Är chick lit fortfarande aktuell?
Vad är chick lit? Benämningen ”chick” står för ung och ”lit” för litteratur. Den här genren var enorm på 90-00-talet och berättelserna riktar sig till unga kvinnor i 20-30-års åldern. Ofta bor karaktärerna i storstäder som New York eller London, de är intresserade av killar och utseende. De kanske vill skapa en karriär, varför inte på en glammig tidning, som fotograf, reporter eller journalist. När jag började läsa mycket som vuxen blev det en hel del chick lit. Många minns bland annat de här författarna som var chick lit:ens drottningar då det begav sig på 90/00-talet:
Man får ju nostalgi av att bara se omslagen. Marian Keys och Sophie Kinsella var en av de första författarna som jag läste när jag prövade att läsa vuxenböcker.
Nu är det länge sedan jag hörde talas om chick lit. Däremot är det feelgood som nu är genren som dominerar för unga kvinnor. I chick lit:ens värld handlar det mycket om storstaden; martinis och snygga högklackade skor. I feelgood:en handlar det mycket om småstadsliv och hembakta muffins. Har vi kommit till en ny era i litteraturen, då unga kvinnor inte längre är lika fascinerade av ett lyxigt, och kostnadsslukande, storstadsliv?
Cosmopolitan var en tidnings-bibel för unga kvinnor i början på 00-talet. Den fanns på hur många språk som helst, men i både Sverige och Finland har utgivningen lagts ner. Sex and the City, tv-serien som fick alla att vilja bo i New York och lägga sin månadslön på ett par stiletter av märket Manolo Blahniks, slutade sändas 2004 men den går alltid i repriser. Många av de populärare tv-serierna för unga vuxna genom tiderna har fokuserat på storstadslivet, som Friends och How I Met Your Mother.
Kan det ha skett ett skifte i mode och trender som nu gör den pinnsmala, karriärskvinnan som dricker lyxiga drinkar och köper handväskor inte längre är det som man vill läsa om? Har också litteraturen blivit mera ”downsize”? Kanske kvinnor vill ha mera substans i sina böcker, även om feelgood inte alltid har särskilt mycket substans heller. Eller så har den svenska och den översatta litteraturen inte hakat på chick lit-böckerna så som förut. När man tittar på amerikansk utgivning ser det kanske lite annorlunda ut. I mitt stilla sinne undrar jag och chick lit har evolverat till det vi idag kallar feelgood. Feelgood verkar ha ganska många olika teman (vänskap, kärlek, humor, business m.m.) och ibland en del svärta (död, psykisk ohälsa m.m.), mycket likt chick lit.
Många av chick lit böckerna var också ett slags fenomen, som Bridget Jones. På senaste tiden tycker jag inte vi har sett något liknande, eller någon likande karaktär/bok, som kunde klassas som fenomen. Litteratur går också i olika perioder, i början av 2010-talet ville alla läsa om paranormal romance, fantasy, dystopier och framförallt young adult-genren blev enorm med Katniss Everdeen (Hungergames) i spetsen (och före det hade vi ju Twilight, 2008). Det är möjligt att vi just nu befinner oss i feelgood:ens trygga famn och att många läsare småningom blir mätta på genren.
Det finns också böcker skrivna om chick lit som genre i litteraturen. Tips för de som är intresserade!
Chick lit – från glamour till vardagsrealism av Maria Nilson och Chick Lit: brokiga läsningar och didaktiska utmaningar av Maria Nilson och Helene Ehriander.
Vad tänker ni om chick lit såhär år 2021?
0 Kommentarer
Flickorna – Emma Cline
Titel: Flickorna
Författare: Emma Cline
ISBN: 9789127142589
Sidantal: 331
Förlag: Natur & Kultur
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2016
Handling: ”»Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.«
Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt.
I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.
Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.”
Det enda spontana bokrea-köpet i år visade sig vara riktigt lyckat! Så fort jag läser att boken utspelar sig på 60-talet och handlar om en sekt så vet jag att det här kan bli riktigt spännande.
Till att börja med så älskar jag tidseran, även om den inte alltid skiner igenom så tydligt som jag skulle önska (1969). Ändå är det bra att inte tillskriva för mycket till historien och breda på med detaljer som känns rätt såhär i efterhand. Flickorna är Emma Clines debut, och visst var den läsvärd och skickligt skriven.
Evie bor i stekheta Kalifornien med sin mamma. Det är svårt att få vänner och hitta sin identitet är man bara är fjorton år gammal. Evies mamma är nyskild och spenderar allt mer tid på att fokusera på sig själv. När Evie får syn på Suzanne i parken, smutsig, vild och till synes sorgfri, rotandes bland sopor, blir Evie som förhäxad. Evie följer med till ranchen där Suzanne bor i ett kollektiv. Där är många flickor, men få män. Evie märker snabbt vem som är ledaren i kollektivet, Russell, en man med otrolig karisma och stjärnstatus bland flickorna.
Evie glider bort från sitt gamla liv och försöker göra allt för att bli en del av kollektivet. Men det är inte så enkelt att bryta gamla mönster och det blir snabbt fråga om moral och etik; vad är rätt och fel att göra? Är det Russell eller Suzanne som Evie inte kan lämna, eller bådadera?
Det blir bitvis riktigt spännande och Emma Clines författarskap är ibland lite väl utstuderat och överdetaljerat, men jag tycker också om det. Med ganska banala och slumpmässiga detaljer i uttrycken får hon fram den stämning hon är ute efter. Berättelsen är till en viss del inspirerad av sekten som Charles Manson stod i spetsen för på 60-talet. Detta tycker många att är en nackdel för boken, eftersom några händelser är snarlika. För min del gjorde det ingenting eftersom jag inte kände till detaljerna om Manson. I den här boken vill författaren fokusera på flickorna, följeslagarna, inte på den karismatiske ledaren som allt för ofta handlar i centrum. Russell förblir lite i bakgrunden genom hela berättelsen, vilket jag tycker var ett mycket smart drag.
Intressant läsning, lite seg på sina ställen, men också en berättelse som stannar i minnet. Ibland lade jag ner boken en tid för att jag tyckte det blev obehagligt, men jag ville alltid läsa vidare.
Betyg:
0 Kommentarer
Läst i mars 2021
Skönlitteratur:
Serieromaner:
Lotta-böcker:
Poesi:
Nostalgi-tema:
Antal böcker sammanlagt: 24
På svenska: 24
På engelska: 0
Antal sidor: 3,829 sidor
Månadens bästa: Never let me go av Kazuo Ishiguro
Månadens sämsta: Anteckningar från en orolig planet av Matt Haig
Månadens finaste omslag: Små glädjeämnen av Clare Chambers
Månadens lästa klassiker: Den hemliga trädgården – Frances Hodgson Burnett
Kommentar: Jag hann läsa betydligt mer än jag tänkt. Det blev en hel del tunnare böcker och lite temaläsning. Läsglädje hade jag hela månaden, vilket var väldigt roligt. Efter Ishiguros bok är jag nyfiken på fler verk av honom. Många recensioner är ännu oskrivna, får se om jag skriver dem eller inte.
Just nu verkar deckare inte riktigt som min grej, jag tyckte Främlingen var helt okej i sin genre men jag vet inte varför jag inte sögs in i handlingen som jag brukade. Jag ska läsa mera ”vanlig” skönlitteratur framöver.
Jag trevade mig fram i poesin värld denna månad, men ingenting fastnade där heller. Jag vet inte om det berodde på mig eller på böckerna, jag hoppas jag ska hitta tillbaka till poesin igen. Oftast behöver man bara hitta rätt författare.
4 Kommentarer
Hokus Pokus 2 – De tre paddorna – Fabian Göranson
Titel: Hokus Pokus – De tre paddorna
Författare: Fabian Göranson
ISBN: 9789177751496
Sidantal: 144
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Format: Kartonnage
Utgiven: 2021
Handling: ”Det börjar en ny excentrisk tjej i klassen som blir kompis med Ida. Trillingarna är elaka som vanligt och Ida råkar förvandla dem till paddor. Hon matar dem med daggmaskar och gömmer dem i sin ryggsäck. Vuxenvärlden med Greta Borg i spetsen är förstås i upplösningstillstånd över att trillingarna är borta. Ska Ida våga häva förtrollningen av trillingarna och riskera att de berättar allt?
