Kommentar: Det blev många böcker, fast det är flera tunnisar i läshögen. Det känns fantastiskt att man en månad i året hinner läsa mycket!

Juli betydde semestermånad! Några inköp blev det, från Bookdepository, Adlibris, loppisar på Åland och loppisar i hemknutarna. Är salig över mina nya fina böcker.

 

 

 Hela högen!

 

Sidantal: 214

Handling: ”Vädret har varit underligt i flera veckor, och David Drayton tycker först inte att det är något konstigt med dimman som väller in över sjön efter en våldsam sommarstorm. Men ett instinktivt obehag säger honom snart att det som närmar sig inte är någon vanlig dimma.

Tillsammans med sin son och en granne åker David in till stormarknaden, och under tiden omsluts staden av dimman. En rad skrämmande händelser inträffar kort därpå, och stadens invånare inser med stigande fasa att det rör sig okända och dödliga varelser i det ogenomträngligt vita.

David och hans son blir tillsammans med andra invånare som åkt för att handla fast på stormarknaden, och snart bildas olika grupper bland dem. De som vägrar tro på vad som händer, de som helt enkelt kopplar bort hjärnan inför skräcken de bevittnar och domedagsprofeterna, som anser att ett blodsoffer är det enda som kan häva förbannelsen. David tillhör gruppen som instinktivt känner att det enda de kan göra är att försöka fly. Men hur flyr man utan att se, och utan att veta vad för slags fiender som blixtsnabbt rör sig i dimman …”

 

Efter två bättre upplevelser med King (”22/11 1963” och ”Dolores Claiborne”) så fick jag mersmak för hans författarskap. ”Dimman” (The Mist) lånade jag från biblioteket eftersom den inte finns i tryck på svenska för tillfället. En kort bok som nästan känns som en novell. Jag läste denna i strålande solsken och 30-graders hetta, vilket säkert försämrade läsupplevelsen något?

 

Handlingen redogör det som behöver vetas om boken på förhand. David och hans son Billy blir strandade på stormarketen medan den täta dimman sluter sig omkring byggnaden. Stämningen blir kaotisk och klaustrofobisk och snart klarnar det vilka hemskheter som rör sig därute.

 

Så, det som jag inte gillade med boken: Jag tyckte verkligen inte om David. Speciellt en viss sak han gjorde, vilket jag inte kan skriva ut p.g.a. spoiler.
Billy, som är fem år, pratar som han vore 20. En femåring kan omöjligt prata sådär!

Dimman och orsakerna till alltihopa blev alldeles oförklarat för min smak, slutet var lite konstigt.

 

Det jag gillade var själva stämningen med dimman, den kändes äkta och tidvis kände jag mig ganska inne i handlingen.

Det känns lite som om jag verkligen gillar Kings böcker, eller så gillar jag dem inte alls. En ganska ojämnn författare för mig. Återstår att se vad nästa King-bok ska bli.

 

 

Sidantal: 189

Handling: ”Den gamle advokaten mr Treves sa: ”Jag tycker om en bra detektivhistoria. Men de flesta börjar i galen ända. De börjar med mordet. Men mordet är slutet. Historien börjar långt innan dess – ibland flera år förut – med alla de händelser som slutligen gör att vissa personer befinner sig på ett visst ställe, vid ett visst klockslag en viss dag – Klockan K. Så är det här. Mordet i den här boken är planlagt in i minsta detalj, tiden, platsen, metoden, offret. Den som planerade det hade en enda, allt uppslukande önskan – att förgöra en annan människa.”

I början hade jag lite svårt att komma in i handlingen, den skiljer sig lite från det klassika Poirot-temat. Denna gång är det kommissarie Battle som har rollen som detektiv. Även om han knappt syns till alls, eftersom handlingen fokuserar nästan helt och hållet på en drös karaktärer som befinner sig under samma tak hos lady Tressillian i hennes stora hus under några veckor av sommaren. Alla som befinner sig där har e mer eller mindre awkward relation till varandra och stämningen i huset är spänd och dramatisk. Lite som att alla befinner sig på tårna och sitter längst ut på stolskanten.

 

Som vanligt hade jag några saker jag inte gillade i upplösningen, men boken var absolut läsvärd. Lite annorlunda stil på denna, jag saknade kanske lite hennes vanliga stil.

 

Betyg:

Sidantal: 354

Handling: ”When it comes to drumming, Leah Burke is usually on beat – but real life isn’t always so rhythmic. An anomaly in her friend group, she’s the only child of a young, single mum, and her life is decidedly less privileged. And even though her mom knows she’s bisexual, she hasn’t mustered the courage to tell her friends – not even her openly gay BFF, Simon.

Sidantal: 431

Handling: ”I en liten idyllisk by i norra England påträffas en ensamstående mamma död i den vackra flod som flyter genom byn. Tidigare på sommaren har en tonårsflicka hittats drunknad på samma plats. Att någon av dem skulle ha tagit sitt liv är osannolikt, men flodens historia är full av tragiska händelser.

Jules Abbott hade lovat sig själv att aldrig återvända. Men efter systerns död måste någon ta hand om hennes tonårsdotter. Motvilligt flyttar Jules in i sitt barndomshem och sakta öppnas dörren till ett förflutet hon under många år gjort allt för att förtränga.

Jules är bara en av de personer som förbryllar kriminalinspektör Erin Morgan. I byn finns fler som hade en speciell relation till de två döda, men de verkar alla undanhålla något.”

 

Succén med Kvinnan på tåget har väl ingen missat. Jag gillade den boken, även om den absolut inte levde upp till all hype, t.ex. Gillian Flynn utklassar Paula Hawkins i genren in a heartbeat.

Men nyfiken på att plocka upp Hawkins andra bok, det var jag!

 

Jag tyvärr besviken. Hakwins anstränger sig hårt för att få läsaren skrämd, det finns en liten spöhistorie-känsla i texten, speciellt i början. Det fanns för många karaktärer att hålla reda på och följa, ELVA stycken!. Det tog evigheter innan jag hade klurat ut vem som var vem, vem som var ihop och i samma familj osv. Kapitlen varvar alla dessa karaktärer på ett lite rörigt sätt, men mest får man följa syster Jules (eller Julia? Jag har ännu inte klart för mig vilket namn som ska användas) och systerdottern Lena. Efter att Jules syster dött uppenbarar sig Jules bara där, och Lena får finna sig i det.

 

Det finns för många obesvarade frågor när boken är slut. Massor. Jag kan förstås inte skriva ut vad, men man kunde nog diskutera en hel kväll om man började bena på alla ”Varför? Och sen då?”-tankar. Hakwins försökte göra det lite för snårigt, som läsare föll man av kälken. Inte en enda karaktär kunde man gilla eller ens sympatisera med. Jag kände mig inte riktigt intresserad av att veta hur det skulle gå.

 

Plus för boken är ett ganska drivande tempo och relativt lättläst. En bok som ger en underhållning men inte stannar kvar i minnet efter att den är slut.

 

Betyg:

Sidantal: 315

Handling: ”Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?”

 

Ett spontanlån från biblioteket! Jag visste verkligen inget om boken när jag lånade den. Titeln och omslaget lockade mig att läsa, så himla snyggt och retro.

Åsa Moberg gav ut denna bok första gången 1984, så den är nu i nytryck av Natur & Kultur. Halvvägs genom boken märker jag att detta är tredje delen av en bokserie, vilket gjorde mig väldigt besviken. Det kunde synliggjorts tydligare i boken, jag hittade inte del 1 och 2 i nytryck heller? Varför ge ut bara del 3?

I början slukade jag boken. Nina Broman inleder sin karriär på klädföretaget Lao-Tse som praktikant. Företaget drivs av tre ganska färgsprakande kvinnor, deras vision är att Lao-Tse kläder ska vara tillgängliga för alla. De försöker få stora beställningar till varuhus och andra jättar, men svårt är det och företaget hotas av konkurs.
Vid sidan om arbetet skymtar man rester av Ninas tidigare relation och inledningen av en eller flera nya.

Ända hit gick det bra att läsa, men sista halvan av boken övertogs av allt för mycket politik för min smak, sida upp och sida ner. Jag tror denna kunde lämpa sig för äldre läsare, som kanske själv minns aktiviströrelsen, Vitenam-kriget och Revolutionen med stort R, den nämns mer eller mindre konstant boken igenom.

Jag hade hoppats på mera 60-tals anda i form av företagande, kläder, kärlek och mindre politik, även om 60-talet handlade mycket om politik också. Kanske jag förväntade mig en ”60-tals chit-lit”?

 

 

Sidantal: 192

Handling: ”Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad. Sommarboken en glad och varm bok fylld av livskänsla.”

 

Jag läste Sommarboken för några år sedan, före bloggen fanns. Därav blir det min första recension.

Jag kom ihåg vissa bitar men inte allt. Den är så melankolisk, nedstämd dock ändå hoppfull. Lite märklig förklaring på känslan i boken, det är bara så den är.

 

Sophia har förlorat sin mamma, detta näms bara som snabbast i början av boken, men man kan känna av denna sorg mellan raderna, genom t.ex. Sophias små vredesutbrott. Sophias pappa är med på ön, men han får (medvetet av Jansson) en minimal roll. Som läsare kan man känna hur det kändes för Sophia; en pappa som syns i ett hörn men försvinner lika snabbt. Ingenting säger han heller. Det avspeglar ganska tydligt en bakomliggande sorg för honom också. Farmorn kämpar med att hålla Sophia sällskap och sysselsatt, trots att hon är sjuk. Deras dynamik på den isolerade ön skulle säkert gå utmärkt att diskutera i en bokcirkel.

