Titel: Insurgent

Språk: Engelska

Författare: Veronica Roth

Sidantal: 525

Förlag: Katherine Tegen Books

Format: Häftad

Utgiven: 2012

Insurgent fortsätter där Divergent slutat. I denna bok får man bekanta sig mera med Amity, Erudite och Candor och deras högkvarter, det gillade jag skarpt. Tempot är högt i hela boken, Tris och Four vet inte vem som är på deras sida och vem som kommer att förråda dem. Tris och Fours relation känns äkta, det är inte sockersött och bra hela tiden, det blir bråk och problem ibland. Boken känns lite som en ”mellansträcka”, den är inte riktigt lika WOW som Divergent, men den behövs, man får reda på nya saker och det var omöjligt att sluta läsa. Så fort jag lade ner den en stund så plockade jag upp den igen. Slutet blev en cliffhanger, som var en total överraskning. Det är svårt att berätta så mycket om boken utan att avslöja för mycket. Jag längtar efter att läsa slutet, Allegiant, för att se hur det hela ska gå!

Handling: ”Britt-Marie var här är en roman om att förlora sig, förälska sig och att sparka på det som rullar.
Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Hon har lämnat storstan och sin otrogna man efter 40 års äktenskap, Borg har gått igenom en finanskris som inte lämnat något annat efter sig än ”till salu”-skyltar och en ölstinkande pizzeria. Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är inte början på en underbar vänskap, det är det sannerligen inte.
Men när ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna.
Britt-Marie var här är en roman om fördomar (inte för att Britt-Marie har fördomar, givetvis inte), korrekt organiserade bestickslådor (gafflar-knivar-skedar, i den ordningen, men inte för att Britt-Marie ältar!) och en landsbygd vid en transportsträcka. Det är en berättelse om andra chanser, första sparkar och hur nästan allt går att rengöra med bikarbonat.”

 

Jag har läst ”En man som heter Ove” av Backman tidigare så jag kände att jag ville läsa denna också. Jag tycker boken var sådär, mittimellan, men rolig på sina ställen. Det dåliga med den är att jag själv hatar fotboll, ett ämne som alltid var på tapeten, jag kunde inte riktigt relatera till fotbollskärleken, även om det var vackert berättat. I viss mån tyckte jag se likheter mellan Ove-boken och denna. På något sätt kände jag mig inte så intresserad om livet i Borg, jag vet inte vad det beror på. Det ända jag ville läsa om (och det som gjorde boken läsvärd) var BRITT-MARIE. Hon är så rolig tycker jag! Jag älskar hennes sätt att uttrycka sig, hennes sätt att tänka och ja, hurudan hon är helt enkelt. Några av mina favoritstycken var där hon pratade med råttan på fritidsgården och när hon i en händelse mot slutet konstaterade att inte ens bikarbonat hjälpte i den stunden. Slutet var inte förutsägbart, ett plus. Så summasumarum; jag älskar Britt-Marie, men skulle gärna sett någon annan historia med henne!

 

Handling: ”Libby Day var bara sju år när hennes mamma och två systrar mördades i det som kom att kallas Satansoffret i Kinnakee. Medan hennes familj låg döende flydde Libby från deras lilla bondgård och ut i den stränga vinterkylan. Hon överlevde – och vittnade om hur hennes femtonårige bror Ben var den skyldige.

Tjugofem år senare spårar en grupp påstridiga privatspanare upp Libby i hopp om att hitta bevis för att Ben är oskyldig. Ben sitter fortfarande i fängelse och Libby lever på smulorna från en fond, upprättad av välgörare som sedan länge glömt bort henne. Libby ser en chans att tjäna en hacka på sin tragedi. Mot en summa pengar tar hon kontakt med de som var involverade den där gången. Kanske ska det visa sig att hennes vittnesmål inte var så vattentätt trots allt.

Libbys efterforskningar tar henne från sjaskiga strippklubbar i Missouri till övergivna turiststäder i Oklahoma, och undan för undan börjar den ohyggliga sanningen uppdagas för henne. Libby är tillbaka där hon började och där hon egentligen alltid varit: På flykt från verkligheten. På flykt från en mördare.”

När jag läste klart boken drog jag en lång, djup suck. Av lättnad att den var över, och för att jag nästan blev utmattad av att läsa den, för jag kunde ju inte lägga den ifrån mig! Boken kryper under skinnet på en, mycket värre än i ”Gone Girl” som jag läste tidigare. Flynn beskriver människor, lukter, detaljer så bra att det känns som man är med i hela morddramat. Därför blir man stundvis illamående och illa till mods. Flynn är verkligen skicklig, och hon verkar gilla att ta fram mörka sidor i människor, ibland funderar jag vad som egentligen rör sig i hennes eget huvud, haha. Imellan hatar jag huvudkaraktären Libby Day, ibland tycker jag synd om henne, ibland tycker jag om henne. Boken har tidshoppningar, samma som i ”Gone Girl”, man får följa broder Ben och mamma Patty i egna kapitel från 1985, och Libby i nutid. Det gör boken ännu bättre, att man får se händelser från helt olika ögon, alla med sina problem och sina tankar. Det är spännande och skumt och obehagligt, allt på samma gång. En bladvändare!

Handling: ”At the age of eighteen, in that first golden Oxford summer, Milly was up for anything. Rupert and his American lover, Allan, were an important part of her new, exciting life, so when Rupert suggested to her that she and Allan should get married to keep Allan in the country, Milly didn’t hesitate.
Ten years later, Milly is a very different person and engaged to Simon–who is wealthy, serious, and believes her to be perfect. Milly’s secret history is locked away so securely she has almost persuaded herself that it doesn’t exist–until, only four days before her elaborate wedding. To have and to hold takes on a whole new meaning when one bride’s past catches up with her and bring the present crashing down.”

 

Detta är den första boken jag läser av Madeleine Wickham, i hennes riktiga namn. Jag har tidigare läst flera av hennes böcker under namnet Sophie Kinsella. Boken är allvarligare än andra böcker jag läst av henne, kanske hon vill skriva på ett lite annorlunda sätt under namnet Wickham. Ärligt talat är jag faktiskt lite besviken. Det fanns en bra story, en bra grund, men det höll inte riktigt. Det skulle ha kunnat bli en tokrolig bok om hur Milly trasslar till det, men istället blir jag ofta irriterad på henne. Egentligen gillar jag ingen av karaktärerna, och det känns inte som om man känner Milly och Simon tillräckligt bra. Det berättas i boken också om Rupert och Allan, paret som Milly hjälpte, och det var nästan intressantare än själva huvudberättelsen. Men boken gick ganska snabbt att läsa och språket flöt på bra. Omslaget är jättefint tycker jag. Jag tror dock att jag håller mig till Sophie Kinsellas böcker i fortsättningen.

Handling: ”In Beatrice Prior’s dystopian Chicago, society is divided into five factions, each dedicated to the cultivation of a particular virtue–Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful), and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which they will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is–she can’t have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herself.
During the highly competitive initiation that follows, Beatrice renames herself Tris and struggles to determine who her friends really are–and where, exactly, a romance with a sometimes fascinating, sometimes infuriating boy fits into the life she’s chosen. But Tris also has a secret, one she’s kept hidden from everyone because she’s been warned it can mean death. And as she discovers a growing conflict that threatens to unravel her seemingly perfect society, she also learns that her secret might help her save those she loves . . . or it might destroy her.”

 

En fantastisk bok! Jag hade höga förväntningar, och den var så  bra som jag hade hoppats, om inte bättre. Det känns så uppfriskande att läsa något ”nytt”, idén med de olika falangerna; Candor, Dauntless, Amity, Abnegation och Erudite, är genial. Det är spännande, boken blir aldrig tråkig. Roth är speciellt bra på att beskriva adrenalinpumpade scener, man är verkligen med i boken. Det är svårt att säga något om boken utan att avslöja för mycket, det bästa är att bara läsa den utan att veta så mycket, så gjorde jag. Kunde inte lägga den ifrån mig. LÄS DEN! Nu bara måste jag få tag i bok nummer 2 och 3, snabbt. Frågan är om jag skall fortsätta läsa på engelska eller byta till svenska. Kanske bäst att fortsätta på engelska?

 

Ett sort plus var att den boken jag fått (i julklapp av min kära svärmor, tack!) hade ett ”Bonus material” kapitel i slutet. Faction quizet var kul! Jag blev lika mycket Erudite och Amity. Sist fanns det ett smakprov på uppföljarboken, men jag valde att inte läsa det.

 

Handling: ”’Tis the season to be jolly…But can Eve find happiness through the frost…? Eve has never liked Christmas, not since her beloved fiance was killed in action in Afghanistan on Christmas Day. So when her adored elderly aunt dies, the last thing she is expecting is to be left a theme park in her will. A theme park with a Christmas theme…And that’s not the only catch. Her aunt’s will stipulates that Eve must run the park with a mysterious partner, the exotically named Jacques Glace. Who is this Jacques, and why did Aunt Evelyn name him in her will? But Eve isn’t going to back down from a challenge. She’s determined to make a success of Winterworld, no matter what. Can she overcome her dislike of Christmas, and can Jacques melt her frozen heart at last…?”

 

En bok som får en i julstämning. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken! Huvudkaraktären Eve känns verklig och man dras med i hennes sorg efter hennes fästman som dog i jobbet som soldat. Jag älskar handlingen om julparken som hon får ärva. Hennes theme park känns magisk och man önskar man skulle kunna besöka den påriktigt. Affärspartnern Jacques är mystisk och man får inte veta så mycket om hans bakgrund före mot slutet av boken, fanns en hel del man inte förväntat sig. Det finns både humor, romantik och sorg i boken och mysfaktorn är hög. Rekommenderar!
Du hittar den här.

 

 

Handling: Ibland är ett samtal allt som krävs …

En förlorad smaragdring, en hittad mobiltelefon och ett löfte som inte får brytas – Detta blir upptakten till en hejdlös komedi om vad som kan hända om ens mobiltelefon hamnar i fel händer.

Poppy Wyatt befinner sig på ett hotell i London och har sin möhippa när brandlarmet går. Hotellet måste utrymmas och i kaoset som sedan råder upptäcker Poppy att hennes förlovningsring är borta! Det är en vacker, antik smaragdring som har gått i hennes fästmans släkt i generationer. Dessutom blir hennes mobiltelefon stulen och i och med det finns det inte längre något sätt för hotellet att kontakta Poppy om de skulle hitta ringen.

Desperat vandrar Poppy runt i hotellobbyn då hon ser en mobiltelefon som ligger slängd i en soptunna. En ny telefon och ett nytt nummer att ge till personalen – perfekt! Det finns dock ett problem – telefonens ägare, affärsmannen Sam Roxton. Som i tid och otid ringer Poppy och ber henne lämna tillbaka telefonen.

Aldrig att Poppy tänker ge upp den här möjligheten och de gör en deal: Poppy får behålla telefonen under en vecka mot att hon lovar att vidarebefordra alla Sams meddelanden och mejl. Problemet är bara att Poppy inte kan låta bli att lägga sig i både Sams jobb och hans privatliv …

 

Händelserna i boken är ofta väldigt osannolika, sådär att man suckar ”Säkert.” Poppy skulle ju nödvändigtvis inte behövat behålla telefonen, det skulle ju nog gått att ordna på något sätt. Men ändå är boken himla rolig och underhållande. Huvudkaraktären Poppy påminner mycket om Becky från Shopaholic-serien, som alltid hamnar i trubbel. Ibland kunde man bli irriterad på Poppy för att hon var alldeles för snäll! Det finns fotnoter på sidorna som är väldigt roliga. Boken fick en intressant vändning i slutet och jag blev nöjd med slutet. ”Nya kontakter” var precis som jag föväntat mig eftersom jag läst flera av Kinsellas andra böcker. Gillade ni dem, så gillar ni nog denna!

 

Finns på Adlibris!

Handling: ”Marian Keyes nya bästsäljare utspelar sig i förlagsbranschen och handlar om tre kvinnor; den litterära agenten Jojo, författaren Lily och festfixaren Gemma. Humoristiskt och träffsäkert beskriver Keyes kvinnornas problem med mammor, kollegor och pojkvänner.

Jojo Harvey är litterär agent, med en kropp som Jessica Rabbit och en knivskarp hjärna. Hon har siktet inställt på att bli delägare i agenturen men när en ny kollega dyker upp och kammar hem ett miljonkontrakt får hon problem.

En av Jojos författare är Lily Wright. Hon har skrivit en tröstbok efter ett rånöverfall och boken blev en bästsäljare. Nu har Lily fått skrivkramp och börjar bli desperat. Hon har nämligen köpt ett drömhus åt sig och pojkvännen Anton.

Gemma Hogan arbetar som festfixare. Hon var tidigare en av Lilys bästa vänner, tills den dagen då Lily stal hennes pojkvän Anton. Nu har Gemmas pappa träffat en ny kvinna efter trettiofem års äktenskap och Gemma flyttar hem till sin mamma, som fått en sådan chock att hon måste matas med lugnande medel. Gemma skickar desperata e-mail till sin väninna Suzanne, som tycker att de är så underhållande att hon skickar dem till den enda litterära agent hon känner till: Jojo Harvey. Och så är cirkeln sluten.”

En tegelsten jag är glad att jag läste. Den handlar mycket om svek, vänner och karriärer inom bokvärlden. Alla karaktärerna är väldigt trovärdiga, när man kommer till slutet känns det som om man känner dem påriktigt. Jojo Harvey var min favorit av alla 3, hon var så tuff.

Det kunde ha blivit virrigt när det handlade om 3 olika personer hela tiden, men det blev det inte (såklart inte, det är ju Keyes som skrev den). Jag har läst några andra av Marian Keys tidigare men denna är hittills min favorit. Omslaget var ingen höjdare, munnen blir bara större ju längre jag ser på den…