Lanny – Max Porter

Titel: Lanny
Författare: Max Porter
ISBN: 9789187917981
Sidantal: 229
Förlag:
Sekwa
Språk:
Svenska
Format:
Pocket
Utgiven:
2020
Handling:
“In strömmade ljudet av en sång, varm av hans levande väsen.
Mitt sjungande barn som kommer med gåvor.
Det tar en liten stund innan jag förstår att det inte är han. Lanny?”

Inte långt från London ligger en liten by. Den här byn tillhör människorna som bor här, och de som bott här under hundratals år. Den tillhör Englands mystiska förflutna och förbryllande nutid. Den tillhör Mad Pete, ensamvarg och konstnär. Gamla Peggy som hänger över grinden och skvallrar med alla som går förbi. Den tillhör familjer som är borta sedan generationer, och sådana som bara nyligen flyttat hit. Den tillhör Lanny, pojken som plötsligt försvinner spårlöst. Men också Dead Papa Toothwort som vaknat från sin slummer djupt inne i skogen. Dead Papa Toothwort som lyssnar till dem allihop.

Efter hyllade Sorgen bär fjäderdräkt följer Max Porter upp med en efterlängtad ny roman som är lika osannolik som den är djärv, märklig och fantastisk. En salig blandning av fabel, folksaga och roman med inspiration från muntlig berättartradition. Resultatet är ren magi.”

Det är nästan en plåga att såga en bok som de flesta verkar älska. Jag hade höga förväntningar på den här, den kändes som en lite udda bok som jag skulle fylla med post-it lappar och understrykningar. Tyvärr förstod jag inte alls magin med Lanny.

Det är svårt att följa berättelsen p.g.a. hur den är skriven. Det finns visserligen kapitel, men dialogerna flyger hit och dit i salig ström, lika flummigt som den värsta formen av dikter. Kapitlen om Dead Papa Toothwort var skrivna i största delen snirklig stil, det han hör människor prata i byn syns i boken tvärs och kors över sidan i en enda röra. Jag förstår orsaken; han uppfattar brottstycken av vad människor pratar, men vad gav det berättelsen att läsa om korthuggna meningar som inte betydde något för en? Dessutom skrivna huller om buller i konstiga former. Jag skulle ha godkänt några små partier av det här men flera sidor med dessa meningar blev mest förvirrande.

Lanny skildras som en speciell pojke som har lite bittra föräldrar. Lanny börjar umgås med en konstnär. Och sagoväsendet Dead Papa Toothwort iakttar. Det är nästan hela ploten. Det kommer en liten vändning mot slutet som gjorde det hela lite intressantare, men för mig var det redan för sent.

Det är en mycket speciell bok och berättarstilen är såpass unik att det inte liknar något annat jag läst tidigare. Dock i negativ bemärkelse. Jag tror Max Porter försökte vara så unik att han sköt sig själv i foten. Språket var heller inte så enastående som jag hoppats på, väl uttryckt men ingen magi uppstod. Det blev bara fruktansvärt rörigt.

Betyg:


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *