Slakthus 5 – Kurt Vonnegut
Titel: Slakthus 5
Författare: Kurt Vonnegut
ISBN: 9789113053455
Sidantal: 258
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2017 (original 1969)
Handling: ”Slakthus 5 är en av våra största anti-krigsböcker som utspelar sig under de allierades bombningar av Dresden i slutet av andra världskriget. Billy Pilgrim som var amerikansk krigsfånge i staden återvänder hem men blir kidnappad av utomjordingar. De för honom till planeten Tralfamadore där han lär sig dödens och tidens hemligheter.
Kurt Vonnegut var själv krigsfånge i Dresden då staden bombades. Räknat i antalet döda var bombningen minst lika förödande som Hiroshimabomben, bombningen av Dresden hade heller ingen som helst militär betydelse.”
Den här klassikern råkade jag ha hemma och i ren tristess började jag läsa. Ibland är det lönt att prova på en bok man knappt vet något om eller ens tänkt närmare på tidigare. Jag gillar i princip aldrig krigstema i böcker. Det här skulle vara en anti-krigsbok, något jag inte läst tidigare (tror jag åtminstone).
Handlingen växlar ganska långt mellan huvudkaraktären som är krigsfånge med hans tillvaro på en exoplanet, där han lever i en glasbur. Det blir en ganska bisarr kombo av sci-fi och krig, jag får ge författaren eloge för att våga ta ut i svängarna. Resultatet? För mig blev det nog ett platt fall. Till min lässmak hör inte krig och jag var besviken att det tog upp så mycket av boken. Jag förstod inte riktigt vart författaren ville komma med sin krigsskildring, förutom hans egen bearbetelse av händelser. Kanske de som gillar att läsa om krig uppskattar boken?
Mot slutet tappade jag intresset totalt och jag blev irriterad på författarens ”fiffiga” manéer där han använder ”Så kan det gå.” efter varje deprimerande händelse. Det var ett försök på någon slags mörk humor som jag inte uppskattade. Sci-fi-delarna från planeten Tralfamadore var det enda intressanta och det blev på tok för tunt. Sci-fi i för kort upptappning blir helt enkelt inte lyckat. Jag ville veta mera.
Nu må detta vara en modern klassiker, jag kan ändå inte rekommendera den.
Betyg:
0 Kommentarer
Den täta elden – Inger Edelfeldt
Titel: Den täta elden
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120079036
Sidantal: 294
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1990
Handling: ”Petra möter en gammal bekant som erbjuder henne att följa med till ett kollektiv i Dalarna. Kollektivet består av tre kvinnor och en man, Alex. Han ser kvinnorna som sina lärjungar och påstår sig ha förbindelse med en högre makt. Till en början är Petra avvisande men efterhand börjar hon attraheras av honom och spänningen stegras mot det dramatiska slutet.”
Inger Edelfeldt hör till mina favoritförfattare även om jag mot förmodan inte skulle gilla själva berättelsen. Jag tycker Den täta elden inte nådde mina höga förväntningar, även om det fanns intressanta moment som jag uppskattade. Till att börja med: detta är en roman om sekt, eller kanske ifrågasättandet av sekter. Edelfeldt målar upp huvudkaraktären Petra som en ung vuxen i Stockholm, vilsen bland storstadens myller och buller. Petra träffar, av en slump(?), en kvinna som berättar om sitt enkla liv isolerade i en stuga med två andra kvinnor och en man. Petra åker med, på besök, men finner sig trivas (skräckblandad förtjusning) i deras primitiva tillvaro i skogen. Kvinnorna kanske har något att dölja, och mannen som bor i en egen stuga verkar som en enstöring. Petra möter sina fördomar om människor som dragit sig tillbaka från storstadslivet. Är alla som bor i kollektiv dyrkare av den mörka sidan och varför vill de vara annorlunda?
Jag kommer på mig själv att vara irriterad på nästan alla karaktärer. Det hela blev ett enda stort antiklimax utan att jag fick svar på mina frågor. Jag tror Edelfeldt var något på spåren här med sin berättelse men lyckades inte riktigt ända fram (eller dit jag ville). Jag tycker ändå att berättelsen var rätt så unik på sin tid (80-tal) då just rädslan för sektbildning var ganska högt på agendan. Vad kännetecknar en sekt och vad kännetecknar ett kollektiv? Det här nosar vi på i berättelsen men kommer inte egentligen fram till så mycket.
