Populärmusik från Vittula – Mikael Niemi

Titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
ISBN: 9789172970007
Sidantal: 210
Förlag:
Norstedts
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
2002 (original 2000)
Handling:
“Matti och hans tystlåtna kompis Niila växer upp i det barnrika kvarter i Pajalas utkant som i folkmun kallas Vittulajänkkä, förkortat Vittula. I översättning blir det Fittmyren, så kallat “som ett slags rå hyllning till den kvinnliga fruktsamheten”. Det är sexti- och sjuttital, vägarna asfalteras, småjordbruken läggs ned, rockmusiken gör sin entré. De äldre generationerna bjuder dock hårt motstånd mot nymodigheterna, arvet från trettitalets magerår och från laestadianismen sitter djupt rotat. Men Mikael och hans kompisar drömmer om ett annat liv, det som kan anas bortom Tornedalens horisont.”

Den här boken vann Augustpriset år 2000. Jag har ofta gillat vinnarna av det priset och jag tycker alla läste den här boken på tidigt 00-tal. Den fanns även i skolorna att välja på till modersmålstimmarna. Omslaget är skrikigt gult och lätt att komma ihåg. Som yngre intresserade den här typen av berättelser inte mig alls, men efter den underbara Underdog (2001) av Torbjörn Flygt så tänkte jag att uppväxtsskildringar kanske ändå är något för mig.

Närmare in på handlingen behöver man inte gå in på än att läsa baksidetexten. Det jag gillade med boken var den karga stämningen i den lilla byn i Norrland och allt om den finsk-svenska kulturen. Det fanns en slags ironisk och lite mörk humor som gjorde berättelserna roliga. Jag skriver berättelser i plural eftersom varje kapitel (enligt mig) var en ny berättelse. Det fanns en liten, liten, röd tråd, men jag vet inte om jag gillar att kapitlen var så separata.

Vissa gillar böcker som är råa och smutsiga. Precis som den här boken är. Fattigt och ganska eländigt. Det var ganska tungt. Ibland blev kapitlen på tok för långdragna om små incidenter som kanske var intressanta om man berättat dem på ett kafferep. Den handlade inte om några storslagna händelser, det fanns inget stort driv eller en stor plot i berättelsen. Det behöver det inte alltid finnas för att man ska tycka att en bok är bra. Mest kändes det som att glutta in i Mikael Niemis dagbok där han bara justerat folks namn lite. Jag vet inte om det var fallet, men med den äkthet han beskrev Vittula och dess invånare var mycket trovärdigt.

Jag tycker att stämningen i boken var en stark fyra, medan handlingen var en tvåa. Därav blir betyget en svajig trea.

Betyg:


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *