Titel: Sagan om Smeden och stjärnan
Författare: J.R.R. Tolkien
Språk: Svenska
Sidantal: 71
Förlag: Radén & Sjögren
Format: Inbunden
Utgiven: 1991 (original 1967)
Handling: ”Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med långt minne och inte så långt borta för folk med långa ben. Det var en högst märklig och berömd by, framför allt var den berömd för sina kockar. Mästerkocken var den förnämaste av alla.
Vart tjugofjärde år firades de snälla barnens fest. Då skulle mästerkocken baka stortårtan.
Mästerkockens lärling hette Alf. Ingen visste vem han var eller var han kom ifrån, men han och ingen annan såg till att Älvornas silverstjärna bakades in i tårtan och hamnade hos smedens son.
Och den som bär Älvornas stjärna på sin pappa, han upplever de förunderligaste ting…”
Detta är den sista bok Tolkien hann ge ut innan sin död. Den finns inte i tryck just nu, jag köpte den begagnat. Vid något tillfälle kallade han denna för ”an old man’s book”, vilket jag förundrades lite över. Det är givetvis en barnbok, men den har något melankoliskt över sig. Det finns en form av metafor i bakgrunden, om hur man åldras och mer och mer fantasi och kreativitet försvinner, och att allt skall gå vidare i generationerna (enligt min tolkning).
Vid den tjugofjärde-årliga tårtfesten i byn som är känd för sina mästerkockar bakas ”Älvornas stjärna” in i den enorma tårtan, som bara utvalda, snälla, barn får äta av. Mästerkockens lärling Alf var den som gjorde det, men det råder lite oklarheter vem han är.
Stjärnan gör så att en person kan komma till en annan värld, där älvor och annan sorts kraft finns. Men stjärnan måste också gå vidare, vilket sker vid nästa tårtfest om 24 år. Personen som får stjärnan kan åtserse landet också efter att hen gett bort den, men bara de ställen hen hunnit utforska.
Det var en ganska trevlig berättelse men som inte lämnade något större eftertryck hos mig. Jag hade kanske förväntat mig mera av Tolkien och hade gärna läst lite mera om den andra ”alv”-världen.
Betyg:
november 22, 2017 kl. 16:00
Kategori: Bokrecensioner
2 Kommentarer
Titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman, illustratör Chris Riddell
Språk: Svenska
Sidantal: 72
Förlag: Bonnier Carlsen
Format: Inbunden
Utgiven: 2015
Handling: ”Drottningen nås kvällen innan sitt bröllop av budet om en djup sömn som sprider sig som en pest i grannlandet, och som förvandlar invånarna till sömngångare. Drottningen, som en gång stått öga mot öga mot liknande ondska, som försatte henne sovande i en glaskista under ett helt år, beslutar sig att komma till undsättning. Med sina tre trogna följeslagare beger hon sig ut på en resa och ett äventyr som förändrar allt. Även en drottnings framtid och öde …”
Denna bok lånade jag från biblioteket till min Fall into fantasy read-a-thon. Den har dykt upp lite överallt de senaste två åren, så jag kände att jag måste läsa den! Neil Gaiman är inte bekant för mig sedan tidigare, men jag vet att han skrivit t.ex. Coraline och verkar ha en hängiven fankrets. Sedan finns de de som inte alls förstår sig på hans texter, jag måste lägga mig i den kategorin.
Illustrationerna är jättefina, men obehaliga. Chris Riddells verk har jag sett förr och jag gillar hans stil. Det är dock det enda positiva jag kan säga om boken.
Berättelsen är en re-telling, men jag får inte riktigt grepp om det är Törnrosa i en blandning av..Snövit? Något annat? Re-tellings verkar nuförtiden ha samma gemensamma tvist: prinsessan/drottningen/hjältinnan ska vara en stark, självständig kvinna. Helst rädda allt och alla. Inget emot det! Men, jag tyckte dock det kändes en aning framtvingat så som berättelsen var skriven. Plus en annan händelse lite längre fram, som jag inte kan skriva p.g.a. spoiler.
