Titel: Du, bara

Handling: ”Frank, det här är min lillebror John.”
Han tittar upp och ser på mig.
Jag håller andan.
Hans ögon är elektriska. Svarta som ett natthav där blixten slagit ner. Utan att släppa mig med blicken reser han sig upp, ler och sträcker fram handen. Jag tar två steg fram och fångar den. Hans handflata är sval.
”Hej John.”

Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.”

 

En sträckläsningsbok! Man drogs snabbt med i berättelsen och det var lite spännande att se hur allt skulle sluta, även om man nog kände det på sig. Alla små detaljer som pappershandeln och den slitna boken Frank hade i backfickan gjorde att Du, bara hade det lilla extra.

Jag tycker ung som lite äldre kan njuta av denna bok, den är luftig och lagom lång, men rymmer mycket på sina 340 sidor. Den blir inte för ”snuttegullig”, vilket är så bra, mycker mera verklighetstroget så. Också det att det finns detaljerade sexscener gör att det känns äkta, för vilken ung romans handlar endast om en kram och en kyss egentligen?

 

 

Jandy Nelsons debutroman BEHÖVDES ju läsas efter att jag älskat hennes andra bok, Jag ger dig solen. Dock hade jag ju skyhöga förväntningar. Jag älskar Nelsons språk och berättarstil, det känns som hon verkligen har sin egen grej, hennes texter går alltid att känna igen.

Lennies lite speciella familj var intressant att läsa om, hon bor med sin mormor och morbror. Hennes mamma försvann, medvetet, när Lennie och Bailey var små, något som också höll mig klistrad vid boken i väntan på ett svar. Upplösningen på det hela gjorde mig inte riktigt nöjd, men berörde mig ändå.

 

Syskonkärleken mellan Bailey och Lennie är något jag inte kan relatera till, då jag inte har syskon, men som jag tror många kan. Man dras med i Lennies sorg, vilket blir lite för tungt för mig i perioder under bokens gång. Att Lennie ytterligare lyckas skapa kärleksbekymmer gör inte saken bättre, dock förstår man precis varför. Dämpa sorgen. Nelsons beskrivande av kärlek är mitt i prick, man blir lite kär av bara orden.

 

Jandy Nelsons böcker är verkligen riktiga pärlor, jag gillade denna men tyckte handlingen var lite för seg ibland. Vilket jag inte tyckte om Jag ger dig solen.  Vissa saker kändes inte trovärdiga. En fin bok helt enkelt, men inget som golvade mig. Skriver författaren något mera så kommer jag dock genast att vilja läsa det, hon har blivit en av mina favoriter.

 

 

Titel: Keeping you a secret

Handling: ”With a steady boyfriend, the position of Student Council President, and a chance to go to an Ivy League college, high school life is just fine for Holland Jaeger. At least it seems to be. But when Cece Goddard comes to school, everything changes. Cece and Holland have undeniable feelings for each other, but how will others react to their developing relationship?”

 

Sent ute, men detta är min första bok som jag kan klassa som LGBTQI-läsning (eller vad man nu vill kalla det). Jag stötte på den på Goodreads och tyckte den verkade intressant. På något sätt är jag just nu mätt på det klassiska flicka-blir-kär-i-pojke dilemmat som jag tycker finns i precis alla böcker.

 

Detta är en berättelse om kärlek och hur oväntat livet kan bli ibland. Holland tror hon har livet under kontroll, tills hon träffar Cece. Holland har en pojkvän, men hon har aldrig känt för honom så som hon känner för Cece. Cece är öppet lesbisk, något som hon gärna till och med trycker på t-shirts. När Holland och Cece blir involverade vill Holland också gärna komma ut, men Cece tycker hon ska vänta. Detta var något som jag först ej förstod alls, dock blev det klarare för mig efter hand. Man behöver inte lägga en label på allting, man kan bara älska personer också. På något sätt var det lite som att varför ska man ens behöva ”komma ut”, kan alla bara inte få vara sig själva och älska vem de vill älska?

 

Överlag en bok som väckte många tankar hos mig, även om själva berättelsen var lite för hoppsig och gick inte på djupet så mycket som jag önskat. De röda trådarna är där, man förstår alla budskap, men själva berättartekniken var inte den bästa. En mysig kärlekshistoria som känns väldigt amerikansk.

 

 

Titel: Harry Potter and The Cursed Child

Handling: ”It was always difficult being Harry Potter and it isn’t much easier now that he is an overworked employee of the Ministry of Magic, a husband and father of three school-age children.

While Harry grapples with a past that refuses to stay where it belongs, his youngest son Albus must struggle with the weight of a family legacy he never wanted. As past and present fuse ominously, both father and son learn the uncomfortable truth: sometimes, darkness comes from unexpected places.”

 

First things first: jag hade tänkt avvakta med denna bok, höra lite vad folk tyckte och tänkte. Att läsa ett manuskript är helt nytt för mig, jag var såklart orolig att jag inte skulle tycka om formatet, trots att jag älskar Harry Potter. Så som många andra var jag RÄDD att läsa boken. Det slutade ändå så att samma dag boken kom ut skickade jag till min kompis som befann sig på Londons flygplats påväg hem: ”Find Harry Potter and The Cursed Child and bring it to me!”. Snäll som han var så gjorde han det och samma kväll hade jag den i mina händer. Efter två dagar vågade jag ge mig in på den.

 

Det är alltid kul att prova nya saker och nu är min jungfruläsning av ett manus överstökat. Många har ännu inte läst den, så jag tänker inte avslöja så mycket om handlingen. Det var AMAZING att vara tillbaka i Harry Potters värld igen! En känsla av total eufori faktiskt. Jag hade klarat mig undan spoilers och kunde kasta mig in i handlingen helt ovetandes. Det var häftigt att få veta var våra älskade karaktärer befinner sig nu (jag börjar låta mer och mer besatt nu, bäst att tagga ner;)). Harry och Ginnys son Albus och Dracos son Scorpius var spännande att läsa om. Jag vill skriva så mycket om handlingen, men av spoilerskäl låter jag bli.

 

Det som gjorde att det inte kunde bli en full femma var att själva formatet inte var det bästa för historien. Om denna skulle varit en roman skulle det varit en fullträff, det vet jag. För man lämnas av smaken att man vill ha mera. Handlingen skulle definitivt gett utrymme för att vara en roman, man kunde gått så mycket mer på djupet med ALLT. Men på det stora hela: Alla Harry Potter fans borde läsa denna (dock utan stora förväntingar, den är bäst med ett öppet, nyfiket sinne). Den är som en god liten efterrätt efter en lång, god middag. Även om jag som sagt inte var ett fan av formatet så var det lättläst och inte så svårt som jag trodde. Att man överhuvudtaget får en liten bit till av Harry Potter gör att man är tacksam för nästan vad som helst!

 

 

Författare: Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg

Språk: Svenska

Sidantal: 633

Serie: Engelsfors #2

Förlag: Rabén & Sjögren

Format: Inbunden

Utgiven: 2012

Författare: Maria Gripe

Språk: Svenska

Sidantal: 187

Format: Inbunden

Utgiven: 2016 (original 1963)

 

Titel: Jag ger dig solen

Handling: ”Noah och Jude är tvillingar, bästa vänner, och olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen i sitt skissblock än leva i den, medan Jude kastar sig ut i de högsta vågorna tillsammans med surfkillarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men då inträffar det otänkbara en tragedi som slår tvillingarnas liv i spillror. Och allt förändras.Tre år senare pratar tvillingarna inte längre med varandra. Noah har slutat måla och Jude har blivit en ensamvarg. Jude försöker ställa allt som gått fel till rätta, vilket sammanför henne med en excentrisk skulptör och en kille med världens krokigaste leende. Ett möte som kommer vända tvillingarnas liv upp och ner, igen.”

 

En av mina tre pocketar som hörde till min semesterläsning. Jag har ingen aning varför jag beställde den, jag tyckte bara den lät okej. Men oj så fel jag hade. Den är fantastisk! Jag vill inte hypea den mera men det är som ingen annan bok jag läst förut. Den är unik. Helt otrolig. När jag började läsa den fattade jag inte ett smack. Konst? Mystiska metaforer? Detta är nog inget för mig, tänkte jag. Men envist fortsatte jag att läsa. Det räckte inte länge före jag var helt fast. Bara man greppar språket och kommer ordentligt in i den så blir den bra. Att påpeka: känner du dig sugen på att läsa den? Gör det när du har tid. I lugn och ro. Så du verkligen hinner ta in alla fina meningar. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken, lite som om jag hetsåt en kladdkaka med mina bara händer. Lite till. Lite till. Jag nästan ångrar att jag läste ut den på två dagar. Den borde ha räckt längre.

