Handling: ”En septembermorgon skakas den lilla byn Three Pines av en chockerande upptäckt. På Oliviers bistro den naturliga knytpunkten för det fridsamma livet i byn påträffas liket av en äldre man, dödad genom ett våldsamt slag mot bakhuvudet. När kommissarie Armand Gamache anländer till platsen konstaterar han till sin förvåning att ingen tycks ha en aning om vem den döde mannen är. En märklig omständighet i denna slutna värld där alla känner alla. Slutsatsen är oundvikligt: Någon ljuger frågan är bara vem.
Sakta men metodiskt börjar Gamache och hans kollegor bana sig en väg genom de lögner som döljer sig under den förrädiskt idylliska ytan. Sökandet leder dem så småningom ut i den täta skogen som omger Three Pines, och vid slutet av en slingrig stig väntar en häpnadsväckande hemlighet. En skatt som någon vaktat under mycket lång tid och kanske till slut fått betala för med sitt liv.”

 

Bokserien om Armand Gamache och byn Three Pines hör till en av mina favoritserier. Dock är det något som händer, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Serien har lite tappat touchen. Det handlar inte om att jag skulle tycka mindre om mordmysterierna, karaktärerna, miljöerna eller någonting annat. Det blir lite som om saker och ting är på rutin. Lite krystat, lite för likt varandra. I början av serien, speciellt de tre första böckerna, hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Nu läste jag gärna vidare, men inte lika entusiastiskt. Det är lite som man hoppas att någon otrolig vändpunkt ska komma, som aldrig händer. Mordet är lite märkligt, på gränsen till för märkligt för att vara logiskt alls, förstås är mord sällan logiska. Som Armand brukar säga så handlar mord om en känsla.

 

Mordoffret är den helt okänd man, man får reda på hans existens då han redan är död. Läsaren vet lika lite om honom som Armand. Det tyckte jag var intressant, och att ingen i hela Three Pines verkar veta vem det är. Kan ju ses som lite märkligt, att i en liten by har någon person lyckas vara anonym i alla år. Nyfikenheten hölls uppe mordgåtan igenom. Jag är inte nöjd med upplösningen, men sådant kan man ta när boken är vacker. Ibland blev det lite för flummigt och långsökt, samtidigt som jag älskar den stillsamma stämningen i dessa böcker.

Det är alltid helt underbart att återvända till byn där jag vill bo påriktigt, Three Pines, och att få ”umgås” med alla karaktärer man känner från förr. I nästa bok hoppas jag att den där gnistan som nu är borta återkommer. Det där lilla extra.

 

 

Titel: När skruven dras åt

Handling: ”En ung guvernant till två föräldralösa barn på det ensliga godset Bly utanför London, accepterar mystiska villkor för sin anställning. Väl på plats möts hon av en stämning av iskall och stirrande övernaturlighet, barnen hon måste skydda samt en tvetydig husföreståndarinna. Alltmer osäker blir också läsaren, på fasans egentliga källa.
När skruven dras åt är en av världslitteraturens mest klassiska spökhistorier, skriven av den psykologiska romanens mästare Henry James. Kanske mer än någon från sin tid kom James att inspirera våra moderna skräckmytologier; från bilden av oskulden som ondska, till schizoida labyrinter à la Roman Polanski.
När skruven dras åt presenteras här i nyöversättning av Ola Klingberg och med ett förord av skräckvetaren Mattias Fyhr.”

 

Nu ska alla veta att jag tycker spökhistorier är underbara att läsa. Den lilla haken där är ju bara att man måste bli lite rädd, annars förlorar spökhistorian sitt huvuduppdrag. Det var precis vad som hände där, jag kände mig inte det minsta rädd.

 

Det lät ju alldeles lovande: en kort bok (spökhistorier ska vara rakt on point, utan en massa långsamt darvel), ett gammalt gods, en ny guvernant, ovanligt väluppfostrade barn (på ett skrämmande vis) och spöken. En av de mest populära böckerna inom klassiska spökhistorier.

