Sinnenas tid – Annie Ernaux

Titel: Sinnenas tid
Originalets titel: Passion simple
Författare: Annie Ernaux
ISBN: 9146163425
Sidantal: 74
Förlag
: Wahlström & Widstrand
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1993
Handling:
En kvinna väntar på en man. Under ett år lämnar hon knappt sin lägenhet, lever bara för deras korta sinnliga möten, dikterade av honom. Allt som varit hennes liv – vänner, arbete, kulturella intressen, intellektuella utmaningar – har reducerats till passiv längtan. Är hon den klassiska kärleksslaven? Eller utnyttjar hon medvetet passionen för att komma livet närmare?

Sinnenas tid, som vid publiceringen i Frankrike väckte stort uppseende, är en djärv återspegling av en mogen kvinnas tankar och handlingar – en beskrivning av passionens väsen, bortom alla sociala och kulturella värderingar.”

Det här är min första bekantskap med Nobelpristagaren Annie Ernaux. Jag läste boken kvällen före Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, det var en rolig slump. Jag hade haft boken på min TBR redan ett-två år. För en gångsskull hade jag alltså hört talat om Nobelprisvinnaren, ofta brukar vinnarna vara för mig okända.

Jag blev positivt överraskad av den här lilla boken. Den är snudd på novell med sin korthet (74 sidor) men mycket välskriven. Ernaux beskriver hon själv, eller den fiktiva huvudpersonen, som en medelålderskvinna som lever ensam men har ett förhållande med en gift man. Det låter som något vi hört förut, men Ernaux lyckas förvandla berättelsen till något…större. Vanligtvis brukar författare skildra denna typ av berättelse på samma sätt: kvinnan som trånar efter en gift man, patetiskt. Mannen som är en skitstövel, klassiskt. Sedan ska vi tycka synd om kvinnan som slösar sin tid och energi på en gift skitstövel. ”Bara dumpa honom”, kanske någon läsare skulle sucka. Men den effekten ger inte Ernaux här. Hon övertygar mig att kvinnans beteende är fullt rationellt. Jag tror på kvinnan, jag hejar på henne. Jag förstår henne. Det är här Ernaux når till en helt annan nivå än vad andra författare lyckats med. Hon skriver något så rakt och ärligt att man inte kan annat än tro på det hon säger.

Hennes sätt att skriva är ”högt”. Med ”högt” menar jag att texten lyfter, den får mig ibland att tappa andan. Hon skriver natuligt, luftigt, lätt, som om hon aldrig gjort annat än berättat denna historia för läsaren. Det finns inte ett tvivel, ett dåligt eller svagt uttryck i det hon förmedlar. Texten kommer till mig med kraft och med ett vänligt, med bestämt, handtag.

Jag älskar hur hon skildrar kvinnans detaljerade planer, redogörelser, tankegångar och handlingar. Hon har ingen brådska i texten, men lyckas ändå få med allt hon vill säga. Kvinnan som sparar ett glas som mannen druckit ifrån, odiskat, bevarat. ”Galet” eller ”äckligt” kanske någon skulle påstå. Men är det inte ganska nära sanningen, att många sparar troféer för att komma det oåtkomliga närmare? Vare sig det är ett glas, en tröja eller vad som helst. Jag ser det som Ernaux sätt att visa: ”Titta på mig (kvinnan), jag gjorde detta, har du inte gjort något likndande? Vi är inte galna, det är de som utnyttjar oss som är galna.”

Jag sveps med i kvinnans känslor och tankar, jag lider med henne och hejar på henne. Jag vill att allt ska gå bra. Jag vill att mannen ska lämna henne ifred, låta henne få ro. Jag vet inte hur man leva sig in i 74 sidor så som jag gjorde när jag läste boken, det är där Ernaux lyfter, skiner och bländar.

Betyg:


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.