Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf

Titel: Rapport från en skurhink
Författare: Maja Ekelöf
Sidantal: 215
Förlag
: Rabén & Sjögren
Språk:
Svenska
Format:
Inbunden
Utgiven:
1970
Handling
: ”Maja Ekelöf är städerska (”Fil. städ.”, som en av hennes söner sade), kommunalt anställd i Karlskoga. Hon har sexårig folkskola, studentkompetens i flera ämnen och intyg om genomgången ettbetygskurs i historia vid Uppsala universitet. Hon har skrivit insändare i lokalpressen, enstaka noveller i veckopressen och en dagbok i tidningen Vi.

Maja Ekelöfs rapport är ett mänskligt dokument av stor äkthet. Den berättar om ett liv på Välfärdssveriges skuggsida. En intelligent och sensibel kvinna skildrar i dagboksform sitt slitsamma låglönejobb, sin eviga kamp för att klara ekonomin, sina problem och glädjeämnen som ensamstående fembarnsmor. Hon representerar också något annat, något beundransvärt: hon är en av dem som energiskt vidgar sin horisont genom att läsa böcker, genom kurser och studiecirklar. Radion och TV :n ger henne en intensiv kontakt med världshändelserna och helhjärtat engagerar hon sig i det politiska skeendet.
Maja Ekelöf skriver rättframt och enkelt. Hennes kommentarer kan vara bitska, ofta glimtar det till av en fin humor. Länge har man efterlyst skildringar inifrån av låglönearbetarnas situation i dagens Sverige. Maja Ekelöfs bok gör oss förtrogna med deras liv, arbete, tankar och känslor.”

Jag hade så länge tänkt läsa den här boken men nu när biografin om Maja Ekelöf nyss kom ut bestämde jag mig för att ta tag i Rapport från en skurhink. Vilken titel alltså, den känns exakt rätt till tonen i Ekelöfs dagbok som städerska i Karlskoga på 1960-talet. Jag hade inga förväntningar på boken, dagböcker kan vara antingen intressanta eller väldigt tråkiga. I det här fallet blev det allt annat än tråkigt. Framförallt blev det tankeväckande. Då har dagboksformatet lyckats.

Maja Ekelöf berättar om små vardagliga händelser, om sitt städjobb och om händelser i världen. Hennes sätt att skriva är rakt, ärligt och koncist. Hon oroar sig för världsläget och skriver om både personliga och politiska åsikter. Ekelöf var på sin tid en fräsch fläkt kan man säga, istället för att klanka ner på ungdomarna (som många 50+ gjorde på slutet av 60-talet) tar hon de ungas sida. Bland annat deltar hon (och bara 14 andra) i en demonstration mot kriget i Vietnam.

Som fembarnsmamma finns oron för barnen alltid där, för det ekonomiska och hur de klarar sig. Hennes oro späds på av radio och TV, samtidigt som det vidgar hennes vyer. Hon beskriver hur människor i hennes omgivning bara bryr sig om sig själva och kan inte/vill inte se det som händer i världen. Ekelöf tar ställning och hon gör det med bravur.

En dagbok är svår att betygsätta. Jag tyckte det var fantastiskt underhållande och intressant att befinna sig i Ekelöfs huvud. Det är en ärlig bild av samhället på 60-talet ur en enda människas perspektiv. Just det perspektivet kan vara mycket mer intressant än en historiebok. Det är också väldigt hälsosamt för oss att sätta oss i andra människors tankar och funderingar.

Jag hade medkänsla för Ekelöf när hon beskrev fattigdom, de tunga städjobben och den ständiga oron. Samtidigt som det var en slags tröst, alla människor oroar sig. De världshändelser som hände då är nära det som händer nu – alltid finns det något som tynger och oroar oss. Världen kan vara grym. Ekelöf beskriver hur hon fick tröst från litteraturen (här finns många verk nämnda som lät intressanta) och det kunde jag känna igen mig i. Fin bok på alla sätt och vis!

Betyg:


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.