Fantastiskt språk med de kännspaka filosofiska detaljerna som Edelfeldt brukar bjuda på.
Tidigare läst av författaren:
Juliane & jag
Missne & Robin
Drakvinden
Breven till nattens drottning
Duktig pojke!
Skuggorna i spegeln
Om snö och guld
Kamalas bok
Betyg:
0 Kommentarer
Samtidigt – Finland och omvärld 1968 – Henrik Meinander
Titel: Samtidigt – Finland och omvärld 1968
Författare: Henrik Meinander
ISBN: 9789515249357
Sidantal: 408
Förlag: Schildts & Söderströms
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2010
Handling: ”Vems 1968 minns vi i dag? frågar historieprofessorn Henrik Meinander i sin breda skildring av det här händelserika året i Finlands och världens historia. Det handlade nämligen inte bara om studentrörelsens revolutionsromantik eller om protesterna mot Vietnamkriget och invasionen av Tjeckoslovakien.
Samtidigt som några hundra studenter ockuperade Gamla studenthuset i Helsingfors sökte sig tiotusentals av deras generationskamrater till Sverige i brist på arbete, medan landsbygdens avfolkning accelererade och nya förstäder, köpcentra och motorvägar växte fram i rasande fart. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen enades och slöt sig allt tätare bakom president Kekkonen, som då stod på höjden av sin makt.
I skuggan av supermakternas globala konkurrens och intensiva rymdkapplöpning växte en ny vardag fram. Livet gick vidare, och för de flesta gjorde den stökiga omvärlden sig påmind närmast genom tv-nyheterna. Då som nu levde människorna i mycket olika samtider.
Samtidigt – Finland och omvärld 1968 är en tematisk fortsättning på Meinanders Finland 1944 – Krig, samhälle, känslolandskap (2009), som har översatts till flera språk.”
Jag råkade fynda den här på Schildts & Söderströms sommarrea och tur var väl det. Jag har länge letat efter exakt denna typ av faktabok. Det mesta på svenska är från Sverige, nu får jag äntligen ta del av hur samhället såg ut kring 1968 i Finland, skrivet på svenska som originalspråk! Det är inget jag tar för givet och som jag uppskattar högt.
Henrik Meinander känner jag till från förut (Finlands historia blänger skyldigt på mig från bokhyllan, ännu oläst) men nu fick jag för första gången läsa en bok från pärm till pärm av historikern och författaren. Jag blev imponerad av hans flow i språket, historia blir lätt ett tungrott ämne när man läser en hel bok. Meinander skriver på ett löpande sätt som gör att man kan läsa tiotals sidor utan att titta upp från boken. Jag gillar vinklingen han gör: han skriver inte enbart om 1968 rätt och slätt utan också om de kringliggande åren, annars skulle man inte förstå händelserna 1968 till fullo.
Här krossar vi myter om att 1968 bara var de unga radikalvänsterns år. Det fanns mycket annat som hände och jag fick en bra bild av hur en ”vanlig” finländares vardag kunde vara. Mitt favoritkapitel var de som handlade om just vardagen. Allt från kvinnornas ställning i arbetslivet till hurdana köpvanor familjerna hade. Teak-möblemang på avbetalning och mellanöl över disken (1969).
Jag var helt uppslukad i boken och kan varmt rekommendera den för alla som vill ha en omfattande bild av 1968 i Finland. Det enda jag saknade var fler foton (man kan inte få för mycket) och litteraturkapitel (som boknörd är jag alltid intresserad av litteraturen ur det historiska perspektivet).
Betyg:
0 Kommentarer
Efter mörkrets inbrott – Haruki Murakami
Titel: Efter mörkrets inbrott
Originalets titel: アフターダーク [Afutā dāku]
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
ISBN: 9789113021546
Sidantal: 237
Förlag: Norsteds
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2012 (original 2004)
Handling: ”Eri och Mari är systrar och befinner sig på olika sidor om natt och dröm. Eri tycks inte kunna vakna där hon ligger i sängen. Mari tycks tvärtom inte kunna sova. Efter mörkrets inbrott stöter hon på den unge jazztrombonisten Takahashi som hävdar att de träffats tidigare. Under de följande timmarna möter hon också en kvinnlig före detta brottare som nu jobbar som nattportier på ett hotell med skamfilat rykte samt en kinesisk prostituerad som på samma hotell blivit brutalt misshandlad av en affärsman. Fram till gryningen möts deras vägar gång på gång och deras hemligheter tycks dra dem allt närmare varandra. Kan det vara så att Eris skrämmande sömn har något med affärsmannens brott att göra? Vad händer om Eri äntligen vaknar, kommer hennes syster då att somna?”