Tyvärr var detta ingen bok för mig. Språket var helt okej i sig, det är en gammal text, men det fanns så mycket upprepningar. Hur barnen var så underbara, så väluppfostrade, älskvärda osv. Hur otäckt och fasansfullt det var att se spökena. Sist och slutligen såg man inte mycket av spöken, utan mera av guvernanten (huvudkaraktären som inte har ett namn?) och husföreståndarinnan Mrs. Groses skvaller. Slutet lämnade mig inga svar, bara ännu mera frågor. Det funkar i vissa böcker, men jag fattar absolut ingenting just nu. Vem såg vad? Vad var osaken? Vem visste vad som pågick? Vem var egetligen galen? Vad hade nånting att göra med nånting?

Vill du läsa något mera krypande, ska du plocka upp Kvinnan i svart av Susan Hill, som jag tyckte var otroligt kuslig på ett stillsamt sätt, utan att vara tråkig. Det lyckades inte Henry James med.

 

Titel: Rosensällskapet

Handling: ”Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.
Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.
Men Adelina är ingen hjälte. Hennes krafter, närda av rädsla, har börjat växa bortom hennes kontroll. Och hon litar inte på sina nyvunna Eliten-vänner. Teren Santoro, Inkvisationens ledare, vill se henne död. Och hennes tidigare vänner, Raffaele och Dolksällskapet, vill nu sätta stopp för hennes hämndlystnad. Adelina kämpar för att försöka klamra sig fast vid det goda inom sig. Men hur ska en människa kunna vara god, när hela hennes existens är så beroende av mörka krafter?”

 

 Jag tyckte verkligen om Legend-trilogin och jag tycker väldigt mycket om denna serie också. Marie Lu skriver med sånt bra flyt, sidorna flyger fram och man tappar inte bort sig i historien (som ja annars lätt gör i fantasyböcker). Enda jag hade lite svårt med ibland var namn som var alltför lika, som Magiano och Maeve, eller är det bara jag som ibland har svårt att hålla reda på namn?

 

Jag tycker om Adelina och hon är en otroligt intressant huvudkaraktär. Hon är på gränsen till naiv, samtidigt som hon är driven av ett enormt hat och hämdlystenhet, det är svårt att inte dras med i historien. Boken verkar utspela sig i framtiden, men av någon anledning känner jag alltid att jag läser om bakåt i tiden. Fast ingen vet ju hur framtiden kommer att se ut. Men man är verkligen där, i Marie Lus otroligt fantastiska värld. Som att man nästan kunde höra ett tyg frasas, en doft doftas och känna en vind susa. Sättet hon beskriver energin och allas krafter är trovärdigt!

 

Det uppenbarar sig en ny ”twist” om malfettos, som jag tyckte var så otroligt spänannde. Detta är en serie som kan fänglsa vem som helst, så bra är den! Jag kommer såklart läsa nästa del också.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Tidigare i serien läst:

 

Titel: Ett förbud mot mord

Författare: Louise Penny

Språk: Svenska

Sidantal: 379

Serie: #Armand Gamache 4

Förlag: Modernista

Format: Inbunden

Utgiven: augusti 2015

 

Modernista fortsätter utgivningen av böckerna om Armand Gamache, något jag blev väldigt glad över. I denna bok är Armand och hans fru Reine-Marie på semester i ett gammalt värdhus då de blir överraskade av ett mord och får sällskap en synnerligen speciell familj, familjen Finney. Såklart kastas Armand rakt in i mordmysteriet och börjar utreda vem som kan vara bakom den fruktansvärda händelsen.

 

Jag saknar Three Pines så mycket, jag ville dyka ner i Louise Pennys bok bara därför, men till min besvikelse så utspelar sig boken 90% av tiden ute i värdshuset Manoir Bellechasse. Det är charmigt och mysigt till en början, men sedan skulle man gärna kunnat ha mera omväxlande miljöer. Det tog ungefär 100 sidor innan man var inne i boken. Detta var definitivt inte Pennys bästa, hon bör fokusera på Three Pines och alla underbara karaktärer där som jag saknade i denna bok.

