Det ondas väsen – Louise Penny

Titel: Det ondas väsen
Originalets titel: The Nature of The Beast
Serie: Armand Gamache #11
Författare: Louise Penny
ISBN: 9789178938209
Sidantal: 448
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Knappt en dag passerar utan att nioårige Laurent Lepage ropar varg. Beväpnad med käpp och kottar gör han allt som står i hans makt för att freda den lilla byn Three Pines mot yttre hot, allt från rymdinvasioner och bevingade monster till vandrande träd och dinosaurier. Hans berättelser är så osannolika att ingen tror honom, inklusive paret Armand och Reine-Marie Gamache. Men när pojken försvinner tvingas byborna överväga om någon av hans egendomliga historier trots allt kan ha varit sann.
Och så börjar ett frenetiskt sökande efter pojken och sanningen. Det man upptäcker djupt inne i skogen startar en kedja av händelser som leder till mord, till ett gammalt brott, ett gammalt svek och ända fram till poeten Ruth Zardos ytterdörr. Och nu är det nu, skriver poeten. Och det mörka är här.
Armand Gamache – tidigare chef på mordroteln i Québec – tvingas inse att han genom att inte tro pojken själv har spelat en fasansfull roll i det som nu är på väg att hända…”

Efter att ha läst elva böcker i serien är jag väldigt investerad i kommissarie Armand Gamache och den lilla byn Three Pines. Så pass investerad att jag väljer att strunta i några detaljer som stack till i ögat (som att Three pines inte år 2015 ännu syns på en karta eller GPS trots att det bor folk där och finns flera affärer) och istället fokuserar jag på det jag vill ha ut av den här serien, bok efter bok = en riktig mysrysare. Mordgåta i klassisk pusseldeckaranda. Blev det så den här gången?

En bokserie som har gått en lång väg, och ännu går, utvecklas med tiden. Det kan både vara positivt och negativt. Jag tycker inte en serie ska vara likadan hela tiden, med samma typ av mordgåtor och samma intriger. Karaktärer utvecklas också, därför ska böckerna göra det. I Det ondas väsen blev jag ändå en aning förvånad. Var är pusseldeckaren med den ”mysiga” mordgåtan? Istället står jag mitt inne i en thriller som inte känns lik det jag läst tidigare. Karaktärerna är lika trovärdiga och välskrivna, och vi är i Three Pines. Men resten blev kanske lite av en chock för mig.

Louise Penny gillar att göra det invecklat med intelligenta citat och historiska noteringar i morden, det gör henne till en högklassig författare. Hon kan sin sak och böckerna är välskrivna. Jag fullkomligt älskar att mordgåtorna alltid är mer komplicerade än ”vem gjorde det”. Till och med så har jag lärt mig en hel del om Kanada.

Utan att avslöja något vidare om bokens handling så blev avsaknaden av croissanter och varma brasor stor för mig. Pennys beskrivningar av Three Pines och alla trevliga karaktärer som bor där gör att jag alltid vill läsa hennes böcker. Nu blev det dock alldeles för mycket fokus på ett upptrappat spion-drama med för mycket tekniska detaljer som tråkade ut mig. För mycket tekniskt och politiskt, för lite varm choklad och småprat med Three Pines invånare.

Seriens styrka ligger i Pennys författarskap och den idyll hon byggt upp genom Three Pines. Å ena sidan gillar jag att böckerna blir mörkare, å andra sidan vill jag inte att det ska gå för långt från kärnan där vi en gång börjat. Väldigt tudelat! Dock vidhåller jag att de är bra böcker och även om inte alla böcker i serien blir fulla femmor i betyg så är serien som helhet en mycket stark fyra. Mina favoriter i serien är Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Begrav dina döda, En ljusets lek och Hur ljuset tar sig in.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!