Min Haruki Murakami-resa började inte toppen. Jag har länge tänkt, eller hoppats, att det här skulle vara en ny favoritförfattare. Nu är jag kanske en aning skeptisk. Efter mörkrets inbrott är mitt första försök på Murakamis böcker. Han är ju ett mycket stort namn internationellt och har många hängivna fans.
Vi kan väl börja med det jag gillade. Vi får i följa systrarna Mari och Eri som befinner sig på två olika ställen. Mari är vaken hela natten medan vi ser Eri sova djupt. Något verkar ”off” med de båda, men exakt vad får vi inte riktigt reda på. Mari träffar en ung musiker på ett café och genom deras konversationer får vi reda på lite grann om Mari. Annars förblir huvudkaraktärerna i dunkel. Boken utspelar sig under en enda natt och beskrivningarna är mycket filmiskt beskrivna, till och med såpass mycket att det vi som läsare agerar ”filmkamera” ibland. Murakami lyckas med detta berättargrepp.
Där ungefär tar det positiva slut. Berättelsen är så…tråkig. Dialoger på dialoger. En massa babbel. Händelser som inte spelar någon roll (enligt mig), karaktärer jag inte lär känna eller bryr mig om. Slutet? Bedrövligt. Absolut ingen förklaring till någonting. Jag var nästan sur när boken var slut. Den röda tråden försvinner ibland och jag kan absolut inte förstå varför vissa karaktärer introduceras som sedan bara dricker ett helt mjölkpaket och bedrar sin fru. Vad ska jag göra med den informationen? Jag tycker inte det filosofiska som Murakami kastar in riktigt lyckas heller, jag slås inte av nya tankar. Överhuvudtaget förstår jag inte Murakamis poäng med berättelsen, förutom att han vill få boken att kännas som en film. Kanske jag inte förstod det jag skulle göra? Också ett minus för dåliga kvinnoporträtt, men det är många författares svaghet.
Blir det någon Murakami igen tror jag att jag testar Norwegian Wood eller Fågeln som vrider upp världen.
Betyg:
0 Kommentarer
Vinden vänder på Trollskär – Carina Wolff-Brandt
Titel: Vinden vänder på Trollskär
Författare: Carina Wolff-Brandt
ISBN: 9789519878768
Sidantal: 120
Förlag: Vingpennan
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2003
Handling: ”Fiskargubben Elis bor ensam på en ö långt ute till havs. Hans enda sällskap är hunden Poppe och djuren i fähuset. En dag hittar han ett brev skrivet av sin farfar för länge sedan och efter den dagen är inget sig likt på Trollskär längre. Det bor någon annan på ön! Men vem?
Vinden vänder på Trollskär är en bok för hela familjen om livet i skärgården för drygt hundra år sedan. Det är också en bok om vänskap och om att verkligheten vi lever i kanske inte alltid är vad den ser ut vara.”
Den här boken ville bli läst av mig. Jag såg den plötsligt överallt och lånade den på biblioteket, därefter hittade jag ett eget begagnat exemplar. Jag tycker om titeln och omslaget direkt. Baksidetexten lät lockande. Och efter att ha läst boken kan jag säga att den hör till en av de mysigaste böckerna jag läst!
Fiskargubben Elis och hans hund på sin ö ute till havs. Jag gillar detaljerna om deras liv och vardag i en miljö som är långt ifrån min egen. Hur en hund ändå kan vara stort sällskap! Jag älskar illustrationerna av Inge Lök som dyker upp här och var i boken och ger ett så proffsigt intryck. Jag är 100% med Elis och följer hans tankegångar och göromål, ända tills slutet som var otroligt fint skrivet. Rörd!
Elis och hunden Poppe börjar se tecken på att någon annan befinner sig på ön, vem det är eller inte är får ni läsa själva. Blandningen av ett litet ”mysterium” blandat med skärgårdsliv var en bra kombo för mig. Jag gillar böcker som får mig att tänka till. Den här boken riktar sig till ca. 9-12 års-gruppen, men det finns något att hämta för alla. En finlandssvensk pärla!
Betyg:
En kommentar
I fiskarnas tecken – Melissa Broder
Titel: I fiskarnas tecken
Författare: Melissa Broder
Översättare: Helena Hansson
ISBN: 978-91-7781-359-0
Sidantal: 304
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2018
Handling: ”Lucy har skrivit på sin avhandling om Sapfo i nio år när förhållandet med pojkvännen tar slut och det blir omöjligt för henne att bo kvar i Phoenix. Systern Annika insisterar på att Lucy ska passa hennes hund och bo i systerns fantastiska hem, en glaskub i Venice Beach.
Men Lucy finner ingen lindring från ångesten. Inte hos den grekiska kör av kvinnor hon möter i gruppterapin för kärleksberoende. Knappast heller på Tinder. Inte ens i den kravlösa ömheten hos hunden Dominic. Men allt förändras en dag vid stranden när hon spanar in en gåtfull simmare. Efter att ha blivit varse hans identitet tvingas Lucy att fullständigt omvärdera sin syn på vad kärlek och förhållanden kan vara.”
En av de märkligaste böcker jag läst på länge. Den har definitivt fått blandade recensioner, kanske mera mot det negativa hållet. Jag hade därför inga förväntningar och jag visste inget om boken före jag började läsa. Den här boken får du mest ut av om du inte känner till så mycket om den. Några saker bör nämnas dock. Det är rätt så mycket sex och det är inte enbart realism. Så att du inte sätter kaffet i vrångstrupen…
Många säger att Lucy är en fruktansvärd karaktär som man bara avskyr. Jag gillar inte henne heller. Särskilt mot slutet när hon gör en oförlåtlig grej. Men jag ser inte så svart-vitt på henne. För mig gestaltar hon den ”galna” kvinnan på ett ärligt och trovärdigt sätt. Äntligen, får jag säga. Hur många romaner har jag inte läst där kvinnan antingen är avgrundsdjupt galen, änglalik docka, eller bara sjukt tråkig? Lucy har mycket svärta men jag uppskattar de många lager som författaren lyckas lägga på huvudkaraktären i denna (debut) bok.
Lucy flyr dammiga Phoenix för att vakta sin syster Annikas hund i det stela men vackra Venice. Hon går på gruppterapi för kärleksberoende. Där möter hon kvinnor som både har likheter med henne själv men också sådana som hon har svårt att förstå. Som läsare är det ganska intressant, jag tror flera av oss kan känna igen oss i något beteende. Sist och slutligen är vi alla ganska lika och längtar efter samma saker i livet, bara att vi försöker nå vår lycka på olika sätt. Lucy träffar också en del män, och en av dem får hela hennes värld i gungning. Läsaren också.
Berättelsen är intressant. Jag vill läsa vidare hela tiden. Det finns en hel del filosofiska funderingar blandat med det mörker som Lucy upplever och försöker ta sig ur. Relationsdramat, sexet, ja allt om att ta sig ur ett långt förhållande och navigera i dagens dejting-värld är trovärdigt, om än äckligt, men trovärdigt. Jag hölls underhållen boken igenom och jag tycker författaren lyckas med de poänger hon vill få fram, utan att skriva läsaren på näsan.
Det är en bok med lite ”extra allt”, kryddigt. Den kommer inte falla alla i smaken, långt ifrån. Men de som vågar läsa den här med ett väldigt öppet sinne kan uppskatta boken, som jag!
Betyg:
0 Kommentarer
Kaffe med mjölk – Ella-Maria Nutti
Titel: Kaffe med mjölk
Författare: Ella-Maria Nutti
ISBN: 9789146237464
Sidantal: 192
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”En mamma och en dotter. Ett avstånd mellan dom lika långt som mellan Gällivare och Stockholm. En mamma som har något hon måste säga till sin dotter, något som inte kan vänta. En lika vemodigt finstämd som skimrande berättelse om en förälder och hennes barn och om hur de tunnaste trådarna kan vara de starkaste banden.”
