Tvilling-böckerna av Francine Pascal
Vi är många som läste Tvillling-böckerna som unga tjejer. Det går inte att inte tala om Tvilling-böckernas succé när vi närmar oss en analys: sedan 1983 skapade Francince Pascal, tillsammans med en drös med spökskrivare, minst 181 böcker. I Sweet Valley-universumet ingår bokserierna Småtvillingarna (Sweet Valley Kids), Tvillingarna, The Unicorn Club, Tvillingarna på Sweet Valley High (Sweet Valley High), Sweet Valley High: Senior year, Sweet Valley Saga, Elizabeth, Sweet Valley University och olika såkallade ”superutgåvor”.
Sweet Valley Kids / Småtvillingarna
Sweet Valley Twins / Tvillingarna
Sweet Valley Twins Special Edition
The Unicorn Club (finns inte på svenska)
Sweet Valley High / Tvillingarna på Sweet Valley High
Sweet Valley Saga (finns två delar på svenska, tror jag, de handlar om de äldre i tvillingarnas släkt)
Sweet Valley High: Senior year (finns inte på svenska)
Sweet Valley University
Elizabeth (finns inte på svenska)
Efter dessa långa och slingriga bokserier utkom även Sweet Valley Confidential och The Sweet Life där tvillingarna är 10+ år äldre. Dessa har fått väldigt mycket kritik av Sweet Valley-fansen och dessutom är det de första böckerna som skaparen, Francine Pascal, skrev alldeles själv.
Spökskrivare skötte jobbet under bokseriens gång. Den vanligaste pseudonymen var Jamie Suzanne och bakom namnet dolde sig minst fyra olika personer. Pascal bestämde hur berättelserna skulle förlöpa och författaren skrev enligt Pascals direktiv.
Utöver böckerna har det också skapats tv-serier och sällskapsspel. Det senaste tillskottet är grafiska romaner:
Den svenska utgivningen på B. Wahlströms blandade friskt om bland böckerna, de följer inte alltid samma numrering och ibland kunde en ”vanlig”, numrerad, tvillingbok på engelska sidan landa i ett större, fristående och onumrerat format här, till exempel:
(Onumrerad på svenska, 101 på engelska)
(Nummer 5 på engelska, nummer 4 på svenska)
Nu har vi utrett omfattningen av denna gigantiska bokserie och kan fokusera på innehållet. Böckerna följer inte någon ”logisk” tidsordning, t.ex. utspelar sig Tvilling-böckerna under deras år i sjätte klass, oavsett hur lång tid som förlöpt. Francine Pascal gör ett genidrag med sina karaktärer: tvillingarna är definitionen på ond och girig vs. god och givmild. Jag har länge grubblat över varför just tvillingarna blev så populära böcker. De är inte särskilt spännande, de är inte alltid helt logiska i sin händelseutveckling och karaktärerna är rent ut sagt stereotypiska, men är det inte just därför de gick hem hos de unga läsarna? Genom att göra tvillingarna blonda, vackra, amerikanska och förmögna (det sägs inte rakt ut, men de har för sjutton en pool och deras föräldrar har välbetalda yrken, även om de inte är miljonärer) görs läsningen lockande.
Jessica Wakefield hör till den populära klubben ”Enhörningarna” och gillar pojkar, kläder, skvaller och smink, medan Elisabeth Wakefield gillar läsning, använder praktiska kläder, har ordning och reda och är redaktör för skoltidningen ”Sexorna”.
Deras motsatser är skrattretande osannolika och blir snudd på karikatyrer men det är just detta som det mesta av händelsebygget baserar sig på. Jessica är impulsiv och slarvig med veckopengen och Elisabeth är eftertänksam och sparsam. Många gånger får jag känslan av att tvillingarna är varje ”tweens” två personligheter i strid: den änglalika, ordentliga flickan som vet vad som kanske är det rätta men som motarbetas av den impulsiva djävulska flickan som faller för frestelser. De mesta av berättelserna bygger på just motsatserna. Jessicas svagheter är svagheter som unga känner igen. Hon kan vara avskyvärd mot sin syster men ändå finns där en stark igenkänning, många av Jessicas misstag är sådana läsarna själv råkat ut för och även om de inte råkat ut för exakt samma sak så kanske de känner igen dilemmats tankegångar.
Jessica är på flera sätt också den som tonåringen ville vara: tillhöra en exklusiv klubb (hur många tjejer har inte haft diverse klubbar och ”klickar” under skoltiden?), ha snygga kläder och vara modig och extrovert. Elisabeth sitter på andra sidan axeln och säger ”spara veckopengen, det är inte värt den där snygga tröjan”. De flesta berättelser slutar med att Jessica gjort fel och Elisabeth gjort rätt. Dessutom hamnar Elisabeth ofta offra sig för sin syster. Jessica lovar att bara låna Elisabeths tröja eller örhängen men lämnar inte tillbaka dem. Oftast frågar hon inte ens om lov. När hon väl försöker göra det rätta ställer hon oftast till det och behöver Elisabeths hjälp, som alltid fromt offrar sin tid och energi på att reda upp efter Jessica.
Många har en relation till Tvilling-böckerna, vars styrka är att nå den stora massan i sitt relativt enkla och relaterbara upplägg. De har inte åldrats särskilt väl, bland annat förekommer sexism och fat-shaming så att det skräller om det (en hel bok handlar om hur en tjej är för ”fet” och tvillingarna uppmuntrar henne att banta). Överlag innehåller de episoder som inte skulle ses på med blida ögon idag, så som det är med många äldre böcker. Tvillingarna skrev på 80-90-talet och det är som vi vet en tid då, särskilt flickor, skulle vara ljusa, smala och inte ta för mycket plats. Mångfald i dessa böcker finns inte, allra minst olika sexualiteter. Jag tycker dessutom att tvilling-böckerna bidrar till den romantiserade bilden av USA, där alla är framgångsrika, söta och har det ekonomiskt bra ställt. Det är i och för sig inget fel på det, litteraturen är till för att få oss att drömma och fantisera. Eftersom böckerna lästes så flitigt fanns det uppenbarligen ett sug efter den här typen av böcker, där allt är nästan perfekt och problemen med kompisar, syskon, skola m.m känns nära en själv. Hela konceptet med att ha numrerade böcker och samma layout gör det ännu roligare att läsa och hålla reda på vilka böcker, eller numror, man hade läst. B. Wahlströms röda ryggar levde ännu gott när tvilling-böckerna var hetast i hyllan, men småningom in på 00-talet tappade de popularitet och rödryggarna avvecklades 2012.
Det finns ändå ett nöje i att läsa Tvilling-böckerna idag, främst för barndomsnostalgi men också för att det är intressant att blicka tillbaka till en tid då saker var (eller kändes) lättare. Inga smarttelefoner och begränsat vad man kunde göra på en dator. Jag får hela tiden känslan av att ungdomar var mer kreativa med sin fritid förr; de uppfann tillfälliga jobb om de behövde extra pengar (sålde bakverk, barnvaktade etc.), de hade klubbar, ordnade evenemang och läste fler böcker (inte alla men många). En tid då möjligheterna kändes oändliga eftersom man inte jämförde sig på samma sätt med andra och ingen blev konstant matad med fakta, bilder, reklam och videon. Fantasin flödade bättre!
Vad är er relation till Tvillingarna?
4 Kommentarer
Litterära priser – business och kulturellt kapital eller ett sätt för branschen att förbli relevant?
Såhär dagen efter att Nobelpriset i litteratur delats ut kommer samma frågor till mig som alltid efter en prisutdelning: är inte tiden före priset roligare än efter? Precis som med julafton. Det är roligt att gissa vad utkomsten ska bli och det hela kulminerar i en fest med ett pris. Dagen efter är man lite mätt på det hela men trycker ändå i sig chokladkonfekt.
Nobelpriset i litteratur är ganska långt jämförbart med att vinna en olympisk medalj i sport. Litteraturen kan ändå inte ”vinna” – litteraturen vinner bara läsarnas hjärtan eller inte. Ändå ska priser delas ut. Vi kan inte mäta hur bra en bok är med något mått, bara en jury kan avgöra vilken bok som borde vinna priser. Ska vi ens lita på en jury? Hur mycket påverkas juryn av deras egna upplevelser, politiska åsikter, manipulation av omvärlden och hypen av vissa böcker? Ingen kan vara riktigt säker på det. Det vi dock är säkra på är att Nobelpriset i litteratur anses vara det bästa och mest högt rankade litteraturpriset i världen. Genom priset riktas omvärldens blickar samtidigt till samma författare. Det är fint. Priserna skapar nämligen en slags samhörighet som vi människor alltid längtar efter. Att få ta del av något, tillsammans med andra som är lika intresserade. Ungefär som om ett fotbollsfan skulle gå på en fotbollsmatch med en god vän och heja på sitt lag. Efteråt diskuterar de matchen och lever sig in i den igen. Litteratur fungerar, konstigt nog, på liknande sätt.
För mig har Nobelpriset i litteratur alltid känts som ett väldigt elitistiskt pris, ofta med en författare man inte hört talas om innan (i år hade jag turen att läsa Annie Ernaux Sinnenas tid dagen före Nobelprisvinnaren utsågs). Jag är inte den som ställer mig i bibliotekskön för att låna Nobelprisvinnare, bara för att läsa något av just den författaren. Tvärtom ställer jag mig oftast skeptisk till hypen. Kanske bottnar det i att jag tycker att förlagsvärlden blivit allt mer kapitalistisk och fokuserad på författarna. Författarna ska hyllas och uppmärksammas, det är ett viktigt yrke. Men för mig är det ett yrke bland mängden – lokalvårdare, författare, fotograf, journalist eller pedagog. Jag drar mig från att gå med i det som gör författare till kändisar – för att uttrycka det enkelt. På Bokmässan i Göteborg blir fokus allt mer på författare än på böckerna. Litteraturälskare står i kö för att ta selfie med författaren, flödet på sociala medier svämmar över på bilder av scener där kända författare sitter och diskuterar. Vem som har lyssnat på vem, vem som har träffat vem…det börjar bli allt mer likt underhållningsbranschen. Är det dit vi vill gå? Det är förstås inte författarnas fel. Det är komplicerad häxbrygd skapad av samhällets vanor och krav, sociala medier och dagens marknadsföring och förlagens törst efter vinst. Genom att vi deltar i denna kändis-hets fortsätter vi att applicera underhållningsbranschens regler på litteraturvärldens: den som har det största namnet säljer bäst och gör mest pengar. De stora namnen kan också ge ut manus som skulle ratats om de skickats in av en okänd person (här kanske någon protesterar, men tröskeln är högre för en okänd person att bli utgiven, det vet alla). De stora namnen kan skriva en barnbok på en vecka och bli utgiven direkt. Ett stort namn garanterar försäljningen och därför ska alla författare försöka nå sin stjärnplats på författarhimlen. De ska marknadsföra sig väl och synas och höras på alla sätt de kan. Samhällets syn på författare är i förändring.
Nobelpriset i litteratur gör att förlaget som har rättigheter till författarens böcker får ett rejält uppsving i bokförsäljningen. Jag tycker om att författare premieras för sitt hårda arbete. Jag tycker samtidigt att det blir tråkigt när det handlar så mycket om pengar. Böckerna pryds med ”Nobelpriset i litteratur”-logon och ställs längst fram i bokhandlarna – här ska det säljas! Kom och köp VINNAREN! Vinnare måste betyda att det är bra! KÖP!. Det här är också lite farligt med tanke på förväntningar, böckerna ska hypeas upp till nivåer de kanske inte kommer till. Vi har alla väldigt olika boksmak. Ett litterärt pris betyder slutligen inte så mycket, det är bara ett (kanske nytt) författarnamn vi får upp ögonen för. Om sedan väljer att läsa eller inte beror mycket på hur vi i övrigt väljer vår läsning. Många lider av FOMO (Fear of missing out) och blir kallsvettiga vid tanken att gå miste om en litterär karamell eller att bli utanför den litterära diskussionen. Då blir läsningen mycket styrd av vilka böcker som säljer bra och som det diskuteras mycket om. Igen – samhörigheten.
Nobelpriset i litteratur är ändå riktigt litteraturpris. Jag säger ”riktigt” i brist på bättre synonym. Priset har nämligen en rätt så stor jury som alla är mycket insatta i litteratur, opartiska och som inte är anställda i bokbranschen, t.ex. på ett förlag eller hos någon bokhandel. Det kan man däremot inte säga om folkets pris ”Årets bok” som ordnas av Bonnierförlagen. Folket ska välja sin favoritbok bland 12 utvalda böcker från svenska förlag. Juryn kommer från Bonnierförlagen och i år fanns extra mycket böcker ur Bonnierförlagens egen utgivning nominerade till priset. Det hela maskeras genom att ”Årets bok” marknadsförs på alla Bonnierförlagens sociala mediekanaler och man glömmer bort hur många som förlag verkligen hör till Bonnierförlagen. Det verkar som om ”alla förlag” är delaktiga i priset även om det inte är riktigt så. Själv hade jag missat att flera förlag ingick i koncernen, så som Romanus & Selling och Historisk Media. Bonnierförlagen marknadsför dessutom ”Årets bok” på kanaler som inte är kopplade till bokförlagen utan till läsning och böcker, så som @selmastories och @alskarbocker på Instagram. Smart.
En som snappat upp idén med att ordna ett partiskt pris för att öka försäljningen är Adlibris. För något år sedan började de med ”Adlibris-priset” där de anställda nominerar böcker. Här går ändå min gräns för vad som får kallas pris. Det är en skamfläck för hela bokbranschen när Nordens största försäljare av böcker hittar på ett pris med en jury som består av anställda. De nominerade böckerna är självfallet sådana som de räknat ut att kommer att sälja bra (stora namn, ni vet). Varför skulle de vaska fram någon fantastisk bok från ett mindre förlag, de säljer ju inte lika bra. Vissa stora förlag har, tyvärr, gått med i denna fars och skriver ”Bok X är nominerad till Adlibrispriset!”. Varför skulle inte förlagen nappa på det här, det kan ju öka försäljningen. Genom att vi lägger till ordet ”pris” så blir människor genast intresserade.
Låter jag pessimistisk? Kanske. Men jag uppmanar alla att använda sitt bondförnuft – de flesta företag vill ändå göra vinst och sälja. Vi måste bli mera skeptiska och ifrågasättande. Ifrågasätt varför man kallar det ”Årets bok” men nominerar nästan enbart böcker från de egna förlagen? Det kunde likaväl hela Bonnierförlagets pris. Det skulle kännas mera rättvist och transparent. Bojkotta ”Adlibris-priset”: tala inte om det, dela ingenting om det och undvik att köpa de nominerade böckerna. Köp istället en bok du velat läsa länge, besök din lokala bokhandel och be dem köpa in boken om den inte finns på hyllan. Som pris åt dig själv kan du köpa lite choklad. Bravo!
0 Kommentarer
Ett inlägg om omläsning
Jag har inte varit bra på att läsa om böcker. Ibland gör jag det, men mycket sällan. På senaste tiden har jag dock ändrat mig lite angående omläsning och försiktigt börjat prioritera det mer. De flesta som läser väldigt mycket läser inte samma bok igen, men jag undrar – varför inte?
Förr (nu pratar jag årtionden tillbaka) var böcker något som var dyrt och de böcker man hade hemma värnade man om på ett sätt vi, tyvärr, oftast inte gör numera. Förut läste äventyrslystna ungdomar om samma böcker flera gånger om, det som fanns hemma plockade man åt sig. Älsklingsböcker var högt värderade föremål, precis som en sliten nalle, docka eller smycke. Numera är vi en aning sak-trötta och många rensar ut böcker från sitt hem. ”Vi kan inte spara varenda bok vi läser eller får” kanske någon tänker. Det här borde inte hindra att vi läser om böcker eftersom vi har tillgång till bibliotek. Men varför läser vi inte om flera böcker?
Jag tänkte utifrån mig själv och varför jag inte läst om särskilt många böcker. Den första orsaken som ploppade upp i mitt huvud är ”för att det finns så mycket nytt man vill läsa”. Visserligen är det sant och jag tror de flesta håller med om det. Ändå kände jag mig en aning falsk – är det verkligen hela sanningen? Majoriteten av böckerna jag läser är för det första inte nya. Tvärtom är de ofta ganska till åldern. För det andra så ligger läsningens värde i nuet, själva läsningen som sker i stunden, inte när man räknar upp vilka titlar man läst.
Det kan tänkas att man inte vill läsa en berättelse man redan känner till. Jaha, så vi är alltså konstant sugna efter att överraskas? Det slår mig som en lite tråkig utveckling. Klart man törstar efter nya berättelser, nya vinklar och tankar som man inte sett förut. Men njutningen av läsningen kan vara lika hög vid omläsning. Det här är varför jag tycker det:
Man behöver inte läsa om varenda bok man läst och gillat. Om vi flyktigt tänker på de böcker vi gett en full femma i betyg åt kommer vi säkert drabbas av en liten boklängtan. Längtan tillbaka till upplevelsen av berättelsen, känslan vi fick både under och efter läsningens gång och allt positivt som vi förknippar med boken och läsupplevelsen. När jag nu läst böcker (som fått vila några år) så känns det ändå som om jag läser en ny bok. Visst minns jag berättelsen i stora drag, men jag märker att jag glömt otroligt mycket. Precis som drömmar så rinner berättelsen ifrån oss med tiden.
Mycket handlar också om att prioritera. Att våga sluta jaga tiden: ”jag vill läsa den boken igen MEN jag vill hinna läsa lite nya böcker först.”. Ärligt talat så kommer vi läsare aldrig i mål, vi kommer aldrig hinna läsa alla böcker vi vill läsa. Livstiden räcker inte till även om vi skulle läsa på heltid tror jag. Alltid dyker det upp titlar man bara måste få läsa nu. Jag skulle se omläsningen som ett perfekt tillfälle att läsa en bok vi vet att kommer vara bra. När man nyss läst tre medelmåttliga nya böcker och konstant saknar känslan som några av de där favoritböckerna gett – plocka upp någon av dem istället! Du kommer bli förvånad över hur kul det är att läsa om 🙂
En kommentar
Ska vi prata om vädret eller böcker?
Jag vill göra ett slag för att återinföra böcker i diskussioner. När man träffar bekanta brukar man prata om ditt och datt; kanske vädret, hur det går i skolan, något nytt på jobbet eller till och med skvallra. Men hur ofta får du frågan ”vad har du läst på sistone?”. Jag brukar ställa den här frågan nu som då, speciellt till ungdomar, och det märks att få är vana att svara på det. Med vuxna är det ganska långt lika.
Genom att påminna om böcker och läsning på ett naturligt sätt – ett samtalsämne, påminner vi vänligt om att läsning hör till saker vi gör. Numera har filmer och tv-serier tagit upp mer diskussionsutrymme, oftast har dessutom de flesta redan sett samma serier och filmer. Vad någon har läst är betydligt mer intressant, tycker jag.
Jag är oroad över att böcker tappat mark både i samtalsämnen och i hemmen. Böcker kan ses som en last som bara tar upp utrymme. ”Bokhyllor som ska dammas, böcker som man bara läser en gång, onödigt.” Vi boknördar ser inte på böcker på det sättet, men det gör stor del av omgivningen. Jag tror bokhyllans frånvaro i mångas hem beror på att man är sak-trött; man har för mycket grejer överlag och om något måste ryka först så är det bokhyllan, tråkigt nog. Istället borde man fundera över varför det känns som om prylarna svämmar över där hemma.
Är böcker en slit-och-släng vara, att man bara läser den en gång? Då kan man istället köra min taktik: låna böcker först och köp sedan dina favoriter. Favoritböcker läser man gärna om och de håller tiden, samtidigt som jag stöder de författare jag verkligen uppskattar.
Jag vill ändå vara optimistisk och hoppas att bokhyllor kommer göra comeback i hemmen.
Nästa gång ni pratar med en kollega, vän eller familjemedlem: fråga vad hen har läst på senaste tiden!
0 Kommentarer
Unpopular opinion: jag gillar inte ljudböcker
Jag har flera gånger försökt att ge ljudböcker en chans, senast blev det Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Eftersom jag inte är en van lyssnare så valde jag en lite kortare bok. Jag tror att sagor/barnböcker i form av ljudbok kan fungera för mig eftersom texten är så pass kompakt. Men en skönlitterär roman, på säg 400 sidor som ljudbok? Det känns ganska tungt. Även om jag kan läsa en 400 sidors bok så känns ljudboken lång. Jag vågar väl påstå att jag läser snabbare än jag lyssnar, men det är inte bara tid det handlar om.
Ljudböcker kan man lyssna på medan man ”gör annat”, det låter ju smidigt? Men sanningen är att jag zonear ut allt för lätt. Medan jag diskar så börjar tankarna vandra och jag har plötsligt missat något av boken eller så har jag själv för högt oljud med något och missar en rad dialog. Ska jag backa, och hur långt? Egentligen tycker jag det är rätt så skönt att inte lyssna på något hela tiden. Allting måste inte vara tidsoptimerat in i det sista, jag oroar mig stundvis för att vi människor är så upptagna och småstressande konstant att vi känner att vi inte kan bara diska, utan att det är bäst att alltid slå två flugor i en smäll. Många tittar på film eller serier men har telefonen i handen största delen av filmen. Mår vi bra av det? Ser vi verkligen filmen?
Ett annat problem jag har är uppläsaren, som jag har förstått spelar en enorm roll i hur man sugs in i berättelsen eller inte. Men när jag läser en bok har jag min egen berättarröst och därmed ett problem mindre. Nästan alla ljudböcker jag har provat på har haft irriterande uppläsare. Antingen är de för monotona och dialogerna flyter samman, vem talar nu? Är det hon eller han…eller så gör de allt för stora förändringar i rösten när de läser i dialog, såpass att det kan låter överdramatiskt, pinsamt eller totalt FEL. Uppläsaren kan bedöma att personen låter snorkig, när den egentligen ska låta glad t.ex. Mycket av läsning handlar om den egna uppfattningen om karaktärerna och helheten, vilket jag tycker jag går miste om i ljudböcker. Tvärtom serveras ljudboken för mig, färdigtuggad.
Slutligen ser jag böcker som ett fysiskt föremål, en artefakt, något jag samlar på och känner på. Hur jag uppfattar boken påverkas av den fysiska boken, på gott och ont. Ljudboken erbjuder bara berättelsen utan sitt hölje. När jag läser ett tummat exemplar av en secondhandbok eller en ny sci-fi bok med något snyggt under omslagspappret – det är saker jag aldrig får uppleva med ljudboken.
Jag vet inte om jag ännu behöver nämna att förlagen börjar satsa på renodlade ljudboksmanus, det skrev jag om för en tid sedan, samt att författare inte får skäliga och/eller oklara inkomster från ljudböckerna. Plattformarna är många, branschen har växt snabbt och jag vill se att författare ska få pengar motsvarande arbete. Ljudböcker når ut till fler, men om pengarna de håvar in är mindre så går det kanske ut på ett? Vi som konsumenter har också ett ansvar för vad vi konsumerar och därmed understöder. Författarna själva vågar sällan uttala sig särskilt mycket om ljudbokens problematik eftersom de också på ett vis blir beroende av det, det är där massan ligger. Så här står det i en artikel från Sveriges Radio: ”Exakt hur mycket en författare får betalt för en strömmad ljudbok beror på författare, förlag och strömningstjänst – och avtalen är hemliga.” Tipsar även om denna artikel från Svenska Yle: Kolumn: Hundratusentals böcker för priset av en kaffe och en bulle? Nej tack!
Jag känner till ljudbokens fördelar, men vill gärna lyfta denna (inte så populära) åsikt 🙂 Jag kan väl inte vara den enda? Läsglädje till er, oavsett hur ni tar del av litteratur!
3 Kommentarer
Månadens klassiker 2021 – jag läste 29 klassiker i år
I år hade jag en läsutmaning för mig själv där jag skulle läsa minst en klassiker i månaden. Det lyckades, vilket jag är glad för! Dessutom fick jag en hel del favoriter tack vare utmaningen, att prioritera klassiker var ett bra beslut. Jag tror inte jag kommer läsa en klassiker varje månad under nästa år, men mitt intresse för klassiker kvarstår. Särskilt moderna klassiker. Dessa klassiker/moderna klassiker läste jag under 2021:
Tänk att bland dessa blev det både femmor och ettor i betyg, och allt däremellan. Fullt betyg fick Doktor Glas, Emily-böckerna, Mr. Ripley, Fåglarna och andra noveller, och Dorian Grays porträtt.
Starka fyror fick Walden, Rebecca, Den hemliga trädgården, Unga kvinnor, Brev till en ung poet, Anna Karenina, Den allvarsamma leken och A Merry Christmas and Other Christmas Stories.
0 Kommentarer
Vad jag tänker om betyget 2 och vilka böcker som fått en tvåa i betyg
Tidigare skrev jag lite om böcker jag gett en etta i betyg. Jag tänkte fundera lite på betyg 2 av 5 som följande. Det är, för mig, ett ganska lågt betyg. När jag ser vilka böcker som fått en tvåa märker jag att det är böcker jag minns svagt, som jag egentligen inte gillade särskilt mycket, men som hade något bra i sig. Det som var bra vägde dock inte upp tillräckligt och detta är böcker jag nästan säkert skulle kunna rensa ut från mitt bibliotek om jag äger dem. Här är ett urplock ur titlarna:
Bland dessa böcker finns flera som jag hade högra förväntningar på, bland annat Liftarens guide till galaxen, Daisy Jones and The Six och Carry on. Jag tycker också att 1 eller 2 i betyg är lite sällsynt, antingen drar man sig för att ge så lågt betyg eller så har man gett upp boken. En tvåa är egentligen inte fy skam, eftersom det fanns något bra och oftast finns där saker som jag förstår att andra kan uppskatta. En bok med 2:a i betyg kan dessutom vara välskriven, men med en totalt ointressant story.
Nästa inlägg om böckernas betyg blir om 3:or, och det tror jag är min överlägset mest givna betyg. Mellanmjölken om man får kalla det så. Egentligen hatar jag treor eftersom de säger så lite. Treorna är de mest intetsägande och svåraste att recensera.
0 Kommentarer
Vad jag tänker om betyget 1 och vilka böcker som fått en etta i betyg
Det här med att lägga betyg för böcker är något som alltid är på tapeten bland bokälskare. Det är ganska svårt ibland och vissa menar att betygen säger på tok för lite om vad man egentligen tyckte. Jag har använt mig av betygsskalan 1-5 under hela bloggens levnadstid, så i sju år nu. Jag använder också Goodreads där jag lägger betyg och håller ordning på vilka böcker jag har läst. Jag började fundera på vad jag egentligen, i efterhand, tycker om böcker jag gett betyg 1 åt, och vilka böcker det kan tänkas vara? Jag har nästan glömt…men Goodreads hjälper mig!
De här några böckerna har fått en etta i betyg av mig:
Om jag har skrivit en recension på boken så kommer ni till den genom att trycka på bilderna. Då får ni underhållas av sågningar. 🙂
Betyget 1 är lite intressant på det sättet att det skulle kunna vara en oläst bok, alltså en bok man gett upp. För om betyget blir så lågt så har jag oftast kämpat mig igenom boken, även om jag inte gillade den. Det försöker jag att bli bättre på hela tiden – att våga ge upp böcker jag inte känner att ger mig något. Även om det ”bara” är 100 sidor kvar. 100 sidor är en enorm uppförsbacke om man inte gillar det man läser, medan 100 sidor av det man älskar går hur snabbt som helst, det vet vi alla. I praktiken skulle betyg 1 alltså ha betydligt fler böcker om jag inte gett upp mera. Ibland har jag tvingat mig att läsa ut av ren nyfikenhet eller i hopp om att något skulle bli bättre. De här böckerna minns jag också ganska dåligt, så det är också en motivering till att våga ge upp böcker; i efterhand stannar de oftast inte kvar. Men jag vet också att jag ibland har gett ett ganska hårt betyg, som i efterhand kanske sträckt sig upp mot en tvåa. Dock ska man alltid ge betyg på magkänsla tycker jag, och också våga rata!
Nästa betygsinlägg blir om betyget 2.
0 Kommentarer
Snowglitterbooks blir 7 år – tankar om åren som gått, läsningen och om bokbloggar
Den här månaden är det 7 år sedan jag startade bokbloggen, då på blogg.se. Det är häftigt att tänka tillbaka på hur allt började och hur annorlunda det var då. 7 år känns inte som en fasligt lång tid, men i den snabbt förändrande medievärlden är det. 2014 hade jag återigen hittat till läsningen efter en paus på närmare 10 år. Jag trevade mig fram, jag läste Harry Potter och någon lättsmält pocket från lokala matbutiken. Jag hade ingen aning om vad jag som vuxen ens gillade för böcker. En kväll när jag skulle beställa från Adlibris och behövde boktips snubblade jag in på en bokblogg, på Adlibris fanns ofta länkade recensioner. Jag minns inte exakt vilken blogg det var, men några av de första bloggarna jag kom i kontakt med var Nellons bokblogg (finns numera endast på instagram), Liza på Iregnet och Victoria på Vargnatts bokhylla. Det blev starten för min egen bokblogg!
Det känns häftigt att få se min bokresa genom min blogg. Alla halvhjärtade och mer genomtänkta recensioner. Mina första rec-ex. Hur min smak har ändrat genom åren – allt kan jag slå upp och gå tillbaka till. Genom mina gamla inlägg kan jag direkt slungas tillbaka till handlingen, eller känslan, i en bok som jag läst för länge sedan. Skulle jag inte skrivit inlägg i 7 års tid så skulle en dimension av läsningen vara försvunnen. Min blogg är min egen arena där jag själv får välja hur, när och vad jag skriver om. Jag har haft några pauser under åren men inga längre avbrott.
Idag är bokbloggarna allt färre och andra sociala medier har tagit över. När jag startade bloggen 2014 fanns det inte #bookstagram så som vi känner till det idag. De flesta hade instagram, men ingenting som hade renodlat med böcker att göra. Instagram var också väldigt annorlunda då. Inga storyn, inga jobbiga algoritmer som styrde flödet, inga annonser. Det var en väldigt ”lugn” app, om man säger så, jämfört med nu där det finns så mycket content att man kan känna sig matt. Jag tror många har glömt hur instagram har ändrat på 7 år. Jag är ändå tacksam för den fina gemenskapen som vi har på #bookstagram, men det är helt enkelt på ett helt annat sätt än när vi bara bloggade. Bloggarna är alltid mer personliga, recensionerna längre och bloggen är mer personlig. Bakgrund, tema, färger, font – ja allt spelar roll! Det går heller inte smidigt att hoppa omkring bakåt på instagram, det går inte att använda sökord. Även om formatet med instagram fungerar bra för att ha snabb kontakt och dela bilder så är det ganska klumpigt. Dessutom äger du inte det material du laddar upp och det är svårt att extrahera detta därifrån. Jag hoppas att alla åtminstone har det i tankarna. Ett företag kan när som helst stänga ner sin app och de kan göra vilka förändringar som helst på den. Min blogg är alltid min.
Jag har några starka läsminnen från när jag inledde min läsresa 2014 (utan att lunta), och det är Gone girl av Gillian Flynn, Agatha Christie (jag började samla då) och genren Young adult. För 7 år sen var jag i målgruppen för YA och dystopier för unga vuxna var som en helt ny värld som öppnade sig. Jag spenderade hela nyårsdagen 2015 med näsan i Veronica Roths Divergent. Marie Lus trilogi om June och Day i Legend, Prodigy och Champion var något av det bästa jag läst. De var två av de första rec-exen jag fick och jag var tårögd när jag öppnade paketet. Om jag skulle tycka lika mycket om böckerna nu – det vet jag inte. Det spelar heller ingen roll eftersom läsning är det som sker i nuet, i stunden.
Jag var ganska insatt i Harper Collins YA-produktion som är verksam under namnet Epic Reads. De gjorde jättekul Book nerd problems-videon och jag älskade Margot Wood som höll i trådarna där. Hon har förresten nyligen debuterat med en YA-bok som heter Fresh.
Det här blev lite längre än jag tänkt, men det finns mycket att reflektera över på 7 år. Jag älskar fortfarande att läsa bokbloggar och det gläder mig att jag fortfarande har kontakt med härliga personer som jag lärde känna när jag hoppade in i den här världen. Utan bokbloggar och #bookstagram skulle jag inte läst de böcker jag läst! Jag kan med handen på hjärtat erkänna att 90% av det jag läser kommer från vår fina gemenskap. Det betyder inte att jag läser allt som varenda kotte säger att ”är så bra, det måste du läsa!”, utan att jag ser böcker som jag annars inte skulle få syn på. Sedan tar jag reda på om handlingen verkar intressant och därefter gör jag beslutet att läsa. Mitt nyfunna intresse för klassiker har påverkats av andra och hur roligt det är att kunna dela läsupplevelser. Läsningen är mer spännande när man ingår i någon form av gemenskap, mycket av att vara människa handlar om att dela sina upplevelser, tankar och funderingar. Det är dessutom inte bara innehållet i böckerna som gör oss boknördar; böcker som artefakt är intressant. Att samla, köpa, låna, dofta och titta på, det finns så mycket mer än bara berättelsen. Om vi bara brydde oss om berättelsen kunde vi lika gärna endast hålla oss till e-böcker och inte ha en enda bok i hemmet. För mig är den tryckta boken viktig för min läsning och böcker som hobby.
Ha en fin höst allihopa! Tack för att ni hänger kvar på bloggarna och läser – vem vet om detta någon gång igen blir den populäraste formen av bok-gemenskap.
En kommentar
Magisk realism – vad är det?
Termen magisk realism kan ibland dyka upp som en förklaring om en bok. Vad betyder det? Eftersom jag själv visste på tok för lite om detta bestämde jag mig för att sammanfatta lite information i ett blogginlägg. Sist kommer också lite boktips för den som vill utforska magisk realism!
Magisk realism som term började användas så tidigt som 1925 av en tysk konstkritiker vid namn Franz Roh. Då menade han att den konst som avviker från den strikta realismen; konst som idealiserade det verkliga med vackra kroppar, utsökta landskap och starka känslor. Magisk realism tog fart i 1940-talets latinamerikan och Karibien och på 1950-talet blev det så att säga ”mainstream” bland författare så som Jose Martí och Ruben Darío. Även om magisk realism är starkt förknippat med Latinamerika så hade exempelvis Franz Kafkas Förvandlingen från så tidigt som 1915 klassats som magisk realism om termen varit vanligare då.
En av de kändaste författare inom magisk realism är nobelprisvinnaren i litteratur 1982 Gabriel García Marquez som skrev boken Hundra år av ensamhet. I boken kan man läsa om författarens åsikter och tankar kring ämnen som politik och fattigdom; magisk realism ansågs inte handla om de rika och välställda i samhället. Gabriel García Marquez har sagt att ”Surrealism comes from the reality of Latin America.”
Magisk realism har vissa typiska karaktärsdrag: berättelsen ska utspela sig i en realistisk miljö men innehålla magiska element. I magisk realism ska gränserna mellan fiktion och verklighet vara suddiga. Några exempel på detta kan vara att en död karaktär lever, telepati eller att tidslinjen på något sätt avviker från det vi anser vara verkligt.
Det är inte samma sak som fantasy, även om det låter ganska snarlikt när man beskriver det. Berättelser med magisk realism struntar i att berätta hur ”magin” fungerar, det som händer ska ses som helt vanliga, vardagliga, inslag och behöver därför inte förklaras.
Så vilka verk förknippas med magisk realism? Här får ni några tips!
Kanske ni till och med har läst magisk realism utan att veta att det var det? Man behöver inte alltid en term för allt här i världen, tycker jag. Själv har jag inte haft några riktigt starka läsupplevelser av magisk realism, tvärtom har jag ibland svårt för det. Men jag har inte gett upp ännu, Murakami står högt på min att läsa-lista.
0 Kommentarer