Hur var hon illusterad? Som vilken prinsessa/drottning som helst, långt vackert hår och en kroppsnära utrustning. Om man en gång gick in för en förnyelse av den kvinnliga huvudkaraktärern kunde man kanske gått all-in här och förnyat hennes utseende också.
Det finns dvärgar som bor under berget som sysslar med rubiner och silke (jag minns inte ens vad de gjorde med dem?), men de vet vi inget mera om efter att det nämns. Jaha? Ett försökt till bakgrundshistoria, men vad gav det?
Drottningen ska gifta sig, men det påverkar inte storyn alls, det fanns ingen poäng med det. Plötsligt börjar alla sova. Man vet inte vad någon karkatär heter? För lite information, för lite backstory. Det blev lite för kaotiskt för mig.
Sättet berättelsen var skriven på löpte inte, jag vet inte om det beror på den dåliga översättningen eller Gaimans språk. Jag hittade till och med stavfel. Språket kändes knaggligt och jag tror verkligen den engelska versionen skulle gjort berättelsen mera rättvisa. På något sätt lät svenskan ”rakt av” översatt, så meningarna blev konstigt upbyggda och ibland märkligt långa. Jag kände att jag många gånger fick koncentrera mig mera än vanligt för att hänga med vad det stod.
Den må se ut som en barnbok men den riktar sig till unga vuxna, värt att nämna (den är lite småobehaglig på sina ställen). Jag hatar att ge ett dåligt betyg, speciellt till en så vacker bok, men berättelsen funkade inte alls för mig.
november 21, 2017 kl. 16:00
Kategori: Bokrecensioner
0 Kommentarer
Titel: Poppy Pym & Faraos förbannelse
Författare: Laura Wood
Språk: Svenska
Sidantal: 318
Serie: Poppy Pym #1
Förlag: Modernista
Format: Inbunden
Utgiven: 2016
Handling: ”Poppy Pym var bara ett spädbarn när hon övergavs av sina föräldrar och lämnades till en kringresande cirkus. Som tur är fick hon en underbar uppväxt på cirkusen, omgiven av akrobater, trapetskonstnärer, jonglörer och den karismatiska föreståndarinnan Madame Pym.
Men när hon fyller elva år bestämmer hennes cirkusfamilj att det är dags för Poppy att få en mer traditionell utbildning – och skickar henne till den tjusiga internatskolan Saint Smithens. Först trivs hon inte alls. Skolan är raka motsatsen till den härliga tillvaron på cirkusen.
Men så blir en antik egyptisk ädelsten stulen och det börjar hända saker på skolan Mystiska saker. Otäcka saker! Poppy kallar samman hela sin cirkusfamilj för att tillsammans med dem leta rätt på ädelstenen och få slut på farligheterna.Men kommer de att hinna?”
Jag fick denna bok skickad till mig av Modernista förra året, men av någon anledning blev den lite åsidosatt tills nu, då jag deltog i Fall into fantsay read-a-thon.
Poppy Pym bor med sin cirkusfamilj och trivs bra med sitt liv, tills de tycker att det är dags att Poppy ska lära sig andra saker än cirkuskonster. Hon börjar på en internatskola och får snabbt två vänner (lite likt Ron och Hermione, ja, men det gör inget). Karaktärerna på internatskolan är intressanta att läsa om, och Poppy känns lite som en sådan man gärna skulle varit kompis med. Plus att hon kan lära andra sina cirkuskonster!
Det förvånade mig hur rolig boken var! Den riktar sig till åldersgrupp 9-12 år, men det hindrar inte äldre läsare från att gilla boken. Hennes familj var roligast att läsa om, internatskolan lät jättemysig och överlag va det en trevlig, ganska snabbläst bok. Mysteriumet med en egyptisk ädelsten gjorde berättelsen spännande och jag kunde inte lista ut hur det skulle gå. Jag visste inte riktigt om det var ”magi” eller ”naturliga orsaker” som orsakade den försvunna stenen, vilket kändes ganska kul!
Betyg:
november 20, 2017 kl. 16:00
Kategori: Bokrecensioner
0 Kommentarer
Titel: Pest och kolera – historiens värsta farsoter
Författare: Nina & Magnus Västerbro, Johan Egerkrans
Språk: Svenska
Sidantal: 95
Förlag: Natur & Kultur
Format: Inbunden
Utgiven: 2017
Handling: ”Pest, spetälska, kolera, tuberkulos, smittkoppor och spanska sjukan idag finns läkemedel och vaccin mot de farsoter som förr tog livet av så många. Smittkopporna, till exempel, har bekämpats så effektivt att den nästan inte finns längre. Men hur var det förr, innan vaccin och antibiotika och innan modern läkarvetenskap? I Pest och kolera får man lära sig hur livet var när allt man hade att ta till mot de fruktade sjukdomarna var örter, religiösa riter och ren vidskepelse. Rysligt spännande och emellanåt riktigt humoristisk faktabok för alla mellanstadiebarn!”
Jag trodde inte att sjukdomar kunde vara så intressant! Boken har mycket att tacka illustratören Johan Egerkrans (ni kanske känner igen han från bl.a. ”Nodiska Väsen” och ”Nordiska Gudar”). Jag lärde mig massor nytt, förr tyckte jag t.ex. att pest och spetälska var ungefär samma sak. Hur virusen spred sig förr och hurdana konstiga ”botemedel” man trodde på. Väldigt mycket vidskepelse, och många som var sjuka blev totalt isolerade från samhället. I slutet av boken kunde man också läsa kort om några betydande forskare. Jag blev också väldigt tacksam över att dessa sjukor är så gott som borta i dagens läge. ”Digerdöden” från 1300-talet hade jag hört talas om förr, men visste inte att den hörde ihop med pesten.
Jag kan verkligen rekommendera boken, den var dessutom så snyggt illustrerad!
Betyg:
november 19, 2017 kl. 08:21
Kategori: Bokrecensioner
0 Kommentarer
Titel: The Silent Companions
Författare: Laura Purcell
Språk: Engelska
Sidantal: 384
Förlag: Bloomsbury Publishing
Format: Inbunden
Utgiven: 2017
Handling: ”The Silent Companions is an unsettling gothic ghost story to send a shiver down the spine…Newly married, newly widowed Elsie is sent to see out her pregnancy at her late husband’s crumbling country estate, The Bridge.With her new servants resentful and the local villagers actively hostile, Elsie only has her husband’s awkward cousin for company. Or so she thinks. For inside her new home lies a locked room, and beyond that door lies a two-hundred-year-old diary and a deeply unsettling painted wooden figure – a Silent Companion – that bears a striking resemblance to Elsie herself…”
På hösten är det perfekt att plocka upp en spökhistoria! Boken utspelar sig på 1800-talet jämsides med 1600-talet, men på samma plats, The Bridge. Ett gammalt, stort hus i en liten by, där alla verkar avskräckas av både huset och dess invånare. På plats finns tre hushållerskor som inte är vana med gäster. Elsie flyttar in, tillsammans med hennes avlidne makes kusin Sarah, för att vänta ut sin graviditet och sörja ifred. Det gamla huset döljer många hemligheter, speciellt en låst vind där en märklig träskulptur av en flicka finns, tillsammans med dagböcker från en tidigare släkting. Dagboken avslöjar en hel del om det gamla huset och vad som tidigare skett. Träfiguren känns obehaglig tycker Elsie, men Sarah vill absolut plocka fram den. Elsie tycker den är obehaglig, och snart får hon uppleva varför.
Jag rös vid så många tillfällen! I början var språket svårt, ganska gammeldags engelska, men efter första hundra sidorna blev det lättare att hänga med. På svenska kanske den skulle varit ännu bättre. En obehaglig, stämningsfull rysare. Mot slutet kunde jag inte lägga boken ifrån mig. En plot twist fanns också, ni som läst får gärna messa mig på Instagram. Mind = blown.
Stort plus för jättefint omslag också. Det finns ett hål i det, där som ögat syns. En trevlig detalj.
Betyg:
november 8, 2017 kl. 17:00
Kategori: Bokrecensioner
En kommentar
Titel: Ice kissed
Författare: Amanda Hocking
Språk: Engelska
Serie: The Kanin Chronicles #2
Sidantal: 320
Förlag: St. Martin’s Griffin
Utgiven: 2015
Handling: ”In the majestic halls of a crystal palace lies a secret that could destroy an entire kingdom
Bryn Aven refuses to give up on her dream of serving the kingdom she loves. It’s a dream that brings her to a whole new realm the glittering palace of the Skojare.
The Skojare people need protection from the same brutal enemy that’s been threatening the Kanin, and Bryn is there to help. Being half Skojare herself, it’s also a chance for her to learn more about her lost heritage. Her boss Ridley Dresden is overseeing the mission, but as their undeniable attraction heats up, their relationship is about to reach a whole new level one neither of them is prepared for.
As they delve deeper into the Skojare world, they begin to unravel a long-hidden secret. The dark truth about her own beloved Kanin kingdom is about to come to light, and it’ll change her place in it forever and threaten everyone she loves.”
Jag var bara milt imponerad av första boken i serien, Frostfire, men tillräckligt för att vilja läsa vidare. Denna var lite bättre och lite mera action. Av någon anledning är jag så förlåtande. Ploten håller inte igen. GAH. När det i handlingen står att Bryn ska få reda på den mörka sanningen om hennes älskade Kanin-kingdom så..nja..det händer ju inte. Det är lite rörigt som vanligt. Men ganska mycket action, så det blev aldrig tråkigt.
Sen MÅSTE författaren sluta använda nordiska namn på karaktärer utan att veta om det är ett mansnamn eller kvinnonamn. En man hette Berit, en kvinna hette Ola och en man hette Tove. Jag blev lite snurrig.
Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig och jag kom bra in i troll-världen när jag nyss läste första boken. Jag vill konvertera till troll och flytta till Doldastam, okej? Hocking är verkligen skicklig på att låta läsaren trollbindas (ha, troll) så att man förlåta den lite ohållbara ploten. Det skedde till och med några händelser som överraskade mig, vilket var kul. Denna serie är supermysig och jag längtar till sista boken. Och amaaaazing covers!
Tidigare läst av författaren:
Finns på Adlibris och Bokus.
Betyg:
oktober 17, 2017 kl. 16:42
Kategori: Bokrecensioner
0 Kommentarer
Titel: Saker ingen ser
Författare: Anna Ahlund
Språk: Svenska
Sidantal: 412
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: 2017
Handling: ”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, säger hon och rättar till sin mössa.
”Jag med”, säger han, fast det inte är sant.
Hon harklar sig.
”Vet du att nyårskyssen säger hur resten av året kommer att bli?”
Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.”
Jag följer författaren Anna Ahlund på Instagram och har ”sett” hennes skrivprocess med denna bok, vilket gjorde mig otroligt nyfiken på den redan i fosterstadiet (holy, jag vet inte varför jag behövde klämma in ordet ”foster” hit men..). Jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva! Såna fina detaljer. Ett lugnt med säkert tempo på något sätt. Definitivt kommer jag läsa allt hon ger ut. Hon gör allt så supernaturligt, sexualitet och allt omkring, Anna är modern i sin tid och gör inget nummer av t.ex. könsneutralitet. Det som inte behöver förklaras, förklaras inte.
Av karaktärerna gillade jag Yodit och Linn mest. Jag ville ha Yodits personlighet och Linns garderob! Sebastian var en karaktär jag hade svårt med. Kaos. Det finns på gränsen för många karaktärer, men jag tappar inte bort mig. Dock blev jag kvar med känslan av att jag skulle vilja gått mera ned på djupet med några karaktärer. Berättelsen var lagom lång, men kanske man kunde ha petat bort någon. Kanske. Jag vet inte riktigt, jag gillade boken och jag läste den rätt så snabbt. Det kanske bara var lite för spretigt ibland. Och en annan händelse, som jag inte kan skriva eftersom recensioner bör vara spoilerfria.
Men sådan här litteratur behövs, det är tur att vi har Anna. Byllis-skolan verkade sååå mysig och jag ville själv gå där (men jag har verkligen ingen talang för varken konst eller musik).
Tidigare läst av författaren:
Betyg
oktober 15, 2017 kl. 11:22
Kategori: Bokrecensioner
0 Kommentarer
Titel: Frostfire
Författare: Amanda Hocking
Språk: Engelska
Sidantal: 336
Serie: The Kanin Chronicles #1
Förlag: St. Martin’s Griffir
Utgiven: 2015
Handling: ”Hidden deep in the heart of a snow-covered wilderness lies the secret kingdom of the Kanin a magical realm as beautiful as it is treacherous
Bryn Aven has never fit into Kanin society. Her blond hair and blue eyes set her apart as an outsider a half-blood unable to hold a respectable rank. But she’s determined to prove herself as a loyal protector of the kingdom she loves. Her dream is to become a member of the King’s elite guard, and she’s not going to let anything stand in her way not even her growing feelings for her boss, Ridley Dresden. A relationship between them is strictly forbidden, but Bryn can’t fight her attraction to him. And she’s beginning to think he feels it too.
Meanwhile, there’s an attack on the kingdom one that will test Bryn’s strength like never before. Finally, she has the chance to confront Konstantin Black, the traitor who tried to kill her father years ago. It’s up to Bryn to put a stop to him before he strikes again. But is she willing to risk everything to protect a kingdom that doesn’t accept her for who she really is? And when her mission brings her closer to Ridley, will she be able to deny her heart?”
Detta är en bok jag köpte endast för dess omslag. Fåfängt värre, men sant. Jag totalälskar omslaget! Long story short så handlar Frostfire om Bryn Aven, ett troll, som arbetar som ”tracker” åt hennes kungarike Doldastam. Min första tanke var att troll ser ungefär ut såhär:
Antagligen har jag spelat för mycket World of Warcraft i mina dagar. Anyways, jag ansträngde mig hårt för att ombilda min uppfattning om troll och dess utseende, så att jag kunde förstå hur troll ser ut i denna berättelse. De är såpass människolika att de kan förväxlas med en människa, förutom diverse små färgförändringar vid känslor samt ett högt intresse för all things shiny.
En ”tracker”, som huvudpersonen är, innebär att (håll i hatten nu) trollen ger sig iväg för att hämta hem sina ”changelings”. Jo, de byter ut en människobaby mot en trollbaby (hos rika människoföräldrar), dumpar människobabyn på ett barnhem och när trollet är tillräckligt gammal, ca 18-19 år, kommer en ”tracker” och övertygar det att återvända till sina riktiga föräldrar i Doldastam. På så sätt får trollen en massa pengar, som ”changelingen” har åtkomst åt på sina stora sparkonton. Well, denna typ av plot höll inte för mig. Jag behöver knappast räkna upp alla orsaker varför detta inte skulle vara möjligt. Plus att det kändes väldigt oetiskt. Men troll är väl troll…
Men ändå ville jag fortsätta läsa. Vanligtvis brukar jag nästan ge upp om för mycket känns fel eller osannolikt. Författaren lyckades ändå bibehålla det magiska, lite snöigt kalla och vackra i storyn. Doldastam verkar som en mysig plats. Romantik förekommer, men det tog inte överhanden. Detta var första delen i en trilogi, som urpsrungligen är en spinoff av Trylle-serien, vilken jag inte läst.
Jag kommer vilja fortsätta läsa Kanin-trilogin iaf, den föll mig i smaken trots sina brister.
Annat intressant att nämna är att trollen berättas ha ett skandinaviskt ursprung. Namn som Linnea och Mikko förekommer. Bryns mamma kommer från en annan trollstam, Skojare, som för det mesta föds med gälar. Jag kunde inte riktigt bli bekväm med Skojare-namnet, eftersom deras ras älskar vatten. Det fanns ingen koppling! Jag vet inte om författaren tillräckligt undersökt vad alla namn hon lagt med i boken betyder.
Mysig läsning iallafall, även om man kunde dra vissa paraleller med Disneys Frozen?
BLANDADE KÄNSLOR.
Betyg:
oktober 9, 2017 kl. 16:15
Kategori: Bokrecensioner
4 Kommentarer
Titel: Den magiska kappan
Författare: Katarina Genar
Språk: Svenska
Sidantal: 107
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 2012
Handling: ”Livia kan inte skiljas från sin nya kappa. Så fort hon tar den på sig känner hon att det är något speciellt med den, så i dag har hon den även i skolan trots att den nästan är för fin. Det är ju ändå hennes födelsedag! Och hon bara måste visa den för sin kompis Klara. Men Klara tycker att kappan är stickig och obehaglig.
Livia blir ledsen – sedan Klara flyttade är allt så annorlunda mellan dem. Förut, när de bodde grannar, var de bästisar och tyckte alltid lika. Men nu ses de nästan bara i skolan.
På vägen hem känner Livia sig ensam och utan att hon riktigt vet hur det går till tar hon en ny väg, över kyrkogården. Plötsligt står hon framför en liten grå gravsten. Den tillhör Elin. Elin som blev 11 år.”
Denna bok är ett av mina spontanköp, omslaget är ju så fint! Jag har tidigare läst Pensionat Vidablicks gåta av samma författare, de har alla en lite ”mystisk” känsla över sig, någon har kallat det ”i Maria Gripe-anda”. Som elvaåring skulle jag säkert älskat denna bok. Av någon anledning tyckte jag språket kändes barnsligare i denna än Vidablick-boken, men jag tror inte yngre läsare hittar något fel på berättelsen.
Jag har själv en röd kappa och tyckte det var mysig läsning. Det man inte riktigt får klart för sig är om kappan verkligen var magisk, eller om det bara upplevdes så. Kappan beter sig som den skulle ha en egen vilja, Klara tyckte den var fruktansvärt ombekväm medan Livia tyckte den var hur bra som helst. Jag gillar att man som läsare inte vet om den är magisk eller inte, man får tolka det som man själv vill. För sin åldersgrupp är denna bok mitt i prick.
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
oktober 3, 2017 kl. 16:15
Kategori: Bokrecensioner
2 Kommentarer
Titel: The universe of us
Författare: Lang Leav
Språk: Engelska
Sidantal: 225
Förlag: Andrews McMeel publishing
Utgiven: 2016
Handling: ”International best-selling author of Love & Misadventure, Lullabies (Goodreads Readers Choice Award), and Memories, Lang Leav presents a completely new collection of poetry with a celestial theme in The Universe of Us. Planets, stars, and constellations feature prominently in this beautiful, original poetry collection from Lang Leav. Inspired by the wonders of the universe, the best-selling poetess writes about love and loss, hope and hurt, being lost and found. Lang’s poetry encompasses the breadth of emotions we all experience and evokes universal feelings with her skillfully crafted words.”
Jag gillade Milk and honey av Rupi Kaur och The princess saves herself in this one av Amanda Lovelace, vilket gjorde mig nyfiken andra på böcker i samma stil. The universe of us har ett fint omslag, och hade rätt så bra betyg på Goodreads. Men besviken blev jag. Det fanns några få dikter som jag tyckte var fullträff, resten kändes väldigt intetsägande. Jag har inget emot korta dikter, ibland får man förmedlat det man vill med bara en-två meningar, men då skall det vara ordentligt uttänkt. Ett exempel fårn boken som verkligen inte lyckades:
When
When did you stop caring? he asked.
When did you start noticing? she replied.
Detta tog upp en sida i boken. Hmm. Det håller inte måttet för mig. Det finns inget unikt eller känsloväckande i den texten. Jag fick känslan av att Leav mest ville fylla ut sidorna. Jag ville verkligen gilla denna bok.
Betyg:
oktober 2, 2017 kl. 16:12
Kategori: Bokrecensioner
6 Kommentarer