I övrigt händer det inte så mycket, det är vackra skärgårdsskildringar och det känns ganska hemtrevligt, som finländare kan man relatera till skärgården och stämningen där. Jag tyckte boken var okej, trevlig strandläsning, men inte mer än så. Dialogerna kändes inte tillräckligt flytande och handligen ibland lite hoppsig.

 

 

 

 

Sidantal: 284

Handling: ”Dolores Claiborne har något att berätta. Men inte bara det polisen väntar sig att få veta när de kommer med sina frågor om de närmare omständigheterna kring Vera Donovans plötsliga död dagen innan.
Alla vet ju att Dolores länge tagit hand om den rika, invalidiserade gamla damen på Little Tall Island utanför Maines kust. Och alla vet att de två kvinnorna inte alltid varit så sams. Men när Dolores Clariborne möter rättvisan har hon mer att komma med: en livshistoria, en bekännelse och ett försvar.
Och de allvarliga poliser som vill veta mer om Vera Donovans frånfälle får sig också ta del vad som egentligen hände den dag då Dolores Claibornes man Joe dog under den stora solförmörkelsen trettio år tidigare.

Dolores Claiborne är en berättelse om härdsmältan i ett äktenskap i sönderfall, ett äktenskap där själen fylls av hat. Vi får inblickar i de allra mörkaste rummen i Dolores Claibornes liv, och vi får se dem bländande upplysta av intensiteten i skräckmästaren Stephen Kings berättarförmåga.
Med Dolores Claiborne har han skapat en av sina mest övertygande romaner”

 

Ett spontanplock från bokhyllan! Boken är egentligen min sambos, som läste den för evigheter sen. Jag läste ut 22/11 1963 av Stephen King nyss och älskade den, så kände mig lite sugen att prova på en till av författaren. Omslaget är så himla fin-fult att man måste älska det. Så himla 90-tal! Den finns för tillfället i nytryck (storpocket och e-bok) av Albert Bonniers förlag.

 

Dolores Claiborne är en bok utan kapitel, hela Dolores historia berättas, av henne själv till två poliser, det är den historia du som läsare får ta del av. Det är ingen skräckbok, så den känns lite mera ”vanlig” för att vara en King-bok, men den krypande och obehagliga känslan finns där när Dolores skildrar hennes liv och framför allt, vad som hände när hennes man dog. Det klarnar även hur Vera Donovan, Dolores arbetsgivare plötsligt är död.

 

Det finns med andra ord inte så stora överraksningsmoment i boken, men det finns ändå mycket. Dolores är en karaktär man känner empati för, och hon hade ett förfärligt liv, samtidigt är hon en jädra stark kvinna. Älskar att läsa om starka kvinnor. Hon känns äkta och det var nog det som gjorde att jag läste ut boken hur fort som helst.

 

Spänning, obehag och en intressant livshistoria, det är Dolores Claiborne i ett nötskal.

 

Tidigare läst av författaren:

Betyg:

Sidantal: 197

Handling: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio,
en satte i halsen, och så blev de bara nio.
–
En liten negerpojke ensammen var.
Han gick och hängde sig,
och så blev det ingen kvar.

Tio människor med mer eller mindre dunkelt förfultet inviteras till Negerön. Genom en följd av till synes oförklarlig händelser decimeras antalet undan för undan tills den barnsliga ramsan om de tio små negerpojkarna gått i uppfyllelse.”

 

En av böckerna i utmaningen Hyllvärmare 2018. Jag samlar på Agatha Christies böcker och har ungefär 40 stycken. Ett tidgare inlägg där man ser några av titlarna finns här, även om jag fått flera till sedan förra året. An efter blir det svårare och svårare att hitta titlar man inte har, men det gör det hela bara roligare. Just denna titel känns jätte fel såhär år 2018, men boken har getts ut i nyutgåvor på engelska och svenska med ny, och mer korrekt titel; ”Och så var de bara en”. Som tips, ifall ni vill köpa den, man hittar den inte längre med det gamla titelnamnet.

Själv älskar jag de gamla utgåvorna och köper alla mina Christies på loppis.

 

Jag valde denna bok till Hyllvärmarutmaningen 2018 eftersom jag älskar Christies deckare och detta är troligtvis hennes kändaste bok (osäker om Mordet på Orientexpressen eller Mordet på Nilen har högre popularitet) med över 100 miljoner sålda böcker.

 

Man får vad man kan vänta sig; en hög med karaktärer att hålla reda på och en mördare bland dem, vem är det?

Det var så spännande att försöka lista ut vem det är, efterhand dör folk, en och en. Alltid när jag tror jag har mördaren på spåren så dör den personen! Ju färre som levde, destu mer spännande blev det. Jag fick hela tiden återgå till ramsan om de tio negerpojkarna för att gissa mig till hur någon skulle dö till näst.

Jag rekommenderar denna för alla som gillar klassiska deckare! Den är precis lagom lång, och intressant hela storyn igenom. Det var en grej jag inte riktigt gillade i upplösningen (som jag inte kan skriva ut p.g.a. spoiler), annars skulle det varit fullpott i betyg.

 

Liket i biblioteket