Sinnenas tid – Annie Ernaux
Titel: Sinnenas tid
Originalets titel: Passion simple
Författare: Annie Ernaux
ISBN: 9146163425
Sidantal: 74
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1993
Handling: ”En kvinna väntar på en man. Under ett år lämnar hon knappt sin lägenhet, lever bara för deras korta sinnliga möten, dikterade av honom. Allt som varit hennes liv – vänner, arbete, kulturella intressen, intellektuella utmaningar – har reducerats till passiv längtan. Är hon den klassiska kärleksslaven? Eller utnyttjar hon medvetet passionen för att komma livet närmare?
Sinnenas tid, som vid publiceringen i Frankrike väckte stort uppseende, är en djärv återspegling av en mogen kvinnas tankar och handlingar – en beskrivning av passionens väsen, bortom alla sociala och kulturella värderingar.”
Det här är min första bekantskap med Nobelpristagaren Annie Ernaux. Jag läste boken kvällen före Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, det var en rolig slump. Jag hade haft boken på min TBR redan ett-två år. För en gångsskull hade jag alltså hört talat om Nobelprisvinnaren, ofta brukar vinnarna vara för mig okända.
Jag blev positivt överraskad av den här lilla boken. Den är snudd på novell med sin korthet (74 sidor) men mycket välskriven. Ernaux beskriver hon själv, eller den fiktiva huvudpersonen, som en medelålderskvinna som lever ensam men har ett förhållande med en gift man. Det låter som något vi hört förut, men Ernaux lyckas förvandla berättelsen till något…större. Vanligtvis brukar författare skildra denna typ av berättelse på samma sätt: kvinnan som trånar efter en gift man, patetiskt. Mannen som är en skitstövel, klassiskt. Sedan ska vi tycka synd om kvinnan som slösar sin tid och energi på en gift skitstövel. ”Bara dumpa honom”, kanske någon läsare skulle sucka. Men den effekten ger inte Ernaux här. Hon övertygar mig att kvinnans beteende är fullt rationellt. Jag tror på kvinnan, jag hejar på henne. Jag förstår henne. Det är här Ernaux når till en helt annan nivå än vad andra författare lyckats med. Hon skriver något så rakt och ärligt att man inte kan annat än tro på det hon säger.
Hennes sätt att skriva är ”högt”. Med ”högt” menar jag att texten lyfter, den får mig ibland att tappa andan. Hon skriver natuligt, luftigt, lätt, som om hon aldrig gjort annat än berättat denna historia för läsaren. Det finns inte ett tvivel, ett dåligt eller svagt uttryck i det hon förmedlar. Texten kommer till mig med kraft och med ett vänligt, med bestämt, handtag.
Jag älskar hur hon skildrar kvinnans detaljerade planer, redogörelser, tankegångar och handlingar. Hon har ingen brådska i texten, men lyckas ändå få med allt hon vill säga. Kvinnan som sparar ett glas som mannen druckit ifrån, odiskat, bevarat. ”Galet” eller ”äckligt” kanske någon skulle påstå. Men är det inte ganska nära sanningen, att många sparar troféer för att komma det oåtkomliga närmare? Vare sig det är ett glas, en tröja eller vad som helst. Jag ser det som Ernaux sätt att visa: ”Titta på mig (kvinnan), jag gjorde detta, har du inte gjort något likndande? Vi är inte galna, det är de som utnyttjar oss som är galna.”
Jag sveps med i kvinnans känslor och tankar, jag lider med henne och hejar på henne. Jag vill att allt ska gå bra. Jag vill att mannen ska lämna henne ifred, låta henne få ro. Jag vet inte hur man leva sig in i 74 sidor så som jag gjorde när jag läste boken, det är där Ernaux lyfter, skiner och bländar.
Betyg:
0 Kommentarer
Hus av glas – Louise Penny
Titel: Hus av glas
Författare: Louise Penny
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache #13
ISBN: 978-91-8023-934-9
Sidantal: 432
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: När en mystisk figur dyker upp i Three Pines en kylig novemberdag blir Armand Gamache och samhällets övriga invånare först nyfikna, därefter ängsliga. Genom regn och rusk står den där, orörlig, och stirrar rakt framför sig.
Från det ögonblick gestalten kastar sin skugga över samhället misstänker Gamache – nu överintendent på mordroteln i Québec – mörka avsikter. Ändå gör han inget. För vad kan han göra? Han kan bara betrakta och vänta, och hoppas att hans växande rädsla inte ska besannas. Men så försvinner besökaren över en natt, ett lik upptäcks, och Gamache måste ta sig an fallet.
