Handling: ”Evelyn Hardcastle will be murdered at 11:00 p.m.
There are eight days, and eight witnesses for you to inhabit.
We will only let you escape once you tell us the name of the killer.
Understood? Then let’s begin…

Evelyn Hardcastle will die. Every day until Aiden Bishop can identify her killer and break the cycle. But every time the day begins again, Aiden wakes up in the body of a different guest. And some of his hosts are more helpful than others…”

 

Vilken bok alltså! Jag ville ha just den här utgåvan, inbunden med fina detaljer innanför, så jag rotade fram den med ISBN från Adlibris. Efter att ha läst Evelyn Hugos sju äkta män funderade jag vad det egentligen var med just namnet Evelyn och nummer sju, ett roligt sammanträffande.

 

Boken har en del Cluedo och Agatha Christie-vibes. Det står aldrig beskrivet i vilken tidsålder vi befinner oss, men man får en Downton Abbey-känsla, lite 1920-tal. Det hela startar upp när Aiden Bishop, bokens huvudkaraktär, befinner sig i någon annans kropp och kan inte minnas varför han är där, eller vem han är. Han minns sitt namn, men inte mycket mer än så. Förvirrad tar han sig igenom den första dagen på herrgården Blackheath, när han vaknar upp är han igen en annan person. Samma dag har startat om pånytt! Ett mord har begåtts, och Aiden ska med hjälp av de personer han befinner sig i försöka ta reda på vem mördaren är. Alla värdar har sina egna personlighetsdrag och Aiden kämpar mellan deras personligheter och sin egen, som känns allt mer bortblekt för varje värd.

 

Det bästa är om man vet så lite om berättelsen som möjligt på förhand. Jag älskar som sagt böcker med någon form av tidsresa-aspekt och därför fastnade jag i handlingen. Jag var mäkta imponerad av denna debutförfattares förmåga att få alla detaljer att hålla ihop, dag efter dag. En av Aidens värdar var överviktig och jag gillade inte författarens sätt att överdriva och nästan karikera hur det kändes att vara i den kroppen. På något sätt fick jag en känsla av att författarens egna tankar om överviktiga personer sken igenom, och vackert var det inte.

 

Jag var helt naglad till berättelsen, ungefär halva boken. Sedan blev det svårare och rörigare, det gäller att verkligen ha tid när man läser. Ju mer man kommer ihåg detaljer, destu bättre känns berättelsen. Det är ett ganska komplext mysterium, som inte vann på att ha väldigt osannolika händelser mot slutet, men som trots allt var en väldigt läsvärd och underhållande bok som fastnar i ens tankar efteråt.

 

Originaltiteln på boken var ”The seven deaths of Evelyn Hardcastle”. Om någon vet varför den plöstligt heter 7½ så kommentera gärna.

 

Betyg:

 

Titel: The way past winter

Förlag: Chicken house
Sidantal: 256

Format: Inbunden

Utgiven: 2018

 

Titel: Just before I died

Förlag: Harper Collins
Sidantal: 384

Format: Inbunden

Utgiven: 2018

 

 

 

Författare: Matt Haig

Språk: Svenska

Format: Inbunden

Utgiven: 2018

Titel: Ormen i Essex

Förlag: Albert Bonniers förlag
Sidantal: 429

Handling: ”Cora Seaborne är fortfarande ung men har just blivit änka, och nu förväntar sig omgivningen att hon ska snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka med en knähund i famnen. Men äktenskapet var inte särskilt lyckligt, och rollen som viktoriansk societetsfru passade aldrig den egensinniga och frihetstörstande Cora. Hon bestämmer sig för att lämna storstaden för landsbygden i Essex, tillsammans med sin socialistiskt orienterade väninna Martha och sin mycket speciella son Francis. De hamnar i den lilla staden Colchester, där rykten om ett mystiskt odjur har skapat masshysteri hos lokalbefolkningen.Coras teori är att det rör sig om en oupptäckt art som hon är fast besluten att hitta och klassificera. Hon finner en oväntad vän och intellektuell jämlike i traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan, samtidigt som Will och Cora oundvikligen dras till varandra.”

 

Jag ska vara ärlig när jag recenserar, och det gäller även nu. Jag ville verkligen älska Ormen i Essex! Handlingen och omslaget lockar till läsning, bokbloggare hyllar den och överallt har man skådat detta snygga omslag. Men varför funkade den inte för mig?

 

Sarah Perry verkar vara en intressant person, hon lyckas dock inte riktigt övertyga mig som läsare. Hon beskriver året 1893 på ett sätt som jag inte riktigt får att passa in, kanske för att jag själv vet för lite om hur samhället såg ut vid den tidpunkten, eller så är det vissa moderna detaljer som jag fäster för stor vikt på. Hon gör sitt yttersta att få berättelsen djup och mystisk, hon berättar inte för läsaren vad man skall tycka om karaktärerna, samtidigt som det är just det som gör berättelsen lite spretig och flummig.

 

Huvudkaraktären Cora Seaborne är en kvinna som porträtteras som feministik och stark, Perry vill verkligen få en att se det. Trots det tycker jag hon mest försöker figurera Cora som en man, jag vet inte om man behöver lägga till en hel drös manliga drag för att få en kvinnlig karaktär stark och självständig. Förutom Cora får man följa några andra karaktärer i den lilla byn, så som pastor Will och hans familj, hushållerskan/vännen/kompanjonen (?) Martha som Cora tagit med sig från London, Coras son Francis samt några läkare och några bybor (som för övrigt inte hade någon roll i berättelsen överhuvudtaget). Jag hade svårt att hålla intresse uppe för dessa karaktärer och det hoppades av och an mellan dessa. Mysteriet med ormen i sjön var det som gjorde att jag ville läsa vidare, men jag tänker inte ens gå in på hur platt det föll.

 

Jag fann inte kärlekshistorierna mellan karaktärerna intressanta, kanske för att det aldrig riktigt flammade upp något. Cora gjorde många saker jag verkligen inte tyckte om. Jag uppskattade verkligen Coras intresse för vetenskap och natur i början, men någonstans på vägen tappade jag tråden. Speciellt en massa berättelser om några läkare som gör en massa läkar-stuff sida upp och sida ner, som inte heller bidrar till berättelsen. Perry kunde ha gjort detta mycket mera koncentrerat och fokuserat mera på Coras personlighet och hennes tankar, man skulle lärt känna henne på ett annat sätt.

Många verkar verkligen älska boken och det känns jättetrist att inte ha upptäckt det fantastiska med den. Troligen var det författarens sätt att skriva som gjorde jag jag jämt föll av kälken och tankarna vandrade iväg till helt andra saker än berättelsen. Om du tycker boken verkar intressant så ska du ändå ge den en chans, eftersom jag definitivt är minoritet att inte klicka med den!