Maken – Gun-Britt Sundström
Titel: Maken
Författare: Gun-Britt Sundström
ISBN: 9789100411299
Sidantal: 379
Förlag: Bonniers
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1976
Handling: ”Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Sådant diskuterar Martina och Gustav med varandra och med andra, allt medan de försöker få sitt samliv att fungera, ger upp och skiljs åt men börjar om igen, om och om igen…
Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj.”
Vilken bok, vilket språk! Jag drog mig lite för att börja läsa Maken, kanske för att jag kände mig en aning mätt på relationsromaner. Jag gissade mig till hur boken skulle vara men oj så fel jag hade. Maken är nog relationsromernas relationsroman. För mig kändes det som att äta upp en konfektask på en gång. Mäktigt.
Huvudkaraktären, i jag-form, är Martina som fastnar för den filosofiske Gustav. Martina är rapp, kanske en aning ”maskulin” och självsäker. Gustav drömmer om kärnfamilj. Martina tycker inte förhållandet ska vara så stelt och monogamt, medan Gustav inte tycker så. Deras åsikter brottas med varandra och med samhället. Författaren beskriver Martinas känslor och tankegångar så otroligt bra. Starkt, trovärdigt och intressant. Jag håller inte med Martina hela tiden, ändå märker jag att jag förstår hur hon tänker. Bara en skicklig författare lyckas med det.
Boken är bitvis väldigt, väldigt pratig och många av scenerna och dialogerna går runt i cirklar. Det är jobbigt, men en ärlig skildring av hur förhållandet med ”maken” (Gustav) ser ut. Gustav och Martinas dynamik är otroligt intressant. Jag tror också att många har haft en ”Gustav” i sitt liv. Den där självklara personen som man så naturligt passar ihop med, men som man av olika orsaker inte kan leva tillsammans med.
Jag kan inte ens beskriva på vilket sätt boken gjorde intryck på mig, det var på så många nivåer. Jag sögs fullständigt in i berättelsen om Martina och Gustav!
Boken kunde dock kortats ner något (mitt exemplar är 379 sidor men layouten är hoptryckt, i ”normal” layout är den mer än 500 sidor, gissar jag). En läsupplevelse och ett tidsdokument av Sverige på 1960-1970-talet.
Betyg:
0 Kommentarer
Läst i november 2022
Antal böcker sammanlagt: 14
Recensionsexemplar: 1
Månadens bästa: Insnöad (Madison Finn) av Laura Dower
Månadens finaste omslag: Reilusti ruskeaa av Minna Sarantola-Weiss
Kommentar: En bra läsmånad! Jag omläste tre Madison Finn-böcker.
En faktabok om Finlands 70-tal, på finska, knagglade jag mig igenom, intressant ämne.
Djävulsgreppet blev jag besviken på, jag hade väntat mig något annat.
Nietzsche i urval var en bok jag läste i nu som då under hösten och blev klar med den i november. Verkligt bra på sina ställen, andra gånger….mjeh. Jag passade på att göra en hel del understrykningar och post-its för att kunna återgå.
Jag lämnar ekorrhjulet var ett spontanlån, det är verkligen en vattendelare. Jag uppskattade vissa poänger men tyckte ”uträkningarna” var grovt i överkant för att göra en poäng.
0 Kommentarer
En julsaga i Stowford – Anne Marie Ryan
Titel: En julsaga i Stowford
Originaltitel: Christmas by the book
Författare: Anne Marie Ryan
Översättare: Maria Nääs
ISBN: 9789113123837
Sidantal: 345
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”Nora och hennes man, Simon, har drivit den vackra bokhandeln med ekbjälkar i sin lilla brittiska by i trettio år. Men tiderna är tuffa och butiken hotas av stängning – kommer den här julen att bli deras sista? När en äldre man besöker butiken och köper en present till sitt sjuka barnbarn, ger det Nora en idé. Hon och Simon ska skicka ut böcker till de som känner sig ensamma i jul. Kanske kan de inte rädda sin bokhandel, men de får åtminstone en sista chans att genom kärleken till böcker sprida glädje till andra.
Efter att ha samlat in nomineringar online levererar Nora och Simon böcker till sex invånare i byn som behöver lite uppmuntran. Samtidigt som staden förbereder sig för en vit jul börjar böckerna ge mottagarna hopp, en efter en. Men med bokhandelns framtid fortfarande hotad kommer Nora och Simon att behöva ett julmirakel – eller kanske lite hjälp från människorna vars liv de har berört – för att hitta sitt eget lyckliga slut.”