 

Betyget skulle blivit en tvåa om det inte vore för Armand Gamache, hans karaktär är så otroligt bra och välskriven. Mordet var, som väntat, inte någon blodig våldsam historia, men mysteriets upplösning var ändå lite väl simpel. 

 

”Ivy Pocket är en vandrande katastrof, som gång på gång väcker ilska och frustration hos de snobbiga aristrokrater hon arbetar för.
Men bilden vår hjältinna har av sig själv är en helt annan. Ivy är övertygad om att hon är allmänt underbar, fullkomligt charmerande och extremt begåvad.

När Ivy hamnar i Paris, ensam och utfattig, har hon ingen aning om hur hon ska ta sig tillbaka till England. Då blandar sig ödet i och Ivy kallas till en döende hertiginnas sjuksäng. Hon får där i uppdrag att leverera ett magnifikt diamanthalsband (som möjligen har en förbannelse vilande över sig) till Matilda Butterfield på hennes tolvårsdag. Från det ögonblicket och framåt kastas Ivy Pocket in i ett häpnadsväckande äventyr fullt av skurkar, galenskap och missförstånd.”
Utkommer februari 2016

 

Förut gavs deckarserien ut av Wahlström Widstrand, och jag blev ganska besviken när jag hörde att de skulle sluta översätta dem efter bara tre böcker. Men nu är problemet åtgärdat! Vanligtvis har jag inget emot att läsa på engelska men när jag började läsa serien på svenska vill jag fortsätta med det. Konstigt fenomen.

 

Tidigare böcker i serien (på svenska):

 

Titel: Enklav
Författare: Ann Aguirre

Handling: ”New York ligger i ruiner. Större delen av invånarna utplånades för länge sedan av pesten. En del av de överlevande sökte sig ner under jord och här lever de kvar i olika enklaver. Men i tunnlarna utanför deras befästningar lurar fasansfulla varelser i mörkret – missfoster som livnär sig på ­människokött. Sällan får någon i enklaven uppleva sin tjugoårsdag.

När Spadertvå fyller femton genomgår hon blodsriten som förvandlar henne till jägarinna. Hon paras ihop med Tålig, en ­jägare i hennes egen ålder som bodde ovan jord när han var liten. Snart upptäcker de att den närmaste enklaven helt har utplånats av missfostren, men de äldste vägrar att tro på dem. I stället förvisas Spadertvå och Tålig från enklaven för all framtid och tvingas söka sig ovan jord.

Nu måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset – vägledd av Tåligs vaga minnen av en stad som nu endast befolkas av några få farliga gäng. Deras enda chans att överleva är att söka sig norrut, till en trakt Tåligs far en gång brukade berätta om, en paradisisk plats där människor kunde leva i fred. Existerar den verk­ligen? Och kommer i så fall deras mod och jägarskicklighet räcka till för att besegra alla faror på vägen?”

Jag hade inga förväntningar när jag börjde läsa boken, vilket jag tror gav boken en fördel. Boken är uppdelad i två delar, första delen utspelar sig nere under jorden och del två utspelar sig ovan jord. Spadertvå blir väldigt förvånad över sitt första besök utanför tunnlarna. Regnet skulle ju göra ont? Det går upp för Spadertvå att ledarna i underjorden har ljugit om en hel del och hela hennes verklighet ifrågasätts. Missfostren tycks finnas överallt och ingen vet någonting om dem egentligen.. Blir de smartare, blir de flera?

Det är en riktigt bra dystopi, en framtida apokalyptisk värld. Gillar man sådant ska man plocka upp denna bok! Jag tycker att jag inte att lärde känna huvudkaraktären (eller egentligen alla karaktärer faktiskt) tillräckligt bra, men jag tyckte om att boken hade ganska högt tempo och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag var väldigt inne i deras äventyr, det var lätt att leva sig in i boken. Boken är lite rå ibland, jag satt och åt lunch mitt i en väldigt detaljerad döda-missfoster-scen, inte alltid den bästa kombon. Vill gärna läsa del två.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Betyg: