Tisdagstrion: De längsta böckerna jag läst
Idag hoppar jag på Tisdagstrion hus Ugglan & Boken! Veckans tema är ”de längsta böckerna jag läst”. Där fick jag dubbelkolla lite grann för att minnas hur långa vissa tegelstenar var. Här kommer de iaf:
Harry Potter och Fenixorden av J.K. Rowling, 1,085 sidor
Jag tror ganska många kan kryssa av den här från sina tegelstenslistor, den är visserligen relativt luftig i texten sina 1000+ sidor till trots. Jag läste den för 10 år sedan och minns den faktiskt inte riktigt så bra som jag skulle vilja.
Anna Karenina av Leo Tolstoj, 929 sidor
En av vår tids största klassiker, ibland uppdelad i två band, min version innehöll båda och jag läste hela boken som en helhet. Blandade känslor kring den, men visst hade den fantastiska kvaliteter.
22/11 1963 av Stephen King, 795 sidor
En av de bästa böcker jag någonsin läst. King är förstås en av de största författarnamnen, men för mig var det handlingen som funkade perfekt. Finns det något bättre än när rätt berättelse hittar rätt läsare? Jag tyckte den var så fantastisk att jag inte har vågat läsa om den.
17 Kommentarer
David Copperfield – Charles Dickens
Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1985 (original 1850)
Handling: “Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”
Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.
Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.
Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?
Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.
Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.
Betyg:
0 Kommentarer
Breven till nattens drottning – Inger Edelfeldt
Titel: Breven till nattens drottning
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120073186
Sidantal: 154
Förlag: Awe/Gebers
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1985
Handling: ”Georg Daniel Bratts Krönika” står det i gotiska bokstäver på den svarta anteckingsbok i vilken den sjuttonårige Georg skriver ned sina reflektioner om tillvaron, konsten och döden.
Länge har han använt sin tid mest till att skolka, måla stora dramatiska tavlor och på avstånd dyrka en flicka som han skriver noggrant formulernade brev till. När han inte lyckas förmå henne att sitta modell eller ens diskutera filosofi med honom bildar han Anakronistiska Föreningen. Dess tre medlemmar ägnar sig åt allt från väl planerade provokationer på tunnelbanan till gräl om livsfrågor i skolans cafeteria. De iscensätter också ett absurt historiskt spel som får ett något oväntat slut. Georgs brev och anteckningar är melodramatiska, egocentriska, småaktiga och storvulna om vartannat. Men under fraserna finns ett verkligt allvar och en skräck som han inte ens vågar tala med sina två vänner om.”
Jag blir alltid förvånad över Edelfeldts unika och mångbottnade författarskap. I Breven till nattens drottning lyckas Edelfeldt otroligt väl skildra en berättelse i brev- och dagboksformat, ett av de svårare formaten eftersom det blir ganska långt ett enda perspektiv. Huvudkaraktären Georg Bratt är en av de mest intressanta karaktärer jag stött på i en bok. Han är å ena sidan självsäker, å andra sidan känslig och skör. Det vinglar ibland på komikens gräns, men jag tar Georg på allvar. Många har nämnt att de skrattat när de läst Georgs självgoda tankar och funderingar, jag förstår att man han uppfatta texten så, det gör inte jag. Om vi tänker på saken på ett djupare plan: ett barn kan bli en aning egocentrerat om hen inte får den uppskattning och uppmärksamhet som hen behöver av sina föräldrar. När man förstår den saken, och läser om Georgs familjesituaiton, så märker man att det inte är roligt – det är fullständigt allvar. Det är här som Edelfeldt är ett geni och sticker ut från mängden i ungdomslitteraturen.
Han skriver brev till en tjej han beundrar men som han inte riktigt känner. Bara att göra en sådan handling är i sig underhållande! Hon verkar inte intresserad men han ger sig inte och fortsätter skriva.
