Sidantal: 315

Handling: ”Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?”

 

Ett spontanlån från biblioteket! Jag visste verkligen inget om boken när jag lånade den. Titeln och omslaget lockade mig att läsa, så himla snyggt och retro.

Åsa Moberg gav ut denna bok första gången 1984, så den är nu i nytryck av Natur & Kultur. Halvvägs genom boken märker jag att detta är tredje delen av en bokserie, vilket gjorde mig väldigt besviken. Det kunde synliggjorts tydligare i boken, jag hittade inte del 1 och 2 i nytryck heller? Varför ge ut bara del 3?

I början slukade jag boken. Nina Broman inleder sin karriär på klädföretaget Lao-Tse som praktikant. Företaget drivs av tre ganska färgsprakande kvinnor, deras vision är att Lao-Tse kläder ska vara tillgängliga för alla. De försöker få stora beställningar till varuhus och andra jättar, men svårt är det och företaget hotas av konkurs.
Vid sidan om arbetet skymtar man rester av Ninas tidigare relation och inledningen av en eller flera nya.

Ända hit gick det bra att läsa, men sista halvan av boken övertogs av allt för mycket politik för min smak, sida upp och sida ner. Jag tror denna kunde lämpa sig för äldre läsare, som kanske själv minns aktiviströrelsen, Vitenam-kriget och Revolutionen med stort R, den nämns mer eller mindre konstant boken igenom.

Jag hade hoppats på mera 60-tals anda i form av företagande, kläder, kärlek och mindre politik, även om 60-talet handlade mycket om politik också. Kanske jag förväntade mig en ”60-tals chit-lit”?

 

 

Sidantal: 192

Handling: ”Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad. Sommarboken en glad och varm bok fylld av livskänsla.”

 

Jag läste Sommarboken för några år sedan, före bloggen fanns. Därav blir det min första recension.

Jag kom ihåg vissa bitar men inte allt. Den är så melankolisk, nedstämd dock ändå hoppfull. Lite märklig förklaring på känslan i boken, det är bara så den är.

 

Sophia har förlorat sin mamma, detta näms bara som snabbast i början av boken, men man kan känna av denna sorg mellan raderna, genom t.ex. Sophias små vredesutbrott. Sophias pappa är med på ön, men han får (medvetet av Jansson) en minimal roll. Som läsare kan man känna hur det kändes för Sophia; en pappa som syns i ett hörn men försvinner lika snabbt. Ingenting säger han heller. Det avspeglar ganska tydligt en bakomliggande sorg för honom också. Farmorn kämpar med att hålla Sophia sällskap och sysselsatt, trots att hon är sjuk. Deras dynamik på den isolerade ön skulle säkert gå utmärkt att diskutera i en bokcirkel.

I övrigt händer det inte så mycket, det är vackra skärgårdsskildringar och det känns ganska hemtrevligt, som finländare kan man relatera till skärgården och stämningen där. Jag tyckte boken var okej, trevlig strandläsning, men inte mer än så. Dialogerna kändes inte tillräckligt flytande och handligen ibland lite hoppsig.

 

 

 

 

Sidantal: 197

Handling: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio,
en satte i halsen, och så blev de bara nio.
–
En liten negerpojke ensammen var.
Han gick och hängde sig,
och så blev det ingen kvar.

Tio människor med mer eller mindre dunkelt förfultet inviteras till Negerön. Genom en följd av till synes oförklarlig händelser decimeras antalet undan för undan tills den barnsliga ramsan om de tio små negerpojkarna gått i uppfyllelse.”

 

En av böckerna i utmaningen Hyllvärmare 2018. Jag samlar på Agatha Christies böcker och har ungefär 40 stycken. Ett tidgare inlägg där man ser några av titlarna finns här, även om jag fått flera till sedan förra året. An efter blir det svårare och svårare att hitta titlar man inte har, men det gör det hela bara roligare. Just denna titel känns jätte fel såhär år 2018, men boken har getts ut i nyutgåvor på engelska och svenska med ny, och mer korrekt titel; ”Och så var de bara en”. Som tips, ifall ni vill köpa den, man hittar den inte längre med det gamla titelnamnet.

Själv älskar jag de gamla utgåvorna och köper alla mina Christies på loppis.