Här har vi en fantastisk debut. Jag vågar påstå att Kaffe med mjölk var den bok som var mest tippad att platsa bland Årets bok 2022-nomineringarna, ändå blev den inte nominerad. Boken har lästs väldigt flitigt bland bokintresserade på #bookstagram och jag kan förstå varför. Ska vi skaka framgångsreceptet ur ärmen?
Till att börja med så är titeln tilltalande (även om det förekom ett par andra titlar med ”mjölk” ganska samtidigt i 2021-2022:s utgivning). Jag gillar omslaget och kafferingarna som får boken att se läst ut. Berättelsen har ett tungt ämne, men här har Nutti förstått att ingen vill läsa 300-400 sidor om det. Det ska vara koncentrerat och rappt med 192 sidor. Kapitlen korta, nästan så korta att de inte räknas som kapitel. Texten är handlingsdriven och fokuserar i stort sätt på endast två personer. Allt det här i ett snyggt paket, nu bådar det gott för själva berättelsen, som jag också tyckte mycket om.
Mor och dotter – kan till synes kännas som ett uttjatat tema i litteraturens värld och det var en av orsakerna till att jag övervägde att inte läsa boken alls. Finns det något vi inte redan sett eller läst om? Ändå ger jag boken en chans, kanske just vare det layoutmässiga och snyggt paketerade och väl marknadsförda helheten. Böcker som inte är väldigt långa tenderar man lättare att ge en chans åt, så är det bara.
Jag blev positivt överraskad av det avskalade, enkla men samtidigt välskrivna språket. Jag ser genast både mor och dotter framför mig under läsningens gång. Jag tycker om deras lite märkliga dynamik, som få författare lyckas väl med att beskriva – den där balansgången mellan att ha fasader för varandra men ändå våga (och vilja) ha ett nära band. Avstånden rent geografiskt men också kulturella och sociala avstånd. Avstånd som tenderar växa när barnet växer. Och så det där som mamman måste säga till dottern – det som boken i stort sett kretsar kring.
Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och det är svårt att beskriva just de saker som var perfekta, för boken glänste verkligen på sina ställen. Överlag får jag en ”modern” känsla av den här boken – den är skriven av en ung författare som förstår vad nutidens läsare vill ha. Det kommer inte bli en bok som jag läser om, men en bok behöver inte vara dålig för det. Läsvärd!
Betyg:
0 Kommentarer
Allt blir bra – Carolina Setterwall
Titel: Allt blir bra
Författare: Carolina Setterwall
ISBN: 9789100189396
Sidantal: 334
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”Allt blir bra. Det lovar Mary och John sina barn när de berättar att de ska skiljas. Men separationen blir något helt annat än vad de har tänkt sig. John finner sig snart omhändertagen av en ny kvinna, medan Mary tvingas inse att en kvinna utan partner inte anses som något självklart eller attraktivt. Samtidigt som John rör sig vidare med såväl barnens tillit som sin personliga ekonomi intakt, måste Mary – som har lärt sig leva för andras godkännande – omvärdera sig själv, sina val och sitt liv.
”Allt blir bra” är en svidande vidräkning med äktenskapets och könsrollernas begränsningar – och en rannsakan av bilden av den goda modern. Det är en berättelse om hur svårt det är att bryta sig loss från omgivningens krav, men också om kärlek, på gott och ont, mellan vuxna och mellan barn och förälder.”
Den främsta orsaken för valet av denna bok var att den skulle utspela sig på 80-talet och handla om ett par i skilsmässa. Jag anade att den kunde bli en ganska mörk och sorgsen berättelse, men hur mörk den faktiskt var blev jag förvånad över. Så mycket smärta, så välformulerat men tyvärr också som en enda lång uppförsbacke.