Härliga färgsprakande äventyr om vänskap, utanförskap och trolleri! Fabian Göransons Hokus Pokus-böcker om den lilla häxan Ida har underbara fyrfärgsbilder, roliga detaljer och ett färgstarkt persongalleri!”
Nu fick jag chansen att läsa uppföljaren till Hokus Pokus – Den lilla häxan! Det passade mig perfekt, dessutom i påsktider.
I förra boken skildrades Idas bekymmer att få en vän, och nu händer det. Den nya tjejen i klassen, Ester, klickar direkt med Ida och hur roligt är det inte att få en helt egen vän. Men trillingarna från skolan, som inte alls är särskilt trevliga, retar upp Ida så mycket att hon av misstag förvandlar dem till paddor. Nu återstår problemen; vad ska Ida och Ester göra med paddorna?
Jag tycker författaren är skicklig som kan lyfta fram problem som yngre läsare kan relatera till (även om vi inte förvandlar folk till paddor) utan att det känns påklistrat. Som vuxen kan man förundras över barnens resonemang i vissa saker, och det brukar väl vara just så i den riktiga världen också. Det som känns mest logiskt för en vuxen kanske inte alls känns lika logiskt för barnen.
Det fanns både spänning och roligheter i boken. Göransons illustrationer faller mig i smaken, de är i ganska mörka i tonen men otroligt snygga. Rekommenderas varmt för 6-9-åringar men passar givetvis också äldre. En tredje bok är på kommande och den vill jag gärna läsa.
Tack till Galago för recensionsexemplaret! 
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Läsning är personligt
Jag tänker ofta på det här med boktips. Utan boktips skulle vi kanske navigera oss blint genom bokkataloger, sociala medier, i bokhandel och på biblioteket, i jakten på en bok som kunde tänkas intressera oss. Varifrån får vi våra boktips och varför väljer vi att läsa en specifik bok?
Jag tror vi alla hört frasen ”Den måste du läsa, den är så bra!” av någon välmenande människa i vår omgivning. Att säga att en bok är ”bra” kan vara lite knepigt. Vet någon annan människa vad som uppfattas som en bra bok för mig? Vad kännetecknar en bra bok? Jag skulle istället vilja säga att ”Jag uppskattade boken eftersom den handlar om *tema*. Kanske den skulle intressera dig?”. Det jag vill komma till är att det här är att läsning är högst personligt. Läsupplevelsen är unik för varje person och egentligen är det totalt omöjligt att räkna ut vad någon kunde tänkas gilla. Om du känner en person väldigt bra, och du dessutom har följt med vilka böcker hen gillar i flera års tid, ja, då kanske du faktiskt kan ge ett konkret tips. Annars handlar boktips mera om att ge synlighet åt böcker. Genom att boktipsa visar man upp böcker och kort beskriver handlingen, och på så vis får varje läsare ta ställning till om det låter lockande eller inte. Men räcker det här?
Recensioner är egentligen föga värt, förutom när man vill diskutera böcker. Orsaken till att jag fortfarande skriver på min blogg är att jag gillar reflektionen över min läsning och kan gå tillbaka och titta vad jag har tänkt. Och ännu roligare blir det när vi är flera som läst samma bok och kanske har olika åsikter. På så vis ger läsningen en slags ny dimension; det som sker efter läsningen. Böcker kan påverka oss länge efter att vi läst dem, både på ett positivt eller aningen negativt sätt (t.ex. om handlingen var ganska tung att ta till sig).
Bloggen är viktig för mig eftersom att mycket boktipsande nuförtiden sker via andra sociala medier, närmare bestämt ”bookstagram” på Instagram (följ mig gärna på @snowglitterbooks). Jag tycker det är roligt att ta del av boktips där, och nästan allt jag läser har jag fått nys om på instagram. På så vis har sociala medier ett enormt inflytande på min läsning. Men det är inte samma sak som bloggar. På Instagram är det ofta mikro-recensioner, en ganska kort beskrivning och ett betyg, om ens det. Vi har övergått från att ge djupodlade analyser till att snabbt ge och ta emot information om böcker, precis som med mycket annat. Bokbloggarnas era är inte helt och hållet förbi, men det är allmänt känt att allt fler övergår till bookstagram. Det kräver tid och engagemang att ha en bokblogg, betydligt mer tid än att snabbt ladda upp ett foto på Instagram och skriva några rader.