 

Jag valde denna bok till Hyllvärmarutmaningen 2018 eftersom jag älskar Christies deckare och detta är troligtvis hennes kändaste bok (osäker om Mordet på Orientexpressen eller Mordet på Nilen har högre popularitet) med över 100 miljoner sålda böcker.

 

Man får vad man kan vänta sig; en hög med karaktärer att hålla reda på och en mördare bland dem, vem är det?

Det var så spännande att försöka lista ut vem det är, efterhand dör folk, en och en. Alltid när jag tror jag har mördaren på spåren så dör den personen! Ju färre som levde, destu mer spännande blev det. Jag fick hela tiden återgå till ramsan om de tio negerpojkarna för att gissa mig till hur någon skulle dö till näst.

Jag rekommenderar denna för alla som gillar klassiska deckare! Den är precis lagom lång, och intressant hela storyn igenom. Det var en grej jag inte riktigt gillade i upplösningen (som jag inte kan skriva ut p.g.a. spoiler), annars skulle det varit fullpott i betyg.

 

Liket i biblioteket

 

Sidantal: 104

Handling: ”För många tonårstjejer har dagboken spelat en stor roll i livet, en plats där hon kunnat uttrycka sig fritt utan att bedömas utifrån. Tonårstjejens dagbok är en samling autentiska dagbokssidor skrivna av tonårstjejer de senaste hundra åren. Här finns allt från den första kärleken till bråk med en supande pappa, från ångest till glassrecensioner och en utförlig beskrivning av filmen Titanic. Resminnen, teckningar, hångellistor, fotografier, kvitton och inklistrade fjädrar, allt som är livet kan rymmas i en dagbok.”

 

Vill du ha en lite annorlunda läsupplevelse? Plocka då upp denna bok! Dagbokstexter (riktiga!) skrivna mellan 1904 och 2017 av tonårstjejer är riktigt intressant. När man jämför med sina egna dagboksanteckningar (som man skäms innerligt för att man har skrivit…) så känns det ganska likt, många grubblar över liknande saker och dagboken har, och hoppeligen är ännu, ett bra forum att lätta lite på sitt hjärta och rafsa ner sina glädjen och sorger i livet.

 

Det är ibland svårt att tyda allas handstilar, men vissa texter finns transkiberade bak i boken, för det mesta löpte läsningen ändå på bra. Det kändes nästan ibland generande, som om man smygläste en främmande människas dagbok utan lov, vilket gjorde det bara ännu roligare och skämmigare att fortsätta läsa. Vissa dagbokstexter var så deppiga att man kände stark empati och undrade hur det gått för alla dessa människor i dagens läge. Andra texter var ganska roliga, t.ex. en där hon beskrev sin kärlek till glass, vilken glass som är hennes favorit och hur alla hennes godispengar gick åt till glass.

 

Jag tycker detta koncept var jättekul och hoppas att det skulle komma en bok till! Det får oss alla, och kanske speciellt tonårstjejer, att inse att vi är sällan ensamma om våra bekymmer och funderingar, fast det kan kännas så. En mycket läsvård bok, även om jag stundvis saknade riktigt ”starka” dagbokstexter eller längre berättelser.

 

 

 

Sidantal: 165

Handling: ”Torun har åkt med sina föräldrar till torpet, som de brukar göra på sommaren. Men i år har hon ingen kompis att leka med. Fast det gör inget, hon skulle ändå valt att vara ensam. Torun är tolv och har tröttnat på allt barnsligt. Det är hög tid att förvandlas, känner hon. En kväll byter hon namn och smyger sig ut i skogen som omger det gamla soldattorpet. I skogen möter hon vilseförare, andar och hungrare. Kanske också vänner. Den androgyne Missne till exempel, som hon snabbt fäster sig vid. Tillsammans med Missne ger hon sig djupt in i skogen, för att väcka någonsom sovit mycket länge. Ett äventyr där Torun måste uppamma både mod och list; och Missne är inte heller en riskfri kompanjon.”

 

Modernista var så snälla och skickade mig denna bok samt Juliane & jag av Inger Edelfeldt. Jag älskade båda böckerna!

 

Missne & Robin är en trolsk och somrig historia om Torun som lär känna alla världens figurer i en annan värld, precis utanför deras torp. Samtidigt behandlar boken hur det är att bli tonåring och vilja vara ensam, för vem förstår en? Man ändras och allt känns lite konstigt. Jag gillar att Torun är precis äkta, t.ex. när hon är väldigt elak mot sin mamma, för det är just sådant man ibland kan göra tokigt i den åldern, känslorna hoppar hit och dit. En liten stund senare kan man ångra sig djupt och känna sig som en liten unge som helst vill sitta i mammas famn igen.

Missne hade kanske inte en enorm roll i boken, trots titeln. Men visst finns han där! (jag skriver ”han”, eftersom Edelfeldt skriver ”han” i boken, även om det är odefinierat vilket kön han har). Torun och Missne har ett speciellt band, de känns som de båda drar fram varandras tuffa sidor och gör varandra starkare.

 

Stämningen i boken är perfekt! Den får en att känna att man också är i en magisk skog med alla märkliga väsen. Det finns så många bra detaljer som ger dendär rätta stug- och skogskänslan igenom hela berättelsen. Inger Edelfeldt har blivit en enorm favorit hos mig, det känns som hon och jag förstår varann, hon sätter ord på känslor och tankar jag har tänkt. Hon har dessutom gjort illustrationerna själv som dyker upp här och var mellan sidorna, och de var jättefina. Det gav berättelsen det lilla extra.

 

 

 

 

Titel: Sköldpaddor hela vägen ner

Förlag: Månpocket

Sidantal: 292

Handling: ”Aza Holmes är egentligen inte så intresserad av att ge sig in i jakten på Russell Pickett, den försvunne multimiljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning gör att Daisy – hennes bästa, enda och fullständigt orädda vän – har andra planer. ”Krossa hjärtan, Holmesy, inte drömmar” är Daisys mantra.

Tillsammans navigerar de båda det korta avståndet över floden och det avgrundsdjup som skiljer dem från Picketts lyxiga egendom.

I det gigantiska huset bor nu bara Picketts söner, Davis och Noah. Davis som Aza kände när de var små. Davis som aldrig kan lita på att någon gillar honom för den han är eller om det är pappas pengar som lockar.

Men med Aza kan han vara lugn. Hon bryr sig inte om belöningen och hennes tvångstankar upptar det mesta av henns tankar. De snurrar i en allt snabbare spiral som inte går att bryta eller styra. Alla bakterier som finns, alla sätt som de kan komma in i kroppen och hur man kan dö av dem. Alla bakterier som finns i en människas saliv, som byter mun vid en kyss …

Till denna berättelse hör också Daisys framgångsrika fanfiction om Chewbacca och en tuatara som kan bli både mycket gammal och mycket, mycket rik.”

Här är en bokbesvikelse som kallas duga. Var ska man börja? Vi börjar väl med det som var bra ändå, för att hållas lite positiva. Green beskriver psykisk ohälsa på ett genuint sätt (skulle jag tro åtminstone?) genom sin huvudkaraktär Aza Holmes. Det finns många bra, och lite drömska, filosofiska dialoger genom boken som jag gillade. Mycket om ”jag” (vem är man, vad förkroppsligar en själv, vilka tankar är ens egna, vad styrs man av osv.) och om rymden och stjärnor. Allt det köper jag!

 

Mina problem med boken kommer redan i början, tyvärr. Det finns ingen plot. Det gör egentligen inget, i vanliga fall, men jag var vilseledd att få läsa om ett äventyr efter 100 000 dollar och en försvunnen miljardär, med två lite ”speciella” karaktärer, Aza och Daisy. Totalt antiklimax! Det känns mera som om Green försökt hitta på något spännanande att fylla ut sidorna med, vid sidan om Azas tvångstankar, men efter några sidor konstaterade han själv att nja, detta blir inget spännande ändå. Och så lämnade han det där. Ungefär så. Lika bra, för det började inte ens trovärdigt att till att börja med.

 

Titeln på boken är totalt intetsägande och jag är ännu fundersam över varför den heter Sköldpaddor hela vägen ner. Det nämns i ETT citat i boken, som egentligen inte hade med berättelsen att göra över huvudtaget?

 

Sen finns det ett litet försök till romantik. Bra så, men när ungdomar pratar med varandra som om de vore 50-åringar är det inte det minsta trovärdigt. Igen känns det bara som Green vill säga sitt, hans tankar och funderingar, genom sina karaktärer. Allt känns lite avigt på något vis.

 

Jag kunde inte gilla karaktärerna. Daisy känns som en otroligt dålig vän hela tiden, och det enda hon vill prata om är hennes Star Wars fanfiction. Davis känns främmande och konstig och hela grejen med hans pappas ödla (ursäkta, tuatara)…What?! Konstigt med stort K (och ingenting förklarades heller, varför ödlan var så viktig t.ex).
Davis lillebror Noah, som smyger sig in i storyn ibland, men har ingen roll eller betydelse, bara gråter en skvätt och spelar tv-spel.

Det är något med språket, det klickar inte för mig och författaren alls. Allt känns ytligt, rörigt och flummigt. Det känns tomt, negativt och lite konstigt när boken är slut.
Han har så mycket han själv vill berätta, nästa gång kunde han bara skippa att dra in fictional characters och göra en biografi eller något (vill ej läsa). Vi tar ett vänskapligt farväl, Green! Adjö.

 

 

Sidantal: 268

Handling: ”Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han är rädd för att hamna i strålkastarljuset och föredrar att spara dramatiken till musikalen som han är med om att sätta upp. Men så råkar skolans dramaking läsa Simons mail och hans hemlighet riskerar att avslöjas. Nu måste han visa för alla vem han är, men hur ska han göra det utan att det blir konflikter med hans vänner, utan att han måste kompromissa med sig själv? Och framför allt, utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.”

 

Inleder min semesterläsning med cute och fluffy YA-bok. Den är så high school-amerikansk att man nästan får Oreos och cheerleadning pom-poms genom öronen. Men detta är definitivt till bokens fördel!

Simon är en karaktär som är lätt att gilla. Han har en viss humor som jag också tycker är rolig. Jag fick dock lite cringe av Simons helylle-familj, det var något som gjorde att jag jämt ville plocka fram skäms-kudden. Samtidigt blev jag ganska underhållen. Himla svårt att förklara faktiskt.

Men min favoritkaraktär i boken blev trots allt Leah, en av Simons bästa kompisar. Albertalli har skrivit en uppföljare om henne, vilket jag helt klart förstår, det kändes som om hon inte fick tillräcklig plats i denna bok. Leah, Nick och Abby heter de kompisar som Simon mest umgås med, jag tycker det var lite konstigt att Nick fick så otroligt lite plats i boken (han känns totalt främmande) med tanke på att han och Simon känt varandra sen de var ungefär fyra år. Jag fick absolut inget grepp om den karaktären.

 

Det intressanta med boken är att få veta vem Blue är, killen som Simon mejlar med. De går på samma skola, och efterhand börjar Simon och Blue ge mer och mer ledtrådar vem de är, i mejlen.

Jag tycker översättningen tappade massor, denna ska läsas på engelska. Det fanns försvenskningar på flera ställen jag inte gillade. Den rätta klangen och humorn i dialoger förstörs en aning av översättningen.

Denna bok var underhållande, mysig och rolig. Jag förstår att många verkligen älskat den! En av de bästa jag läst inom young adult-genren.

 

 

Titel: Ingen normal står i regnet och sjunger

Förlag: Lilla Piratförlaget

Format: Pocket

Utgiven: 2018

 

Titel: Omgiven av idioter

Förlag: Månpocket

Sidantal: 299

Handling: ”Omgiven av idioter beskriver konkret och underhållande en av världens mest spridda metoder för att sortera olikheterna inom mänsklig kommunikation. Med vetenskapliga grund och genom vardagens möten ger den dig konkreta hjälpmedel att förstå de viktigaste skillnaderna mellan olika kommunikationsstilar. Den visar på en av de vanligaste orsakerna till konflikter i vardagen: dålig kommunikation. Och den ger dig som läsare svaret på frågan: Vad gör jag åt det?”

 

Förvarning: ni som tycker denna bok är guld kan titta bort, nu!

 

Jag borde sluta gå i fällan att läsa hypeade böcker som ligger månader efter månader på topplistor. ”Den måste ju vara bra eftersom så många läser den!”. Svar: nej. Jag har alltid intresserat mig för människans beteende, både som enskilda individer och hur man fungerar i grupp. Att dela in människor enligt olika fyra olika färger lät oroväckande enkelt, men jag var nyfiken.

Det som chockade mig var att boken inte bygger på någon vetenskaplig grund. Detta är en enskild människas, författarens, åsikter och tankegångar. Att förenkla människans personlighet genom att dela in den i fyra olika grupper är, enligt mig, alltför simpelt. Jag tror vi alla passar in på någon av färgerna, visst, men en människa är också föränderlig och påverkas av omvärlden. I olika gruppdynamiker kan olika (ibland helt oväntade drag) synas och ta plats. Om jag skulle gå enligt Eriksons teori (om man ens kan kalla detta för det) så är jag blå. Väldigt blå. Men jag är också mycket av röd, gul och grön, det beror på situationen och vad jag sysslar med för stunden. På arbetet kan man också ha en annan ”roll” än hemma, även om vissa drag som t.ex. perfektionist alltid lever med en. Blåa beskrivs i flera omgångar i boken som ”känslolösa”, något som t.ex. inte alls stämmer in på mig.

 

Titeln ”Omgiven av idioter – hur man förstår de som inte går att förstå” känns mest som ett marknadsföringstrick. Man skrattar till lite, idioter finns ju överallt, detta måste vara något läsvärt – varför ÄR människor så konstiga och ”idiotiska”? Jag tror inte på, att genom att placera människor i någon sorts fack och definiera dem enligt någon färg hjälper någon. Det är lite som en genväg, om vi inte orkar ta oss tiden att verkligen lära känna våra medmänniskor så kan vi lätt få dem att passa in i någon av färgerna. Jag vågar tro att människan är föränderlig och tror att ju mer vi försöker placera människor i fack, destu mera blir de påverkade av att vara på ett visst sätt, och kanske inte ens vågar förändras och blomma. Om jag som blå idenfiterar mig som blå, gömmer jag mig bakom det och vågar aldrig vara kreativ eller drivande?

 

Istället för att djupgående gå in på människans beteendemönster berättas en drös anekdoter från Eriksons liv som konsult. Jag tycker detta inte gav mig något. Jag hatar att dissa en bok men min åsikt är; läs inte denna.

Lägg bort din smarttelefon och ta en kopp kaffe med en vän eller familjemedlem, eller varför inte en kollega, och lär känna personens alla märkliga sidor och personlighetsdrag, var närvarande.

 

 

Titel: Kvinnan i fönstret

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Handling: ”Anna Fox lever ensam och isolerad i sin lägenhet i New York. Om dagarna dricker hon vin, ser Hitchcockfilmer och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. En mamma, en pappa, en tonårig son: på ytan den perfekta familjen. Så en kväll blir Anna vittne till nåt hon inte borde ha sett. Hennes värld faller samman. Vad var det hon såg? Har hon inbillat sig allt? Och vem är egentligen i fara?”

 

Denna bok har synts överallt enligt mig! Många tycker om den och den är även en av de nominerade till Årets bok 2018.

Får ibland ett sånt sug efter psykologiska thrillers/spänningsromaner, så beslöt att låna denna från biblioteket. Jag hade ganska höga förhoppningar på den, och riktigt nöjd blev jag.

Den har lite samma stämning som Kvinnan på tåget, en lite trasig huvudkaraktär som verkar en aning alkoholiserad. Man vet inte riktigt vad som är sant och vad som inte är det. Anna Fox lider av agorafobi (även kallat ”torgskräck”) och kan inte gå ut. Istället roar hon sig med att spionera på grannarna genom fönstren med sin systemkamera. Det hon bevittnar är något förskräckligt hemskt, och hon vet inte vad hon ska göra…

Det fanns förvånansvärt många små ”twists” längs med berättelsen, vissa hade jag föraningar om, andra inte. Formatet känns luftigt och relativt lättläst, kapiteln är korta och det är till bokens fördel, man måste bara få ETT kapitel till!

 

Slutet kändes inte riktigt trovärdigt och vissa saker kändes lite märkliga. Men överlag var denna en underhållande bok för alla oss som gillar psykologiska thrillers! Läsvärd.