Räddaren i nöden – J.D. Salinger
Titel: Räddaren i nöden
Originalets titel: The Catcher in the Rye
Författare: J. D. Salinger
Översättare: Klas Östergren
ISBN: 9789100479039
Sidantal: 201
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1990 (1951)
Handling: ”Med sin charmfulla och språkligt virutosa Räddaren i nöden blev författaren J. D. Salinger en av femtiotalets mest uppmärksammade författare. Huvudpersonen, den existentiellt grubblande Holden Caulfield, blev talesman för en hel generation tonåringar. Boken utkom 1951 men känns lika aktuell idag.”
Jag hade verklingen ingen aning om vad boken handlade om. Som ni ser på baksidestexten (ovan) så avslöjades inget. Vi befinner oss i huvudet på Holden Caulfield, en skoltrött, irriterad men samtidigt intelligent kille som än en gång ska kastas ut ur en skola. I början fick jag väldigt mycket ”Dead Poets Society”-vibbar, vilket jag verkligen gillade. Jag kan inte med ord beskriva hur väl Salinger bygger upp karaktären Holden. Det finns inte mycket av intrig i boken och det är just det som gör boken så bra. Holden, och bara Holden, kan bära upp hela berättelsen från början till slut. Många läsare har hatat honom; han gnäller, han skryter, han är irriterande. Det är just därför han är fullständigt äkta och trovärdig. Dessutom utmanar Salinger läsaren att se bortom Holdens fasad – den fasad som Salinger bygger upp för läsaren. Bakom all uppkäftighet och ironi finns en känslig och omtänksam kille. En ensam kille. En så ensam kille som till och med ber en taxichaufför ta en drink med honom. Inte för att Holden bryr sig. Nej han bryr sig inte. Men ändå gör han ju.
Holden Caulfield byggs upp av dina egna fördomar, tankar och erfarenheter. Det är lätt att du buntar ihop honom med någon annan bråkstake du känt under skoltiden, tyvärr. Det är inte rätt! Holden säger det som alla egentligen tänker, hur irriterande det än må vara. Dessutom, som gräddet på moset, är Holden väldigt rolig, och jag är mycket svår att få att flina under läsning…jag drog på munnen och nickade flera gånger – kanske jag har någon likhet med Holden jag inte har noterat själv. Jösses, då skulle jag bara få en stjärna i betyg för min personlighet hela tiden, åtminstone om man ser på Goodreads. Det är så många som avskyr boken. Jag och de personerna har inte läst samma bok – det här är en unik läsupplevelse. Det finns så många vinklar och nivåer att diskutera att jag kunde få en kväll att gå åt – hur lyckas man med ett sådant konststycke på basen av en 200+ sidors bok?
Lite kuriosa: J.D. Salinger vägrade sälja rättigheterna för boken, även om stora namn ville göra film av The Catcher in the Rye. Därför finns det än idag ingen film baserad på boken. Han skrev heller inte fler romaner, endast noveller. En svensk förläggare blev ivrig och skrev en fortsättningen på Räddaren i nöden, med resultatet att Salinger stämde honom. Läs mera här!
Betyg:
En kommentar
Slakthus 5 – Kurt Vonnegut
Titel: Slakthus 5
Författare: Kurt Vonnegut
ISBN: 9789113053455
Sidantal: 258
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2017 (original 1969)
Handling: ”Slakthus 5 är en av våra största anti-krigsböcker som utspelar sig under de allierades bombningar av Dresden i slutet av andra världskriget. Billy Pilgrim som var amerikansk krigsfånge i staden återvänder hem men blir kidnappad av utomjordingar. De för honom till planeten Tralfamadore där han lär sig dödens och tidens hemligheter.
Kurt Vonnegut var själv krigsfånge i Dresden då staden bombades. Räknat i antalet döda var bombningen minst lika förödande som Hiroshimabomben, bombningen av Dresden hade heller ingen som helst militär betydelse.”
Den här klassikern råkade jag ha hemma och i ren tristess började jag läsa. Ibland är det lönt att prova på en bok man knappt vet något om eller ens tänkt närmare på tidigare. Jag gillar i princip aldrig krigstema i böcker. Det här skulle vara en anti-krigsbok, något jag inte läst tidigare (tror jag åtminstone).
Handlingen växlar ganska långt mellan huvudkaraktären som är krigsfånge med hans tillvaro på en exoplanet, där han lever i en glasbur. Det blir en ganska bisarr kombo av sci-fi och krig, jag får ge författaren eloge för att våga ta ut i svängarna. Resultatet? För mig blev det nog ett platt fall. Till min lässmak hör inte krig och jag var besviken att det tog upp så mycket av boken. Jag förstod inte riktigt vart författaren ville komma med sin krigsskildring, förutom hans egen bearbetelse av händelser. Kanske de som gillar att läsa om krig uppskattar boken?
Mot slutet tappade jag intresset totalt och jag blev irriterad på författarens ”fiffiga” manéer där han använder ”Så kan det gå.” efter varje deprimerande händelse. Det var ett försök på någon slags mörk humor som jag inte uppskattade. Sci-fi-delarna från planeten Tralfamadore var det enda intressanta och det blev på tok för tunt. Sci-fi i för kort upptappning blir helt enkelt inte lyckat. Jag ville veta mera.
Nu må detta vara en modern klassiker, jag kan ändå inte rekommendera den.
Betyg:
0 Kommentarer
Pollyanna – Eleanor H. Porter
Titel: Pollyanna
Författare: Eleanor H. Porter
ISBN: 9132106432
Sidantal: 190
Förlag: B. Wahlströms
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1979 (original 1913)
Handling: ”Pollyanna är en ung flicka som får flytta in hos sin rika och ytterst stränga moster när hennes far dör. Genom sin optimism och okuvliga tro på andra människors goda avsikter får hon inte bara sin bittra moster, utan även hela staden, att må bra och se ljust på framtiden.”
Jag har länge tänkt läsa Pollyanna och när jag hittade boken på loppis slog jag till. Jag brukar vara svag för den här typen av berättelser – en flickskildring med lite vemod och barnslig lycka. Det som förstås direkt sticker i ögonen när man läser Pollyanna är likheten med Anne på Grönkulla. Det är så pass många likheter att det nästan kan bli svårt att bortse från. Pollyanna är betydligt tunnare i sin utformning och karaktärsutveckling än Anne på Grönkulla. I båda böckerna möter vi en föräldralös flicka som ska tas hand av en äldre, sträng släkting. Omgivningen tycker att flickorna är bedårande och flickornas optimism kan både irritera och inspirera läsaren.
Jag tycker författaren inte riktigt lyckas med att få Pollyannas moster, Polly, att vara så sträng som hon ursprungligen tänkt. I början av berättelsen känns det nästan som Askungen, när Pollyanna ska inkvarteras i en trångt vindsrum där hon inte ens får öppna fönstret (eftersom flugor kan komma in). Men moster Polly tappar nästan genast sina stränga regler och Pollyanna gör ändå mest som hon vill.
Jag uppskattar verkligen att Pollyanna försöker vara en obotlig optimist och jag störde mig inte alls på den grejen. Tvärtom påminde det mig om att själv bli mer tacksam och jag tror boken (på sin tid) gav tröst hos många barn. Halva boken älskade jag men sedan får författaren för sig att krångla till det med vuxnas kärlekstrianglar så till den grad att jag tappar intresset för berättelsen. Jag hade velat att den fokuserade mera på Pollyanna och hennes utveckling, fokuset skiftade så kraftigt till de vuxna i berättelsen (som jag inte riktigt brydde mig om).
Det fanns en viss ”twist” mot slutet som jag tyckte var intressant men en aning dramatisk. Det känns som om det här skulle vara en perfekt bok, om jag bara fick korrigera lite… Oavsett får boken godkänt betyg av mig och jag ska överväga att läsa uppföljaren som hoppeligen fokuserar mera på Pollyanna.
Betyg:
0 Kommentarer
David Copperfield – Charles Dickens
Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1985 (original 1850)
Handling: “Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”
Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.
Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.
Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?
Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.
Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.
Betyg:
0 Kommentarer
Unga kvinnor – Louisa May Alcott
Titel: Unga kvinnor
Originalets titel: Little Women
Författare: Louisa May Alcott
Översättare: Anna Pyk
ISBN: 917021876
Sidantal: 256
Förlag: Niloé
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1988 (original 1869)
Handling: ”Systrarna March växer upp i en pittoresk liten stad i 1860-talets USA. Det är den vackra och lite fåfänga Meg, pojkflickan Jo, känsliga Beth och romantiska Amy. Deras far är ute i kriget, familjen har ont om pengar och de får klara sig så gott de kan. Visst drömmer de om att bli rika och uppvaktade. Men som Jo säger: – Jag tror inte att fina unga damer har ett dugg roligare än vi, trots våra gamla klänningar och våra för små skor…”
Den här fick platsa in som månadens klassiker för december 2021. Den har dammat i hyllan ganska många år, men efter att ha läst den söta novellsamlingen av Alcott så bestämde jag mig för att ta tag i Unga kvinnor. Jag läste den tillsammans med två andra på bookstagram, vilket gjorde läsningen ännu roligare. Vi var alla ganska överens med våra åsikter om boken dessutom.
Jag älskar början av boken eftersom det är jul, det passade perfekt att läsa nu. Just den delen finns dock återgiven i novellsamlingen som jag läst, men nu läste jag det på svenska. Alcott gjorde ett bra jobb att introducera de fyra systrarna och deras omgivning, dert var lätt att komma in i handlingen. På tal om handlingen så kan man väl säga att det inte ”finns någon”. Det finns bara en hel del små, vardagliga händelser som skildrar hur det kunde se ut i en familj på 1860-talet. I en tid där vi stressar och överkonsumerar, särskilt inför jul, så var det mysigt och inspirerande att läsa om andra tider. Hur de tog vara på det lilla de hade.
De fyra systrarna Jo, Meg, Beth och Amy är såklart alla väldigt olika. Det som svetsar dom samman är den fantastiska hel-ylle mamman som gör allt för sina döttrar. Jag tror många kan tycka att berättelsen är lite ”puttenuttig” på sina ställen, men för mig fungerade det perfekt. Om jag hade fått välja så hade jag också hoppat över allt religiöst snack, särskilt i uppläxande syfte för flickorna, men det skildrar hur människor tänkte på den tiden. I ett skede bestämmer sig Alcott för att citera en pjäs som flickorna spelar, rad för rad, vilket inte bidrog till berättelsen alls och kunde ha strukits.
En liten tidskapsel till bok som både berör och skapar mys-känsla. Jag tyckte om den här!
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
A Merry Christmas and Other Christmas Stories – Louisa May Alcott
Titel: A Merry Christmas and Other Christmas Stories
Författare: Louisa May Alcott
ISBN: 9780143122463
Sidantal: 148
Förlag: Penguin
Språk: Engelska
Format: Inbunden
Utgiven: 2014 (original 1875)
Handling: ”A Merry Christmas collects the best holiday stories of Louisa May Alcott, from the yuletide festivities of Marmee and her ’little women’ to the moving ’What Love Can Do’. Deeply influenced by real-life events, including characters based on Alcott’s family members and drawing from her experiences participating in the suffrage and abolitionist movements, these stories have the authentic texture and detail of Christmas in nineteenth-century America.”
Jag har alla sex stycken Penguin Christmas Classics som utkommit, det här är en av dem. I flera år har den stått på hyllan, jag brukar läsa en av dessa böcker varje år, men något år har jag hoppat över. Detta är också min första bekantskap med Alcott, som är mest känd för Unga kvinnor (eng: Little Women).
Boken innehåller sju noveller; A Merry Christmas, Kate´s Choice, The Quiet Little Woman, Tilly’s Christmas, What love Can Do, Rosa´s Tale och Mrs. Podgers’ Teapot. Mina favoriter var Kate’s Choice och Mrs. Podger’s Teapot. Jag tyckte om att novellerna var ganska korta, eftersom språket i originalspråk är aningen tungläst. Det gjorde ingenting att man ibland förbryllades över något specifikt ord, eftersom den fantastiska stämningen i berättelserna alltid strålar igenom. Jag var antagligen också på exakt rätt humör för den här typen av berättelser. De är ganska ”puttenuttiga” ibland och det värmde mitt hjärta. I dessa stressade jultider där alla förköper sig med julklappar i överflöd var det en skön kontrast att läsa om gamla jular, om fattigare tider och om hur mycket små saker kan betyda. Det här är en novellsamling om människor, med julen som bakgrundsljud.
Jag kan varmt rekommendera den och bestämde mig att plocka upp Unga kvinnor som följande på temat Månadens klassiker.
Betyg:
0 Kommentarer
Klassiker jag vill läsa
Min klassikerutmaning för 2021 är i full gång och på senaste tiden har jag verkligen fått upp intresset för klassiker. De här är jag mest sugen på att läsa, hoppeligen några under detta år:
- Anna Karenina av Leo Tolstoj
- David Copperfield av Charles Dickens
- Northanger Abbey av Jane Austen
- Unga kvinnor av Louisa May Alcott
- Det susar i säven av Kenneth Grahame
- Det blåser på månen av Eric Linklater
- Madame Bovary av Gustave Flaubert
- Spöket på Canterville av Oscar Wilde
Av de moderna klassikerna vill jag läsa:
- Sofies värld av Jostein Gaarder
- Mr. Ripley av Patricia Highsmith
- Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier
- Dödsynden av Harper Lee
- Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
0 Kommentarer
Rebecca – Daphne du Maurier
Titel: Rebecca
Författare: Daphne du Maurier
ISBN: 9789176458358
Sidantal: 479
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2017 (original 1938)
Handling: ”Daphne du Mauriers obestridda mästerverk Rebecca har allt en gotisk romance ska ha: en hemsökt herrgård, hypnotiska landskap, våldsam passion, sex och mord. Berättaren är en ung, fattig kvinna som gifter sig med den gåtfulle och stilige Max de Winther och flyttar in på godset Manderley. Där försvarar på ett sjukligt vis hushållerskan Mrs Danvers minnet av de Winthers första hustru Rebecca, som dött i en tragisk olycka ett år tidigare.
Rebecca, en modern skräckberättelse och en detaljstudie över besatthet, räknas till de stora engelska romanklassikerna. Här i översättning av Dagny Henschen-Harrie och Hilda Holmberg, och med ett nyskrivet förord av litteratur- och skräckvetaren Mattias Fyhr.
Andra boken i #månadensklassiker (jag valde att läsa två i januari) var den här gotiska klassikern från 1938. Rebecca är filmatiserad av Alfred Hitchcock’ (1940) och jag ska definitivt se filmen. Daphne du Maurier har också skrivit novellen Fåglarna, mera känt under engelska titeln The Birds som hör till en av Hitchcocks mest kända filmer (1963).
När jag läser baksidetexten slås jag av hur lite det berättas, antagligen är det meningen att man inte ska veta så mycket om boken före du börjar läsa. Berättelsens huvudtema är mysteriet med Max de Winters döda ex-fru Rebecca. Bokens huvudperson (intressant nog får vi aldrig veta hennes namn, jag väljer att kalla henne Julia bara för förklaringens skull) gifter sig hux flux med Maxim de Winter efter att de träffats av en slump i Monte Carlo. ”Julia” har arbetar som sällskapsdam åt en äldre förnäm kvinna och längtar till ett annat liv. Maxim har ett stort gods vid namn Manderly som är mycket omtalat i societetskretsar. Efter Rebecca de Winters död för ett år sen spekulerar rykten om att Maxim inte mår bra. Och vem ska nu arragera alla bjudningar och baler som Manderly var så känt för?
”Julia” befinner sig i en obekväm situation där hon utan förkunskaper förväntas vara den nya frun i huset. Tjänstefolket och Maxim har sina egna vanor och rutiner som hon inte känner till. Det vilar en kuslig känsla över Manderly efter Rebeccas bortgång. ”Julia” försöker tappert att vara Rebeccas efterträdare, men allt i huset känns främmande och inkräktande. Droppen som får bägaren att rinna över för alla, och en av vändpunkterna i berättelsen, blir den stora maskeradbalen som ordnas på Manderly för första gången sedan Rebeccas död.
Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade på boken före jag började läsa, men på något sätt trodde jag den skulle vara lite lik Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House. Det visade sig vara helt fel, och jag tror jag skulle uppskattat boken bättre om jag förstått vilken genre det rörde sig om. Jag vill påstå att Rebecca är en slags relationsroman, men med mycket atmosfär och gotisk känsla.
En bonus var att det faktiskt fanns lite mysterier som fick hjärnan att arbeta, men utkomsten av dessa var väldigt otrovärdiga och märkliga. Jag längtade inte efter att läsa vidare fast språket och stämningen i boken var riktigt bra.
I efterhand tycker jag boken ger lite större intryck än när jag nyss hade läst klart den. Porträtteringen av ”Julia” är bra; hennes tankar och känslor så snyggt skildrade och alla obekväma situationer i huset noga uttänkta. Det kanske var just Maxim som karaktär (honom blev jag bara frustrerad på konstant) och bristen på ”handling” som lite drog ner betyget åt mig. Berättelsen bygger upp och bygger upp, till sist bara väntar man på en storslagen final som inte existerar. Det här är också något som kanske många gillar med boken. Alla berättelser behöver inte ha ett massivt driv och mycket action.
En mycket stark 3½ i betyg: bra bok. Stämningsfull klassiker, även om den inte fullständigt motsvarade mina förväntningar.
Betyg:
0 Kommentarer
Svindlande höjder – Emily Brontë
Titel: Svindlande höjder
Originalets titel: Wuthering Heights
Författare: Emily Brontë
ISBN: 9789174993974
Sidantal: 361
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Storpocket
Utgiven: 2014 (original 1847)
Handling: ”Berättelsen om hur hittebarnet Heathcliff skapar ohanterligt starka band med sin rika välgörares dotter, Catherine Earnshaw, är en av världens mest omtalade kärlekshistorier. Så har den också filmatiserats inte mindre än fem gånger.
De må vara själsfränder men socialt sett tillhör de olika världar. Den våg av frustrerad längtan och destruktiv passion som följer när Catherine avböjer att gifta sig med Heathcliff är unik i litteraturen..”
Efter att ha läst Jane Eyre av Charlotte Brontë blev jag väldigt nyfiken på Svindlande höjder av hennes syster Emily. Det här är en bok jag hört talas om, om och om igen, men aldrig prioriterat att läsa.
Det är otroligt att tänka att Emily skrev den här boken när hon var i 20-års åldern. Till att börja med blev jag ganska frustrerad på att den alltid nämns som en ”kärlekssaga”. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta om teman i boken – men en kärlekssaga tycker jag inte att det är, trots att vissa kärleksrelaterade händelser.
Egentligen kan jag berätta väldigt lite, annars finns det risk för spoilers. Men i stora drag kretsar boken kring de karaktärer som växer upp och lever på Wuthering Heights och dess närområden. Vi får under tiotals år följa med den dysfunktionella familjen och dess tjänstefolk.
Mr. Heathcliff lär vi känna som hittebarnet som plötsligt dyker upp med den äldre Mr. Heathcliff, ingen förstår varför. Lilla Heatchliff har svårt att passa in i familjen och hans nya syskon retas med honom, speciellt Catherine. Catherine och Heathcliff fattar ändå ett slags tycke för varandra. Båda är två av de mest osympatiska och avskyvärda karaktärerna jag någonsin läst om. Deras elaka sätt och deras barnsliga uppträdanden gjorde mig så irriterad stundvis. Ändå måste jag medge att Brontë lyckats väldigt väl i sitt skildrande av dem.
Det känns dock ändå som om jag missat vad som är bokens storhet. Speciellt den senare halvan av boken tar lite andra, och oväntade, riktningar som jag tyckte inte var till berättelsens fördel. Om boken getts ut idag så skulle redaktörer garanterat fixat till den lite och förkortat vissa delar. Den känns ganska rå i sitt format, nästan som om man får läsa den precis så som Emily skrivit den för första gången. Det känns i texten som om hon skrev precis det hon ville, att hon vågade vara så djärv som hennes fantasi tillät. Det tyckte jag om.
Det var en plåga att läsa ut den, bitvis var den så mörk och dyster att jag drogs med i stämningen. Att lyckas med det är också en konst, jag tror Emily Brontë är en oslipad diamant som kunde gett ut mycket mer om hon levt längre. Jag är glad att jag läst boken, men den var inte riktigt min typ av bok.
Betyg:
0 Kommentarer
Jane Eyre – Charlotte Brontë
Titel: Jane Eyre
Författare: Charlotte Brontë
ISBN: 9789174993783
Sidantal: 578
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2014 (original 1847)
Handling: ”Jane Eyre är historien om en föräldralös flicka som tack vare sin självständighet tar sig ur ett liv i förtryck till att bli en oberoende kvinna.
Jane växer upp med hjärtlösa släktingar och tvingas gå i en skola för fattiga. Efter några år blir hon lärare på skolan, men lämnar den när hon blir erbjuden en ställning som guvernant på Thornfield Hall, ett gods som mest liknar ett medeltida slott. Dess ägare, mr Edward Rochester, blir hennes kärlek.
Så visar det sig att Rochester är gift – och att han håller sin »sinnessjuka« fru inlåst i en avskild del av slottet. Jane tvingas till ett svårt beslut.”
Ett bokrea-fynd från i år. Jag visste verkligen ingenting om boken annat än att den har en stor klassiker-status och att många älskar den. Det var faktiskt via instagram som jag efterlyste andra bookstagrammers favoritklassiker och de flesta svarade Jane Eyre. Jag började läsa boken utan att läsa baksidan, så jag hade inga förväntningar på handlingen.
Redan från de första kapitlen blir jag hänförd av Charlotte Brontës sätt att skildra Jane, en flicka som skickas till en ”uppfostringsanstalt”. Jane är föräldralös och anstalten är inte precis någon dröm för flickor att växa upp i. Som lite äldre börjar hon jobba som lärarinna vid anstalten, men efter en tid vill hon vidare. Hon börjar jobba som guvernant åt en flicka på Thornfield Hall, ett gammalt gods som ägs av den lynnige Mr. Rochester.
Janes tid på Thornfield Hall är mina favoritkapitel i boken. Det finns en slags skräckblandad förtjusning i både huset och Mr. Rochester, som Jane blir allt mer intresserad av. Det är svårt att i en recension förklara hur briljant Brontë skriver om dessa karaktärer; de är så äkta, man både lider och änglsas och blir kär tillsammans med dem. Mr. Rochester både charmar och irriterar mig – hela hans karaktär är så oberäknelig och samtidigt intressant. Jane själv är en stark kvinna men med ett hårt liv i bagaget, hur det påverkar henne och hennes beslut är alltid fascinerande att analysera.
Boken har allt en klassiker kan önska; ett bra driv, ett vackert men inte för svårläst gammalmodigt språk, en stark huvudkaraktär man inte vill lämna ifrån sig och en kärlekssaga med en hel del mörker. Anne på Grönkulla kommer alltid vara min favoritklassiker men Jane Eyre är på en evigt god andra plats vill jag lova. Underbar bok som tål läsas om om några år igen.
Betyg:
4 Kommentarer