Litterära priser – business och kulturellt kapital eller ett sätt för branschen att förbli relevant?
Såhär dagen efter att Nobelpriset i litteratur delats ut kommer samma frågor till mig som alltid efter en prisutdelning: är inte tiden före priset roligare än efter? Precis som med julafton. Det är roligt att gissa vad utkomsten ska bli och det hela kulminerar i en fest med ett pris. Dagen efter är man lite mätt på det hela men trycker ändå i sig chokladkonfekt.
Nobelpriset i litteratur är ganska långt jämförbart med att vinna en olympisk medalj i sport. Litteraturen kan ändå inte ”vinna” – litteraturen vinner bara läsarnas hjärtan eller inte. Ändå ska priser delas ut. Vi kan inte mäta hur bra en bok är med något mått, bara en jury kan avgöra vilken bok som borde vinna priser. Ska vi ens lita på en jury? Hur mycket påverkas juryn av deras egna upplevelser, politiska åsikter, manipulation av omvärlden och hypen av vissa böcker? Ingen kan vara riktigt säker på det. Det vi dock är säkra på är att Nobelpriset i litteratur anses vara det bästa och mest högt rankade litteraturpriset i världen. Genom priset riktas omvärldens blickar samtidigt till samma författare. Det är fint. Priserna skapar nämligen en slags samhörighet som vi människor alltid längtar efter. Att få ta del av något, tillsammans med andra som är lika intresserade. Ungefär som om ett fotbollsfan skulle gå på en fotbollsmatch med en god vän och heja på sitt lag. Efteråt diskuterar de matchen och lever sig in i den igen. Litteratur fungerar, konstigt nog, på liknande sätt.
För mig har Nobelpriset i litteratur alltid känts som ett väldigt elitistiskt pris, ofta med en författare man inte hört talas om innan (i år hade jag turen att läsa Annie Ernaux Sinnenas tid dagen före Nobelprisvinnaren utsågs). Jag är inte den som ställer mig i bibliotekskön för att låna Nobelprisvinnare, bara för att läsa något av just den författaren. Tvärtom ställer jag mig oftast skeptisk till hypen. Kanske bottnar det i att jag tycker att förlagsvärlden blivit allt mer kapitalistisk och fokuserad på författarna. Författarna ska hyllas och uppmärksammas, det är ett viktigt yrke. Men för mig är det ett yrke bland mängden – lokalvårdare, författare, fotograf, journalist eller pedagog. Jag drar mig från att gå med i det som gör författare till kändisar – för att uttrycka det enkelt. På Bokmässan i Göteborg blir fokus allt mer på författare än på böckerna. Litteraturälskare står i kö för att ta selfie med författaren, flödet på sociala medier svämmar över på bilder av scener där kända författare sitter och diskuterar. Vem som har lyssnat på vem, vem som har träffat vem…det börjar bli allt mer likt underhållningsbranschen. Är det dit vi vill gå? Det är förstås inte författarnas fel. Det är komplicerad häxbrygd skapad av samhällets vanor och krav, sociala medier och dagens marknadsföring och förlagens törst efter vinst. Genom att vi deltar i denna kändis-hets fortsätter vi att applicera underhållningsbranschens regler på litteraturvärldens: den som har det största namnet säljer bäst och gör mest pengar. De stora namnen kan också ge ut manus som skulle ratats om de skickats in av en okänd person (här kanske någon protesterar, men tröskeln är högre för en okänd person att bli utgiven, det vet alla). De stora namnen kan skriva en barnbok på en vecka och bli utgiven direkt. Ett stort namn garanterar försäljningen och därför ska alla författare försöka nå sin stjärnplats på författarhimlen. De ska marknadsföra sig väl och synas och höras på alla sätt de kan. Samhällets syn på författare är i förändring.
Nobelpriset i litteratur gör att förlaget som har rättigheter till författarens böcker får ett rejält uppsving i bokförsäljningen. Jag tycker om att författare premieras för sitt hårda arbete. Jag tycker samtidigt att det blir tråkigt när det handlar så mycket om pengar. Böckerna pryds med ”Nobelpriset i litteratur”-logon och ställs längst fram i bokhandlarna – här ska det säljas! Kom och köp VINNAREN! Vinnare måste betyda att det är bra! KÖP!. Det här är också lite farligt med tanke på förväntningar, böckerna ska hypeas upp till nivåer de kanske inte kommer till. Vi har alla väldigt olika boksmak. Ett litterärt pris betyder slutligen inte så mycket, det är bara ett (kanske nytt) författarnamn vi får upp ögonen för. Om sedan väljer att läsa eller inte beror mycket på hur vi i övrigt väljer vår läsning. Många lider av FOMO (Fear of missing out) och blir kallsvettiga vid tanken att gå miste om en litterär karamell eller att bli utanför den litterära diskussionen. Då blir läsningen mycket styrd av vilka böcker som säljer bra och som det diskuteras mycket om. Igen – samhörigheten.
Nobelpriset i litteratur är ändå riktigt litteraturpris. Jag säger ”riktigt” i brist på bättre synonym. Priset har nämligen en rätt så stor jury som alla är mycket insatta i litteratur, opartiska och som inte är anställda i bokbranschen, t.ex. på ett förlag eller hos någon bokhandel. Det kan man däremot inte säga om folkets pris ”Årets bok” som ordnas av Bonnierförlagen. Folket ska välja sin favoritbok bland 12 utvalda böcker från svenska förlag. Juryn kommer från Bonnierförlagen och i år fanns extra mycket böcker ur Bonnierförlagens egen utgivning nominerade till priset. Det hela maskeras genom att ”Årets bok” marknadsförs på alla Bonnierförlagens sociala mediekanaler och man glömmer bort hur många som förlag verkligen hör till Bonnierförlagen. Det verkar som om ”alla förlag” är delaktiga i priset även om det inte är riktigt så. Själv hade jag missat att flera förlag ingick i koncernen, så som Romanus & Selling och Historisk Media. Bonnierförlagen marknadsför dessutom ”Årets bok” på kanaler som inte är kopplade till bokförlagen utan till läsning och böcker, så som @selmastories och @alskarbocker på Instagram. Smart.
En som snappat upp idén med att ordna ett partiskt pris för att öka försäljningen är Adlibris. För något år sedan började de med ”Adlibris-priset” där de anställda nominerar böcker. Här går ändå min gräns för vad som får kallas pris. Det är en skamfläck för hela bokbranschen när Nordens största försäljare av böcker hittar på ett pris med en jury som består av anställda. De nominerade böckerna är självfallet sådana som de räknat ut att kommer att sälja bra (stora namn, ni vet). Varför skulle de vaska fram någon fantastisk bok från ett mindre förlag, de säljer ju inte lika bra. Vissa stora förlag har, tyvärr, gått med i denna fars och skriver ”Bok X är nominerad till Adlibrispriset!”. Varför skulle inte förlagen nappa på det här, det kan ju öka försäljningen. Genom att vi lägger till ordet ”pris” så blir människor genast intresserade.
Låter jag pessimistisk? Kanske. Men jag uppmanar alla att använda sitt bondförnuft – de flesta företag vill ändå göra vinst och sälja. Vi måste bli mera skeptiska och ifrågasättande. Ifrågasätt varför man kallar det ”Årets bok” men nominerar nästan enbart böcker från de egna förlagen? Det kunde likaväl hela Bonnierförlagets pris. Det skulle kännas mera rättvist och transparent. Bojkotta ”Adlibris-priset”: tala inte om det, dela ingenting om det och undvik att köpa de nominerade böckerna. Köp istället en bok du velat läsa länge, besök din lokala bokhandel och be dem köpa in boken om den inte finns på hyllan. Som pris åt dig själv kan du köpa lite choklad. Bravo!