Nytt år, nya böcker! Eller hur? Här är den senaste bokhögen:

 

Titel: Revolt

Handling:  ”Rebellerna har gjort uppror. Katniss är räddad. Distrikt 12 ligger i ruiner. Peeta är kvar i huvudstadens våld. Finns verkligen distrikt 13? Kommer Katniss och Peeta att återförenas eller tar huvudstaden Peeta från henne? Var är hennes mamma och lillasyster? Och vilka andra från distrikt 12 har undkommit?”

 

Älskade första boken. Gillade andra boken. Tyckte tredje boken var sådär.

 

Det börjar bra, jag är uppslukad om hela grejen med distrikt 13. Men ganska snabbt känns allt väldigt oigenomtänkt och på något sätt är pågående kriget lite för framkrystat. Det är ju distrikten som förser huvudstaden med allt de behöver, vad är poängen att börja bomba ner alltihopa och göra så alla männsikor flyr eller dör? Då måste ju huvudstaden börja göra allting själva. Förstås skulle upproret stillas, men iallafall verkade det hela inte genomtänkt.

 

Det tar över 200 sidor före det äntligen börjar falla lite mera bitar på plats och saker börjar hända. Alla detaljer om vad folk äter går mig på nerverna. Utan ett Hungerspel kändes boken väldigt tom, som att försöka hitta på en helt ny handling, det är ju sjävla spelet som fått oss att läsa tills ögonen blev fyrkantiga. Det pågående kriget kändes avlägset, vi fick följa med Katniss är hon blev inkallad för att filma lite propaganda. Vilket kändes ganska gääääsp. Jag kände hur frustrationen spred sig när de försökte få bra vinklar på Katniss medan människor dog. Katniss som annars var en väldigt självgående karaktär var plötsligt styrd av alla andra. Bara en pjäs kändes det som.

Tycker det är synd att den sista boken var så frampressad, då den första var genialiskt spännande!

 

Titel: En sån som du

Handling: ”Kvinnliga kunder som kliver in genom dörren till tarotstudion Anden i handen möts av sierskor, kristallkulor och kortlekar. Manliga kunder fortsätter vidare till det potpurridoftande bakre rummet, där studions parallella verksamhet pågår, med en kompletterande stab av olagliga soft-core-prostituerade. Efter att ha drabbats av en förslitningsskada i handen får en av kvinnorna i det bakre rummet – en driftig boknörd med en förkärlek för skräckromaner – hoppa in som medium. Men det som ser ut att bli ett välkommet avbrott tar en oväntad och olycksbådande vändning när en av de välbärgade förortsfruarna som bokat tid berättar en otäck historia som inte tycks vara inbillning.”

 

När man hör att det utkommit något nytt av Gillian Flynn så blir man ju i extas. En ynkligt liten novell? I’ll take it! Jag har aldrig befattat mig så mycket med noveller förut, men Flynns kan man inte missa. Det är precis sådär småäckligt och konstigt som det brukar vara när hon skriver, så som bara hon kan göra. Det vill säga: det är väldigt bra. Hon lyckades lura läsaren och vrida på sanningen tills jag själv var osäker vad som egentligen hände. Ibland var jag inte ens säker på vilken genre detta var. Slutet lämnade mig totalt hängande, men det funkande, fast jag annars inte brukar gilla öppna slut. Nu vill jag ju bara ha en tjock Gillian Flynn bok…

 

Handling: ”När mrs McGillicuddy tar 4.50-tåget från Paddington för att hälsa på sin väninna Jane Marple inträffar något hemskt! Hon blir vittne till hur en man stryper ihjäl en kvinna i ett förbipasserande tåg. Men det finns varken ett lik, andra vittnen eller misstänka gärningsmän. Och ingen tar mrs McGillicuddy på allvar ingen förutom miss Marple.”

 

Jag har inte läst om Miss Marple förut, så jag borde kanske inte hoppat på bok 8 som handlar om henne, men denna gång gjorde det ingenting. Miss Marple hade, enligt mig, en helt obetydlig roll i denna bok. De jag läst som Herucle Poitor är med i så är han ofast nyckeln till alltihopa. Stösta delen av boken får man läsa från Lucy, ett välkänt hembiträde som Miss Marple skickar till mordplatsen för att snoka.

Men mordgåtan var så bra. Jag kunde inte lista ut den! Jag ändrade hela tiden misstänkt, blev vilseledd på fel spår, på rätt spår, och fel spår. Till sist hade jag ingen aning. Boken var genialisk!

Denna bok var en den av utmaningen #hylltömning2016, och denna gång skulle man läsa boken längst till vänster i bokhyllan. Blev ett riktigt bra val.

 

 

Handling: ”A hot-ticket charity fashion show is the perfect chance for Cookie Chanel, proud owner of It’s Vintage Y’All, to show off her stylistic savvy for a good cause. But when a famous fashionista is fatally flattened, and the ghost of a former private investigator asks for Cookie’s help, she has to scurry to sew up a solution. With clever clues from Wind Song, her psychic cat, and sassy suggestions from Charlotte, her ghost-in-residence, Cookie must unravel the sinister stitches of a deadly design–before she becomes the next fashion victim…”

 

Cozy mystery är en genre som är perfekt när man inte orkar tänka, man bara läser och begrundar inte så mycket. Chic-lit var förut en sådan genre för mig, men nu har denna tagit över. Jag hade nyss läst två Hungerspelsböcker i rad och behövde något lättsmält. Det var precis vad jag fick!

