer vara hjärtat i berättelsen. Deras barn José Arcadio, Aureliano och Amaranta blir den första generationen som växer upp i Macondo. I början var det ganska enkelt att hålla reda på namen (José Arcadio x 2) men ju fler barn, barnbarn, barnbarnsbarn det kom så blev det rörigt med José, Arcadio och Aureliano i alla tänkbara former. Jag har aldrig läst en bok där alla karaktärer delar samma namn och dessutom lever flera av dem samtidigt.

Men jag tacklade namnproblemen ganska bra genom att noga tänka igenom vems barn det var och ibland lunta i släktträdet. Boken kräver därför mycket koncentration. Det är inget du kan läsa medan du har en massa distraktioner. Bäst funkade det att läsa ganska långa sektioner åt gången.

Själva berättelsen handlar ganska mycket om krig, om hur personer bygger ett samhälle och hur deras gärningar påverkar andra och framför allt familjen. Många begår samma misstag om och om igen. Detaljerna i boken är bisarra (magisk realism) och karaktärerna är trovärdiga, om än ganska obehagliga. Kanske det är den primitiva miljön som gjorde boken tungläst för mig. Jag förstod Gabriel García Márquez poäng med berättelsen, men jag tyckte inte det var tillräckligt intressant läsning. Familjemedlemmarna stökar till det, strider, skaffar barn, grälar lite till, dör, föder fler barn osv. Det är ganska mycket råhet, men förstås en del kärlek. Även om det kanske inte är kärlek så som vi, i vårt samhälle idag, betraktar kärlek.

Jag kan inte rekommendera boken. Den har blandade åsikter från förut, de finns de som älskar den och de som inte gillar den. Många har problem med att karaktärerna heter samma saker, så till den grad att de lagt ner boken. Även om jag inte gillade boken som helhet så fanns det partier i den som jag tyckte var väldigt snyggt skrivna och läsvärda. Här kommer några av mina understrykningar:

“Säg honom, sa översten leende, att man dör inte när man borde, utan när man kan.” Den här meningen beskriver mycket av bokens händelser för mig.

Här kommer ett stycke från sidan 148, när övereste Aureliano Buendía blivit en form av krigshjälte.

Just den natten, då hans auktoritet hade erkänts av samtliga rebellchefer, vaknade han häftigt och begärde med höga rop att få ett täcke. En inre kyla, som strök honom utefter benstommen och även plågade honom mitt i solskenet, hindrade honom flera månader från att sova, tills han så småningom hade vant sig vid den. Maktens rus började upplösa sig i häftiga ryck av vresighet. För att finna ett botemedel mot frossan lät han skjuta den unge officer som hade föreslagit mordet på general Teófolio Vargas. Hans order utfördes innan han hade gett dem, ja innan han hade tänkt dem, och gick alltid längre än han hade vågat sikta. Vilsegången i den ändliga maktens ensamhet började han förlora orienteringen och plågades av människorna som hyllade honom i de besegrade byarna. Han tyckte att det var samma människor som hyllade fienden. Överallt mötte han ungdomar, som såg på honom med hans egna ögon, som tala med hans egen röst, hälsade på honom med samma misstroende som han själv hälsade på dem som påstod sig vara hans barn. Han kände sig skingrad, upprepad, ensammare än någonsin och var övertygad om att hans officerare ljög för honom.

Betyg:


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *