Niceville – Kathryn Stockett
Titel: Niceville
Författare: Kathryn Stockett
ISBN: 9789170018718
Sidantal: 471
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2011
Handling: ”När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.
Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.
Tillsammans med en annan svart hemhjälp – den egensinniga och smarta Minny – bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid..”.
Den här har jag tänkt läsa i flera år, det har även kommit en film baserat på boken som gjorde stor succé år 2011. Nu efter att ha läst boken ser jag gärna filmen.
Jag anade att Niceville skulle få en full femma i betyg av mig, och alla mina förväntningar uppfylldes. För det första älskar jag tidsperioden, tidigt 60-tal. Vi får läsa om tre olika kvinnor i olika kapitel, Aibileen som är färgad och hembiträde, Minny, som också är hembiträde och färgad samt den unga, vita, Miss Skeeter. Författaren berättar deras historier på ett sätt som gör att man känner sig som en liten fluga på väggen. Det är obekvämt, det är gastkramande och det är underhållande. Det fångar stämningen i Jackson, Mississippi, under en tid som inte känns alldeles för långt bort.
Hur ska man annat förklara det än att författarens språk bara flyger fram. Jag märker att jag aldrig stannar upp och irriterar mig på någon knyckig händelseutveckling eller torftiga dialoger. Det är lekande lätt text med svåra ämnen. Äsch, jag får ge upp att försöka förklara, jag ska hålla mig kort: Jag älskar den här boken!
Betyg:
0 Kommentarer
Bikupan – Sarah Crossan
Titel: Bikupan
Författare: Sarah Crossan
ISBN: 9789188979209
Sidantal: 271
Förlag: Sekwa
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2020
Handling: ”Ana och Connor är båda gifta men har träffats i smyg under flera år. Hotellrum, helgresor, snabbt raderade sms, våldsam passion blandat med känslan av svek. Men sedan händer det otänkbara, Connor dör i en olycka och Ana står ensam kvar med hemligheten och minnena av deras uppslukande kärleksaffär. I sin förtvivlan ser hon inget annat val än att närma sig den enda andra människan i världen som delar hennes förlust: Connors fru Rebecca.
I Bikupan befinner vi oss mitt i skärningspunkten mellan två äktenskap. Det är en intim berättelse, skriven på Sarah Crossans oefterhärmliga fria vers, som bit för bit blottar en rå kärna av kärlek, sorg och besatthet. En unik läsupplevelse som går rakt in i hjärtat.”
Var ska man ens börja med den här boken? Det som gör att den sticker ut från mängden av böcker med tema otrohet är hur den är skriven, nämligen på vers. Det är en härlig blandning av prosa och poesi som gör att texten blir flytande lätt, men den har också sina utmaningar. Jag hade ibland svårt att hänga med i texten, men när jag blev vanare med formatet gick det hur bra som helst.
Jag tycker om berättelser som ger olika infallsvinklar på kontroversiella temat – som i detta fallet otrohet. Jag både tycker synd om Ana samtidigt som jag tycker hon gör fel. Författaren gör ett fantastiskt jobb att få mig som läsare engagerad i hennes affär med Connor, både medan den pågår och efter olyckan. Det skildras inte in himlastormande het affär, snarare en mardröm. Anas psyke bara tärs på allt mer, och att Connor tragiskt dör gör allt nästan outhärdligt. Att Ana sedan närmar sig Connors fru Rebecca känns på något sätt fel men samtidigt förståeligt. Det just sådana här dilemman som gör boken så läsvärd. Jag levde mig totalt in i dessa karaktärers öde och berättelsen kändes på något vis så fräsch.
Den här boken går att läsa ut i en enda sittning om man så vill, så pass luftig är texten. Den är gripande utan att vara för tung. Läs den!
Betyg:
0 Kommentarer
Populärmusik från Vittula – Mikael Niemi
Titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
ISBN: 9789172970007
Sidantal: 210
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2002 (original 2000)
Handling: ”Matti och hans tystlåtna kompis Niila växer upp i det barnrika kvarter i Pajalas utkant som i folkmun kallas Vittulajänkkä, förkortat Vittula. I översättning blir det Fittmyren, så kallat ”som ett slags rå hyllning till den kvinnliga fruktsamheten”. Det är sexti- och sjuttital, vägarna asfalteras, småjordbruken läggs ned, rockmusiken gör sin entré. De äldre generationerna bjuder dock hårt motstånd mot nymodigheterna, arvet från trettitalets magerår och från laestadianismen sitter djupt rotat. Men Mikael och hans kompisar drömmer om ett annat liv, det som kan anas bortom Tornedalens horisont.”
Den här boken vann Augustpriset år 2000. Jag har ofta gillat vinnarna av det priset och jag tycker alla läste den här boken på tidigt 00-tal. Den fanns även i skolorna att välja på till modersmålstimmarna. Omslaget är skrikigt gult och lätt att komma ihåg. Som yngre intresserade den här typen av berättelser inte mig alls, men efter den underbara Underdog (2001) av Torbjörn Flygt så tänkte jag att uppväxtsskildringar kanske ändå är något för mig.
Närmare in på handlingen behöver man inte gå in på än att läsa baksidetexten. Det jag gillade med boken var den karga stämningen i den lilla byn i Norrland och allt om den finsk-svenska kulturen. Det fanns en slags ironisk och lite mörk humor som gjorde berättelserna roliga. Jag skriver berättelser i plural eftersom varje kapitel (enligt mig) var en ny berättelse. Det fanns en liten, liten, röd tråd, men jag vet inte om jag gillar att kapitlen var så separata.
Vissa gillar böcker som är råa och smutsiga. Precis som den här boken är. Fattigt och ganska eländigt. Det var ganska tungt. Ibland blev kapitlen på tok för långdragna om små incidenter som kanske var intressanta om man berättat dem på ett kafferep. Den handlade inte om några storslagna händelser, det fanns inget stort driv eller en stor plot i berättelsen. Det behöver det inte alltid finnas för att man ska tycka att en bok är bra. Mest kändes det som att glutta in i Mikael Niemis dagbok där han bara justerat folks namn lite. Jag vet inte om det var fallet, men med den äkthet han beskrev Vittula och dess invånare var mycket trovärdigt.
Jag tycker att stämningen i boken var en stark fyra, medan handlingen var en tvåa. Därav blir betyget en svajig trea.
Betyg:
0 Kommentarer
En vacker dag – Tomas Bannerhed
Titel: En vacker dag
Författare: Tomas Bannerhed
ISBN: 9789127170988
Sidantal: 200
Förlag: Weyler förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”I sin nya bok skildrar Tomas Bannerhed en vanlig dag i vårsprickningen, från taltrastens första strofer i ottan till morkullans skugglika flykt i skymningen. På sin vandring runt den Mälarö han gjort till sin plats på jorden finner han en myriad av fåglar, växter och människoöden, en naturens mångfald som finns närmare än de flesta stadsbor anar.
En vacker dag knyter an till den litterära tradition som odlades av naturprosans mästare under 1900-talets mitt, men tillför den särskilda bannerhedska skärpa som gjort författaren till en framstående naturskildrare av idag. Boken är genomillustrerad av konstnären Mattias Bäcklin, uppmärksammad för sina skildringar av svenskt naturliv..”
Det är första gången jag läser naturprosa, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag blev glatt överraskad, även om jag kom på mig själv att kunna alldeles lite om våra fågelarter i norden.
Från den tidiga morgonen till sena kvällen betraktar och beskriver Tomas Bannerhed naturen en vårdag. Det är väldigt avkopplande att läsa, och jag gillar att kapitlen är uppdelade enligt klockslag. Det gör att man som läsare känner sig extra närvarande i texten.
Jag tycker det här känns som en annan typ av läsning. Speciellt om man är van med en handlingsdriven intrig och läser för att ryckas med i ett högt tempo. Den här fungerade mera som en avslappningsbok för mig. Underbara illustrationer, fina fågelbeskrivningar och en hyllning till naturen.
Ibland var den snudd för personlig, det hänvisades till platser och ställen jag inte kände till. Det gjorde vissa delar av texten svår att ta till sig på de styckena, samtidigt som det var lite kul; nästan som att läsa en annan människas dagbok.
En bok att läsa om våren!
Tack till Weyler förlag för recensionsexemplaret!
Betyg:
0 Kommentarer
Samtal från en ängel – Guillaume Musso
Titel: Samtal från en ängel
Författare: Guillaume Musso
ISBN: 9789188901224
Sidantal: 441
Förlag: Bokförlaget Nona
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2020
Handling: ”På ett flygplatscafé på JFK i New York krockar Madeline och Jonathan så att de tappar allt de har i händerna. Ilskna och frustrerade plockar de upp sina saker från golvet och i förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra. Hon är blomsterhandlare i Paris, och han restaurangägare i San Francisco.
Innan de har bestämt hur de ska byta tillbaka telefonerna kan de inte motstå frestelsen att tjuvkika in i varandras digitala liv. Var för sig börjar de undersöka innehållet på den andres telefon och sakta blir de alltmer besatta av varandra, vilket leder till en oväntad upptäckt: Deras öden är sammanlänkade av en hemlighet de bägge trodde var begravd för evigt…”
Den första boken av de nominerade för Årets Bok 2021 läst. Jag hade egentligen inga planer att läsa den här till en början, men den fångade mitt intresse när jag läste om handlingen. Ett telefonbyte som resulterar i en spännande thriller, det lät helt i min smak.
Tyvärr var detta ingen bok för mig. Språket flyter på bra, det finns ett driv i handlingen och trots att den kändes ganska tjock så var den lättläst. Jag tror det finns en publik för den här boken där ute! Kan man säga ”det är inte du, det är jag” i det här fallet…jag är alltid kritisk till sannolikheten i thrillers och deckare och det blev inget undantag den här gången heller.
Madeline och Jonathan krockar med varandra på flygplatsens café och får av misstag varandras telefoner. Det är osannolikt att detta sker eftersom de flesta, redan 2011 då berättelsen utspelar sig, kollar klockan på sin telefon. Dock hade ganska många en iPhone som första smarttelefon, och i början hade alla inte telefonskal. Så ja, om deras telefoner hade standardbakgrund och inget telefonskal, då kanske jag köper att de kunde ha tagit fel telefon och inte märkt det förrän de landar på sina respektive flygplatser.
Motvilligt går jag alltså med på själva ploten och hoppas att det nu ska bli bättre. Det blir det inte. Jonathan och Madeline som personer är ganska ointressanta och Jonathan verkar rent ut sagt som en skitstövel baserat på hur ointresserad han verkar av sin son. Madeline känns som en bitter surpuppa. Dessutom känns det av att författaren försöker sig på ett ”kärlek börjar med bråk”-scenario. Jonathan och Madeline kommer helt enkelt inte överens. Varför? Det är fullständigt oklart. De grälar och är sarkastiska jämt utan att jag förstår orsaken. Suck.
Författaren använder sig av tråkiga kvinnostereotyper som borde vara begravda för länge sedan. Exempel: kvinna tar av sig en motorcykelhjälm efter en kollision med en bil, hon slänger lite med håret. Bilföraren, en man, blir omedelbart förförd. Här fokuserar författaren på att kvinnan är så attraktiv, att en olycka inte ens hindrar den totala förförelsen. Ett annat exempel är att Madeline vill tänka på vikten och tar ett äpple istället för en smörgås eller bulle på flygplatsens café. Alltså kan vi bara sluta med sånt? Ät en jävla bulle.
Handlingen därefter går mest utför och blir mer och mer osannolik, bara för att leda storyn dit författaren vill. Idéer som låter vattentäta till en början, men när man tänker till så…nej. För många konstiga sammanträffanden.
Bokens språk och handling gör det lätt att komma in i storyn. Men jag ville helst att den skulle ta slut och det blev rent ut sagt nästan pinsamt.
Betyg:
En kommentar
De mindre döda – Denise Mina
Titel: De mindre döda
Originalets titel: The Less Dead
Författare: Denise Mina
ISBN: 9789178938025
Sidantal: 288
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Margo Dunlop befinner sig vid ett vägskäl. Hennes adoptivmamma har precis dött och Margos sorg gör henne närmast paralyserad. Hon är dessutom nybliven singel, i hemlighet gravid och orolig över sin bästa väns destruktiva relation.
I ett försök att rycka upp sig åker hon iväg för att försöka leta upp sin biologiska mamma. I stället hittar hon Nikki, sin mammas syster. Nikki är inte vad Margo förväntat sig. Hon har också ett upprörande besked: Margos mamma är död. Och än värre: hon hittades mördad för ett antal år sedan, mördaren är fortfarande på fri fot – och skickar hotfulla brev till Nikki…
Margo är förfärad och kluven. Ska hon hålla sig borta – eller ska hon försöka skipa rättvisa? Men så får även Margo ett brev. Någon har väntat och betraktat. Någon som i Margo ser hennes mammas exakta spegelbild…”
Jag blev väldigt glad över detta spontanutskick och satte genast igång att läsa. Jag har faktiskt en bok av Denise Mina i hyllan (Getingsommar), och den har stått där i många år. Återstår att se om den blir läst.
Jag kastas rätt in i Margos livsöde som adopterad. Hennes mamma är död, närmare besätmt mördad, berättar Margos moster Nikki på ett möte på adoptivbyrån. Margo får kort därefter hotbrev – av till synes samma person som sänt hotbrev till Niki i åratal. Margo vet inte vad hon ska tro och vem hon kan lita på.
Om vi börjar med problemen. Margo som huvudkaraktär förblir en aning otydlig för mig. En bra deckare, speciellt där man följer en huvudkaraktär, ska ha en mycket tydlig karaktär. Mycket i Margos liv och hennes relationer känns påhittade. Omöjliga, märkliga. Författaren lyckas helt enkelt inte att övertyga mig om varför jag ska bry mig om dessa karaktärer och deras livsöden.
Däremot tycker jag om att många ämnen som annars inte diskuteras så mycket i deckare lyfts fram. Författarens åsikter om kvinnofrågor och om prositutuerade och andra utsatta kvinnogrupper märks. Denise Mina vägrar göra kvinnorna till enbart offer, vilket jag tyckte var en fräsch synvinkel jag inte allt för ofta stött på i genren.
Tyvärr kunde jag inte hålla mitt engagemang och intresse uppe för varken karaktärerna eller ploten. Texten är dock drivande och lättläst, de som fastnar för berättelsen i sig kommer inte ha problem att läsa ut boken. Vi har alla olika lässmak, jag gillar inte ”onödigt” råa detaljer om morden. Jag gillar inte heller att vara i mördarens huvud, vilket vi fick vara korta stunder under bokens gång. Just de kapitlen känns otroligt fake: de tänker alltid något rått och grymt, vilket gör att de känns karikerade. Jag minns att detta var en av orsakerna till att jag inte gillade Stephen Kings Mr. Mercedes till exempel. Hur en mördare tänker och känner vill jag se från en utomstående synvinkel.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Betyg:
2 Kommentarer
Woodstock – Björn Wickenberg (tidigare Carlsson)
Titel: Woodstock
Författare: Björn Wickenberg (tidigare Björn Carlsson)
ISBN: 91-975653-4-2
Sidantal: 43
Förlag: Trombone
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2005
Handling: ”Som till soundtrack av Bob Dylan och Van Morrison bjuds läsaren på en resa in i ett poesilandskap som är både brusande dramatiskt och stilla stjärnklart.
Björn Wickenbergs debutdiktning är den första delen i en trilogi. Samlingen är direkt och visuell och ofta rör sig Wickenberg i småländska skogsmiljöer. Han blickar tillbaka, resonerar kring visionernas förlängning och reflekterar över insikterna i livet som ständigt förändras. Kanske är Woodstock bara en skogstrakt bland andra och kanske är livet under solen bara en dröm.”
Jag har länge velat läsa riktigt bra lyrik. Jag stötte på den här diktsamlingen av en slump och tyckt den verkade intressant. Jag är tacksam för att jag hade möjlighet att få den som rec-ex!
Poesi är personligt. Det kan till och med vara helt beroende av tid, plats, sinnesstämning och många andra faktorer, när man gör sin bedömning: var detta bra eller dåligt? Tilltalade det här mig?
På någon nivå ska det gå att ta till sig. För mig fungerar det inte om det är för högt svävande, jag behöver några fasta detaljer för att kunna visualisera. Sedan kräver läsning av poesi en viss rytm, att våga läsa långsamt och inte överanalysera varje ord. Läs, bara läs. Se vart tankarna för dig.
Björn Wickenbergs diktsamling var precis i min smak. Det vilar en viss nostalgi över texterna som jag gillar. Andra teman är naturen och förändringar. Det får mig att tänka på platsers betydelse, så som Woodstock. Om du någonsin besökt en plats där det någon gång hänt något dramatiskt, vackert, hemskt eller stort så kan bara tanken att befinna sig där vara svindlande. Å andra sidan är en plats bara en plats. Just de här filosofierna är något som syns i Wickenbergs poesi.
Något av de bästa jag läst inom genren, betyget blir älskar!
Tack till Trombone för recensionsexemplaret!
Betyg:
0 Kommentarer
Eufori: en roman om Sylvia Plath – Elin Cullhed
Titel: Eufori: en roman om Sylvia Plath
Författare: Elin Cullhed
ISBN: 9789146237303
Sidantal: 294
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: E-bok
Utgiven: 2021
Handling: ”Eufori är en fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet. I en rasande, böljande, bångstyrig text möter vi Plath: förtvivlad, uppspelt, svartsjuk, grandios. Här ryms kärleken till barnen, längtan efter att få skriva och frustrationen över maken Ted Hughes ovilja att dela ansvaret. Hennes författarskap får alltid stå tillbaka för hans, men hennes inre monolog visar en konstnär av ovanlig kaliber..”
Jag vet inte om man kan säga att en bok har fel läsare men jag kände mig en aning som fel person att läsa boken. Böcker är till för alla, men nu är jag fullständigt obekant med Sylvia Plath, förutom att ha läst Glaskupan. I början av berättelsen störde det här inte alls. Jag glömde att det var just Plath berättelsen handlade om. En av orsakerna till att jag bävat att läsa Eufori (och Rodham av Curtis Sittenfield också för den delen) är att jag har svårt med verkliga personer i fiktiva berättelser. Om jag är påläst om personen så stör jag mig på den fiktiva berättelsen. Om jag inte känner till personen så glömmer jag att det ens är en verklig person som den fiktiva handlingen innefattar. Då återstår frågan; för vem är berättelsen intressant?
Jag tror starkt på att de som känner till mycket om Sylvia Plath, kanske till och med är ett stort fan, får lite extra underhållning i berättelsen. Då känner man som läsare till vissa tidslinjer och händelser som gör att en slags underhållningsfaktor skapas. Som en extra, lite kul, dimension till allt annat man redan visste om personen. Men, jag kan ha fel. Det kan också vara besvärligt att läsa ”hittepå” om en person som man vet väldigt mycket om.
Jag skulle ha uppskattat boken precis lika mycket om den handlade om en helt fiktiv karaktär. Det som lyfter boken är författarinnan Elin Cullhed. Vilket språk! Första halvan av boken känner jag mig nästan lite golvad; wow, en fempoängare i sikte. Jag sparar massor av citat. Det känns stundvis som om Cullhed sprutar fram berättelsen med kraft; en bok hon så länge velat skriva och om en person hon brinner för, och kan så mycket om att hela hon vill sätta sig in i personens huvud. Det tycker jag man inte ser allt för ofta, en stark passion som syns i berättelsen.
Det som gör att jag faller ur kälken i senare delarna av boken är, vad jag tror, Cullheds beskrivningar av Plaths psyke som fallerar allt mer. Det blir rörigt i Plaths huvud, allting hoppar hit och dit och texten flyter inte på. Ibland hänger jag inte med i svängarna och får hoppa en sida tillbaka, så fort går det. Vem var det här nu igen, och var är de nu… Jag tycker inte alls om att bli osäker på vart berättelsen för mig och vad jag nu ska förväntas förstå. Många hävdar att Plaths sista år i livet är överdokumenterat, kanske man här försökte undvika att berätta saker som ”alla” redan vet. Problemet är att jag ingenting visste.
Plaths känslor kring moderskapet var rörande och igenkännande. Äktenskapet med Ted är frustrerande och äkta. Det är både tungt och vackert att läsa boken. Skulle man i senare halvan av boken knutit ihop det lite redigare, även om bipolaritet och depressivitet ska skildras trovärdigt, så hade jag definitivt kunnat totalälska boken.
Betyget blir 3,5. Jag beundrar Cullheds gudomligt vackra beskrivningar av tankar och känslor, och för passionen av Sylvia Plath. Men vill man veta mera om Plath kanske det här inte är rätt väg att gå. Underhållande relationsroman med psykisk ohälsa, författarskap och kvinnoroller som tema.
Betyg:
0 Kommentarer
Doktor Glas – Hjalmar Söderberg
Titel: Doktor Glas
Författare: Hjalmar Söderberg
ISBN: 9789186745271
Sidantal: 156
Förlag: Repris
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1905)
Handling: ”Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius och hans unga skyddslösa hustru och känner att han håller på att dras in i ett triangeldrama. Helga vänder sig till doktor Glas för att få hjälp och alltmer aktivt förbereder han lösningen. Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?”
Doktor Glas blev månadens klassiker för april 2021. Jag hade verkligen inga förväntningar på boken när jag började läsa. Egentligen visste jag knappt vad den handlade om. De första sidorna börjar lite sömnigt, jag tänkte att det kanske blir en riktigt ”gubbig” bok med mycket Stockholmsskildringar kring sekelskiftet. Men det dröjer inte länge förrän jag läser och läser utan att tappa farten.
Jag har läst ganska många dåliga recensioner på den här. Vilket ofta brukar hända med klassiker. Vissa händelser och dialoger är daterade och känns t.o.m. provocerande när man läser dem över hundra år efter att de är skrivna. Jag är förlåtande, jag anser att tiderna var annorlunda och jag väljer att bara låta vissa saker passera. Doktor Glas som person är, enligt min tolkning, ganska sober och modern i sitt tänkande jämfört med andra män på sin tid. Det är just han som person som gör berättelsen så intressant.
Man kunde säga att Doktor Glas är asexuell, men jag vet inte om det riktigt stämmer, så mycket får vi kanske inte veta om honom. Han är i vilket fall som helst lite av ett original, han är inte den tidstypiske mannen. Boken är skriven i dagboksform, där vi får läsa hans tankar och funderingar. En patient ber honom om hjälp, pastorfrun Helga Gregorius. Av någon anledning blir Doktor Glas väldigt beskyddande över Helga. Det som Helga ber honom är inte lätta frågor att ta ställning till. Etik, moral och värderingar sätts i gungning hos Glas. På något sätt är han så ensam, men ändå inte. Det vi får glimta av hans bakgrund, som yngre, gör mig nästan tårögd.
Hur hela upplösningen sedan ska ordna sig är otroligt spännande. Vad kommer doktor Glas att göra och hur resonerar han? Jag formligen svettades jag läste ut boken. Hjalmar Söderbergs språk är underbart. Stundvis poetiskt om sommarkvällar och månsken (inte olikt många andra författare från tidigt 1900-tal) och jag kommer på mig själv att tänka på berättelsen ofta efter att jag läst ut boken. Det som Doktor Glas filosoferade på, alla etikfrågor t.ex, är aktuella ännu idag. Berättelsen har åldrats väl, även om just vissa sätt att tänka i samhället överlag inte är samma idag.
Stämningen, språket och intrigen – en fullpott till klassiker.
Betyg:
0 Kommentarer
Det ondas väsen – Louise Penny
Titel: Det ondas väsen
Originalets titel: The Nature of The Beast
Serie: Armand Gamache #11
Författare: Louise Penny
ISBN: 9789178938209
Sidantal: 448
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Knappt en dag passerar utan att nioårige Laurent Lepage ropar varg. Beväpnad med käpp och kottar gör han allt som står i hans makt för att freda den lilla byn Three Pines mot yttre hot, allt från rymdinvasioner och bevingade monster till vandrande träd och dinosaurier. Hans berättelser är så osannolika att ingen tror honom, inklusive paret Armand och Reine-Marie Gamache. Men när pojken försvinner tvingas byborna överväga om någon av hans egendomliga historier trots allt kan ha varit sann.
Och så börjar ett frenetiskt sökande efter pojken och sanningen. Det man upptäcker djupt inne i skogen startar en kedja av händelser som leder till mord, till ett gammalt brott, ett gammalt svek och ända fram till poeten Ruth Zardos ytterdörr. Och nu är det nu, skriver poeten. Och det mörka är här.
Armand Gamache – tidigare chef på mordroteln i Québec – tvingas inse att han genom att inte tro pojken själv har spelat en fasansfull roll i det som nu är på väg att hända…”
Efter att ha läst elva böcker i serien är jag väldigt investerad i kommissarie Armand Gamache och den lilla byn Three Pines. Så pass investerad att jag väljer att strunta i några detaljer som stack till i ögat (som att Three pines inte år 2015 ännu syns på en karta eller GPS trots att det bor folk där och finns flera affärer) och istället fokuserar jag på det jag vill ha ut av den här serien, bok efter bok = en riktig mysrysare. Mordgåta i klassisk pusseldeckaranda. Blev det så den här gången?
En bokserie som har gått en lång väg, och ännu går, utvecklas med tiden. Det kan både vara positivt och negativt. Jag tycker inte en serie ska vara likadan hela tiden, med samma typ av mordgåtor och samma intriger. Karaktärer utvecklas också, därför ska böckerna göra det. I Det ondas väsen blev jag ändå en aning förvånad. Var är pusseldeckaren med den ”mysiga” mordgåtan? Istället står jag mitt inne i en thriller som inte känns lik det jag läst tidigare. Karaktärerna är lika trovärdiga och välskrivna, och vi är i Three Pines. Men resten blev kanske lite av en chock för mig.
Louise Penny gillar att göra det invecklat med intelligenta citat och historiska noteringar i morden, det gör henne till en högklassig författare. Hon kan sin sak och böckerna är välskrivna. Jag fullkomligt älskar att mordgåtorna alltid är mer komplicerade än ”vem gjorde det”. Till och med så har jag lärt mig en hel del om Kanada.
Utan att avslöja något vidare om bokens handling så blev avsaknaden av croissanter och varma brasor stor för mig. Pennys beskrivningar av Three Pines och alla trevliga karaktärer som bor där gör att jag alltid vill läsa hennes böcker. Nu blev det dock alldeles för mycket fokus på ett upptrappat spion-drama med för mycket tekniska detaljer som tråkade ut mig. För mycket tekniskt och politiskt, för lite varm choklad och småprat med Three Pines invånare.
Seriens styrka ligger i Pennys författarskap och den idyll hon byggt upp genom Three Pines. Å ena sidan gillar jag att böckerna blir mörkare, å andra sidan vill jag inte att det ska gå för långt från kärnan där vi en gång börjat. Väldigt tudelat! Dock vidhåller jag att de är bra böcker och även om inte alla böcker i serien blir fulla femmor i betyg så är serien som helhet en mycket stark fyra. Mina favoriter i serien är Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Begrav dina döda, En ljusets lek och Hur ljuset tar sig in.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Tidigare läst av författaren:
Mörkt motiv
Nådastöt
Den grymmaste månaden
Ett förbud mot mord
Ett ohyggligt avslöjande
Begrav dina döda
En ljusets lek
Det vackra mysteriet
Hur ljuset tar sig in
Den långa vägen hem
Betyg:
En kommentar