 

Detta är tredje boken i A haunted vintage mystery-serien och jag är bekant med huvudkaraktärerna från tidigare; Cookie Chanel, spöket Charlotte och katten Windsong. Det är ett mord med i boken, ja, men det är så långt ifrån kusligt man kan komma. Speciellt spänannde är det inte heller om vi ska vara helt ärliga. Cookie får besök av ett nytt spöke, en polis som heter Sam. Tillsammans med Sam och Charlotte försöker hon lösa mordmysteriet. Det roliga är ju att katten Windsong får mera avklarat i caset med några mjau än vad dessa andra tre åstadkommer tillsammans. Dock måste det ju sägas att det är lite svårare för Charlotte och Sam att hjälpa till då de är spöken, oftast kan jag nästan tycka att de distraherar Cookie. Andra människor ser inte spökena, så när de pratar med Cookie och någon annan är där kan hon inte svara. Hon SKULLE ju inte behöva lösa mordgåtor. Hon har sin fina vintagebutik och två män som suktar efter henne. En av dem råkar vara den mordutredande polisen.. Förstås.

 

Jag tycker det var mycket som kändes oigenomtänkt, speciellt mördarens beteende och motiv. Polisspöket hade så minimal roll i det hela att jag undrade varför han var med överhuvudtaget. Den var inte heller riktigt lika rolig som de två föregående böckerna. Men sen slutade boken i en cliffhanger som har med katten att göra, min absoluta favoritkaraktär, så då måste jag ju läsa fyran sen också.

Tidigare i serien läst:

2. All dressed up and no place to haunt

1.If you’ve got it, haunt it

Nu tänkte även jag haka på och göra Veckans bokbloggsfråga. Det är Carola på Barnboksbloggen som drar det, denna vecka lyder frågan:

 

 

Den enda utmaningen jag gör är Goodreads Reading Challenge, där jag ska läsa minst 50 böcker i år. 2015 lyckade jag med 80, får se om jag höjer målet eller inte. Huvudsaken, för mig, är inte antalet utan att jag verkligen ville läsa just de böckerna som jag gjorde, och att jag kunde njuta av läsningen utan att räkna antalet, utan att känna tidspress eller så. Klart, man har ju så mycket man skulle vilja hinna med, men tiden räcker ju inte till allting.

Så här hade jag ju tänkt iallafall. Men sen kastade Nelly på Nellons bokblogg fram en lite lättsam och rolig utmaning vid namn #hylltömning2016, som jag tänker haka på och försöka hinna med. Dock har jag inte alla olästa i en skild hylla, utan har alla böcker om varandra (mest serier på yttersta raden), så vi får se hur det går. Iaf bra att läsa lite hyllvärmare!

Övriga utmaningar/mål för detta år:

• Köpa mindre böcker än förra året (ha..haha…ha.)
• Låna lite oftare från biblioteket
• Läsa klart The Lunar Chronicles-serien
• Läsa flera hyllvärmare (förstås, det säger vi alla)
• Läsa om en Harry Potter-bok
• Vara snabbare att skriva upp min läsning till pappers också, i mina läsdagböcker

Handling: ”Katniss trodde att en vinst i Hungerspelen var lika med framgång, lycka och berömmelse, men istället skulle det bara leda till fruktan och att hon blev ökänd. Huvudstaden är inte nöjd med henne. Hennes prestationer på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna – och i takt med att upproret växer sig starkare, ökar också riskerna för Katniss och de hon älskar – inklusive de två killar som slåss om hennes gunst. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla…”

 

Jag började läsa uppföljaren genast efter första boken, vilket var på gott och ont. Jag ville veta hur det skulle gå, så det stillade min nyfikenhet, samtidigt som jag hade förra boken i färskt minne. Men å andra sidan så fick jag nästan för mycket av det goda. Vissa saker kändes frampressade. Jag tyckte bäst om sista bitarna i boken, då hände det mest.

 

Katniss går mig på nerverna ibland, hon kan ju inte bestämma sig för Gale eller Peeta. Helst vill hon ju ha båda, ifall Peeta dör så har hon Gale? Jag tyckte synd om killarna, haha. I mitt huvud är Peeta det självklara valet, medan Gale är lite som en trygg bror. Författaren skulle inte alls behövat plocka me kärlekstriangeln, utan istället fokusera på Peeta och Katniss. Men det är förstås bara min åsikt.

 

Boken höll tempot och den var svår att lägga ifrån sig, definitivt läsvärd, men den fångade inte in mig lika mycket som första boken. Nu ska jag läsa en annan bok mellan varven så jag verkligen kan uppskatta upplösningen i sista boken, Revolt, som jag hoppas kommer vara superbra.