Jag kände för att prova en feel good julberättelse såhär i jultider. Feel good är inte min genre, det kanske ska poängteras. Ändå är det den kanske mest sålda genren just nu, eller kanske deckare står på första pall. Jag var med andra ord en aning skeptisk när jag började läsa, men försökte ha ett öppet sinne.
Nora och Simon driver en bokhandel i en sömnig småstad i England. Bokhandeln har tillhört Noras mamma och funnits på samma ställe sedan dess. Noras saknad till mamman och det brinnande intresset för böcker gör att hon kämpar för att hålla kvar butiken, trots ekonomiska motgångar. När hon ignorerat lite för många brev av kronofogden knackar de på och katastrofen står för dörren.
Jag gillar böcker om bokhandlar och med en del litterära referenser. Det ger alla berättelser en extra krydda. Utan kärleken till böckerna skulle denna bok stått en aning klen. Författaren lyckas bra med Nora och Simons karaktärsutveckling, och skulle hon ha stannat där skulle det gått bra. Men envist ska författaren blanda in 6 stycken bikaraktärer. De tar upp enormt mycket av sista halvan av boken. Här någonstans tappar jag fullständigt intresset och får tvinga mig att läsa vidare. Dessa 6 personer blandas in i berättelsen när Nora och Simon vill göra välgörenhet för julen och dela ut böcker via ett lotteri. Den idén gillar jag, och det passar bra till berättelsen. Det blir bara för tok för spretigt att klämma in bakgrund, äkta hälftar och alla deras bekymmer i korta små snuttar på alla dessa bikaraktärer. Jag ville bara tillbaka till Nora och Simon i bokhandeln!
Såklart var det mesta väldigt förutsägbart. Jag tyckte den började otroligt starkt men sedan tappade en del på slutet. Mera koncentrerad handling hade behövts. För de som gillar julmysiga feel good kommer den troligen ändå gå hem. Inte för tarvlig och sockersöt, men den hade potential till mer.
Betyg:
En kommentar
Lyckans hus – Jessie Burton
Titel: Lyckans hus
Originaltitel: The House of Fortune
Författare: Jessie Burton
Översättare: Hanna Williamsson
ISBN: 978-91-8023-736-9
Sidantal: 368
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”Thea Brandt fyller arton och är redo att välkomna vuxenåldern. På teatern väntar hennes livs kärlek, Walter, men hemma i huset på Herengracht har vintern lagt sig – hennes pappa Otto och moster Nella grälar oavbrutet, och familjen Brandt tvingas sälja sina möbler för att ha råd med mat. På Theas födelsedag – samma dag som hennes mamma dog – börjar det förflutnas hemligheter svämma över till nuet.
Nella hyser en desperat önskan att rädda familjen och hålla skenet uppe, att hitta en make till Thea som kan garantera hennes framtid. När de mottar en inbjudan till Amsterdams mest exklusiva bal blir hon förtjust – kanske kan deras lycka nu äntligen vända.
Balen sätter mycket riktigt saker i rörelse: nya personer träder in i deras liv, och lovar nya framtider. Men deras öden är fortfarande oklara, och när Nella får en underlig, stickande känsla i nacken undrar hon om miniatyrmakaren har återvänt.”
Efter att ha läst Miniatyrmakaren 2015 blev jag eld och lågor över Lyckans hus. Det är en uppföljare, om än en fristående sådan, på Miniatyrmakaren och spolar fram tiden ungefär 18 år. Nellas systerdotter Thea närmar sig vuxenlivet, samtidigt som Nella och Theas pappa försöker hålla hushållet flytande. Fasaden börjar kracklera, de har ett vackert hus på högt ansett område, men innanför börjar väggarna eka tomma. Möbler och föremål säljs diskret för att upprätthålla levnadsstandaren. Det blir ändå press på att gifta bort Thea, något som skapar meningsskiljaktigheter i familjen. Och plötsligt får Thea en miniatyrfigur skickad till sig…
Det var roligt att återse familjen Brandt. Jessie Burton lyckas få mig att minnas alla inre bilder jag hade om huset och miniatyrerna i Miniatyrmakaren, trots att det var åtskilliga år sedan jag läste den. Hon lyckas däremot inte riktigt med huvudkaraktären Thea. Det blir ett ganska platt personportätt som egentligen känns en aning överflödig. Det är Nella jag lärt känna och vill följa. Thea är ointressant och förblir en främling man inte kommer nära under berättelsens gång.
