Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
Titel: Rapport från en skurhink
Författare: Maja Ekelöf
Sidantal: 215
Förlag: Rabén & Sjögren
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1970
Handling: ”Maja Ekelöf är städerska (”Fil. städ.”, som en av hennes söner sade), kommunalt anställd i Karlskoga. Hon har sexårig folkskola, studentkompetens i flera ämnen och intyg om genomgången ettbetygskurs i historia vid Uppsala universitet. Hon har skrivit insändare i lokalpressen, enstaka noveller i veckopressen och en dagbok i tidningen Vi.
Maja Ekelöfs rapport är ett mänskligt dokument av stor äkthet. Den berättar om ett liv på Välfärdssveriges skuggsida. En intelligent och sensibel kvinna skildrar i dagboksform sitt slitsamma låglönejobb, sin eviga kamp för att klara ekonomin, sina problem och glädjeämnen som ensamstående fembarnsmor. Hon representerar också något annat, något beundransvärt: hon är en av dem som energiskt vidgar sin horisont genom att läsa böcker, genom kurser och studiecirklar. Radion och TV :n ger henne en intensiv kontakt med världshändelserna och helhjärtat engagerar hon sig i det politiska skeendet.
Maja Ekelöf skriver rättframt och enkelt. Hennes kommentarer kan vara bitska, ofta glimtar det till av en fin humor. Länge har man efterlyst skildringar inifrån av låglönearbetarnas situation i dagens Sverige. Maja Ekelöfs bok gör oss förtrogna med deras liv, arbete, tankar och känslor.”
Jag hade så länge tänkt läsa den här boken men nu när biografin om Maja Ekelöf nyss kom ut bestämde jag mig för att ta tag i Rapport från en skurhink. Vilken titel alltså, den känns exakt rätt till tonen i Ekelöfs dagbok som städerska i Karlskoga på 1960-talet. Jag hade inga förväntningar på boken, dagböcker kan vara antingen intressanta eller väldigt tråkiga. I det här fallet blev det allt annat än tråkigt. Framförallt blev det tankeväckande. Då har dagboksformatet lyckats.
Maja Ekelöf berättar om små vardagliga händelser, om sitt städjobb och om händelser i världen. Hennes sätt att skriva är rakt, ärligt och koncist. Hon oroar sig för världsläget och skriver om både personliga och politiska åsikter. Ekelöf var på sin tid en fräsch fläkt kan man säga, istället för att klanka ner på ungdomarna (som många 50+ gjorde på slutet av 60-talet) tar hon de ungas sida. Bland annat deltar hon (och bara 14 andra) i en demonstration mot kriget i Vietnam.
Som fembarnsmamma finns oron för barnen alltid där, för det ekonomiska och hur de klarar sig. Hennes oro späds på av radio och TV, samtidigt som det vidgar hennes vyer. Hon beskriver hur människor i hennes omgivning bara bryr sig om sig själva och kan inte/vill inte se det som händer i världen. Ekelöf tar ställning och hon gör det med bravur.
En dagbok är svår att betygsätta. Jag tyckte det var fantastiskt underhållande och intressant att befinna sig i Ekelöfs huvud. Det är en ärlig bild av samhället på 60-talet ur en enda människas perspektiv. Just det perspektivet kan vara mycket mer intressant än en historiebok. Det är också väldigt hälsosamt för oss att sätta oss i andra människors tankar och funderingar.
Jag hade medkänsla för Ekelöf när hon beskrev fattigdom, de tunga städjobben och den ständiga oron. Samtidigt som det var en slags tröst, alla människor oroar sig. De världshändelser som hände då är nära det som händer nu – alltid finns det något som tynger och oroar oss. Världen kan vara grym. Ekelöf beskriver hur hon fick tröst från litteraturen (här finns många verk nämnda som lät intressanta) och det kunde jag känna igen mig i. Fin bok på alla sätt och vis!
Betyg:
0 Kommentarer
Spådomen – Agneta Pleijel
Titel: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel
ISBN: 9789113059549
Sidantal: 267
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2015
Handling: ”Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.
Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.
Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.
Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.”
Ibland läser man böcker som bara golvar en direkt från början. Spådomen har funnits på min TBR ett tag och av en slump nappade jag den från bibliotekets hylla eftersom jag nyligen hittat uppföljaren Doften av en man på loppis. Inga förväntningar – något av det bästa när man börjar läsa. Det här är det första jag läser av Agneta Pleijel och jag blev tagen av hennes underbara sätt att skriva.
I boken möter vi en yngre Agneta, där hon beskriver sin uppväxt mellan 1940-1960-talet. Pappan är matematiker och mamman musiker – deras olikheter och deras personliga drag är så skickligt beskrivna av Pleijel att jag tror mig känna dessa personer. Vi får befinna oss i huvudet på Agneta under allt som händer i hennes liv under dessa tjugo år. På ett sätt blir det som en dagbok, på ett annat så utmärkt och detaljerat skildrat att jag nästan tror det är fiktion. Pleijel berättar om sitt liv med pronomen ”hon”, som om ”hon” vore någon annan förut. Sedan skymtar nutidens Agneta fram, ofta i slutet av kapitel, med benämning ”jag”. Jag älskar de här skiftningarna, en liten men betydelsefull detalj. Som om Pleijel stannat upp i sitt raska skrivande och börjar tänka mera från ett nutidsperspektiv. Hon gjorde, hon såg, hon sade. Men jag…jag..tänker.
Det hon skriver är personligt, ärligt och språket är så poetiskt att jag måste stanna upp och läsa vissa saker en gång till – så bra är det. Föräldrarnas relation, hennes uppväxt, allt hon funderar på och beskriver, det är så skickligt och medryckande. Jag blir alltid så positivt förvånad när jag hittar en ny författarröst som kan berätta saker på ett sätt jag inte hört förut, på sätt jag alltid tänkt men omöjligt kunna få sagt själv. Jag ska på intet sätt jämföra Inger Edelfeldt och Agneta Pleijel, men båda deras författarskap har öppnat mina ögon. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ”en till” Edelfeldt och nu är jag väldigt lycklig över att jag gjort det.
Spådomen kommer förbli en av mina all time-favoriter. Nu läser jag uppföljaren Doften av en man, jag kan helt enkelt inte slita mig från den röst som för mig blivit bekant. Vilken skatt!
Betyg:
2 Kommentarer
Babetta – Nina Wähä
Titel: Babetta
Författare: Nina Wähä
ISBN: 9789113119496
Sidantal: 328
Förlag:Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?
Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.
Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?”
Jag har inte läst Wähäs mycket omtyckta roman Testamente och jag hade därför inga förväntningar på Babetta. Jag tyckte handlingen lät intressant, om än lite svävande. Med andra ord hade jag ingen aning vad jag gav mig inpå, men en bok om kvinnlig vänskap brukar vara ett intressant ämne.
De bästa vännerna Katja och Lou återförenas i Lous lyxiga liv i Frankrike. De är inte särskilt lika varandra och det märks ganska snabbt att Lou är den som har övertaget i vänskapen. Det i sig är inget ovanligt, jag blev kanske lite förvånad över att Katja brydde sig så mycket om Lou. Enligt mig är det en ganska dysfunktionell vänskap som bygger på…jag vet inte riktigt vad. Katjas dåliga självförtroende och passiva stil? I alla fall får vi bekanta oss närmare med Katja och Lou i den lyxiga mansionen i Frankrike och klyftan mellan dem växer både ifrån och ihop.
Det jag verkligen gillade med boken var stämningen och de välskrivna miljöskildringarna, jag kom direkt in i handlingen och läste med stor iver. Mot mitten blev det lite segare, främst för att nyförälskelsen med boken hade lagt sig lite. Jag undrade vart Wähä ville komma med berättelsen och karaktärerna växlade mellan onda och goda, snygga och avskyvärda. Katja blir för mig en mycket suddig karaktär medan Lou blev nästan för skarp, ibland snudd på karikatyr med stor mun och stora ögon. Wähä lägger mycket tid på att beskriva hur Lou ser ut och vad hon har på sig. Jag uppskattade de noggranna detaljerna men det blev en aning för mycket ibland. Jag kanske inte behöver veta varenda accessoar hon har på sig.
Den mystiska och tryckande stämningen i berättelsen var bra. Jag ville hela tiden läsa vidare! Slutet blev dock ett stort antiklimax och när jag lagt ner boken är jag fortfarande osäker – vad ville Wähä komma till? Katjas och Lous vänskap är stundvis mycket trovärdig, både när det kommer till rivalitet och osäkerhet, men stundvis även mycket klyschig och inte trovärdig, som att de t.ex. alltid ska duscha tillsammans. Kanske var det precis det Wähä menade – att deras vänskap var lite märklig även om de själv tyckte den var normal. Eller så försökte hon förstärka dem genom dylika detaljer, jag vet inte vilket.
En del av kapitlen handlar om filmvetenskap, i fokus står den fiktiva storsäljaren ”Babetta” där Lou spelade huvudrollen och hade sitt stora genombrott. Ingen roll kunde mätas med den fantastiska Babetta och Lou blir allt äldre. Wähä spinner snyggt vidare på ideal och om filmindustrin, jag gillade ändå inte kapitlen om ”Babetta” eftersom en fiktiv film är helt enkelt inte intressant. Jag gillade inte heller de sexuella detaljer som trycktes in, det blev för mycket erotik för min smak. Jag fick känslan av att det användes sådana detaljer för att skapa obehag eller spänning och det är ett ganska billigt trick att ta till. Jag som läsare behöver verkligen inte veta allt i minsta detalj.
Ett minus också för engelskan i språket, eller svengelskan om man vill kalla det så. Vissa ord är verkligen bättre på engelska, men det blir för mycket ”tonårsjargong” för min smak. När engelska ord ploppar in i välskrivna svenska meningar kan det sticka mig i ögonen ordentligt. Vissa gillar det, andra inte. Katja och Lous som lånar kläder av varandra och beter sig som tonåringar får mig ibland att få kräkreflexer, men visst, jag ville absolut veta var berättelsen skulle gå. Med andra ord: blandade känslor boken igenom. Välskriven, ett säreget språk som jag uppskattade. Jag tror Nina Wähä är en författare jag vill hålla ögonen på, och givetvis läsa Testamente.
Betyg:
0 Kommentarer
Pollyanna – Eleanor H. Porter
Titel: Pollyanna
Författare: Eleanor H. Porter
ISBN: 9132106432
Sidantal: 190
Förlag: B. Wahlströms
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1979 (original 1913)
Handling: ”Pollyanna är en ung flicka som får flytta in hos sin rika och ytterst stränga moster när hennes far dör. Genom sin optimism och okuvliga tro på andra människors goda avsikter får hon inte bara sin bittra moster, utan även hela staden, att må bra och se ljust på framtiden.”
Jag har länge tänkt läsa Pollyanna och när jag hittade boken på loppis slog jag till. Jag brukar vara svag för den här typen av berättelser – en flickskildring med lite vemod och barnslig lycka. Det som förstås direkt sticker i ögonen när man läser Pollyanna är likheten med Anne på Grönkulla. Det är så pass många likheter att det nästan kan bli svårt att bortse från. Pollyanna är betydligt tunnare i sin utformning och karaktärsutveckling än Anne på Grönkulla. I båda böckerna möter vi en föräldralös flicka som ska tas hand av en äldre, sträng släkting. Omgivningen tycker att flickorna är bedårande och flickornas optimism kan både irritera och inspirera läsaren.
Jag tycker författaren inte riktigt lyckas med att få Pollyannas moster, Polly, att vara så sträng som hon ursprungligen tänkt. I början av berättelsen känns det nästan som Askungen, när Pollyanna ska inkvarteras i en trångt vindsrum där hon inte ens får öppna fönstret (eftersom flugor kan komma in). Men moster Polly tappar nästan genast sina stränga regler och Pollyanna gör ändå mest som hon vill.
Jag uppskattar verkligen att Pollyanna försöker vara en obotlig optimist och jag störde mig inte alls på den grejen. Tvärtom påminde det mig om att själv bli mer tacksam och jag tror boken (på sin tid) gav tröst hos många barn. Halva boken älskade jag men sedan får författaren för sig att krångla till det med vuxnas kärlekstrianglar så till den grad att jag tappar intresset för berättelsen. Jag hade velat att den fokuserade mera på Pollyanna och hennes utveckling, fokuset skiftade så kraftigt till de vuxna i berättelsen (som jag inte riktigt brydde mig om).
Det fanns en viss ”twist” mot slutet som jag tyckte var intressant men en aning dramatisk. Det känns som om det här skulle vara en perfekt bok, om jag bara fick korrigera lite… Oavsett får boken godkänt betyg av mig och jag ska överväga att läsa uppföljaren som hoppeligen fokuserar mera på Pollyanna.
Betyg:
0 Kommentarer
David Copperfield – Charles Dickens
Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1985 (original 1850)
Handling: “Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”
Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.
Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.
Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?
Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.
Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.
Betyg:
0 Kommentarer
Bonjour Tristesse – Françoise Sagan
Titel: Bonjour Tristesse
Författare: Françoise Sagan
Översättare: Lily Vallquist
ISBN: 9789174292770
Sidantal: 143
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1954)
Handling: “Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
Sågnings-recensioner är ganska viktiga att skriva eftersom man så fort glömmer, ”vad var det nu igen jag inte gillade med den boken?”. Jag kompisläste den här korta, tack och lov, boken med Liza på iregnet! Ingen av oss gillade boken och båda gav den en stjärna i betyg. Här kommer mina tankar!
Först gillade jag verkligen stämningen. Hela ”jag är en uttråkad flicka på Rivieran”-känslan var ju underbar i början. Sedan började man ana att det fanns ett visst mörker i Céciles liv och att hon bär på en stor sorg. Men tyvärr sprack den bubblan rätt så fort för mig. Cécile är barnslig och enerverande boken igenom. Visst, hon är bara 17 år, men jag hittade inga anknytningspunkter med henne. Att bära sorg förstår jag att är tungt, särskilt som så ung, men det kunde inte bära upp hela berättelsen.
Pappan är väl det närmaste av intresse vi kommer, även om han är totalt oduglig som far och rent ut sagt försummande. Det störde mig, även om det såklart var meningen. Hans lössläppta inställning till både sig själv och Cécile är inte sund. Han traumatiserar dottern genom att ha tillfälliga sexuella förbindelser i tid och otid med en massa kvinnor, i deras hem dessutom. På något sätt vill ändå författaren att vi ska gilla pappan genom att göra honom ”älskvärd” mot Cécile, något jag inte köper överhuvudtaget. Jag ser bara en narcissist som har fått en dotter på nacken och som han egentligen struntar i. Sådär som avskyvärda människor skaffar husdjur för att de är gulliga men sedan inte sköter om dem. Varför ska han försöka porträtteras som en ljuvlig pappa, trots DET OCH DET OCH DET, och det…och det…Han är helt enkelt inte en far. Kanske är allt det här meningen, men som läsunderhållning blev jag mest frustrerad.
Cécile och pappans lojalitet mot varandra är enbart byggd på luftslott och fantasier från bådas sida. När det sedan dyker upp en kvinna från deras förflutna (som av något outgrundlig anledning tränger sig på i deras hus) vänds allt upp och ner och Cécile vill såklart bli av med henne. Sedan ska vi dras med hennes löjliga planer om hur pappan ska luras bort från kvinnan och det hela blir så osannolikt att jag nästan inte kunde läsa vidare. Allt överdramatiskt och bara tungt att läsa. Det finns inget driv i berättelsen, karaktärsutvecklingen är nära noll (kanske en smula mot slutet men minimalt…) och slutet var rena rama idiotin för att knyta ihop säcken. Vad var poängen med berättelsen, sitter jag och funderar vid bokens slut.
Jag kunde ge den 1,5 stjärna för att författaren bara var 18 år när hon skrev boken och för att jag klarade av att läsa ut boken. Men något haltade i meningsuppbyggnaderna och i läsflowet boken igenom, det kan ha med översättningen att göra, av erfarenhet vet jag att översatta franska böcker ibland inte fungerar lika bra på andra språk. Det kan likväl ha med författarens sätt att skriva. Oavsett kan jag inte rekommendera boken.
Betyg:
0 Kommentarer
Janne, min vän – Peter Pohl
Titel: Janne, min vän
Författare: Peter Pohl
ISBN: 9120074301
Sidantal: 255
Förlag: Almqvist & Aksell
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1985
Handling: ”Den 31 augusti 1954 kl 18.32 ändrades allting. Då dök den rödhårige och fräknige Janne upp från det okända, och med sin häpnadsväckande cykel prejade han sig in bland grabbarna i gänget på Söders höjder. Janne blev Krilles vän, en högst ovanlig vän som ständigt lämnade nya frågetecken efter sig. Och Krilles liv blev två liv – ett i den traditionstyngda skolan, och ett med Janne.”
Jag fick denna bok som ett personligt boktips (efterfrågat) av @littermentart på bookstagram. Med nytt år kom ett sug att läsa böcker som jag inte visste något om, någonting som skakar om en lite, något utanför min comfortzone så att säga. I det här fallet blev det riktigt lyckat. En ungdomsbok som är skriven 1985 men utspelar sig i 50-talets Stockholm.
Krille har sitt kompisgäng, de cyklar på stan och gör vad grabbar brukar göra. Men den dag träffar de en kille de aldrig sett förut, vid namn Janne, som har illrött hår och kan allt som cyklar. Janne är mystisk och spännande, han berättar ingenting om sig själv, varken var han bor eller telefonnummer. Krille blir allt mer besatt av Janne och deras vänskap blir väldigt intensiv.
Att vänskap kan kännas väldigt, väldigt starkt i vissa åldrar tror jag de flesta kan skriva under. Jag älskar hur Pohl skildrar deras vänskap och dessutom lyckas hålla några spår av mystik igång. Det jag har svårast för i boken är språket, närmare bestämt Stockholmska. Många dialoger och uttryck går mig förbi. För de som är bekanta med Stockholms-dialekt tror jag den här blir alldeles perfekt.
Slutet. SLUTET! Jag kan ju inte skriva mer än så. Men oj vad det berörde. Och det är nog i slutet som bokens verkliga genialitet ligger. Efteråt börjar man lägga ihop alla möjliga tanketrådar och får aha-upplevelser i en månad efter att man läst boken. Ibland är jag osäker om jag ens förstått allt. Oh well. En rolig läsupplevelse i vilket fall som helst!
Betyg:
0 Kommentarer
Jag hoppas du också är vid sjön i natt – Larry Silván
Titel: Jag hoppas du också är vid sjön i natt
Författare: Larry Silván
ISBN: 9789188125675
Sidantal: 184
Förlag: Trombone
Språk: Svenska
Format: Danskt band
Utgiven: 2022 (original 1977)
Handling: ”Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När dikterna gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans dikt. De sista åren i livet, fram till tjugo års ålder, vände han den finska småstadsmentaliteten ryggen och bosatte han sig i ett gammalt torp utanför Ekenäs. Att den fallfärdiga stugan låg intill kommunens soptipp såg han bara som än mer symboliskt. Vid avstjälpningsplatsen skulle han leva med sina katter, umgås med ett fåtal likasinnade vänner och skriva sina blixtrande, oförställda dikter. För vilken bättre plats att meditera över konsumtionssamhällets sjuka kropp än där? Denna volym rymmer ett rikt urval av Silváns dikter, varav några hittills opublicerade. För urval, redaktionell bearbetning, kommentarer och förord står Erik Jonsson. Boken innehåller även tidigare förord av Birgit Kvarnström (den första utgåvan 1977) och Sven Willner (den andra utgåvan 1989).”
Jag brukar väldigt sällan skriva recensioner om poesiböcker, främst för att det är väldigt personligt och vissa tankar vill man hålla för sig själv. Hur någon uppfattar poesi är något som man inte kan förutspå på förhand. Det är mycket som spelar in; humör, språk, utformning, tema, koncentration osv. Det är därmed mycket svårt att ”rekommendera” poesi. Jag hävdar att många läser poesi för snabbt och därför missade det som var bra. Att läsa poesi kräver att du inte skyndar sig, något många inte är så vana med idag. Nåja, till saken!
Larry Silván alltså. ”Jag hoppas du också är vid sjön i natt” är en nyutgåva av Silváns diktsamling som ursprungligen utkom postumt 1977. Silván tog sitt liv som 21 år gammal och levde sista tiden med sina katter vid en avstjälpningsplats. I vanliga fall skulle jag varit tveksam till postum utgivning, ifall poeten verkligen inte velat bli publicerad. I Silváns fall hade han kontakt med förlaget Boklaget innan hans bortgång och hade planer på en bok, som inte blev av.
Jag vill alltid skilja författaren från verket i vanliga fall, i Silváns fall tycker jag hans historia och hans leverne hör till proveniensen, som man skulle säga i Antikrundan. Hans bakgrund, både att han var finlandssvensk från mina egna hemtrakter, och att gjorde vissa normbrytande livsbeslut är något som höjer min läsning till en annan nivå. Det gör att jag förstår dikterna på ett annat sätt än jag annars kanske hade gjort. Det gör att man ser en helhet: författaren och hans dikter, inte bara en bok.
Dikterna är inte perfekta, de är inte sönderarbetade av ett förlag och de är framförallt mycket ärliga. Det gör boken fantastisk. Man känner den råa ytan och hur hans fingrar febrilt, i vissa dikter, skrivit ner rad för rad i långa dikter. Andra är mera välgenomtänkta och begrundade. Att hans sista dikt får inleda den här boken (i de andra två utgåvorna var den dikten sist) skapar känslor. Nu när jag läst både 1977-utgåvan och den här så kan jag konstatera att den här är ännu bättre. Det kan Trombone tacka sin redaktör Erik Jonsson för. Urvalet och följden på dikterna är gjord med stor omsorg. Det som är häpnadsväckande för mig är att jag varje gång blir väldigt berörd när jag läst färdigt, alltid mer än under läsningens gång. Dikterna dyker upp i mina tankar efter läsningens slut. Något i oss människor gör också att vi berörs av livsöden, Silváns proveniens så att säga. Det kan vi både förakta eller acceptera. Jag vägrar vältra mig i hans tragiska livsöde, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar läsningen.
Det viktigaste med poesi är trots allt att det berör. Och det gör det i denna bok, dikterna är unika. Jag som sedan barnsben varit insatt i 1960-1970-talet fick ytterligare ett perspektiv på en tidsera; en ung man som inte vill tänka och göra som alla andra. I en småstad ska man ju helst göra precis likadant, vara lagom, följa föräldrars fotspår och inte ifrågasätta så mycket. Det tror jag vem som helst från en mindre ort kan känna igen sig i.
Jag tycker om den ilskna tonen i dikterna, även om det skapar en klump i halsen eftersom jag ju känner till hur det går för Silván. Man ska läsa den här boken som om man inte läst dikter förut.
För alla Silván-fans har Erik Jonsson dessutom skrapat ihop de gamla förorden och massor av tilläggsinformation om varje dikt, det är ett viktigt arbete eftersom det inte finns väldigt mycket information om Silván att tillgå. Nu finns vissa saker dokumenterat för framtiden, vilket är värdefullt för litteraturen och litteraturvetenskapen. Passa på att införskaffa denna bok nu när den äntligen finns i tryck igen!
Tack till Trombone för recensionsexemplaret!
Betyg:
0 Kommentarer
Miss Jean Brodies bästa år – Muriel Spark
Titel: Miss Jean Brodies bästa år
Originalets titel: The Prime of Miss Jean Brodie
Författare: Muriel Spark
Översättare: Ingeborg von Rosen
ISBN: 9789186021429
Sidantal: 160
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1963)
Handling: “På en flickskola i mellankrigstidens Edinburgh samlar Miss Jean Brodie en frigjord, passionerad och högst målmedveten lärarinna en skara noggrant handplockade elever: de allra, allra bästa, hennes flickor, Brodies gäng.
De mer konventionella skolämnena får ge vika för kärlek, politik och konst, och Miss Jean Brodie gör allt för att forma flickorna till starka och oberoende kvinnor. Samtidigt har hon kärleksaffärer med två av skolans manliga lärare, varav den ena är gift. »Tryggheten är inte det viktigaste«, manar hon sina elever. »Godhet, Sanning och Skönhet är det viktigaste. Följ mig.« Och det gör de. Men en av flickorna ska komma att förråda henne.”
Årets första besvikelse! Jag hade förväntat mig något helt annat. ”School of Rock” och ”Dead Poets Society” är filmer med liknande tema och därför tänkte jag att den här berättelsen från 1963 kunde vara något för mig. Men Jean Brodie blir inte den där sympatiska och karismatiska ledaren som man vill att ska klara sig, istället blir hon en riktigt jobbig person som jag inte kan heja på. Jag tror det är meningen. Det jag dock inte förstår är hur eleverna håller sig lojala till sin konventionella lärare. För det första så vet vi läsare nästan inget om vad hon egentligen undervisar, förutom mottot ”godhet, sanning och skönhet är det viktigaste”. Det blir därför svårt att leva sig in i deras vardag i klassrummet. Författaren borde ha byggt upp lojaliteten mot miss Brodie så att även läsaren tror på den.
