Titel: The Vanishment

Förlag: Constable
Sidantal: 240

Handling: ”Peter and Sarah’s marriage has reached an impasse; their holiday in beautiful Cornwall is chosen to mend old wounds and bandage past pain. The house they go to has space – space for their writing, their painting, and their reconciliation. It has space too for its own memories and its own unforgettable horrors… but they are not to know that.When the locals are less than friendly than they might be and when the house sighs with its secrets, the sands of their marriage shift… and then Sarah vanishes and Peter is left alone. Or is he?”

 

Såhär i hösttider plockar jag gärna upp en spökhistoria. Jonathan Aycliffe är mest omtalad för Naomi’s room som utkom 1991, men han har skrivit flera andra spöhistorier också. Jag har aldrig läst något av författaren förut och bestämde mig för att läsa en bok som är lite mindre känd, för att lägga ribban lågt.

Man kommer snabbt in i berättelsen om Peter och Sarah som hyr ett stort hus i Cornwall för att ägna sig åt konst och skrivande. Sarah får nästan genast obehagskänslor och vill bort från huset, men Peter övertygar henne om att stanna kvar. Det räcker inte länge förrän Sarah är försvunnen utan ett spår. Peter blir allt mer rädd och börjar höra konstiga saker i huset som han inte kan förklara.

 

En ganska okej, klassisk spöhistoria. Peter är verkligen en avskyvärd karaktär överlag och storyn blir bitvis lite överdriven (Aycliffe hade vunnit på att hålla den lite mera lågmält kuslig). Jag blev underhållen av boken och ville läsa vidare, speciellt för att få veta vad som hänt med Sarah. Men skulle jag själv fått välja, så skulle jag ändrat en hel del i storyn som jag inte riktigt gillade.

Ska läsa Naomi’s room nästa gång jag känner för spöken!

 

 

Sidantal: 286

Handling: ”Rachel var länge hemligt förälskad i sin bästa vän Henry Jones. Dagen innan hon flyttade från Gracetown gömde hon ett kärleksbrev i Henrys favoritbok, i hans föräldrars bokhandel. Rachel väntade. Men Henry hörde aldrig av sig. Tre år senare känslomässigt bedövad efter att hennes bror omkommit i en drunkningsolycka återvänder Rachel till Gracetown. Hon ska arbeta ett år innan hon går om sista året i skolan och får jobb i bokhandeln, där hon nu tvingas arbeta med Henry, som hon helst aldrig velat träffa igen. Henry är glad över att Rachel är tillbaka och förstår inte varför hon är så kylig gentemot honom. Men så småningom börjar de komma varandra närmare igen. Livet går inte att styra och ibland är det outhärdligt. Men tänk om det finns ord, kärlek och andra chanser som gör att allt trots allt har mening?”

 

Jag fick denna bok som ett av Modernistas spontanutskick, och det gillas starkt! Det gjorde verkligen min dag att ha en bok i brevlådan utan att ha beställt något. Detta är en bok jag kanske aldrig annars skulle plockat upp och det är bra att vara varierande i sin läsning och inte snöa in sig för mycket på någon genre.

Att ge riktigt ärliga recensioner känns ibland lite svidande, speciellt då man får en bok som spontanutskick. Men ja, såhär är det: jag gillade inte boken som helhet, även om det fanns saker jag gillade. Att berättelsen i stora delar handlar om ett antikvariat, ett brevbibliotek (ett ställe där man inte får köpa eller låna böckerna, utan läsa dem på plats och ställe och kunna lämna brev och citat mellan sidorna) och ett ganska vackert språk. Att få läsa olika brev, som t.ex. Henrys lillesysters, som fanns i olika böcker var ett trevligt inslag som gjorde brevbiblioteket mera levande.

Problemet för mig var karaktärerna. Henry och Rachel är två personer som båda känns så naiva att man bara vill ruska om dem. Rachel gömde ett kärleksbrev i Henrys favoritbok i brevbilioteket och när han inte svarade så bestämmer hon sig för att vara sur och bitter, vilket jag inte förstår för att vad som helst kunde ju ha hänt med brevet, orsaker som gjorde att han inte fick det. Eller varför inte fråga honom?

Henry är väldigt kär en annan tjej, Amy, som behandlar honom som skräp men ändå trånar han efter henne. Oklart är varför? Vad är det som är så speciellt med Amy egentligen? Jag tror alla utom Henry själv kunde märka att Amy var ingenting att ha, ändå pågår Amy-Henry-ploten hur länge som helst i boken.

 

Eftersom jag hade svårt för båda huvudkaraktärerna märkte jag att jag tappade intresset om de ens skulle bli ihop eller inte. Det fanns en lite deppig känsla boken igenom, det kunde jag förstås ana mig till när det i handlingstexten framkommer att Rachels bror har drunknat, men det blir inte bättre, tyvärr.

 

Undrar om denna bok är en sådan som man antingen älskar eller inte älskar. Det verkar lite så, man klickar eller så klickar man inte. Jag tror ändå att denna typ av bok kan tilltala många läsare, speciellt boknördar.

Betyg:

Sidantal: 400

Handling: ”One golden family. One fateful summer. Four lives changed forever. Amber Alton knows that the hours pass differently at Black Rabbit Hall, her London family’s country estate where no two clocks read the same. Summers there are perfect, timeless. Not much ever happens. Until, one stormy evening in 1968, it does. The idyllic world of the four Alton children is shattered. Fiercely bonded by the tragic events, they grow up fast. But when a glamorous stranger arrives, these loyalties are tested. Forbidden passions simmer. And another catastrophe looms…
Decades later, Lorna and her fiance wind their way through the countryside searching for a wedding venue. Lorna is drawn to a beautiful crumbling old house she hazily remembers from her childhood, feels a bond she does not understand. When she finds a disturbing message carved into an old oak tree by one of the Alton children, she begins to realise that Black Rabbit Hall’s secret history is as dark and tangled as its woods, and that, much like her own past, it must be brought into the light.”

 

Denna bok låg och värmde hyllan i två år, i väntan på att bli läst. Det var ett spontanköp från 2016 för att omslaget var såå fint. Och baksidetexten var inte så tokig den heller. Ett ruggigt, enormt hus i Cornwall och familjehemligheter, det brukar jag gilla (tips: Hannah Richells ”Skuggan av ett år” och ”Systrarna Tides sista sommar” är myket läsvärda).

 

Det börjar lite som en feelgood-roman, där Lorna och hennes blivande man Jon försöker hitta den perfekta bröllopsplatsen. Efter en del sökas hittar de Pencraw Hall, eller Black Rabbit Hall som det också kallas. Jon gillar det inte, men Lorna älskar det. Hon känner sig dragen till platsen, och snart upptäcker hon att hon själv har ett band till Black Rabbit Hall (för att sådana slumpar händer åt oss alla…?). Frågan är väl varför Lorna är så hiskeligt intresserad av ett läckande och lite ovårdat hus till sitt drömbröllop. En ännu märkligare fråga är varför Lorna vill stanna kvar övernatten när den creepyga Mrs. Alton (husägarinnan) önskar att Lorna ska sova över (varför?). Jon kör snopet hem. Därifrån far väl det mesta utåt med boken. När Lorna börjar ”smyga” omkring i huset och rota överallt vill jag bara gömma ansiktet i kudden.

 

Det enda som verkligen höll mitt intresse uppe är historien som utspelar sig på 60-talet, då huset var fyllt av liv och familjen Alton spenderade alla somrar där. Där finns många twists and turns, och jag började längta att kapitlen om Lorna skulle ta slut, så jag fick återgå bakåt i tiden istället. Där finns den där riktiga känslan av mystik och karaktärerna känns levande.

 

Författaren misslyckas med att hålla historien trovärdig och tillräckligt intressant. Det blir lite för många missar i ploten, det lämnas en massa oförklarat och ibland känns allting lite som ett avsnitt av The bold and the beautiful. Boken hade de rätta elementen och tanken var god. Det nådde inte riktigt ändra fram i förverkligandet.

 

Betyg:

Sidantal: 183

Handling: ”When Liza Winthrop first lays eyes on Annie Kenyon at the Metropolitan Museum of Art, she knows there’s something special between them. Soon, their close friendship develops into a deep and intimate romance. Neither imagined that falling in love could be so wonderful, but as Liza and Annie’s newfound sexuality sparks conflict in both their families and at their schools, they discover it will take more than love for their relationship to succeed.”

 

Denna bok har varit på min TBR ganska länge, jag beslöt spontant att köpa den då jag fick för mig att prova läsa mitt livs första e-bok på min sambos Kindle! Den kostade 1,49 dollar, vilket passade mig utmärkt. Så vad tyckte jag om att läsa en e-bok? Det gick bättre än jag trodde, i början var jag lite ovan och tyckte jag läste ytligt sedan gick det bättre. Jag fick ändå en jädrans huvudvärk, om det berodde på andra faktorer än e-boken vet jag inte, men jag kände mig lite ansträngd ”vid pannan” på något sätt. Varje gång jag läst en längre stund kickade huvudvärken i. Återstår att se hur nästa e-bok ska gå. Jag kommer att läsa flera e-böcker p.g.a. det smidiga formatet (och billigt om man inte behöver en specifik bok).

 

Nu till själva boken! Jag hade inga förväntningar och jag visste inte speciellt mycket om bokens handling, förutom att den handlade om två tjejer som blir kära. Det finns en hel del LGBT-litteratur i dagens läge, och mer kommer det, men Annie on my mind har många år på nacken, den utgavs första gången 1982 och har aldrig varit ur tryck sedan dess. Den skapade uppror på 90-talet i Kansas skoldistrikt, där det till och med resulterade i att boken dramatiskt brändes upp och senare drogs ärendet till domstol där författaren, Nancy Garden, själv deltog. Rättvisan segrade och det bedömdes att boken fick finnas i skolbiblioteket.

 

Annie on my mind beskriver mycket av det homofobiska 80-talet, speciellt gällande arbete och skolor och hur ens sexuella läggning kunde lägga krokben på karriärer. Vissa saker kändes helt galna och utdaterade i dagens värld, men jag är mycket medveten om att situationen var en annan då.

 

Liza och Annie bor båda i New York och träffas på ett museum. Kemin mellan dem känns direkt, det är inte kärlek vid första ögonkastet, det är bara något. De lär känna varandra i en tid långt före smarttelefoner och internet, Annie skriver upp sin adress och sitt hemnummer på en papperslapp åt Liza. De börjar umgås mer och mer och trivs i varandras sällskap. Deras kärlekshistoria är inget uppvridet och dramatiskt, det är bara äkta. De är 17 år, och det märks, ibland är de barnsliga och naiva, men de växer hela tiden.

Jag blev väldigt involerad i deras liv och genom hela boken finns en sorts mysig känsla; New York, museum och krispiga höstlöv. Jag älskade Nancy Gardens författarskap och hur hon fick karaktärerna att bli levande.

 

Hela boken var en underbar läsupplevelse och det var intressant att läsa en LGBT-klassiker, den håller än idag.

 

 

 

Betyg:

Sidantal: 189

Handling: ”Den gamle advokaten mr Treves sa: ”Jag tycker om en bra detektivhistoria. Men de flesta börjar i galen ända. De börjar med mordet. Men mordet är slutet. Historien börjar långt innan dess – ibland flera år förut – med alla de händelser som slutligen gör att vissa personer befinner sig på ett visst ställe, vid ett visst klockslag en viss dag – Klockan K. Så är det här. Mordet i den här boken är planlagt in i minsta detalj, tiden, platsen, metoden, offret. Den som planerade det hade en enda, allt uppslukande önskan – att förgöra en annan människa.”

I början hade jag lite svårt att komma in i handlingen, den skiljer sig lite från det klassika Poirot-temat. Denna gång är det kommissarie Battle som har rollen som detektiv. Även om han knappt syns till alls, eftersom handlingen fokuserar nästan helt och hållet på en drös karaktärer som befinner sig under samma tak hos lady Tressillian i hennes stora hus under några veckor av sommaren. Alla som befinner sig där har e mer eller mindre awkward relation till varandra och stämningen i huset är spänd och dramatisk. Lite som att alla befinner sig på tårna och sitter längst ut på stolskanten.

 

Som vanligt hade jag några saker jag inte gillade i upplösningen, men boken var absolut läsvärd. Lite annorlunda stil på denna, jag saknade kanske lite hennes vanliga stil.

 

Betyg:

Sidantal: 431

Handling: ”I en liten idyllisk by i norra England påträffas en ensamstående mamma död i den vackra flod som flyter genom byn. Tidigare på sommaren har en tonårsflicka hittats drunknad på samma plats. Att någon av dem skulle ha tagit sitt liv är osannolikt, men flodens historia är full av tragiska händelser.

Jules Abbott hade lovat sig själv att aldrig återvända. Men efter systerns död måste någon ta hand om hennes tonårsdotter. Motvilligt flyttar Jules in i sitt barndomshem och sakta öppnas dörren till ett förflutet hon under många år gjort allt för att förtränga.

Jules är bara en av de personer som förbryllar kriminalinspektör Erin Morgan. I byn finns fler som hade en speciell relation till de två döda, men de verkar alla undanhålla något.”

 

Succén med Kvinnan på tåget har väl ingen missat. Jag gillade den boken, även om den absolut inte levde upp till all hype, t.ex. Gillian Flynn utklassar Paula Hawkins i genren in a heartbeat.

Men nyfiken på att plocka upp Hawkins andra bok, det var jag!

 

Jag tyvärr besviken. Hakwins anstränger sig hårt för att få läsaren skrämd, det finns en liten spöhistorie-känsla i texten, speciellt i början. Det fanns för många karaktärer att hålla reda på och följa, ELVA stycken!. Det tog evigheter innan jag hade klurat ut vem som var vem, vem som var ihop och i samma familj osv. Kapitlen varvar alla dessa karaktärer på ett lite rörigt sätt, men mest får man följa syster Jules (eller Julia? Jag har ännu inte klart för mig vilket namn som ska användas) och systerdottern Lena. Efter att Jules syster dött uppenbarar sig Jules bara där, och Lena får finna sig i det.

 

Det finns för många obesvarade frågor när boken är slut. Massor. Jag kan förstås inte skriva ut vad, men man kunde nog diskutera en hel kväll om man började bena på alla ”Varför? Och sen då?”-tankar. Hakwins försökte göra det lite för snårigt, som läsare föll man av kälken. Inte en enda karaktär kunde man gilla eller ens sympatisera med. Jag kände mig inte riktigt intresserad av att veta hur det skulle gå.

 

Plus för boken är ett ganska drivande tempo och relativt lättläst. En bok som ger en underhållning men inte stannar kvar i minnet efter att den är slut.

 

Betyg:

Sidantal: 315

Handling: ”Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?”

 

Ett spontanlån från biblioteket! Jag visste verkligen inget om boken när jag lånade den. Titeln och omslaget lockade mig att läsa, så himla snyggt och retro.

Åsa Moberg gav ut denna bok första gången 1984, så den är nu i nytryck av Natur & Kultur. Halvvägs genom boken märker jag att detta är tredje delen av en bokserie, vilket gjorde mig väldigt besviken. Det kunde synliggjorts tydligare i boken, jag hittade inte del 1 och 2 i nytryck heller? Varför ge ut bara del 3?

I början slukade jag boken. Nina Broman inleder sin karriär på klädföretaget Lao-Tse som praktikant. Företaget drivs av tre ganska färgsprakande kvinnor, deras vision är att Lao-Tse kläder ska vara tillgängliga för alla. De försöker få stora beställningar till varuhus och andra jättar, men svårt är det och företaget hotas av konkurs.
Vid sidan om arbetet skymtar man rester av Ninas tidigare relation och inledningen av en eller flera nya.

Ända hit gick det bra att läsa, men sista halvan av boken övertogs av allt för mycket politik för min smak, sida upp och sida ner. Jag tror denna kunde lämpa sig för äldre läsare, som kanske själv minns aktiviströrelsen, Vitenam-kriget och Revolutionen med stort R, den nämns mer eller mindre konstant boken igenom.

Jag hade hoppats på mera 60-tals anda i form av företagande, kläder, kärlek och mindre politik, även om 60-talet handlade mycket om politik också. Kanske jag förväntade mig en ”60-tals chit-lit”?

 

 

Sidantal: 192

Handling: ”Sommarboken handlar om tre människor som bor på en vacker ö i skärgården: Sophia, hennes pappa och farmor. Det är mest av allt en berättelse om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och en mycket ung flicka. Deras vänskap över generationsgränserna är lika stark och intensiv som en sommar i skärgården kan vara efterlängtad. Sommarboken en glad och varm bok fylld av livskänsla.”

 

Jag läste Sommarboken för några år sedan, före bloggen fanns. Därav blir det min första recension.

Jag kom ihåg vissa bitar men inte allt. Den är så melankolisk, nedstämd dock ändå hoppfull. Lite märklig förklaring på känslan i boken, det är bara så den är.

 

Sophia har förlorat sin mamma, detta näms bara som snabbast i början av boken, men man kan känna av denna sorg mellan raderna, genom t.ex. Sophias små vredesutbrott. Sophias pappa är med på ön, men han får (medvetet av Jansson) en minimal roll. Som läsare kan man känna hur det kändes för Sophia; en pappa som syns i ett hörn men försvinner lika snabbt. Ingenting säger han heller. Det avspeglar ganska tydligt en bakomliggande sorg för honom också. Farmorn kämpar med att hålla Sophia sällskap och sysselsatt, trots att hon är sjuk. Deras dynamik på den isolerade ön skulle säkert gå utmärkt att diskutera i en bokcirkel.

I övrigt händer det inte så mycket, det är vackra skärgårdsskildringar och det känns ganska hemtrevligt, som finländare kan man relatera till skärgården och stämningen där. Jag tyckte boken var okej, trevlig strandläsning, men inte mer än så. Dialogerna kändes inte tillräckligt flytande och handligen ibland lite hoppsig.

 

 

 

 

Sidantal: 197

Handling: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio,
en satte i halsen, och så blev de bara nio.
–
En liten negerpojke ensammen var.
Han gick och hängde sig,
och så blev det ingen kvar.

Tio människor med mer eller mindre dunkelt förfultet inviteras till Negerön. Genom en följd av till synes oförklarlig händelser decimeras antalet undan för undan tills den barnsliga ramsan om de tio små negerpojkarna gått i uppfyllelse.”

 

En av böckerna i utmaningen Hyllvärmare 2018. Jag samlar på Agatha Christies böcker och har ungefär 40 stycken. Ett tidgare inlägg där man ser några av titlarna finns här, även om jag fått flera till sedan förra året. An efter blir det svårare och svårare att hitta titlar man inte har, men det gör det hela bara roligare. Just denna titel känns jätte fel såhär år 2018, men boken har getts ut i nyutgåvor på engelska och svenska med ny, och mer korrekt titel; ”Och så var de bara en”. Som tips, ifall ni vill köpa den, man hittar den inte längre med det gamla titelnamnet.

Själv älskar jag de gamla utgåvorna och köper alla mina Christies på loppis.

 

Jag valde denna bok till Hyllvärmarutmaningen 2018 eftersom jag älskar Christies deckare och detta är troligtvis hennes kändaste bok (osäker om Mordet på Orientexpressen eller Mordet på Nilen har högre popularitet) med över 100 miljoner sålda böcker.

 

Man får vad man kan vänta sig; en hög med karaktärer att hålla reda på och en mördare bland dem, vem är det?

Det var så spännande att försöka lista ut vem det är, efterhand dör folk, en och en. Alltid när jag tror jag har mördaren på spåren så dör den personen! Ju färre som levde, destu mer spännande blev det. Jag fick hela tiden återgå till ramsan om de tio negerpojkarna för att gissa mig till hur någon skulle dö till näst.

Jag rekommenderar denna för alla som gillar klassiska deckare! Den är precis lagom lång, och intressant hela storyn igenom. Det var en grej jag inte riktigt gillade i upplösningen (som jag inte kan skriva ut p.g.a. spoiler), annars skulle det varit fullpott i betyg.

 

Liket i biblioteket

 

Sidantal: 104

Handling: ”För många tonårstjejer har dagboken spelat en stor roll i livet, en plats där hon kunnat uttrycka sig fritt utan att bedömas utifrån. Tonårstjejens dagbok är en samling autentiska dagbokssidor skrivna av tonårstjejer de senaste hundra åren. Här finns allt från den första kärleken till bråk med en supande pappa, från ångest till glassrecensioner och en utförlig beskrivning av filmen Titanic. Resminnen, teckningar, hångellistor, fotografier, kvitton och inklistrade fjädrar, allt som är livet kan rymmas i en dagbok.”

 

Vill du ha en lite annorlunda läsupplevelse? Plocka då upp denna bok! Dagbokstexter (riktiga!) skrivna mellan 1904 och 2017 av tonårstjejer är riktigt intressant. När man jämför med sina egna dagboksanteckningar (som man skäms innerligt för att man har skrivit…) så känns det ganska likt, många grubblar över liknande saker och dagboken har, och hoppeligen är ännu, ett bra forum att lätta lite på sitt hjärta och rafsa ner sina glädjen och sorger i livet.

 

Det är ibland svårt att tyda allas handstilar, men vissa texter finns transkiberade bak i boken, för det mesta löpte läsningen ändå på bra. Det kändes nästan ibland generande, som om man smygläste en främmande människas dagbok utan lov, vilket gjorde det bara ännu roligare och skämmigare att fortsätta läsa. Vissa dagbokstexter var så deppiga att man kände stark empati och undrade hur det gått för alla dessa människor i dagens läge. Andra texter var ganska roliga, t.ex. en där hon beskrev sin kärlek till glass, vilken glass som är hennes favorit och hur alla hennes godispengar gick åt till glass.

 

Jag tycker detta koncept var jättekul och hoppas att det skulle komma en bok till! Det får oss alla, och kanske speciellt tonårstjejer, att inse att vi är sällan ensamma om våra bekymmer och funderingar, fast det kan kännas så. En mycket läsvård bok, även om jag stundvis saknade riktigt ”starka” dagbokstexter eller längre berättelser.