Vi lever i en tid då böcker finns tillgängliga överallt, speciellt nu när streamingtjänsterna har marscherat in i allas telefoner och plattor. Hur ska man sålla bland miljoner böcker vad man vill läsa? Hur hitta man sin bok? Om man inte hittar de böcker som verkligen är rätt för en är risken att läsningen stagnerar. Det här speciellt ett problem bland yngre läsare och de som närmar sig slukaråldern. Jag är övertygad om att det finns en bok för varje läsare där ute och att det bara gäller att hitta den. Genom ett visst antal böcker som boktips till en hel grupp fångar man kanske någons intresse, men långt ifrån allas.
På något sätt behöver vi kunna ge individuella boktips, för att varje läsare ska känna sig sedd och unik. Kunskaper i hur man informationssöker behövs också, så att man själv kan leta reda på böcker med en viss handling eller av en viss typ. Det man vill läsa om kan variera stort, som yngre minns jag hur man ofta hoppade mellan intressen. Ibland var det hästar som gällde, ibland ville man läsa om känslor och problem, man ville känna igen sig eller ibland ville man helt enkelt fly den riktiga världen. Mycket av läsning handlar om förståelse; att bli förstådd och bekräftad genom läsning (det finns andra som känt lika som jag), att förstå andra (jaha, den här personen tänker såhär!) eller att på olika sätt bli uppmuntrad i det man just nu intresserar sig för. Läsningen är så mycket mer än bara läsförståelse och alla nyttoeffekter som det pratas om. Jag skulle gå så långt som att säga att läsningen är person-skapande; det både utmanar och bekräftar.
Det här gäller också oss vuxna. Om boken inte tilltalar oss, då är det fel bok. Man ska inte läsa ut böcker som man inte känner sig tilltalad av. Ge det några kapitel, men våga ge upp om det inte intresserar dig. Ibland får man ge upp många böcker på rad, om man har otur. Kanske man har valt en bok för att många andra verkar älska den, kanske man har lyssnat på den där välmenande kompisen som säger att ”du måste läsa den här”. Och så läser du utan att egentligen veta varför. Livet är inte linjärt, och det är inte heller läsningen. Genom olika faser och situationer i livet intresserar många olika typer av böcker.
Jag är orolig för de ungas bristande läsintresse, men framför allt för de vuxnas. Skolan och biblioteket kan göra vilka insatser som helst gällande läsning, men det är hemifrån mycket av våra vanor och intressen skapas. Icke-läsande föräldrar kan (jag betonar kan, det finns undantag) ha svårt att uppmuntra barnen att läsa. Jag tror inte heller att det går att uppmuntra barn att läsa genom att prata om hur smart och välbalanserad man blir, hur stort ordförråd man får osv. Det kanske hjälper, och det är bra att det lyfts fram, men äkta läsglädje får man troligen inte av att någon berättar för en hur bra något är. Äkta läsglädje får man när man upptäcker att läsningen är något personligt, nästan något hemligt. Berättelsen från boken är unik i mitt huvud och ingen annan kan se de bilder jag har inom mig. När man upplever det ruset och den känslan av något som är snudd på magiskt, då kan man hitta läsglädjen. Oavsett hur nyttigt det påstås vara.
7 Kommentarer
Never let me go – Kazuo Ishiguro
Titel: Never let me go
Författare: Kazuo Ishiguro
ISBN: 9789146234760
Sidantal: 318
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2017 (original 2005)
Handling: ”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.”
Jag har nästan aldrig läst Nobelprisvinnare innan, så jag kände att Kazuo Ishiguro ska jag ge en chans! Och tur var väl det, för nu är jag väldigt nyfiken på att läsa fler av hans böcker. Vilken bladvändare Never let me go var!