Georg verkar allt mer ensam och stundvis lite mobbad. Han vägrar ta åt sig av sådant och har en stark fasad, byggd på högt intellekt och ett enormt ordförråd. Lill-gammal och högintelligent, men också en konstnärssjäl. Det är så uppfriskande med en karaktär som fängslar och fascinerar mig – vad ska Georg göra här näst?
Han möter två andra vänner, som han förstås hittar en massa fel på men som han inte kan låta bli att tycka om. Den vänskapen lyfter berättelsen och Georgs förvandling i deras sällskap är kul att betrakta. Det finns självklart ett slags mörker mellan raderna, som det ofta gör i Edelfeldts ungdomsböcker.
Jag lånade den här boken från biblioteket eftersom den varit ur tryck ett bra tag, men jag skulle gärna vilja ha ett eget exemplar. Jag älskar Edelfeldts underbara och ärliga språk, precis som i tidigare böcker. Vilken litterär skatt att utforska.
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Läst i februari 2022
Antal böcker sammanlagt: 20
Recensionsexemplar: 1
Månadens bästa: Juliane & jag av Inger Edelfeldt (omläsning)
Månadens sämsta: Bonjour Tristesse av Françoise Sagan
Månadens finaste omslag: Juliane & jag av Inger Edelfeldt (omläsning)
Kommentar: Det blev en månad med väldigt mycket poesi. Verkligt bra poesi också, flera fyra-stjärniga och en fullpott (Andhämtning av Tomas Mikael Bäck, hans debut). Lars Sund var en ny bekantskap för mig, debuten Ögonblick tycker jag mycket om.
Jag läste hela Edith Södergrans samlade dikter, något jag länge velat göra.
Åke Gulin blev en ny favoritpoet för mig, alla hans böcker är otroligt bra. En fin mix mellan minimalistiskt/abstrakt och mycket konkret. Sådant älskar jag.
Hela tre Inger Edelfeldt blev lästa och de var verkligen bra. Juliane och jag var omläsning medan Duktig pojke, Edelfeldts debut, var en ny bok för mig. Fullpott! Hon skiner verkligen i ungdomsböckerna. Fantastiska.
Bonjour Tristesse blev månadens bottennapp, men jag är ändå ganska nöjd över att jag fick böcker i hela skalan 1-5 under en läsmånad. Om man inte ibland läser något bra vet man ju inte vad som är dåligt, och tvärtom.
0 Kommentarer
Republikens president – Tasavallan presidentti – Rosanna Fellman
Titel: Republikens president – Tasavallan presidentti
Författare: Rosanna Fellman
ISBN: 9789523334557
Sidantal: 100
Förlag: Förlaget
Språk: Svenska
Format: Danskt band
Utgiven: 2021
Handling: ”Republikens president – Tasavallan presidentti handlar om den fiktiva Rouva Presidentti. Till hennes dagliga arbete hör att representera, delta i krismöten och hålla fast vid sina sponsorer. Politiken styrs av sponsorerna och turligt nog har Rouva Presidentti ett långt sponsorskap med Jauhojen ja Perunoiden rättigheter i Finland. Vid ett representationsbesök till Nationalmuseet får hon syn på bronsstatyn av Mannerheims häst. Statyn får henne att stanna upp i sin yrkesbild. När den viktigaste av alla hennes arbetsuppgifter infaller, firandet av självständigheten den 6 december, är det ändå bronsstatyn hon inte kan sluta tänka på.
Republikens president – Tasavallan presidentti är Rosanna Fellmans andra diktsamling. Boken är ett flerspråkigt satiriskt diktepos om politisk makt, där symbolik och konsumtion påverkar den nationella identiteten.”
Jag har på senaste dykt ner i den finlandssvenska poesin, både i nutid och i äldre verk. Det har gett mig en känsla av stolthet – att den finlandssvenska lyriken levererar och är mycket stark. Det finns hur mycket fantastiska böcker som helst att upptäcka, och här har vi ett flerspråkigt verk som precis kommit från tryckpressarna. Republikens President – Tasavallan Presidentti, redan namnet gör att jag ryser! Det finns något laddat i det tvåspråkiga som Rosanna Fellman utmärkt fångar både i titeln och genom hela boken.