Kapitlen varvar mellan Mary och Johns perspektiv. Det är de karaktärer vi får lära känna, men inte tillräckligt väl kan jag tycka. John blir för mig lite av en grå massa medan Mary känns som en karikatyr, precis vad man kan förvänta sig av en kvinna i skilsmässa. Ärligt talat så går både Mary och John mig på nerverna så till den milda grad att jag överväger att sluta läsa. Jag kämpar mig igenom deras strapatser och svängar i skilsmässan och livet efter och inser att berättelsen trots allt är helt okej, som helhet. Det finns vissa beröringspunkter där Setterwall lyckas väl, kanske till och med bäst med bikaraktären Nettan, Johns nya flickvän och hurtbulle. Jag undrar: har vi inte alla någonsin känt en Nettan i våra liv? Den där som svischar in och tar kontroll över situationen och som behöver det för att ha en identitet över huvudtaget? Den fixande, tröstande och smörjande balsamerande, allvetande kvinnan som ska ställa allt till rätta och ändra omvärldens tafatta personligheter. Jepp, det är en Nettan!
Det finns äkthet i berättelsen, det ger jag Setterwall. Hur föräldrarna försöker lösa vardagen och hur barnen inte reagerar som vi tror, eller som vi inte vill att de ska göra. Kampen mellan föräldrarna, de dyra julklapparna, den pyttelilla lägenheten, de ansträngda samtalen, klasskillnader som uppstår i skilsmässa – allt detta finns med. Det jag saknade i boken var mera 80-talskrydda. Böcker som skilsmässor har vi redan i ganska stor utsträckning, jag tror man behöver någon ny vinkel på det hela för att riktigt suga in läsaren. Jag kan inte tycka att boken är dålig, men för mig väckte den inte de känslor jag hade hoppats på.
Betyg:
0 Kommentarer
Vi minns 50-talet: en nostalgitripp – Andreas Nyberg
Titel: Vi minns 50-talet: en nostalgitripp
Författare: Andreas Nyberg
ISBN: 978-91-8018-397-0
Sidantal: 294
Förlag: Lind & Co
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”Statsminister Tage Erlander regerar Sverige under 1950-talets rekordår. Framtidsoptimismen är stark när svenska folket åker på tältsemestrar och charterresor och många skaffar bil. I Stockholm byggs flera nya förorter och dessutom tunnelbana.
Sångaren ”Snoddas” får tidernas genombrott i Lennart Hylands radiosuccé Karusellen, och även Lill-Babs, Siw Malmkvist och Owe Thörnqvist slår igenom, liksom det nya amerikanska fenomenet rock’n’roll med Elvis Presley, Chuck Berry och Little Richard i spetsen. Vurmen för det amerikanska gör att vi svenskar får en ny kategori ungdomar: raggarna.
I USA får vår filmstjärna Ingrid Bergman sin andra Oscar samtidigt som regissören Ingmar Bergman blir internationellt känd. Men vi svenskar föredrar filmer med Åsa-Nisse!
Sven Tumba gör ishockey till en folksport och i New York knockar Ingemar amerikanen Floyd Patterson och blir tungviktsmästare i boxning. I fotbolls-VM på hemmaplan 1958 blir det svenskt silver samtidigt som tv:n får sitt genombrott.
Vi minns 50-talet – En nostalgitripp fortsätter den rikt illustrerade serien med spännande återblickar på Sveriges kultur och samhälle.”
Jag har tidigare läst Nybergs Vi minns 40-talet, det var givet att fortsätta med den fantastiska och koncisa fortsättningen om 1950-talet. 50-talet var mindre betonat av krig, men desto mer om amerikaniseringen och framtidsoptimism. Filmbranschen, särskilt Hollywood, gör storslagna filmer med bland annat Ingrid Bergman i huvudrollen. Nu utmanar svenska filmer också tabun genom att t.ex. visa nakenscener. Mycket hade sitt brytningsskedet i 1950-talet. Visste ni att den globalt använda fredssymbolen ritades på just 1950-talet?
Mitt favoritkapitel var givetvis det om litteraturen. Jag fick massor av bra tips och en del kände jag till från förut. Det som alltid slår mig när man tittar på litteraturen i historisk spegel är att den är väldigt mansdominerad. De tunga författarnamnen, akademiledamöter och Nobel-prisvinnare är till största delen män. De facto vann ingen kvinna Nobel-priset på hela 1950-talet, men det är förstås inte konstigt med tanke på hur få kvinnor som vunnit sedan priset stiftades.
Jag tycker om att det finns särskilda temakapitel och skilda kapitel för varje år under årtioendet. Idrottskapitlet är för mig totalt ointressant, men det kan tänkas intressera många. Boken talar till en bred publik och har fångat upp det väsentliga ur historisk och kulturell synvinkel.
