Sidantal: 104

Handling: ”För många tonårstjejer har dagboken spelat en stor roll i livet, en plats där hon kunnat uttrycka sig fritt utan att bedömas utifrån. Tonårstjejens dagbok är en samling autentiska dagbokssidor skrivna av tonårstjejer de senaste hundra åren. Här finns allt från den första kärleken till bråk med en supande pappa, från ångest till glassrecensioner och en utförlig beskrivning av filmen Titanic. Resminnen, teckningar, hångellistor, fotografier, kvitton och inklistrade fjädrar, allt som är livet kan rymmas i en dagbok.”

 

Vill du ha en lite annorlunda läsupplevelse? Plocka då upp denna bok! Dagbokstexter (riktiga!) skrivna mellan 1904 och 2017 av tonårstjejer är riktigt intressant. När man jämför med sina egna dagboksanteckningar (som man skäms innerligt för att man har skrivit…) så känns det ganska likt, många grubblar över liknande saker och dagboken har, och hoppeligen är ännu, ett bra forum att lätta lite på sitt hjärta och rafsa ner sina glädjen och sorger i livet.

 

Det är ibland svårt att tyda allas handstilar, men vissa texter finns transkiberade bak i boken, för det mesta löpte läsningen ändå på bra. Det kändes nästan ibland generande, som om man smygläste en främmande människas dagbok utan lov, vilket gjorde det bara ännu roligare och skämmigare att fortsätta läsa. Vissa dagbokstexter var så deppiga att man kände stark empati och undrade hur det gått för alla dessa människor i dagens läge. Andra texter var ganska roliga, t.ex. en där hon beskrev sin kärlek till glass, vilken glass som är hennes favorit och hur alla hennes godispengar gick åt till glass.

 

Jag tycker detta koncept var jättekul och hoppas att det skulle komma en bok till! Det får oss alla, och kanske speciellt tonårstjejer, att inse att vi är sällan ensamma om våra bekymmer och funderingar, fast det kan kännas så. En mycket läsvård bok, även om jag stundvis saknade riktigt ”starka” dagbokstexter eller längre berättelser.

 

 

 

Sidantal: 165

Handling: ”Torun har åkt med sina föräldrar till torpet, som de brukar göra på sommaren. Men i år har hon ingen kompis att leka med. Fast det gör inget, hon skulle ändå valt att vara ensam. Torun är tolv och har tröttnat på allt barnsligt. Det är hög tid att förvandlas, känner hon. En kväll byter hon namn och smyger sig ut i skogen som omger det gamla soldattorpet. I skogen möter hon vilseförare, andar och hungrare. Kanske också vänner. Den androgyne Missne till exempel, som hon snabbt fäster sig vid. Tillsammans med Missne ger hon sig djupt in i skogen, för att väcka någonsom sovit mycket länge. Ett äventyr där Torun måste uppamma både mod och list; och Missne är inte heller en riskfri kompanjon.”

 

Modernista var så snälla och skickade mig denna bok samt Juliane & jag av Inger Edelfeldt. Jag älskade båda böckerna!

 

Missne & Robin är en trolsk och somrig historia om Torun som lär känna alla världens figurer i en annan värld, precis utanför deras torp. Samtidigt behandlar boken hur det är att bli tonåring och vilja vara ensam, för vem förstår en? Man ändras och allt känns lite konstigt. Jag gillar att Torun är precis äkta, t.ex. när hon är väldigt elak mot sin mamma, för det är just sådant man ibland kan göra tokigt i den åldern, känslorna hoppar hit och dit. En liten stund senare kan man ångra sig djupt och känna sig som en liten unge som helst vill sitta i mammas famn igen.

Missne hade kanske inte en enorm roll i boken, trots titeln. Men visst finns han där! (jag skriver ”han”, eftersom Edelfeldt skriver ”han” i boken, även om det är odefinierat vilket kön han har). Torun och Missne har ett speciellt band, de känns som de båda drar fram varandras tuffa sidor och gör varandra starkare.

 

Stämningen i boken är perfekt! Den får en att känna att man också är i en magisk skog med alla märkliga väsen. Det finns så många bra detaljer som ger dendär rätta stug- och skogskänslan igenom hela berättelsen. Inger Edelfeldt har blivit en enorm favorit hos mig, det känns som hon och jag förstår varann, hon sätter ord på känslor och tankar jag har tänkt. Hon har dessutom gjort illustrationerna själv som dyker upp här och var mellan sidorna, och de var jättefina. Det gav berättelsen det lilla extra.