Jag har tidigare nämnt att jag sällan recenserar lyrik eftersom det är ganska svårt och mångfacetterat. Läsning och tolkningen av lyriken är, och ska vara, personlig. Det kan finnas delar man inte alls förstår, vilket kan göra en recension orättvis. Det kan finnas delar man älskar men man inte riktigt kan förklara varför, det gör ju skrivandet av recension en aning svår. Så var det också fallet med Republikens president.
Den här diktboken har svenska och finska (stundvis även engelska) varvat i de flesta dikter, dvs. du behöver behärska båda språken för att kunna läsa dikterna i sin helhet. Dikterna snickrar ihop till en berättelse om en fiktiv, kvinnlig president i Finland. Till hennes vardag hör möten, sponsorering av produkter och känslan av att alltid bli dömd i blickfånget. Här finns bitar som jag både kände att inte berörde och bitar som jag tyckte var intressanta och nytänkande.
Det är tvåspråkigheten som gör att boken fungerar. Utan finskan varvad med svenskan skulle allt känts tunnare. Tyvärr gör det ju att svenskarna på andra sidan pölen inte kan ta del av boken på det sätt som finlandssvenskar kan, men all litteratur behöver inte rikta sig till hela svensktalande befolkningen i världen. Det tvåspråkiga gör att jag känner mig en aning utvald på ett väldigt behagligt sätt – som att jag är en av de som kan ta del av det här verket på det sätt som är menat.
I den här boken slås jag av hur roligt språk är och vilken rikedom det är att kunna flera språk samt hur olika saker kan låta på finska vs. svenska, alltså ”sipsi” och ”chips” är inte alls samma sak i mitt huvud, även om båda betyder exakt samma sak. Orden för mig till olika associationer, vilket är ganska intressant.
Bokens styrka ligger i att de fraser som nämns, på finska främst, hör till sånt vi vanliga människor alltid hört, men som vi kanske inte riktigt tagit in; artighetsfraser, högtidliga fraser och dylikt. Visst känns det kusligt när man läser det i Fellmans tappning, på något sätt känns allt så ”sjukt”. Dikterna snuddar även vid en eventuell framtidsdystopi där presidenten är allt mer styrd av sponsorer och är en kommentar till konsumerandet och privatisering av offentliga sektorn.
Jag kommer inte riktigt så nära rouva Presidentti som jag skulle vilja, eller så är det jag som är så motsträvig till politik och politiska figurer. Scenbeskrivningen och landskapen i dikterna är ändå målande och enkla att se framför sig. Särskilt de om självständighetsbalen, vår lite minst sagt speciella finska tradition.
Det jag beundrar med Rosanna Fellman och hennes verk är att hon vågar skriva på det sätt hon själv vill, jag uppfattar aldrig att hon skulle producera något som hon inte själv kan stå för eller att hon skriver på ett tillrättalagt vis. Det om något är en tillgång i den finlandssvenska litteraturen som vi ska värna om. Det mystiska, och kanske lite magiska, med Rosannas böcker är att jag alltid behöver smälta dem ganska länge efteråt. Under läsningens gång kan jag höja ögonbrynen, fnittra till eller fnysa. Det blir en hel del att ta in! Först när boken fått vila par dagar kan jag börja forma mina tankar kring den. Jag har inte upplevt det nöjet med andra författare på samma sätt tidigare. När mina tankar väl samlats slås jag av vilka klokheter och kvickheter en bok i diktformat kan rymma.
Jag njöt av det aningen kaotiska i både formatet och språket som den här boken bjöd på. Skål, Kippis!
Tack till Förlaget för recensionsexemplaret! 