Jag kan heller inte tro på att eleverna aldrig studerat något alls, eftersom de ibland måste klara vissa saker i andra ämnen och ska dessutom inte ha miss Brodie i högre klasser (när de ska välja klassiska/moderna linjen). Det är helt enkelt inte trovärdigt att hon kan rabbla om italienska pojkvänner i flera år utan att det märks. Flickorna är dessutom så unga när de börjar i miss Brodies klass att det måste finnas någon som hemma berättar för sina föräldrar om vad de pratat om i skolan. Det kan vara en av de saker jag avskyr mest av allt med hela boken; att barn utsätts för den här huvudlösa, utseendefixerade läraren. Äldre elever skulle jag förstå att går i fällan. Men som sagt hade det krävts mera för att jag verkligen ska köpa konceptet.
Att någon av Brodie-flickorna sedan förråder miss Brodie för hennes lärarmetoder vet vi redan på baksidetexten, men vem av dem det blir och varför ska vara något slags spänningsmoment. Det misslyckas fatalt. Det avslöjas ganska tidigt av författaren, dessutom med vaga grunder. Jag får anta att miss Brodie ska skildras som en tragisk figur som lever ”i sin värld”, jag uppfattar henne som självcentrerad, patetisk och manipulativ.
Dessutom upprepar författaren vissa karaktärers egenskaper tio gånger i boken, t.ex. ”Rose hade sex appeal”. I början trodde jag det var en miss, men sedan började dyka upp var och varannan gång Rose nämndes. Det här förstod jag inte. Allting blir mycket tunt, och upprepande, jag förstår berättelsen men jag förstår inte vart författaren vill komma med den. Berättelsen var mycket rörig och på 150 sidor blev sega att komma igenom. Kanske är det någon poäng jag missförstod totalt, men jag blev bara väldigt uttråkad.
Betyg:
0 Kommentarer
Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger – Richard Osman
Titel: Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger
Originalets titel: The Thursday Murder Club & The Man Who Died Twice
Författare: Richard Osman
Översättare: Ing-Britt Björklund
ISBN: 9789100188559, 9789100188962
Sidantal: 400 + 399
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. Tillsammans utgör de den okonventionella och kreativa Torsdagsmordklubben, ständigt diskuterande över en kopp te eller varför inte ett glas gin eller whisky. När ett mordfall blir verklighet och lik dyker upp på de mest oväntade platser ställs Torsdagsmordklubbens mod och kreativitet på sin spets och de bestämmer sig omedelbart för att hitta mördaren och lösa den kniviga mordgåtan.”
Jag hade inte hunnit skriva en recension om första delen av Torsdagsmordklubben innan jag läste del två, Mannen som dog två gånger alldeles nyss. Eftersom båda böckerna fick samma betyg och har samma styrkor och svagheter så blir detta en sammanslagen recension.
Premissen låter onekligen intressant, en drös med sympatiska äldre som bor på ett lyxigt äldreboende och sysselsätter sig med att lösa olösta brott. Det är ju en trevlig sysselsättning för att få hjärnan att ständigt arbeta och dessutom en chans att samlas med sina vänner. Det är här som mysfaktorn ligger i böckerna. Richard Osman gör karaktärerna roliga på ett lite sarkastiskt sätt och hans egna stil för humor kommer tydligt fram under läsningens gång.
Jag gillar en mys-deckare och det är precis dit Osman vill nå; en tankenöt som inte är för blodig och att man skrattar till på vissa ställen. Det lyckas han med. Det som jag däremot tycker är hans svaghet är att karaktärerna inte kommer till liv på andra sätt än dialog, överlag är böckerna väldigt pratiga och dialogdrivna. I vissa scener funkar det bra, i andra tycker jag att han har för bråttom att komma till skott och bygger inte upp tillräckligt. Speciellt i den andra boken slår det mig att jag fortfarande inte känner Elizabeth, en av huvudkaraktärerna, om inte den största huvudkaraktären. Jag kan inte se henne framför mig.
Själva deckargåtorna är rätt så välgenomtänkta, det kan jag ge Osman. Även om jag listade ut nästan allt i den andra delen långt på förhand. En annan grej jag inte gillar i andra boken är att det är på tok för många sidokaraktärer, särskilt när Osmans karaktärbygge är svagt. Det blir mest en massa namn som slängs in och jag får inget grepp om alla dessa sidokaraktärer. Redan själva Torsdagsmordklubben har snäppet för många medlemmar/karaktärer än Osman klarar av.
Jag gillar böckerna, men inte så mycket att jag stämmer in i hyllningskören. De var helt okej. Jag ska absolut ge Osman fler chanser, speciellt för hans kluriga humor som jag tyckte väldigt mycket om,
Betyg:
0 Kommentarer