Burton är fantastisk i konststycket att skildra smaker, dofter och texturer från 1800-talets Amsterdam. Jag uppskattar verkligen de historiska detaljerna och noggrannheten i att få allt att stämma tidsmässigt. Åtminstone övertygar Burton mig om att allt är precis så som det såg ut på den tiden.
Handlingen puttrar framåt men Lyckans hus känns som en fortsättning som inte behövdes. Trevlig läsning, men inte så mycket mer än så. Miniatyrmakaren lämnade ett stort avtryck, medan Lyckans hus inte fångar mig på samma sätt. Jag har läst alla böcker av Jessie Burton och jag rekommenderar henne varmt som författare! Bekännelsen och Miniatyrmakaren hör till mina favoriter.
Tack Modernista för recensionsexemplaret! 
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Läst i oktober 2022
Antal böcker sammanlagt: 11
Recensionsexemplar: 1
Månadens bästa: Hus av glas av Louise Penny
Månadens finaste omslag: My Best Friend’s Exorcism av Grady Hendrix
Kommentar: En helt okej läsmånad! Nobelprisvinnaren Annie Ernaux läste jag två hela böcker av. Sinnenas tid var en fullträff medan En flickas memoarer var ganska…tråkig (jag rekommenderar Agneta Pleijles Spådomen: en flickas memoarer för den som vill ha en riktigt bra memoarbok).
Jag testade flera recept från 70-luku tarjottimella (70-talet på en bricka) och tyckte det var riktigt intressant.
Hus av glas är den senast översatta deckaren om Kommissarie Gamache, efterlängtad och fenomenal!
Rosemarys baby var en trevlig överraskning och ett spontanlån som visade sig vara riktigt bra.
Jag läste första delen av Paul Austers New York-trilogin (Stad av glas) men jag fastnade inte för den och kommer troligen inte fortsätta läsa serien.
0 Kommentarer
The Mother of All Christmases – Milly Johnson
Titel: The Mother of all Christmases
Författare: Milly Johnson
ISBN: 9781471161902
Sidantal: 528
Förlag: Simon Schuster UK
Språk: Engelska
Format: Häftad
Utgiven: 2018
Handling: ”Eve Glace – co-owner of Winterworld – is pregnant. This sends the whole of the theme park into baby mania, especially as the baby’s due date is 25th December. But their joy is soured by the fact it appears someone is trying to sabotage the Christmas celebrations.
Annie Pandoro and her husband Joe own a small Christmas cracker factory, are well set up and happy together despite life never blessing them with a much-wanted child. Now, Annie thinks she is going through the menopause and any vestige of hope has been extinguished.
Palma Collins has agreed to act as a surrogate, hoping the money will give her a helping hand out of the gutter in which she finds herself. But when the couple split up just after she finds out she is pregnant, she is left carrying a baby she never wanted in the first place.
Annie, Palma and Eve all meet at the ‘Pudding Club’, a new directive started by a forward-thinking young doctor, who was Palma’s first love at school. Though their lives have gone in very different directions, will this group help each other to find happiness and peace as Christmas approaches?”
Jag läste A Winter Flame 2014 och tyckte väldigt mycket om den. I The Mother of All Christmases får vi möta samma huvudperson, Eve Glace, igen. Eve och två andra mammor träffas i ”Pudding club”, en mötesplats för gravida. De har alla olika bakgrund och liv, men genom klubben får de stöd av varandra.
Det är en ganska typisk Milly Johnson-bok: engelska uttryck och rappa dialoger. Johnson är bra på att få flyt i texten, även om hennes böcker ofta är (enligt mig) för långa. Feelgood på över 500 sidor behöver kortas ned. Det kunde även denna bok mått bra av, trots det lättsamma språket.
Jag kommer inte de tre kvinnorna så nära som jag skulle önska. Boken hade gett ett annat djup om jag bara följt Eve, Palma eller Annie. Palmas berättelse var den som kändes minst trovärdig (jag tror inte Johnson har full koll på surrogatprocessen), medan Annies söta kexbageri gav mig mersmak. Eve och hennes Winterworld-temapark kände jag till från A Winter Flame och hade gärna sett mera händelser på den fronten. Några krystade bikaraktärer klämmer Johnson in, utan att riktigt lyckas.
En grej som är genomgående i Johnsons böcker är ”fett”. Det är en slags jargong bland de kvinnliga karaktärerna: ”Jag har lagt på mig minst X kilo!”, ”Hej du din tjockis” *kamratlig puff* eller ”Hennes man hade noterat att hon blivit fetare i ansiktet.” Det här är inte riktigt något vi ser i nordisk litteratur. Författare skriver inte att gravida kvinnor är citat ”feta”/”fetare”. Jag kunde ge tiotals exempel på hur vikthets, fet-kommentarer och fat shaming förekom i den här boken. Det stör mig väldigt mycket och påverkade min läsning negativt. Även när författaren menar det på ett humoristiskt sätt så funkar det inte. Vi är förbi den tiden – kanske Johnson också kunde komma bort från det nu?
Julstämningen är nästintill obefintlig, trots den juliga titeln. Det var synd, och lite vilseledande. Som helhet var boken rätt så underhållande, men inget jag längtade efter att plocka upp. De andra böckerna jag läst av Johnson var mycket bättre. Jag älskar omslagen och den engelska känslan!
Milly Johnsons böcker har nu börjat ges ut på svenska på Bokförlaget Polaris. Undrar om den brittiska accenten hörs i översättningen?
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Rosemarys baby – Ira Levin
Titel: Rosemarys baby
Författare: Ira levin
ISBN: 9146126406
Sidantal: 197
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1972
Handling: ”Ett ungt par – han skådespelare i början av sin karriär, hon från en liten landsortsstad – får sin drömvåning i ett gammaldags, trivsamt hus i New York. Allt går som de önskar sig. De får glada vänner i ett äldre par i våningen bredvid, han får plötsligt de roller han så hoppats på, hon väntar den baby de drömt om. Men in i lyckan smyger sig omärkligt en känsla av något elakt, något ondskefullt, något ohyggligt. Och när Rosemarys ende riktige vän plötsligt dör, börjar hennes otroliga misstankar långsamt bekräftas…
Om ni inte är skrockfull eller har svaga nerver eller anlag för mardrömmar, måste ni läsa en av de mest nervkittlande romaner som någonsin skrivits.”
Rosemary Woodhouse och hennes man Guy flyttar in i ett mysigt bostadshus med gammal stil. De blir snabbt bekanta med deras grannar, ett äldre par som blir väldigt investerade i Rosemary och Guy. Det blir en tät och intensiv berättelse i anda av Shirley Jackson och Stephen King.
Jag blev överraskad av hur intressant jag tyckte berättelsen var. Dynamiken mellan Rosemary och Guy – är de lyckliga? De äldre paret som är extremt gästvänliga, varför? Det fanns många trådar att gå på innan författaren började ge glimtar av hur allt skulle gå i slutändan.
Det är en bok som man inte ska veta särskilt mycket om innan man börjar läsa. Den gjorde ett intryck på mig. Någonting lite äckligt, skrämmande och kusligt på samma gång. Läs!
Betyg:
0 Kommentarer
Sinnenas tid – Annie Ernaux
Titel: Sinnenas tid
Originalets titel: Passion simple
Författare: Annie Ernaux
ISBN: 9146163425
Sidantal: 74
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1993
Handling: ”En kvinna väntar på en man. Under ett år lämnar hon knappt sin lägenhet, lever bara för deras korta sinnliga möten, dikterade av honom. Allt som varit hennes liv – vänner, arbete, kulturella intressen, intellektuella utmaningar – har reducerats till passiv längtan. Är hon den klassiska kärleksslaven? Eller utnyttjar hon medvetet passionen för att komma livet närmare?
Sinnenas tid, som vid publiceringen i Frankrike väckte stort uppseende, är en djärv återspegling av en mogen kvinnas tankar och handlingar – en beskrivning av passionens väsen, bortom alla sociala och kulturella värderingar.”
Det här är min första bekantskap med Nobelpristagaren Annie Ernaux. Jag läste boken kvällen före Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, det var en rolig slump. Jag hade haft boken på min TBR redan ett-två år. För en gångsskull hade jag alltså hört talat om Nobelprisvinnaren, ofta brukar vinnarna vara för mig okända.
Jag blev positivt överraskad av den här lilla boken. Den är snudd på novell med sin korthet (74 sidor) men mycket välskriven. Ernaux beskriver hon själv, eller den fiktiva huvudpersonen, som en medelålderskvinna som lever ensam men har ett förhållande med en gift man. Det låter som något vi hört förut, men Ernaux lyckas förvandla berättelsen till något…större. Vanligtvis brukar författare skildra denna typ av berättelse på samma sätt: kvinnan som trånar efter en gift man, patetiskt. Mannen som är en skitstövel, klassiskt. Sedan ska vi tycka synd om kvinnan som slösar sin tid och energi på en gift skitstövel. ”Bara dumpa honom”, kanske någon läsare skulle sucka. Men den effekten ger inte Ernaux här. Hon övertygar mig att kvinnans beteende är fullt rationellt. Jag tror på kvinnan, jag hejar på henne. Jag förstår henne. Det är här Ernaux når till en helt annan nivå än vad andra författare lyckats med. Hon skriver något så rakt och ärligt att man inte kan annat än tro på det hon säger.
Hennes sätt att skriva är ”högt”. Med ”högt” menar jag att texten lyfter, den får mig ibland att tappa andan. Hon skriver natuligt, luftigt, lätt, som om hon aldrig gjort annat än berättat denna historia för läsaren. Det finns inte ett tvivel, ett dåligt eller svagt uttryck i det hon förmedlar. Texten kommer till mig med kraft och med ett vänligt, med bestämt, handtag.
Jag älskar hur hon skildrar kvinnans detaljerade planer, redogörelser, tankegångar och handlingar. Hon har ingen brådska i texten, men lyckas ändå få med allt hon vill säga. Kvinnan som sparar ett glas som mannen druckit ifrån, odiskat, bevarat. ”Galet” eller ”äckligt” kanske någon skulle påstå. Men är det inte ganska nära sanningen, att många sparar troféer för att komma det oåtkomliga närmare? Vare sig det är ett glas, en tröja eller vad som helst. Jag ser det som Ernaux sätt att visa: ”Titta på mig (kvinnan), jag gjorde detta, har du inte gjort något likndande? Vi är inte galna, det är de som utnyttjar oss som är galna.”
Jag sveps med i kvinnans känslor och tankar, jag lider med henne och hejar på henne. Jag vill att allt ska gå bra. Jag vill att mannen ska lämna henne ifred, låta henne få ro. Jag vet inte hur man leva sig in i 74 sidor så som jag gjorde när jag läste boken, det är där Ernaux lyfter, skiner och bländar.
Betyg:
0 Kommentarer
Hus av glas – Louise Penny
Titel: Hus av glas
Författare: Louise Penny
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache #13
ISBN: 978-91-8023-934-9
Sidantal: 432
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: När en mystisk figur dyker upp i Three Pines en kylig novemberdag blir Armand Gamache och samhällets övriga invånare först nyfikna, därefter ängsliga. Genom regn och rusk står den där, orörlig, och stirrar rakt framför sig.
Från det ögonblick gestalten kastar sin skugga över samhället misstänker Gamache – nu överintendent på mordroteln i Québec – mörka avsikter. Ändå gör han inget. För vad kan han göra? Han kan bara betrakta och vänta, och hoppas att hans växande rädsla inte ska besannas. Men så försvinner besökaren över en natt, ett lik upptäcks, och Gamache måste ta sig an fallet.
När rättegången inleds ett antal månader senare är det en het julidag i Montréal, och Gamache brottas fortfarande med den kedja av händelser som satts i rörelse den där bistra dagen i november. Inte bara den åtalade måste nu stå till svars – även Gamaches samvete väntar på sin dom.
Ännu en fantastisk bok i serien om Armand Gamache. Det är häftigt att jag nu i 10 års tid läst dessa böcker och att det fortsätter att komma ut nya. Kvaliteten blir inte sämre fast Louise Penny ger ut en bok om året. I Hus av glas följer vi Gamache under en rättegång, samtidigt som vi blickar bakåt, varför han vittnar i rätten.
En mystisk figur står på allmänningne i Three Pines, klädd i mantel och mask. Personen gör inget, bara stirrar. Men på vem och varför? Det är inte förbjudet att stå och titta framför sig. Någonting känns ändå galet och byns invånare blir allt mer obekväma med den förklädda personen. Ett lik upptäcks och den maskerade personen försvinner. Det är här som allt blir komplicerat.
Louise Penny verkar väldigt beläst, hon gör alltid mysterierna med en extra krydda, ofta historisk. Jag tror det är därför serien håller år efter år, det blir inte ”dammiga” mordmysterier man läst hundra gånger om i olika förpacking. Penny bidrar alltid med något nytt, någon vinkel man inte sett förut. Wow-faktorn helt enkelt.
Jag kunde inte lägga boken ifrån mig! Jag rekommenderar den varmt, men också att läsa de övriga böckerna i serien först. De är fristående men det blir inte samma sak att hoppa in mitt i.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Tidigare läst av författaren:
Mörkt motiv
Nådastöt
Den grymmaste månaden
Ett förbud mot mord
Ett ohyggligt avslöjande
Begrav dina döda
En ljusets lek
Det vackra mysteriet
Hur ljuset tar sig in
Den långa vägen hem
Det ondas väsen
Summan av alla synder
Betyg:
0 Kommentarer
Litterära priser – business och kulturellt kapital eller ett sätt för branschen att förbli relevant?
Såhär dagen efter att Nobelpriset i litteratur delats ut kommer samma frågor till mig som alltid efter en prisutdelning: är inte tiden före priset roligare än efter? Precis som med julafton. Det är roligt att gissa vad utkomsten ska bli och det hela kulminerar i en fest med ett pris. Dagen efter är man lite mätt på det hela men trycker ändå i sig chokladkonfekt.
Nobelpriset i litteratur är ganska långt jämförbart med att vinna en olympisk medalj i sport. Litteraturen kan ändå inte ”vinna” – litteraturen vinner bara läsarnas hjärtan eller inte. Ändå ska priser delas ut. Vi kan inte mäta hur bra en bok är med något mått, bara en jury kan avgöra vilken bok som borde vinna priser. Ska vi ens lita på en jury? Hur mycket påverkas juryn av deras egna upplevelser, politiska åsikter, manipulation av omvärlden och hypen av vissa böcker? Ingen kan vara riktigt säker på det. Det vi dock är säkra på är att Nobelpriset i litteratur anses vara det bästa och mest högt rankade litteraturpriset i världen. Genom priset riktas omvärldens blickar samtidigt till samma författare. Det är fint. Priserna skapar nämligen en slags samhörighet som vi människor alltid längtar efter. Att få ta del av något, tillsammans med andra som är lika intresserade. Ungefär som om ett fotbollsfan skulle gå på en fotbollsmatch med en god vän och heja på sitt lag. Efteråt diskuterar de matchen och lever sig in i den igen. Litteratur fungerar, konstigt nog, på liknande sätt.
För mig har Nobelpriset i litteratur alltid känts som ett väldigt elitistiskt pris, ofta med en författare man inte hört talas om innan (i år hade jag turen att läsa Annie Ernaux Sinnenas tid dagen före Nobelprisvinnaren utsågs). Jag är inte den som ställer mig i bibliotekskön för att låna Nobelprisvinnare, bara för att läsa något av just den författaren. Tvärtom ställer jag mig oftast skeptisk till hypen. Kanske bottnar det i att jag tycker att förlagsvärlden blivit allt mer kapitalistisk och fokuserad på författarna. Författarna ska hyllas och uppmärksammas, det är ett viktigt yrke. Men för mig är det ett yrke bland mängden – lokalvårdare, författare, fotograf, journalist eller pedagog. Jag drar mig från att gå med i det som gör författare till kändisar – för att uttrycka det enkelt. På Bokmässan i Göteborg blir fokus allt mer på författare än på böckerna. Litteraturälskare står i kö för att ta selfie med författaren, flödet på sociala medier svämmar över på bilder av scener där kända författare sitter och diskuterar. Vem som har lyssnat på vem, vem som har träffat vem…det börjar bli allt mer likt underhållningsbranschen. Är det dit vi vill gå? Det är förstås inte författarnas fel. Det är komplicerad häxbrygd skapad av samhällets vanor och krav, sociala medier och dagens marknadsföring och förlagens törst efter vinst. Genom att vi deltar i denna kändis-hets fortsätter vi att applicera underhållningsbranschens regler på litteraturvärldens: den som har det största namnet säljer bäst och gör mest pengar. De stora namnen kan också ge ut manus som skulle ratats om de skickats in av en okänd person (här kanske någon protesterar, men tröskeln är högre för en okänd person att bli utgiven, det vet alla). De stora namnen kan skriva en barnbok på en vecka och bli utgiven direkt. Ett stort namn garanterar försäljningen och därför ska alla författare försöka nå sin stjärnplats på författarhimlen. De ska marknadsföra sig väl och synas och höras på alla sätt de kan. Samhällets syn på författare är i förändring.
Nobelpriset i litteratur gör att förlaget som har rättigheter till författarens böcker får ett rejält uppsving i bokförsäljningen. Jag tycker om att författare premieras för sitt hårda arbete. Jag tycker samtidigt att det blir tråkigt när det handlar så mycket om pengar. Böckerna pryds med ”Nobelpriset i litteratur”-logon och ställs längst fram i bokhandlarna – här ska det säljas! Kom och köp VINNAREN! Vinnare måste betyda att det är bra! KÖP!. Det här är också lite farligt med tanke på förväntningar, böckerna ska hypeas upp till nivåer de kanske inte kommer till. Vi har alla väldigt olika boksmak. Ett litterärt pris betyder slutligen inte så mycket, det är bara ett (kanske nytt) författarnamn vi får upp ögonen för. Om sedan väljer att läsa eller inte beror mycket på hur vi i övrigt väljer vår läsning. Många lider av FOMO (Fear of missing out) och blir kallsvettiga vid tanken att gå miste om en litterär karamell eller att bli utanför den litterära diskussionen. Då blir läsningen mycket styrd av vilka böcker som säljer bra och som det diskuteras mycket om. Igen – samhörigheten.
Nobelpriset i litteratur är ändå riktigt litteraturpris. Jag säger ”riktigt” i brist på bättre synonym. Priset har nämligen en rätt så stor jury som alla är mycket insatta i litteratur, opartiska och som inte är anställda i bokbranschen, t.ex. på ett förlag eller hos någon bokhandel. Det kan man däremot inte säga om folkets pris ”Årets bok” som ordnas av Bonnierförlagen. Folket ska välja sin favoritbok bland 12 utvalda böcker från svenska förlag. Juryn kommer från Bonnierförlagen och i år fanns extra mycket böcker ur Bonnierförlagens egen utgivning nominerade till priset. Det hela maskeras genom att ”Årets bok” marknadsförs på alla Bonnierförlagens sociala mediekanaler och man glömmer bort hur många som förlag verkligen hör till Bonnierförlagen. Det verkar som om ”alla förlag” är delaktiga i priset även om det inte är riktigt så. Själv hade jag missat att flera förlag ingick i koncernen, så som Romanus & Selling och Historisk Media. Bonnierförlagen marknadsför dessutom ”Årets bok” på kanaler som inte är kopplade till bokförlagen utan till läsning och böcker, så som @selmastories och @alskarbocker på Instagram. Smart.
En som snappat upp idén med att ordna ett partiskt pris för att öka försäljningen är Adlibris. För något år sedan började de med ”Adlibris-priset” där de anställda nominerar böcker. Här går ändå min gräns för vad som får kallas pris. Det är en skamfläck för hela bokbranschen när Nordens största försäljare av böcker hittar på ett pris med en jury som består av anställda. De nominerade böckerna är självfallet sådana som de räknat ut att kommer att sälja bra (stora namn, ni vet). Varför skulle de vaska fram någon fantastisk bok från ett mindre förlag, de säljer ju inte lika bra. Vissa stora förlag har, tyvärr, gått med i denna fars och skriver ”Bok X är nominerad till Adlibrispriset!”. Varför skulle inte förlagen nappa på det här, det kan ju öka försäljningen. Genom att vi lägger till ordet ”pris” så blir människor genast intresserade.
Låter jag pessimistisk? Kanske. Men jag uppmanar alla att använda sitt bondförnuft – de flesta företag vill ändå göra vinst och sälja. Vi måste bli mera skeptiska och ifrågasättande. Ifrågasätt varför man kallar det ”Årets bok” men nominerar nästan enbart böcker från de egna förlagen? Det kunde likaväl hela Bonnierförlagets pris. Det skulle kännas mera rättvist och transparent. Bojkotta ”Adlibris-priset”: tala inte om det, dela ingenting om det och undvik att köpa de nominerade böckerna. Köp istället en bok du velat läsa länge, besök din lokala bokhandel och be dem köpa in boken om den inte finns på hyllan. Som pris åt dig själv kan du köpa lite choklad. Bravo!
0 Kommentarer