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Bonjour Tristesse – Françoise Sagan
Titel: Bonjour Tristesse
Författare: Françoise Sagan
Översättare: Lily Vallquist
ISBN: 9789174292770
Sidantal: 143
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1954)
Handling: “Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
Sågnings-recensioner är ganska viktiga att skriva eftersom man så fort glömmer, ”vad var det nu igen jag inte gillade med den boken?”. Jag kompisläste den här korta, tack och lov, boken med Liza på iregnet! Ingen av oss gillade boken och båda gav den en stjärna i betyg. Här kommer mina tankar!
Först gillade jag verkligen stämningen. Hela ”jag är en uttråkad flicka på Rivieran”-känslan var ju underbar i början. Sedan började man ana att det fanns ett visst mörker i Céciles liv och att hon bär på en stor sorg. Men tyvärr sprack den bubblan rätt så fort för mig. Cécile är barnslig och enerverande boken igenom. Visst, hon är bara 17 år, men jag hittade inga anknytningspunkter med henne. Att bära sorg förstår jag att är tungt, särskilt som så ung, men det kunde inte bära upp hela berättelsen.
Pappan är väl det närmaste av intresse vi kommer, även om han är totalt oduglig som far och rent ut sagt försummande. Det störde mig, även om det såklart var meningen. Hans lössläppta inställning till både sig själv och Cécile är inte sund. Han traumatiserar dottern genom att ha tillfälliga sexuella förbindelser i tid och otid med en massa kvinnor, i deras hem dessutom. På något sätt vill ändå författaren att vi ska gilla pappan genom att göra honom ”älskvärd” mot Cécile, något jag inte köper överhuvudtaget. Jag ser bara en narcissist som har fått en dotter på nacken och som han egentligen struntar i. Sådär som avskyvärda människor skaffar husdjur för att de är gulliga men sedan inte sköter om dem. Varför ska han försöka porträtteras som en ljuvlig pappa, trots DET OCH DET OCH DET, och det…och det…Han är helt enkelt inte en far. Kanske är allt det här meningen, men som läsunderhållning blev jag mest frustrerad.
Cécile och pappans lojalitet mot varandra är enbart byggd på luftslott och fantasier från bådas sida. När det sedan dyker upp en kvinna från deras förflutna (som av något outgrundlig anledning tränger sig på i deras hus) vänds allt upp och ner och Cécile vill såklart bli av med henne. Sedan ska vi dras med hennes löjliga planer om hur pappan ska luras bort från kvinnan och det hela blir så osannolikt att jag nästan inte kunde läsa vidare. Allt överdramatiskt och bara tungt att läsa. Det finns inget driv i berättelsen, karaktärsutvecklingen är nära noll (kanske en smula mot slutet men minimalt…) och slutet var rena rama idiotin för att knyta ihop säcken. Vad var poängen med berättelsen, sitter jag och funderar vid bokens slut.
Jag kunde ge den 1,5 stjärna för att författaren bara var 18 år när hon skrev boken och för att jag klarade av att läsa ut boken. Men något haltade i meningsuppbyggnaderna och i läsflowet boken igenom, det kan ha med översättningen att göra, av erfarenhet vet jag att översatta franska böcker ibland inte fungerar lika bra på andra språk. Det kan likväl ha med författarens sätt att skriva. Oavsett kan jag inte rekommendera boken.
Betyg:
0 Kommentarer
Böckerna om Jolly av Ingrid Bredberg
Jag har läst en hel del Jolly-böcker under 2021, närmare bestämt 12 stycken, så jag börjar ha lite häng på serien. Jag försökte kolla lite på nätet om det fanns information om den här serien men det var ganska skralt. Under Böcker jag samlar på har jag nämnt alla böcker som finns utgivna, samt vilka jag har. Detta gör jag mest för att det är ett sätt för mig att hålla reda på vilka jag har och för andra snälla vänner och familjemedlemmar som snabbt behöver kolla upp vilka jag har. Men nu till handlingen!
Jolly bor med sin mormor, mamma, pappa, bror och syster. Den första boken heter Kolla Jolly! och utkom 1970. Den sista boken, Ligg lågt Jolly utkom 1988. På 18 år hann Bredberg med 26 böcker. Jolly är en ganska fräsch fläkt från den rödryggade B. Wahlströms-eran, hon är spontan, tokrolig och går sin egen väg. Hon kan svära om det behövs! Böckerna är skrivna i jag-format och har en dagboksanda. Jollys bästis Gullsan, är på sitt vis Jollys motsats och den som alltid hjälper Jolly ur alla möjliga knipor, har ett fint ordförråd och är den som håller lugnet.
Det som jag mest uppskattar i böckerna är Jollys roliga personlighet, min favorit av de jag läst är Håll igång Jolly. Jag hade inte alla böcker i serien hemma, så jag fick göra ett stort hopp och läsa ett par av böckerna mot slutet av serien och tyckte genast att nja, nu funkar de inte lika bra. Serien är absolut bäst i början!
Jag vill inte på något sätt jämföra Jolly med Lotta-böckerna, men Jolly känns mera ”tuff” och det kanske har att göra med att Jolly utkom senare (Lotta-böckerna startade 1958).
Det är fascinerande att läsa äldre ungdomsböcker, både för att se vad unga förut läste, vilka normer det satte och reflektera över hur de påverkat oss. Speciellt ”flickböcker” påverkade unga flickor mera då än nu, iom att det inte fanns internet. Tjejtidningar likaså. Många gånger förfasas jag över flickornas inställning till pojkar, hur de alltid skyller på sig själva eller på andra flickor när pojkarna gör något fel. Det är aldrig killens fel om han varit otrogen, utan den ”slampiga” tjejens. Där tror jag vi har blivit bättre, men än finns det mycket att fundera över gällande flickors rivalitet.
0 Kommentarer
Läst i januari 2022
Antal böcker sammanlagt: 13
Recensionsexemplar: 1
Månadens bästa: Jag hoppas du också är vid sjön i natt av Larry Silván
Månadens sämsta: Miss Jean Brodies bästa år av Muriel Spark
Månadens finaste omslag: Strömsöborna av Rosanna Fellman
Kommentar: Året 2022 började med en hel del poesi, bland annat Claes Andersson, Rosanna Fellman, Forough Farrokhzad och Larry Silván. Jag läste även flera kortare poesiböcker som jag inte dokumenterat, mest för att de är såpass korta; Tua Forsström, Bodil Lindfors, Karin Mandelstam och Tomas Mikael Bäck är några av namnen. Vissa böcker läser jag också rörigt; slår upp dem mitt i, läser dikter här och där, hoppar över dikter som inte fångar mig osv. Tidigare läste jag böcker nitiskt från pärm till pärm och dokumenterade allt i Goodreads. Numera tillåter jag mig att vara mer fri.
Självbetraktelser av Aurelius är mina babysteg in i filosofi, den gillade jag verkligen! Fascinerande bok som jag borde skriva mer om något slag. Sedan hann jag med en musikbiografi, Stewart Copeland Strange things happen, där jag fick bekanta mig med en intressant personlighet och nörda ner mig i en ny vinkel från The Police (absolut bästa bandet genom historien om ni frågar mig).
En helt okej start på året, även om jag var hjärntrött och trodde jag läst väldigt lite. Några hann jag ju med ändå. För mig är det viktigt att alltid läsa ”något”, om jag inte orkar med en tung roman så plockar jag upp annan läsning, kanske poesi eller en B. Wahlströms rödryggad från bokhyllan här hemma.
0 Kommentarer
Ska vi prata om vädret eller böcker?
Jag vill göra ett slag för att återinföra böcker i diskussioner. När man träffar bekanta brukar man prata om ditt och datt; kanske vädret, hur det går i skolan, något nytt på jobbet eller till och med skvallra. Men hur ofta får du frågan ”vad har du läst på sistone?”. Jag brukar ställa den här frågan nu som då, speciellt till ungdomar, och det märks att få är vana att svara på det. Med vuxna är det ganska långt lika.
Genom att påminna om böcker och läsning på ett naturligt sätt – ett samtalsämne, påminner vi vänligt om att läsning hör till saker vi gör. Numera har filmer och tv-serier tagit upp mer diskussionsutrymme, oftast har dessutom de flesta redan sett samma serier och filmer. Vad någon har läst är betydligt mer intressant, tycker jag.
Jag är oroad över att böcker tappat mark både i samtalsämnen och i hemmen. Böcker kan ses som en last som bara tar upp utrymme. ”Bokhyllor som ska dammas, böcker som man bara läser en gång, onödigt.” Vi boknördar ser inte på böcker på det sättet, men det gör stor del av omgivningen. Jag tror bokhyllans frånvaro i mångas hem beror på att man är sak-trött; man har för mycket grejer överlag och om något måste ryka först så är det bokhyllan, tråkigt nog. Istället borde man fundera över varför det känns som om prylarna svämmar över där hemma.
Är böcker en slit-och-släng vara, att man bara läser den en gång? Då kan man istället köra min taktik: låna böcker först och köp sedan dina favoriter. Favoritböcker läser man gärna om och de håller tiden, samtidigt som jag stöder de författare jag verkligen uppskattar.
Jag vill ändå vara optimistisk och hoppas att bokhyllor kommer göra comeback i hemmen.
Nästa gång ni pratar med en kollega, vän eller familjemedlem: fråga vad hen har läst på senaste tiden!
0 Kommentarer
Janne, min vän – Peter Pohl
Titel: Janne, min vän
Författare: Peter Pohl
ISBN: 9120074301
Sidantal: 255
Förlag: Almqvist & Aksell
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1985
Handling: ”Den 31 augusti 1954 kl 18.32 ändrades allting. Då dök den rödhårige och fräknige Janne upp från det okända, och med sin häpnadsväckande cykel prejade han sig in bland grabbarna i gänget på Söders höjder. Janne blev Krilles vän, en högst ovanlig vän som ständigt lämnade nya frågetecken efter sig. Och Krilles liv blev två liv – ett i den traditionstyngda skolan, och ett med Janne.”
Jag fick denna bok som ett personligt boktips (efterfrågat) av @littermentart på bookstagram. Med nytt år kom ett sug att läsa böcker som jag inte visste något om, någonting som skakar om en lite, något utanför min comfortzone så att säga. I det här fallet blev det riktigt lyckat. En ungdomsbok som är skriven 1985 men utspelar sig i 50-talets Stockholm.
Krille har sitt kompisgäng, de cyklar på stan och gör vad grabbar brukar göra. Men den dag träffar de en kille de aldrig sett förut, vid namn Janne, som har illrött hår och kan allt som cyklar. Janne är mystisk och spännande, han berättar ingenting om sig själv, varken var han bor eller telefonnummer. Krille blir allt mer besatt av Janne och deras vänskap blir väldigt intensiv.
Att vänskap kan kännas väldigt, väldigt starkt i vissa åldrar tror jag de flesta kan skriva under. Jag älskar hur Pohl skildrar deras vänskap och dessutom lyckas hålla några spår av mystik igång. Det jag har svårast för i boken är språket, närmare bestämt Stockholmska. Många dialoger och uttryck går mig förbi. För de som är bekanta med Stockholms-dialekt tror jag den här blir alldeles perfekt.
Slutet. SLUTET! Jag kan ju inte skriva mer än så. Men oj vad det berörde. Och det är nog i slutet som bokens verkliga genialitet ligger. Efteråt börjar man lägga ihop alla möjliga tanketrådar och får aha-upplevelser i en månad efter att man läst boken. Ibland är jag osäker om jag ens förstått allt. Oh well. En rolig läsupplevelse i vilket fall som helst!
Betyg:
0 Kommentarer