Jag skulle gärna se bilder i färg, nu är boken i svart-vitt. Sedan är den givetvis ganska fokuserad på svenska händelser, även om internationella händelser finns nämnda. För mig blir det mera en upplysning om Sveriges 50-tal, vilket jag inte har något emot. Ibland kan jag sakna att läsa om Finlands 50-tal, men på svenska. Den här boken riktar sig till svensk publik, så den uppfyller sin målgrupp väl. Perfekt för att lära sig allt det väsentliga om årtioendet!
Jag ser väldigt mycket framemot följande del som är mitt favorit årtioende, nämligen 1960-talet!
Tidigare läst av författaren:
Tack till Lind & Co för recensionsexemplaret! 
Betyg:
0 Kommentarer
Radhusdisco – Morgan Larsson
Titel: Radhusdisco
Författare: Morgan Larsson
ISBN: 978916420332
Sidantal: 437
Förlag: Piratförlaget
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2010
Handling: ”Radhusdisco är en varm och rolig bok om Morris färd mot vuxenvärlden i åttiotalets Trollhättan.
Här möter vi Morris föräldrar: mamma som skickar runt Morris bland alla barnfamiljer i bekantskapskretsen för att han ska smittas av påssjuka, pappa som har en förmåga att få det lilla att kännas stort och som berättar om indianer och äventyr.
Morris trivs med kompisarna på lågstadiet, tjejernas favorit Linus, grannen Henke och Ubbe med de nyaste leksakerna och alldeles speciella lekregler. Motvilligt flyttar han till det gula tegelradhuset och en ny skola och en ny tid, mellanstadiet. Men här finns magister Cliffhanger som berättar historier som ingen annan och nya vänner som han delar både roligt och sorgligt med. På högstadiet blir världen lite större, tjejerna viktigare och drömmen om att få dansa tryckare till True Colors med just den där speciella tjejen kanske viktigast av allt.”
Det här med uppväxtsskildringar är lite knepigt. Ibland tycker jag väldigt mycket om det, ibland blir jag vansinnigt trött på att höra en berättelse från en och samma interna vinkel. Radhusdisco handlar om Morris som bor i våningshus och radhus, inne i labyrinterna finns de andra vännerna som också bor där; alla dessa familjer som är lika och olika varandra. Vi får följa Morris från lågstadiet mot vuxenlivet, genom vänskap och kärlek. Mot slutet börjar jag vara en aning mätt på berättelsen.
Bokens första del är starkast. Där finns många beskrivningar som jag tror man kan känna igen sig i. Jag imponeras över Larssons sätt att skildra ett barns tankar och funderingar, jag skrattar till ibland åt anekdoterna, bl.a. det mera välbärgade ensambarnet Ubbe som mutar till sig vänner genom sina fantastiska leksaker som ingen riktigt får leka med. Avundsjukan, fascinationen och jämförelserna – allt det där som barn går igenom när de växer upp. Andra gånger är det tokroliga pinsamheter som händer åt Morris själv och åt kompisarna, vilket jag också kunde uppskatta.
Det är därför svårt att säga varför jag inte fastnade för berättelsen. Jag engagerade mig helt enkelt inte riktigt tillräckligt, jag tror att en av orsakerna är att berättelsen svällde allt mer. Mot slutet kunde vissa händelser få tiotals sidor med dialoger i det oändliga. En mer koncentrerad berättelse hade skapat större effekt, särskilt när man här använder sig mycket av humor och en mera rapp och finurlig berättarstil. Boken blev segare ju längre in man kom, kanske författaren förvillade sig aningen för långt i sina egna minnen och vågade inte skära ner tillräckligt. Jag kände mig allt mer som en betraktare av främlingar snarare än läsaren som får vara med inne i berättelsen. Det blev stundvis tråkigt med all grabbig dialog, men vad annat skulle det finnas i en ung grabbs uppväxt? Jag tror snarare att det var mig det var fel på den här gången.
Onekligen hade författaren säkert kul när han skrev boken, jag tycker det känns som om texten kom rakt ur minnet och hjärtat. Jag tror den här boken kan tilltala många, speciellt män som växt upp under 80-talet. Det finns gott om roligheter och saker att känna igen sig i, även om just jag inte kände igen mig i så mycket.
Betyg:
0 Kommentarer