När rättegången inleds ett antal månader senare är det en het julidag i Montréal, och Gamache brottas fortfarande med den kedja av händelser som satts i rörelse den där bistra dagen i november. Inte bara den åtalade måste nu stå till svars – även Gamaches samvete väntar på sin dom.
Ännu en fantastisk bok i serien om Armand Gamache. Det är häftigt att jag nu i 10 års tid läst dessa böcker och att det fortsätter att komma ut nya. Kvaliteten blir inte sämre fast Louise Penny ger ut en bok om året. I Hus av glas följer vi Gamache under en rättegång, samtidigt som vi blickar bakåt, varför han vittnar i rätten.
En mystisk figur står på allmänningne i Three Pines, klädd i mantel och mask. Personen gör inget, bara stirrar. Men på vem och varför? Det är inte förbjudet att stå och titta framför sig. Någonting känns ändå galet och byns invånare blir allt mer obekväma med den förklädda personen. Ett lik upptäcks och den maskerade personen försvinner. Det är här som allt blir komplicerat.
Louise Penny verkar väldigt beläst, hon gör alltid mysterierna med en extra krydda, ofta historisk. Jag tror det är därför serien håller år efter år, det blir inte ”dammiga” mordmysterier man läst hundra gånger om i olika förpacking. Penny bidrar alltid med något nytt, någon vinkel man inte sett förut. Wow-faktorn helt enkelt.
Jag kunde inte lägga boken ifrån mig! Jag rekommenderar den varmt, men också att läsa de övriga böckerna i serien först. De är fristående men det blir inte samma sak att hoppa in mitt i.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Tidigare läst av författaren:
Mörkt motiv
Nådastöt
Den grymmaste månaden
Ett förbud mot mord
Ett ohyggligt avslöjande
Begrav dina döda
En ljusets lek
Det vackra mysteriet
Hur ljuset tar sig in
Den långa vägen hem
Det ondas väsen
Summan av alla synder
Betyg:
0 Kommentarer
Litterära priser – business och kulturellt kapital eller ett sätt för branschen att förbli relevant?
Såhär dagen efter att Nobelpriset i litteratur delats ut kommer samma frågor till mig som alltid efter en prisutdelning: är inte tiden före priset roligare än efter? Precis som med julafton. Det är roligt att gissa vad utkomsten ska bli och det hela kulminerar i en fest med ett pris. Dagen efter är man lite mätt på det hela men trycker ändå i sig chokladkonfekt.
Nobelpriset i litteratur är ganska långt jämförbart med att vinna en olympisk medalj i sport. Litteraturen kan ändå inte ”vinna” – litteraturen vinner bara läsarnas hjärtan eller inte. Ändå ska priser delas ut. Vi kan inte mäta hur bra en bok är med något mått, bara en jury kan avgöra vilken bok som borde vinna priser. Ska vi ens lita på en jury? Hur mycket påverkas juryn av deras egna upplevelser, politiska åsikter, manipulation av omvärlden och hypen av vissa böcker? Ingen kan vara riktigt säker på det. Det vi dock är säkra på är att Nobelpriset i litteratur anses vara det bästa och mest högt rankade litteraturpriset i världen. Genom priset riktas omvärldens blickar samtidigt till samma författare. Det är fint. Priserna skapar nämligen en slags samhörighet som vi människor alltid längtar efter. Att få ta del av något, tillsammans med andra som är lika intresserade. Ungefär som om ett fotbollsfan skulle gå på en fotbollsmatch med en god vän och heja på sitt lag. Efteråt diskuterar de matchen och lever sig in i den igen. Litteratur fungerar, konstigt nog, på liknande sätt.
För mig har Nobelpriset i litteratur alltid känts som ett väldigt elitistiskt pris, ofta med en författare man inte hört talas om innan (i år hade jag turen att läsa Annie Ernaux Sinnenas tid dagen före Nobelprisvinnaren utsågs). Jag är inte den som ställer mig i bibliotekskön för att låna Nobelprisvinnare, bara för att läsa något av just den författaren. Tvärtom ställer jag mig oftast skeptisk till hypen. Kanske bottnar det i att jag tycker att förlagsvärlden blivit allt mer kapitalistisk och fokuserad på författarna. Författarna ska hyllas och uppmärksammas, det är ett viktigt yrke. Men för mig är det ett yrke bland mängden – lokalvårdare, författare, fotograf, journalist eller pedagog. Jag drar mig från att gå med i det som gör författare till kändisar – för att uttrycka det enkelt. På Bokmässan i Göteborg blir fokus allt mer på författare än på böckerna. Litteraturälskare står i kö för att ta selfie med författaren, flödet på sociala medier svämmar över på bilder av scener där kända författare sitter och diskuterar. Vem som har lyssnat på vem, vem som har träffat vem…det börjar bli allt mer likt underhållningsbranschen. Är det dit vi vill gå? Det är förstås inte författarnas fel. Det är komplicerad häxbrygd skapad av samhällets vanor och krav, sociala medier och dagens marknadsföring och förlagens törst efter vinst. Genom att vi deltar i denna kändis-hets fortsätter vi att applicera underhållningsbranschens regler på litteraturvärldens: den som har det största namnet säljer bäst och gör mest pengar. De stora namnen kan också ge ut manus som skulle ratats om de skickats in av en okänd person (här kanske någon protesterar, men tröskeln är högre för en okänd person att bli utgiven, det vet alla). De stora namnen kan skriva en barnbok på en vecka och bli utgiven direkt. Ett stort namn garanterar försäljningen och därför ska alla författare försöka nå sin stjärnplats på författarhimlen. De ska marknadsföra sig väl och synas och höras på alla sätt de kan. Samhällets syn på författare är i förändring.
Nobelpriset i litteratur gör att förlaget som har rättigheter till författarens böcker får ett rejält uppsving i bokförsäljningen. Jag tycker om att författare premieras för sitt hårda arbete. Jag tycker samtidigt att det blir tråkigt när det handlar så mycket om pengar. Böckerna pryds med ”Nobelpriset i litteratur”-logon och ställs längst fram i bokhandlarna – här ska det säljas! Kom och köp VINNAREN! Vinnare måste betyda att det är bra! KÖP!. Det här är också lite farligt med tanke på förväntningar, böckerna ska hypeas upp till nivåer de kanske inte kommer till. Vi har alla väldigt olika boksmak. Ett litterärt pris betyder slutligen inte så mycket, det är bara ett (kanske nytt) författarnamn vi får upp ögonen för. Om sedan väljer att läsa eller inte beror mycket på hur vi i övrigt väljer vår läsning. Många lider av FOMO (Fear of missing out) och blir kallsvettiga vid tanken att gå miste om en litterär karamell eller att bli utanför den litterära diskussionen. Då blir läsningen mycket styrd av vilka böcker som säljer bra och som det diskuteras mycket om. Igen – samhörigheten.
Nobelpriset i litteratur är ändå riktigt litteraturpris. Jag säger ”riktigt” i brist på bättre synonym. Priset har nämligen en rätt så stor jury som alla är mycket insatta i litteratur, opartiska och som inte är anställda i bokbranschen, t.ex. på ett förlag eller hos någon bokhandel. Det kan man däremot inte säga om folkets pris ”Årets bok” som ordnas av Bonnierförlagen. Folket ska välja sin favoritbok bland 12 utvalda böcker från svenska förlag. Juryn kommer från Bonnierförlagen och i år fanns extra mycket böcker ur Bonnierförlagens egen utgivning nominerade till priset. Det hela maskeras genom att ”Årets bok” marknadsförs på alla Bonnierförlagens sociala mediekanaler och man glömmer bort hur många som förlag verkligen hör till Bonnierförlagen. Det verkar som om ”alla förlag” är delaktiga i priset även om det inte är riktigt så. Själv hade jag missat att flera förlag ingick i koncernen, så som Romanus & Selling och Historisk Media. Bonnierförlagen marknadsför dessutom ”Årets bok” på kanaler som inte är kopplade till bokförlagen utan till läsning och böcker, så som @selmastories och @alskarbocker på Instagram. Smart.
En som snappat upp idén med att ordna ett partiskt pris för att öka försäljningen är Adlibris. För något år sedan började de med ”Adlibris-priset” där de anställda nominerar böcker. Här går ändå min gräns för vad som får kallas pris. Det är en skamfläck för hela bokbranschen när Nordens största försäljare av böcker hittar på ett pris med en jury som består av anställda. De nominerade böckerna är självfallet sådana som de räknat ut att kommer att sälja bra (stora namn, ni vet). Varför skulle de vaska fram någon fantastisk bok från ett mindre förlag, de säljer ju inte lika bra. Vissa stora förlag har, tyvärr, gått med i denna fars och skriver ”Bok X är nominerad till Adlibrispriset!”. Varför skulle inte förlagen nappa på det här, det kan ju öka försäljningen. Genom att vi lägger till ordet ”pris” så blir människor genast intresserade.