Egentligen tycker jag man inte ska veta något om boken på förhand. Jag till och med skalade bort en liten bit av baksidetexten här i recensionen för att jag tycker det är bättre ju mindre man vet. Det är ”mysteriet” med Kathy, Tommy och Ruth och deras isolerade tillvaro som gör berättelsen så intressant. Ishiguro beskriver deras tid på Hailsham, internatskolan, som om det vore alldeles självklart att de ska vistas där. Kathy, huvudkaraktären, beskriver deras vardag och tillvaro på ett sätt som gör det hundra procent trovärdigt. Som utomstående står man där med munnen på vid gavel; vad händer på Hailsham och varför är de där? Karaktärernas dynamik med varandra är intressant och jag tror de flesta av oss kan känna igen oss i situationer då vi skulle känt eller reagerat precis som Kathy, Ruth eller Tommy. Det är svårt att beskriva på vilket sätt Ishiguro får dessa karaktärer så äkta och levande, han bara gör det. Så enkelt är det.
Genom boken försöker man förstå den värld som Ishiguro med lätt hand målar upp. Jag blev positivt överraskad av hur simpelt språket var, ingenting kändes det minsta överflödigt och ansträngt. Det fanns heller inga fina och snoffsiga meningsuppbyggnader, men ändå får författaren de mest vardagliga händelser att vara fascinerande. Jag blev verkligen golvad av Ishiguros författarskap.
Finns det någon sinnesstämning jag inte upplevde under dessa 318 sidor? Förskräckelse, vemod, sorg, glädje, upprymdhet, längtan, oro…ja, jag tror han fick med allt. Flera gånger hade jag kalla kårar längs ryggen.
För att ge boken en full femma hade jag behövt lite mer kött på benen gällande världsbygget och de regler som gällde, vissa saker skapade ganska stora frågetecken hos mig. En fantastisk läsupplevelse i vilket fall som helst!
Betyg:
En kommentar
Igår – Ágota Kristóf
Titel: Igår
Författare: Ágota Kristóf
ISBN: 9789146236252
Sidantal: 102
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2020 (original 1995)
Handling: ”Varje dag upprepar Sandor Lester sin ”idiotiska kapplöpning”: kliver på bussen, stämplar in på fabriken. På lördagarna träffar han Yolande, som han inte är särskilt förtjust i. Den lilla tid han har över ägnar han åt att drömma om ett annat liv, en stor författares liv. Och åt att tänka på Line, den perfekta kvinnan. En morgon på bussen är det Line, den riktiga Line, som dyker upp från hans förflutna som landsflykting.”
Det här är en av de svåraste recensionerna hittills i år. Jag har länge velat läsa något av Ágota Kristóf, främst hyllas hon för Den stora skrivboken-trilogin (som jag inte kände för att läsa eftersom jag inte är intresserad av krigsskildringar).
Jag förstår hypen kring den här författaren, språket är otroligt välskrivet och enkelt, inga konstiga krumelurer och onödiga utsvängningar. Berättelsen är ganska tung att läsa. Sandor Lester, som egentligen hette något annat förut, flyr sin fattiga by och jobbar på en fabrik. Han är rotlös och ganska osympatisk, till och med lite obehaglig. Han drömmer om en tjej som han kallar Line, och till hans stora glädje börjar denna Line jobba på hans fabrik.
Men när tiderna är svåra och människor är som de är, då blir det sällan särskilt bra. Jag imponeras av Kristófs sätt att skildra Sandor utan att behöva skriva varje egenskap rakt ut i texten. Mellan raderna förstår man hur illa Sandor har mått, och mår, av sin uppväxt och de handlingar han gör bevisar att han inte är stabil. Det var tungt att läsa om Sandors liv, men författarens skickliga skrivteknik gör det lätt. Varje mening känns så enkel och välformulerad, det är bara att låta ögat följa.
Boken handlar om ganska mycket under sina drygt 100 sidor, det ska jag ge författaren. Det finns ämnen att diskutera efter boken, kanske den här passar bra i en bokcirkel.
Ändå kunde jag inte älska berättelsen. Ibland gick det lite för snabbt och jag fann inte läsglädje ur berättelsen. Det är inte helt enkelt min typ av bok; en käftsmäll som smakar ganska surt. Det hela knöts inte riktigt ihop så som jag hade önskat. Jag blev lite illa berörd, och det var nog meningen. Skicklig författare men inte en bok i min smak.
Betyg:
En kommentar
Hokus Pokus – Den lilla häxan – Fabian Göranson
Titel: Hokus Pokus – Den lilla häxan
Författare: Fabian Göranson
ISBN: 9789177751489
Sidantal: 144
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Ida har svårt att passa in. Hennes livliga fantasi och ibland lite för vilda lekar gör att andra barn inte förstår sig på henne. Hon gruvar sig för att sommarlovet ska ta slut, men under en av de sista sommardagarna hittar hon en märklig hatt i ett skräpigt buskage. Det är en häxhatt; gammal och svart och med topp som en utbränd tändsticka.
Ida sätter hatten på huvudet och den passar henne perfekt. Det är bara det att hatten har magiska krafter och saker Ida fantiserar om blir plötsligt på riktigt. Skolstarten blir allt annat än tråkig….”
Jag har alltid gillat böcker som är i serieformat, men som inte är gjorda som seriestrippar eller följer ett visst mönster. I den här underbara boken för målgruppen 6-9 år får man följa Ida som hittar en mystisk hatt på vägen till stranden. Hatten medför en del trubbel men också en del tokigheter.
Ida känner sig utanför och mycket av händelserna i boken fokuseras på vänskap. Kommer Ida att få vänner om hon är en häxa som kan trolla? På vilka grunder får man kompisar egentligen? Jag gillar hur författaren på ett snyggt sätt tar upp det här temat utan att agera pekpinne och får en att tänka till.
Det blir också en hel del kopplingar till magi och de eventuella krafter som Ida får av sin häxhatt. Det gjorde boken både spännande och mysig att läsa. Jag ser framemot följande del som precis getts ut och den heter Hokus Pokus – de tre paddorna.
Betyg:
0 Kommentarer
Små glädjeämnen – Clare Chambers
Titel: Små glädjeämnen
Författare: Clare Chambers
ISBN: 9789188979285
Sidantal: 374
Förlag: Sekwa förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2020
Handling: ”Året är 1957 och Jean jobbar som journalist på lokaltidningen där hon som enda kvinna på redaktionen har fått den tveksamma äran att skriva om hushållstips och veckans bröllop. Jean är minst sagt besviken på livet: Hon närmar sig fyrtio, bor hemma hos sin sjuka mamma och den stora kärleken har aldrig uppenbarat sig. Men så får hon uppdraget att intervjua Gretchen, som påstår sig ha upplevt en jungfrufödsel.
Gretchen svär att hon aldrig ens kysst en man innan hon födde sin dotter. Dessutom låg hon inne på ett behandlingshem enbart för kvinnor då det påstås att hon skulle blivit gravid. När Jean börjar nysta i vad som egentligen har hänt kommer hon hela familjen närmare, speciellt Gretchens man Howard. Och Jean kan inte sluta hoppas att det nu är hennes tur att få lite lycka i livet.”
Journalisen Jean undersöker om en jungfrufödsel verkligen är sann. 1957 i London bjuder på härliga detaljer om en svunnen tid och genom boken hålls jag intresserad av jungfrufödseln. Jag tror förstås inte ett dugg på det, så jag var väldigt nyfiken på hur författaren skulle förklara det hela. På sistone har jag verkligen tyckt om att läsa böcker som utspelar sig mellan 50-70 tal, den här var inget undantag.
Jean blir väldigt nära med familjen när hon gör reportaget. Gretchen, kvinnan som hävdat att dottern fötts utan någon annan inblandning, är lite av ett mysterium själv. Dottern Margaret ser ut som en kopia av modern. Gretchens man, Howard, älskar dottern som om det vore hans egen. Howard är ingen ”attraktiv” man utåt sett, men något i hans personlighet intresserar Jean. Gretchen beter sig märkligare ju längre tiden går och Jean börjar undra om det har att göra med det stundande reportaget om jungrufödseln. Medicinska tester påbörjas och Jean rotar i Gretchens historia.
Jag gillar att författaren vågar skriva om kärlek som trotsar det klassiska skönhetsidealet, att det finns många typer av kärlek och att kärlek är mer komplex än bara utseende. På ett sätt påminner boken lite om en feelgood men med lite mera djup och dessutom ett ”mysterium”. Mot mitten blev berättelsen en aning seg och tappade fokus från det jag tyckte var mest intressant; jungfrufödseln. Jean som huvudkaraktär är lite suddig i kanterna ibland, hennes handlingar förblir oklara och hennes personlighetsdrag fördolt i dunkel. Blev jag nöjd med slutet då? Tja. Varken eller skulle jag säga. Inget så saftigt som jag hoppats på. På det stora hela är det ändå en läsvärd berättelse.
Betyg:
En kommentar
Presens maskin – Gunnhild Øyehaug
Titel: Presens maskin
Författare: Gunnhild Øyehaug
ISBN: 9789189066878
Sidantal: 183
Förlag: Nirstedt/litteratur
Språk: Svenska
Format: E-bok
Utgiven: 2020
Handling: ”Vi vet att det här är svårt att tro på. Men så, och på inget annat sätt, var det som det hände.
Anna och Laura är mor och dotter. Men i ett märkligt ögonblick på 90-talet delade sig världen och de blev fångna i varsitt universum. Tjugoett år senare har livet i norska Bergen gått vidare som om ingenting hänt, men i de två kvinnornas liv är det något som inte stämmer. Presens Maskin är en kärleksroman om ensamma människor, om oanade konsekvenser av felläsningar, märkliga ljus på himlen, syrener som blommar som bara syrener kan blomma (sinnessjukt syrenvitt), om barn, språk och obegripliga pianostycken — och om människor, både som brist och närvaro.”
Den här boken råkade jag få syn på på Instagram. Både författaren och förlaget var helt nya för mig, handligen lät så intressant så jag kollade genast upp om den fanns att låna som e-bok på biblioteket, och visst fanns den!
Presens maskin är en ganska kort bok som rymmer mycket, jag sträckläste den. Kapitlen varvar mellan Anna (mor) och Laura (dotter) som kommit ifrån varandra genom att bli satta i olika universum. Båda känner på sig att något är fel i olika stunder i livet och vissa situationer framkallar starka känslor av deja-vu. Det som var alldeles svindlande var att stunden då de separerades, i slutet på 90-talet. Den var så snyggt skildrad och jag fick nästan rysningar av känslan som förmedlades. Det refereras en hel del till Tua Forsströms diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, så den behövde jag också låna direkt. Jag blir alltid glad när jag ser referenser till finlandssvensk litteratur.
Jag älskar när författare vågar trotsa det självklara, det korrekta och det naturliga. Här tar hon rejält ut i svängarna både vad det gäller handlingen och själva uppbyggnaden av berättelsen. Ibland får vi läsa om författaren som skriver boken, ibland om karaktärerna och ibland om…tankar och funderingar. Den röda tråden fattar lite ibland, men jag faller inte av kärran och vill bara läsa vidare. Vissa scener är starkare än andra, men scenen då Laura går på husvisning och känner doften av syrenen tror jag många kan relatera till; en känsla av deja-vu som kommer över en plötsligt och som kan väcka känslor man inte förstår sig på, kanske saknad eller bara en övertygelse om att man varit någon annan och befunnit sig någon annanstans. Vad är medvetande egentligen? Författaren gör ett fantastiskt jobb att säga mycket med få ord.
Inte är jag speciellt överraskad av slutet, men jag ville såklart läsa hur det skulle gå för Anna och Laura; skulle de återförenas i någon form eller inte? Boken är på inget sätt en science fiction-berättelse, även om den har vissa beröringspunkter med genren. Mest skulle jag säga att den handlar om familjeband och det filosofiska. Jag tycker om böcker som får mig att tänka till och våga tänja på fantasins/verklighetens gränser. En riktigt härlig ”hjärngnuggare” med en unik författarröst, det här är långt ifrån det massproducerade och i värsta fall kan den här pärlan gå många förbi. Om du gillar temat och vågar läsa utan fördomar så ska du ge den en chans. Den passar också bra som bokklubbsbok, då det finns mycket att diskutera efter läsningen.
Betyg:
0 Kommentarer