 

 

 

Sidantal: 276

Handling: ”A family massacre. A deluded murderess. Five witnesses. Six stories. Which one is true?One cold November night in 2014, in a small town in the north west of England, 21-year-old Arla Macleod bludgeoned her mother, father and younger sister to death with a hammer, in an unprovoked attack known as the Macleod Massacre. Now incarcerated at a medium-security mental-health institution, Arla will speak to no one but Scott King, an investigative journalist, whose Six Stories podcasts have become an internet sensation.King finds himself immersed in an increasingly complex case, interviewing five witnesses and Arla herself, as he questions whether Arla’s responsibility for the massacre was a diminished as her legal team made out.As he unpicks the stories, he finds himself thrust into a world of deadly forbidden `games’, online trolls, and the mysterious black-eyed kids, whose presence seems to extend far beyond the delusions of a murderess…”

 

Efter Six Stories var jag väldigt taggad på uppföljaren; Hydra. Scott King är tillbaka och boken är precis som sist i poddformat, fast i text. En lite annorlunda idé och intressant, men jag tyckte dialogerna (eftersom boken är 90% dialoger) blev lite mera tungrott denna gång. Vad det beror på vet jag inte, kanske för att det kändes lite hoppsigt och okronologiskt när personer berättade. Vilket i sig är ganska trovärdigt, det kan lätt bli så när man försöker svara på frågor och minnas vad som hände och varför.

 

I Kings senaste case, om Arla Macleod, vet vi redan en hel del. Att hon tog livet av sin styvpappa, sin mamma och sin syster. Det King nu utforskar är omständigheterna kring det, personer som kände henne och man får även lära känna Arla lite bättre.

Dessutom vävs det in internet ”trolls” och märkliga skräckspel från Asien för att krydda till allting. Författaren lyckas inte skrämma mig. Upplösningen kändes otrovärdig och det fanns många saker överlag som kändes lite oigenomtänkta.

 

En liten besvikelse blev detta, men jag har ändå lite hopp för Six Stories-uppföljare (om det blir någon)! Formatet är intressant och författaren har en förmåga att få berättarna att ”ha sina egna röster” och tonfall, trots att man bara läser vad de säger.

 

 

Titel: Sköldpaddor hela vägen ner

Förlag: Månpocket

Sidantal: 292

Handling: ”Aza Holmes är egentligen inte så intresserad av att ge sig in i jakten på Russell Pickett, den försvunne multimiljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning gör att Daisy – hennes bästa, enda och fullständigt orädda vän – har andra planer. ”Krossa hjärtan, Holmesy, inte drömmar” är Daisys mantra.

Tillsammans navigerar de båda det korta avståndet över floden och det avgrundsdjup som skiljer dem från Picketts lyxiga egendom.

I det gigantiska huset bor nu bara Picketts söner, Davis och Noah. Davis som Aza kände när de var små. Davis som aldrig kan lita på att någon gillar honom för den han är eller om det är pappas pengar som lockar.

Men med Aza kan han vara lugn. Hon bryr sig inte om belöningen och hennes tvångstankar upptar det mesta av henns tankar. De snurrar i en allt snabbare spiral som inte går att bryta eller styra. Alla bakterier som finns, alla sätt som de kan komma in i kroppen och hur man kan dö av dem. Alla bakterier som finns i en människas saliv, som byter mun vid en kyss …

Till denna berättelse hör också Daisys framgångsrika fanfiction om Chewbacca och en tuatara som kan bli både mycket gammal och mycket, mycket rik.”

Här är en bokbesvikelse som kallas duga. Var ska man börja? Vi börjar väl med det som var bra ändå, för att hållas lite positiva. Green beskriver psykisk ohälsa på ett genuint sätt (skulle jag tro åtminstone?) genom sin huvudkaraktär Aza Holmes. Det finns många bra, och lite drömska, filosofiska dialoger genom boken som jag gillade. Mycket om ”jag” (vem är man, vad förkroppsligar en själv, vilka tankar är ens egna, vad styrs man av osv.) och om rymden och stjärnor. Allt det köper jag!

 

Mina problem med boken kommer redan i början, tyvärr. Det finns ingen plot. Det gör egentligen inget, i vanliga fall, men jag var vilseledd att få läsa om ett äventyr efter 100 000 dollar och en försvunnen miljardär, med två lite ”speciella” karaktärer, Aza och Daisy. Totalt antiklimax! Det känns mera som om Green försökt hitta på något spännanande att fylla ut sidorna med, vid sidan om Azas tvångstankar, men efter några sidor konstaterade han själv att nja, detta blir inget spännande ändå. Och så lämnade han det där. Ungefär så. Lika bra, för det började inte ens trovärdigt att till att börja med.

 

Titeln på boken är totalt intetsägande och jag är ännu fundersam över varför den heter Sköldpaddor hela vägen ner. Det nämns i ETT citat i boken, som egentligen inte hade med berättelsen att göra över huvudtaget?

 

Sen finns det ett litet försök till romantik. Bra så, men när ungdomar pratar med varandra som om de vore 50-åringar är det inte det minsta trovärdigt. Igen känns det bara som Green vill säga sitt, hans tankar och funderingar, genom sina karaktärer. Allt känns lite avigt på något vis.

 

Jag kunde inte gilla karaktärerna. Daisy känns som en otroligt dålig vän hela tiden, och det enda hon vill prata om är hennes Star Wars fanfiction. Davis känns främmande och konstig och hela grejen med hans pappas ödla (ursäkta, tuatara)…What?! Konstigt med stort K (och ingenting förklarades heller, varför ödlan var så viktig t.ex).
Davis lillebror Noah, som smyger sig in i storyn ibland, men har ingen roll eller betydelse, bara gråter en skvätt och spelar tv-spel.

Det är något med språket, det klickar inte för mig och författaren alls. Allt känns ytligt, rörigt och flummigt. Det känns tomt, negativt och lite konstigt när boken är slut.
Han har så mycket han själv vill berätta, nästa gång kunde han bara skippa att dra in fictional characters och göra en biografi eller något (vill ej läsa). Vi tar ett vänskapligt farväl, Green! Adjö.

 

 

Sidantal: 268

Handling: ”Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han är rädd för att hamna i strålkastarljuset och föredrar att spara dramatiken till musikalen som han är med om att sätta upp. Men så råkar skolans dramaking läsa Simons mail och hans hemlighet riskerar att avslöjas. Nu måste han visa för alla vem han är, men hur ska han göra det utan att det blir konflikter med hans vänner, utan att han måste kompromissa med sig själv? Och framför allt, utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.”

 

Inleder min semesterläsning med cute och fluffy YA-bok. Den är så high school-amerikansk att man nästan får Oreos och cheerleadning pom-poms genom öronen. Men detta är definitivt till bokens fördel!

Simon är en karaktär som är lätt att gilla. Han har en viss humor som jag också tycker är rolig. Jag fick dock lite cringe av Simons helylle-familj, det var något som gjorde att jag jämt ville plocka fram skäms-kudden. Samtidigt blev jag ganska underhållen. Himla svårt att förklara faktiskt.

Men min favoritkaraktär i boken blev trots allt Leah, en av Simons bästa kompisar. Albertalli har skrivit en uppföljare om henne, vilket jag helt klart förstår, det kändes som om hon inte fick tillräcklig plats i denna bok. Leah, Nick och Abby heter de kompisar som Simon mest umgås med, jag tycker det var lite konstigt att Nick fick så otroligt lite plats i boken (han känns totalt främmande) med tanke på att han och Simon känt varandra sen de var ungefär fyra år. Jag fick absolut inget grepp om den karaktären.

 

Det intressanta med boken är att få veta vem Blue är, killen som Simon mejlar med. De går på samma skola, och efterhand börjar Simon och Blue ge mer och mer ledtrådar vem de är, i mejlen.

Jag tycker översättningen tappade massor, denna ska läsas på engelska. Det fanns försvenskningar på flera ställen jag inte gillade. Den rätta klangen och humorn i dialoger förstörs en aning av översättningen.

Denna bok var underhållande, mysig och rolig. Jag förstår att många verkligen älskat den! En av de bästa jag läst inom young adult-genren.

 

 

Kommentar: Jag är så glad att jag äntligen tog tag i att läsa 22/11 1963! Älskade den.
Tråkigt att nu ha avslutat Ivy Pocket-serien som jag verkligen gillade.
Denna månad hade två bottennapp, vilket inte så ofta händer faktiskt.