Breven till nattens drottning – Inger Edelfeldt

Titel: Breven till nattens drottning
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120073186
Sidantal: 154
Förlag
: Awe/Gebers
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1985
Handling:
Georg Daniel Bratts Krönika” står det i gotiska bokstäver på den svarta anteckingsbok i vilken den sjuttonårige Georg skriver ned sina reflektioner om tillvaron, konsten och döden.
Länge har han använt sin tid mest till att skolka, måla stora dramatiska tavlor och på avstånd dyrka en flicka som han skriver noggrant formulernade brev till. När han inte lyckas förmå henne att sitta modell eller ens diskutera filosofi med honom bildar han Anakronistiska Föreningen. Dess tre medlemmar ägnar sig åt allt från väl planerade provokationer på tunnelbanan till gräl om livsfrågor i skolans cafeteria. De iscensätter också ett absurt historiskt spel som får ett något oväntat slut. Georgs brev och anteckningar är melodramatiska, egocentriska, småaktiga och storvulna om vartannat. Men under fraserna finns ett verkligt allvar och en skräck som han inte ens vågar tala med sina två vänner om.”

Jag blir alltid förvånad över Edelfeldts unika och mångbottnade författarskap. I Breven till nattens drottning lyckas Edelfeldt otroligt väl skildra en berättelse i brev- och dagboksformat, ett av de svårare formaten eftersom det blir ganska långt ett enda perspektiv. Huvudkaraktären Georg Bratt är en av de mest intressanta karaktärer jag stött på i en bok. Han är å ena sidan självsäker, å andra sidan känslig och skör. Det vinglar ibland på komikens gräns, men jag tar Georg på allvar. Många har nämnt att de skrattat när de läst Georgs självgoda tankar och funderingar, jag förstår att man han uppfatta texten så, det gör inte jag. Om vi tänker på saken på ett djupare plan: ett barn kan bli en aning egocentrerat om hen inte får den uppskattning och uppmärksamhet som hen behöver av sina föräldrar. När man förstår den saken, och läser om Georgs familjesituaiton, så märker man att det inte är roligt – det är fullständigt allvar. Det är här som Edelfeldt är ett geni och sticker ut från mängden i ungdomslitteraturen.

Han skriver brev till en tjej han beundrar men som han inte riktigt känner. Bara att göra en sådan handling är i sig underhållande! Hon verkar inte intresserad men han ger sig inte och fortsätter skriva.

Georg verkar allt mer ensam och stundvis lite mobbad. Han vägrar ta åt sig av sådant och har en stark fasad, byggd på högt intellekt och ett enormt ordförråd. Lill-gammal och högintelligent, men också en konstnärssjäl. Det är så uppfriskande med en karaktär som fängslar och fascinerar mig – vad ska Georg göra här näst?
Han möter två andra vänner, som han förstås hittar en massa fel på men som han inte kan låta bli att tycka om. Den vänskapen lyfter berättelsen och Georgs förvandling i deras sällskap är kul att betrakta. Det finns självklart ett slags mörker mellan raderna, som det ofta gör i Edelfeldts ungdomsböcker.

Jag lånade den här boken från biblioteket eftersom den varit ur tryck ett bra tag, men jag skulle gärna vilja ha ett eget exemplar. Jag älskar Edelfeldts underbara och ärliga språk, precis som i tidigare böcker. Vilken litterär skatt att utforska.

Tidigare läst av författaren:

Betyg:


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.