 

Jag själv är inte konstnärlig alls, men det stör inte läsningen om hur Noah och Jude upplever konst. Det känns lite som jag förstår konst på ett helt nytt sätt nu, efter att ha varit inne i deras tankar. Noah är en av mina favoritkaraktärer någonsin. Jag beundrar personer som vågar vara det dom är utan att påverkas av hur man borde vara. Få böcker rymmer så mycket på sina 379 sidor. Jag är fortfarande kladdkakasockerhög när jag skriver denna recension. Jag lägger sällan post-its i mina böcker, denna gång kunde jag inte låta bli. Måste snabbt kunna hitta guldkornen igen.

 

 

Handling: ”En septembermorgon skakas den lilla byn Three Pines av en chockerande upptäckt. På Oliviers bistro den naturliga knytpunkten för det fridsamma livet i byn påträffas liket av en äldre man, dödad genom ett våldsamt slag mot bakhuvudet. När kommissarie Armand Gamache anländer till platsen konstaterar han till sin förvåning att ingen tycks ha en aning om vem den döde mannen är. En märklig omständighet i denna slutna värld där alla känner alla. Slutsatsen är oundvikligt: Någon ljuger frågan är bara vem.
Sakta men metodiskt börjar Gamache och hans kollegor bana sig en väg genom de lögner som döljer sig under den förrädiskt idylliska ytan. Sökandet leder dem så småningom ut i den täta skogen som omger Three Pines, och vid slutet av en slingrig stig väntar en häpnadsväckande hemlighet. En skatt som någon vaktat under mycket lång tid och kanske till slut fått betala för med sitt liv.”

 

Bokserien om Armand Gamache och byn Three Pines hör till en av mina favoritserier. Dock är det något som händer, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Serien har lite tappat touchen. Det handlar inte om att jag skulle tycka mindre om mordmysterierna, karaktärerna, miljöerna eller någonting annat. Det blir lite som om saker och ting är på rutin. Lite krystat, lite för likt varandra. I början av serien, speciellt de tre första böckerna, hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Nu läste jag gärna vidare, men inte lika entusiastiskt. Det är lite som man hoppas att någon otrolig vändpunkt ska komma, som aldrig händer. Mordet är lite märkligt, på gränsen till för märkligt för att vara logiskt alls, förstås är mord sällan logiska. Som Armand brukar säga så handlar mord om en känsla.

 

Mordoffret är den helt okänd man, man får reda på hans existens då han redan är död. Läsaren vet lika lite om honom som Armand. Det tyckte jag var intressant, och att ingen i hela Three Pines verkar veta vem det är. Kan ju ses som lite märkligt, att i en liten by har någon person lyckas vara anonym i alla år. Nyfikenheten hölls uppe mordgåtan igenom. Jag är inte nöjd med upplösningen, men sådant kan man ta när boken är vacker. Ibland blev det lite för flummigt och långsökt, samtidigt som jag älskar den stillsamma stämningen i dessa böcker.

Det är alltid helt underbart att återvända till byn där jag vill bo påriktigt, Three Pines, och att få ”umgås” med alla karaktärer man känner från förr. I nästa bok hoppas jag att den där gnistan som nu är borta återkommer. Det där lilla extra.

 

 

 

Titel: Cirkeln

Handling: ”Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem.

Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.”

 

Efter ett år av dammsamlande i bokhyllan tog jag tag i denna, rätt så hyllade, ungdomsbok om en grupp tjejer som är utvalda häxor. Jag tycker boken höll ett bra tempo, trots sina +500 sidor var språket lättläst och bra. I en yngre ålder är jag säker på att jag skulle totalälskat denna, nu kunde jag ibland bli lite irriterad på karaktärernas naivitet och ungdomsfrustrationer, något jag kanske lite hunnit glömma, trots att jag ”bara” blir 25 i år. Som sagt, som yngre skulle jag kunnat relatera mycket bättre, boken är trots allt riktat till lite yngre läsare, så på det viset träffar den ju mitt i prick.

 

Berättelsen är väldigt lätt att dras med i, och jag gillar att alla karaktärer har både bra och dåliga drag, i vissa ungdomsböcker är det för svartvitt. Här finns det utrymme för misstag, agressioner och mycket känslor, något som känns äkta. Jag tycker jag ser bitar av mig själv i så gott som alla karaktärer. Anna-Karin är definitivt min favorit, hon är en så otroligt stark person. Hennes förhållande till sin morfar var något som berörde mig.

 

Jag tycker boken snuddade på en fyra i betyg, men jag ogillade vissa detaljer. En grej som jag inte riktit greppade, som kanske klarar i kommande böcker, är Nikolaus roll i det hela. Han ska guidea tjejerna, men för det mesta är han bara mer förvirrad än dem. Återstår att se!