Låter jag pessimistisk? Kanske. Men jag uppmanar alla att använda sitt bondförnuft – de flesta företag vill ändå göra vinst och sälja. Vi måste bli mera skeptiska och ifrågasättande. Ifrågasätt varför man kallar det ”Årets bok” men nominerar nästan enbart böcker från de egna förlagen? Det kunde likaväl hela Bonnierförlagets pris. Det skulle kännas mera rättvist och transparent. Bojkotta ”Adlibris-priset”: tala inte om det, dela ingenting om det och undvik att köpa de nominerade böckerna. Köp istället en bok du velat läsa länge, besök din lokala bokhandel och be dem köpa in boken om den inte finns på hyllan. Som pris åt dig själv kan du köpa lite choklad. Bravo!
0 Kommentarer
Läst i september 2022
Antal böcker sammanlagt: 8
Recensionsexemplar: 0
Månadens bästa: Harry Potter och Hemligheternas kammare av J.K. Rowling (omläsning)
Månadens finaste omslag: Den tatuerade mamman av Jacqueline Wilson
Kommentar: En trevlig samling denna månad. Jag hade sett framemot att läsa Me halusimme kaiken om 80-talets Finland, den var bra. Slakthus 5 blev jag besviken på. Jag läste en hel del ungdomsböcker, det känns bra att ibland prioritera den genren också.
0 Kommentarer
My Best Friend’s Exorcism – Grady Hendrix
Titel: My Best Friend’s Exorcism
Författare: Grady Hendrix
ISBN: 9781594749766
Sidantal: 332
Förlag: Qurik Books
Språk: Engelska
Format: Häftad
Utgiven: 2017
Handling: ”The year is 1988. High school sophomores Abby and Gretchen have been best friends since fourth grade. But after an evening of skinny-dipping goes disastrously wrong, Gretchen begins to act … different. She’s moody. She’s irritable. And bizarre incidents keep happening whenever she’s nearby.
Abby’s investigation leads her to some startling discoveries — and by the time their story reaches its terrifying conclusion, the fate of Abby and Gretchen will be determined by a single question: Is their friendship powerful enough to beat the devil?”
Grady Hendrix förlag gör ett fantastiskt jobb med marknadsföring och layout av Hendrix böcker. Jag har tidigare läst Bokea (eng: Horrostör) och tyckte bättre om den fysiska boken än själva berättelsen. My Best Friend’s Exorcism har ett förtjusande omslag, kanske något av det bästa jag sett när det kommer till horror-genren. Den ser ut precis som ut som en sliten VHS-kassett med ljuvliga färger. Jag köper sällan böcker enbart för ett snyggt omslag, men denna gång föll jag för frestelsen. Dessutom hade jag hört en hel del gott om boken.
Abby och Gretchen är bästa vänner. Nästan som systrar. Tills allt förändras en kväll när de simmar med några andra vänner. Gretchen försvinner i mörkret och när Abby hittar henne är Gretchen inte sig själv. Hon blir mer och mer grotesk – smutsig, illaluktande och motbjudande. Gretchen har någonting inom sig och Abby är besluten att hjälpa henne.
Visst finns här snygga paralleller till filmen The Exorcist. Stundvis även riktigt snygga 80-talsscener som Hendrix lyckas bygga upp. Men han skriver rörigt. Ibland tror jag mig ha missat någonting och får bläddra bakåt. Hans sätt att skildra kvinnlig vänskap är rent ut sagt pinsam, jag köper inte karaktärernas dialoger eller interaktioner alls. Om Hendrix vill skriva om unga flickor behöver han göra lite bättre studier i ämnet nästa gång.
Det blir en ganska äcklig berättelse som inte fångar mitt intresse. Det mesta är redan serverat i början: Gretchen som är besatt och Abbys försök att förstå vad som pågår. Jag bryr mig inte om karaktärerna eftersom Hendrix misslyckats med att få dem levande. Kanske han försöker efterapa känslan av en 80-talsfilm där ingenting behöver vara riktigt logiskt, men jag får inte grepp om karaktärerna. Det kastas in folk som inte har någon roll och det hela är helt enkelt bara ett hastverk med dialoger som inte flyter. Horror-elementen lyckas nästan inte alls, utom en indicent med binnikemaskar (yuk!).
Jag fick läsa på lite efteråt eftersom jag missat en del grejer. Det blir en balansgång att få saker förklarade för läsaren men inte skriva läsaren på näsan. Här flög det en hel del förbi, kanske medvetet, så att man själv får gissa hur alltihopa låg till. Jag vet inte vad denna bok ska ge mig och på vilket vis den ska underhålla mig. Tappningen är inte ny, berättelsens stomme är långt ifrån ny – vad ska jag som läsare hämta ur det här? Jag tror inte axelvaddarna eller Phil Collins kan rädda min läsupplevelse denna gång.
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer