Handling: ”Adelina Amouteru överlevde blodfebern. För ett årtionde sedan svepte denna dödliga sjukdom över hennes land. De flesta som smittades dog, och de barn som överlevde blev märkta av sjukdomen på egendomliga sätt. Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda, och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt.
Adelinas pappa tror att hon är en malfetto, en avvikande styggelse som förstör familjens goda namn och står i vägen för deras framgång. Men några av de som överlevt febern sägs ha mystiska och kraftfulla gåvor, och även om deras identiteter förblir hemliga har de kommit att kallas Den unga Eliten.
Teren Santoro är ledare för en organisation vars uppgift det är att leta upp dessa personer och förgöra dem innan de kan förgöra nationen. Enzo Valenziano är medlem i The Dagger Society, en hemlig sekt inom Den unga Eliten som letar upp andra av sin egen sort innan Santoro hittar dem. Men när dessa två konfronteras med Adelina möter de en person med krafter som de aldrig tidigare skådat
Adelina har egenskaper som inte hör till den här världen. Hon har ett hämndlystet mörker i sitt hjärta. Och ett begär att utplåna alla som vågar trotsa henne.”

Äntligen fick jag läsa lite nytt av en av mina favoritförfattare; Marie Lu. ”Den unga eliten” ger mig en väldigt speciell känsla. Det är historiskt, magiskt och lite spännande. Kenettra heter landet där huvudkaraktären Adelina befinner sig. När Adelina rymmer från sin fruktansvärt elaka och hjärtlösa far börjar hennes krafter visa sig. Hon är nämligen en ”malfetto”, en person som överlevde sjukdomen blodfebern, men fick bestående märken. Snart märker hon att hon inte är ensam om sina krafter, Dolksällskapet är nyfikna på henne. Det är en grupp människor som hör till Den unga eliten, personer som lyckats få kraftfulla krafter efter blodfebern. Adelina vet inte om hon kan lita på dem, och de vet inte om de kan lita på henne…

 

Det finns så mycket jag älskar med denna bok; att Adelina är en alldeles hatisk, mörksinnad person, kemin mellan henne och Enzo (Dolksällskapets ledare), miljön och alla fina detaljer om Kenettra, så historiskt och vackert (boken utspelar sig år 1361), fina masker och kläder och att man får läsa så mycket om Adelinas tankar, se hennes fel och brister. Ingen är perfekt.

 

Boken var inte så fartfylld som jag förväntat mig, men på det stora hela så gjorde det ingenting. Det ska vara lite mörkt och mystiskt.

Förvänta er inte att boken är i samma stil som Legend-trilogin. För det är helt olika! Denna gång handlar det om fantasy, och Marie Lu gör det riktigt bra! Jag längtar efter uppföljaren.

 

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Handling: ”Carter & Sadie har inget annat gemensamt än att de har samma föräldrar. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små. Men en kväll sammanförs de på British Museum av doktor Kane, som berättar om ett »experiment« som ska ställa saker till rätta för deras familj.
Hans planer slår dock fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska den egyptiska guden Set, som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar barnen att fly för sina liv.
Carter och Sadie måste ge sig ut på ett farligt uppdrag från Kairo till Paris till den amerikanska sydvästern, för att rädda sin pappa och förhindra Set från att förstöra allt de håller kärt.”

 

Tegelstensvarning! ”Den röda pyramiden” är en ganska tjock bok med sina 581 sidor, tur är att textstorleken inte för liten så det flyter bra på. Jag kan ju börja med att nämna att detta är den första boken av Rick Riordan som jag läst. Författaren har höjts till skyarna av många, för sina böcker om Percy Jackson.

 

Carter och Sadie berättar ungefär turvist om deras äventyr. I början hänger jag bra med i svängarna, men efter ett tag har jag lite svårigheter att skilja berättarrösterna åt, jag märker att jag ibland ”tänker i fel person”. En egen font för dem skulle kanske varit en bra sak för att förtydliga vem som för tillfället berättar. Ett annat problem är att jag inte upfattar Carter som 14, och inte heller Sadie som 12 år. Allra minst Sadie. Riordan kunde ha vunnit lite på att höja deras åldrar, jag köper inte riktigt att en 12-åring kan tänka så som Sadie gör. Man får inte lära känna huvudkaraktärerna så bra som jag skulle ha velat, det händer så mycket hela tiden att en fördjupad bild av Carter och Sadie inte riktigt får plats.

 

Det som är bra med boken är att den inte blir seg eller tråkig. Tvärtom händer det nästan för mycket! Man ska vara koncentrerad om man verkligen vill hänga med. De förflyttar sig från olika länder, städer, platser, ofta. Det gäller att hålla reda på alla gudar, magiker, pratande babianer, ordning och kaos. Ibland kände jag mig helt borta och hamnade rota i minnet ”Vem var det där nu igen? Vad var detdär nu för plats igen?”. Många namn på bokstaven S förekom, så det hände att jag kunde blanda ihop någon.

 

Det intressanta är ju att de gudar och annat från den egyptiska mytologin som nämns i boken finns i historien. Det känns lite som att jag lärt mig en massa nytt, i form av en spännande berättelse. Ett stort plus är att det ibland finns hieroglyfer (fornegyptisk bildskrift) ritat i boken, så man tydligare kan se det framför sig. En sak är säker, Rick Riordan har fantasi. Jag rekommenderar boken för alla som verkligen älskar fantasy!

 

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Handling: ”Blanda aldrig affärer och nöjen. Släpp aldrig in politik i sovrummet.

Handling: ”Arthur Kipps är en ung advokat som har rest norr om London till Eel Marsh House för att gå på mrs Alice Drablows begravning och samtidigt reda ut hennes affärer.
Arthur förväntar sig en rad rutinmässiga formaliteter, men dras i stället in i en virvel av mardrömslika händelser och hemligheter: den gungande stolen i den övergivna barnkammaren, det kusliga ljudet av en hästvagn om natten, ett barns skrik i dimman, och otäckast av allt – och för Kripps också det mest tragiska – Kvinnan i svart.
Kvinnan i svart är en av de senaste decenniernas givna klassiker i skräckgenren: en djupt atmosfärisk och spännande roman, som bevisar att spökhistorien fortfarande är vid liv.”

 

En bok som faktiskt framkallar kalla kårar på mig. Fast jag är ju den lättskrämda typen, speciellt om det handlar om spöken. Berättelsen är helt fantastisk, landskapen och stämningen i boken är just sådär dimmig, grå och kuslig som jag gillar. Engelsk landsbygd och ett hus där allt inte står rätt till. Jag kan inte sluta läsa när jag en gång plockat upp boken. Men om man är lika lättskrämd som jag ska man nog inte läsa den ensam hemma en mörk kväll, vilket jag gjorde igår…

 

Boken är skrämmande på ett sådant sätt som man inte kan sätta fingret på exakt, författaren skulle ha kunna gjort allt mycket, mycket värre, men väljer att stanna vid den där konstiga gränsen där allt är bara…creepy. Språket är så vackert och detaljerat, det känns som att man själv är inne i berättelsen. I slutet får man de svar man behöver, och slutet fick mig nästan ännu värre till mods. Ett mästerverk!

Handling: ”When Lou Winter picks up an old, dog-eared magazine in the dentist’s waiting room and spots an article about clearing clutter, she little realises that it will change her life in ways she could not imagine.
What begins as an earnest spring clean of unwanted household debris – a never-touched omelette maker here, a hideous collection of chintz ornaments there – soon spirals out of control.
Before long Lou is hiring giant skips, in which to dump the copious amounts of junk she never knew she had. Lou’s loved ones grow concerned – and not a little disgruntled. Where has all this energy come from, her husband Phil wonders? Why is clearing out cupboards suddenly more important than making his breakfast? And since when does quiet, meek, down-trodden Lou snap rude retorts at his sister, her mother, and even Phil himself?
The truth is, the more skips Lou fills, the more rubbish she lets go off, the more light and air can get to those painful, closed-up places at the centre of her house: a lovingly prepared room for a baby she would never have; an empty space her best friend Deb once occupied; and a gaping wound left by her husband’s affair three years ago.
Even lovely Tom Broom, the man who delivers Lou’s skips, starts to grow worried about his best customer. But Lou is a woman on a mission, and not even she knows where it will end …”

Handling: ”Cookie Chanel has a passion for fashion–and a murder mystery to solve!
Cookie Chanel has opened her own vintage clothing boutique, It’s Vintage, Y’All, in the charming town of Sugar Creek, Georgia. Always on the lookout for stylish second-hand steals, she attends the estate sale of deceased socialite Charlotte Meadows. But she gets a lot more than she bargained for when Charlotte’s ghost appears before her–offering fashion advice and begging Cookie to find out who murdered her.

As the persistent poltergeist tags along and a possibly psychic pussycat moves into the shop, Cookie sorts through racks of suspects to see who may be hiding some skeletons in the closet. Do a clothing store owner and a disembodied socialite have a ghost of a chance of collaring a killer–or will Cookie’s life be the next one hanging by a thread?”

Mitt första försök på en bok i genren ”Cozy mystery” (räknar inte med Agatha Christie då), och jag tyckte jättemycket om den! Verkligen positivt överraskad. Jag tycker om huvudpersonen Cookie Chanel, som har sin egen vintage klädaffär. Om man inte är så intresserad av kläder kanske detta inte blir en favoritbok, men jag som älskar både kläder och vintagesaker tyckte det var kul att läsa om hennes klädfynd och vad hon hade på sig. Spöket Charlotte Meadows vill veta vem som mördade henne och begär Cookie om hjälp, eftersom Cookie är den enda som kan se och höra henne. Det finns en katt med i bilden också, som Cookie börjar ta hand om och döper till Wind Song. Den katten är inte som vanliga katter..

Handling: ”The Elite is a must-read for fans of dystopian fiction, fairy tales, and reality TV. This second book in the bestselling Selection series will enchant teens who love Divergent and The Bachelor. The paperback also includes a sneak peek at The One–the thrilling third novel in the Selection series

In America Singer’s world, a bride is chosen for the prince through an elaborate, televised competition. In The Elite, America is one of only six girls left in the running. But is it Prince Maxon–and life as the queen–that she wants? Or is it Aspen, her first love?”

The Selection historien fortsätter! America är en av de 6 tjejer som är kvar i tävlingen om att bli Illéas nästa prinsessa och därmed prins Maxons fru. Rivaliteten mellan tjejerna ökar allt mer och America tampas med sina egna känsloproblem, Maxon eller Aspen?

 

Jag börjar med det negativa. I boken händer egentligen ”ingenting”. Det kretsar mest kring Americas känslor. Det blir ju lite frustrerade när hon inte kan bestämma sig. Jag antar att det är en del av hela berättelsen, men det kan kännas lite långdraget. Dessutom börjar jag nästan tycka synd om Maxon och Aspen, det kan ju inte vara lätt för dem heller. Och Maxon ser genom fingrarna med allt. America blir förskräckligt sur över att Maxon närmar sig någon annan, men vad gör hon egentligen själv då? Inte rättvist faktiskt.

 

Ännu också får man inte riktigt tillräckligt med info om deras ”värld”. Man får ju en massa information om slottet och hemliga rum osv., men jag saknar mera kött på benen om själva samhället.

Och så rebellattackerna. Det känns som Cass försökt hitta på någonting för att få ett spänningsmoment i böckerna, men hon kunde definitivt kryddat på mer. Man får i princip aldrig ”se” rebellerna, alla i slottet springer alltid och gömmer sig. Varför inte ha ett gisslandrama eller någon annan sorts kontakt med dem? Någon skräckfylld situation som får adrenalinet att stiga? Det fanns verkligen utrymme för det, men allt föll platt. America läser första kungen av Illéas dagbok, men bara i korta stycken i gången. Varför det? Hon hade ju till och med böcker med sig när hon gav sig av till The Selection, så jag antog att hon gillar böcker, men nu hinner hon aldrig läsa i den, även om hon egentligen sällan har så mycket uppdrag att utföra. Boken kändes lite som en mellansträcka till tredje boken.

 

Och nu till det positiva; det var härligt att få lära känna Maxon ytterligare, också att få se hurdan person kungen är. Deras Halloweenparty verkade så himla roligt och mysigt, där skulle man gärna själv varit med. Jag älskar idén med The Selection och det är jättebehagligt att läsa om prinsessor och slott. Man vill bara ha mer och mer. Så jag kommer ju såklart läsa The One, även om jag blev en aning besviken på denna bok. Jag älskar deras värld och vill ha mer av den!