Titel: Komma fram

Handling: ”Georgie bor i Los Angeles och är manusförfattare till en komediserie. När hon dagarna före jul får sitt livs jobbchans, tvingas hon ställa in familjens julfirande hos svärföräldrarna. Hennes man Neal blir inte bara besviken, utan tar med sig barnen och åker ändå. Och vägrar sedan att svara på mobilen. Men när Georgie en kväll provar att ringa till Neals föräldrahem från telefonen i sitt gamla flickrum, svarar han plötsligt. Fast det är inte den vanliga Neal. Utan Neal från 20 år sedan. Antingen har Georgie tappat förståendet eller … så pratar hon i en magisk telefon. Oavsett vilket ser hon sin chans att ställa allt tillrätta.”

 

Efter att ha läst tre av Rainbow Rowells böcker hade jag höga förväntningar på denna, då jag älskade hennes andra böcker. Det känns nästan som jag sviker henne när jag inte kan ge denna bok mer än 2/5 stjärnor.

Hennes böcker brukar va ganska stillsamma och fina, men denna gång fångar det inte alls in mig som det brukar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Berättelsen löper lite för trögt, det händer inte så mycket. Jag gillar varken Georgie eller Neal, jag har svårt att se vad det verkliga problemet är mellan dem. Neal vägrar svara i sin mobiltelefon och nås endast via fasta telefonen, ”bakåt i tiden”. Jag trodde det skulle vara lite mera magi över det, men istället blir jag bara mera och mera förvirrad.

Det känns lite som att de försöker lösa problem som inte finns, fixa ett äktenskap som redan är fixat. Klart, alla har vi våra mindre problem och alla har sina dåliga och bra sidor, men jag kunde inte riktigt greppa problematiken. Georgie är en workaholic och Neal sköter barnen. Neal och barnen åker iväg över julen men Georgie kan inte komma med p.g.a. jobbet. Det är väl inte en äktenskapskris…Eller?

Jag tycker fortfarande om Rainbow Rowells sätt att skriva och hennes fina detaljer när hon beskriver människor, det är något som bara hon kan göra. Men detta var inte det bästa av henne.

 

Betyg:

Titel: Hudhunger

Handling: ”Rosanna Wilde har fyllt fyrtio, hon lever i ett avsvalnat äktenskap och är en författare som inte skrivit en rad på flera år. Plötsligt en dag står en man i hennes kök. Han heter Samuel och ska under en tid bo i gästhuset. Rosanna kastas in i en oväntad känslostorm som får allt det invanda att vändas uppochned.
I tre korta romaner om kvinnlig sexualitet öppnar Katerina Janouch dörren till lusten, begäret och passionen. Trilogin handlar om en mogen kvinnas erotiskauppvaknande. Om åtrå och hemligheter, men också om makt, svartsjuka och utanförskap. Men framför allt om längtan livets blodröda bultande puls.”

 

Min första bekantskap med mångas favorit, Katerina Janouch, gjorde mig inte besviken. Efter att jag inte gillade  överhypeade Fifty shades of Grey så har jag blivit lite mera skeptisk när jag väljer böcker ur genren erotik, men Janouch visar att det inte alls behöver bli sliskigt förutsägbart.  De mera laddade scenerna är beskrivna med stil utan att det blir klyschigt.

Jag tycker berättelsen hade ett otroligt bra djup och man kunde verkligen förstå Rosannas tankar. Berättelsen höll mig klistrad från pärm till pärm för jag läste ut den i en enda sittning, det händer inte ofta!

 

En på sitt vis vacker historia om äktenskap, att hitta sig själv och att tänka i nya banor. Det var faktiskt lite girlpower-känsla genom hela boken. Jag kommer läsa resten av böckerna i serien, och hoppas på att de andra håller samma mått. Rekommenderas!

 

Titel: Revolt

Handling:  ”Rebellerna har gjort uppror. Katniss är räddad. Distrikt 12 ligger i ruiner. Peeta är kvar i huvudstadens våld. Finns verkligen distrikt 13? Kommer Katniss och Peeta att återförenas eller tar huvudstaden Peeta från henne? Var är hennes mamma och lillasyster? Och vilka andra från distrikt 12 har undkommit?”

 

Älskade första boken. Gillade andra boken. Tyckte tredje boken var sådär.

 

Det börjar bra, jag är uppslukad om hela grejen med distrikt 13. Men ganska snabbt känns allt väldigt oigenomtänkt och på något sätt är pågående kriget lite för framkrystat. Det är ju distrikten som förser huvudstaden med allt de behöver, vad är poängen att börja bomba ner alltihopa och göra så alla männsikor flyr eller dör? Då måste ju huvudstaden börja göra allting själva. Förstås skulle upproret stillas, men iallafall verkade det hela inte genomtänkt.

 

Det tar över 200 sidor före det äntligen börjar falla lite mera bitar på plats och saker börjar hända. Alla detaljer om vad folk äter går mig på nerverna. Utan ett Hungerspel kändes boken väldigt tom, som att försöka hitta på en helt ny handling, det är ju sjävla spelet som fått oss att läsa tills ögonen blev fyrkantiga. Det pågående kriget kändes avlägset, vi fick följa med Katniss är hon blev inkallad för att filma lite propaganda. Vilket kändes ganska gääääsp. Jag kände hur frustrationen spred sig när de försökte få bra vinklar på Katniss medan människor dog. Katniss som annars var en väldigt självgående karaktär var plötsligt styrd av alla andra. Bara en pjäs kändes det som.

Tycker det är synd att den sista boken var så frampressad, då den första var genialiskt spännande!

 

Titel: En sån som du

Handling: ”Kvinnliga kunder som kliver in genom dörren till tarotstudion Anden i handen möts av sierskor, kristallkulor och kortlekar. Manliga kunder fortsätter vidare till det potpurridoftande bakre rummet, där studions parallella verksamhet pågår, med en kompletterande stab av olagliga soft-core-prostituerade. Efter att ha drabbats av en förslitningsskada i handen får en av kvinnorna i det bakre rummet – en driftig boknörd med en förkärlek för skräckromaner – hoppa in som medium. Men det som ser ut att bli ett välkommet avbrott tar en oväntad och olycksbådande vändning när en av de välbärgade förortsfruarna som bokat tid berättar en otäck historia som inte tycks vara inbillning.”

 

När man hör att det utkommit något nytt av Gillian Flynn så blir man ju i extas. En ynkligt liten novell? I’ll take it! Jag har aldrig befattat mig så mycket med noveller förut, men Flynns kan man inte missa. Det är precis sådär småäckligt och konstigt som det brukar vara när hon skriver, så som bara hon kan göra. Det vill säga: det är väldigt bra. Hon lyckades lura läsaren och vrida på sanningen tills jag själv var osäker vad som egentligen hände. Ibland var jag inte ens säker på vilken genre detta var. Slutet lämnade mig totalt hängande, men det funkande, fast jag annars inte brukar gilla öppna slut. Nu vill jag ju bara ha en tjock Gillian Flynn bok…

 

Handling: ”När mrs McGillicuddy tar 4.50-tåget från Paddington för att hälsa på sin väninna Jane Marple inträffar något hemskt! Hon blir vittne till hur en man stryper ihjäl en kvinna i ett förbipasserande tåg. Men det finns varken ett lik, andra vittnen eller misstänka gärningsmän. Och ingen tar mrs McGillicuddy på allvar ingen förutom miss Marple.”

 

Jag har inte läst om Miss Marple förut, så jag borde kanske inte hoppat på bok 8 som handlar om henne, men denna gång gjorde det ingenting. Miss Marple hade, enligt mig, en helt obetydlig roll i denna bok. De jag läst som Herucle Poitor är med i så är han ofast nyckeln till alltihopa. Stösta delen av boken får man läsa från Lucy, ett välkänt hembiträde som Miss Marple skickar till mordplatsen för att snoka.

Men mordgåtan var så bra. Jag kunde inte lista ut den! Jag ändrade hela tiden misstänkt, blev vilseledd på fel spår, på rätt spår, och fel spår. Till sist hade jag ingen aning. Boken var genialisk!

Denna bok var en den av utmaningen #hylltömning2016, och denna gång skulle man läsa boken längst till vänster i bokhyllan. Blev ett riktigt bra val.

 

 

Handling: ”A hot-ticket charity fashion show is the perfect chance for Cookie Chanel, proud owner of It’s Vintage Y’All, to show off her stylistic savvy for a good cause. But when a famous fashionista is fatally flattened, and the ghost of a former private investigator asks for Cookie’s help, she has to scurry to sew up a solution. With clever clues from Wind Song, her psychic cat, and sassy suggestions from Charlotte, her ghost-in-residence, Cookie must unravel the sinister stitches of a deadly design–before she becomes the next fashion victim…”

 

Cozy mystery är en genre som är perfekt när man inte orkar tänka, man bara läser och begrundar inte så mycket. Chic-lit var förut en sådan genre för mig, men nu har denna tagit över. Jag hade nyss läst två Hungerspelsböcker i rad och behövde något lättsmält. Det var precis vad jag fick!

 

Detta är tredje boken i A haunted vintage mystery-serien och jag är bekant med huvudkaraktärerna från tidigare; Cookie Chanel, spöket Charlotte och katten Windsong. Det är ett mord med i boken, ja, men det är så långt ifrån kusligt man kan komma. Speciellt spänannde är det inte heller om vi ska vara helt ärliga. Cookie får besök av ett nytt spöke, en polis som heter Sam. Tillsammans med Sam och Charlotte försöker hon lösa mordmysteriet. Det roliga är ju att katten Windsong får mera avklarat i caset med några mjau än vad dessa andra tre åstadkommer tillsammans. Dock måste det ju sägas att det är lite svårare för Charlotte och Sam att hjälpa till då de är spöken, oftast kan jag nästan tycka att de distraherar Cookie. Andra människor ser inte spökena, så när de pratar med Cookie och någon annan är där kan hon inte svara. Hon SKULLE ju inte behöva lösa mordgåtor. Hon har sin fina vintagebutik och två män som suktar efter henne. En av dem råkar vara den mordutredande polisen.. Förstås.

 

Jag tycker det var mycket som kändes oigenomtänkt, speciellt mördarens beteende och motiv. Polisspöket hade så minimal roll i det hela att jag undrade varför han var med överhuvudtaget. Den var inte heller riktigt lika rolig som de två föregående böckerna. Men sen slutade boken i en cliffhanger som har med katten att göra, min absoluta favoritkaraktär, så då måste jag ju läsa fyran sen också.

Tidigare i serien läst:

2. All dressed up and no place to haunt

1.If you’ve got it, haunt it