Tisdagstrion: X i boktitel, författarnamn eller huvudpersons namn
I veckans tisdagstrio hos Ugglan & Boken blir det X i boktitel, författarnamn eller huvudpersons namn. Här kommer mina boktips, med X i titeln:
En sax i hjärtat av Marie Bengts. Första delen i en fantastisk pusseldeckarserie som utspelar sig på 50-talet om en sömmerska som hamnar mitt bland mordgåtor. I böckerna finns en hel del retro-detaljer och mode. Välskrivna, mysiga och spännande!
Saxat ur Starlet av Kristina Öhman. Här samlar Öhman fyndiga och roliga urklipp från tjejtidningen Starlet och lägger till egna humoristiska och ironiska kommentarer. När bilder tas ur sitt sammanhang kan det bli ganska intressant.
Six Stories av Matt Wesolowski. Boken är skriven i poddformat, där vi får höra sex olika personers perspektiv på ett mordmysterium. Annorlunda och spännande!
16 Kommentarer
Finlandssvenska boknyheter höst 2022
Både Förlaget och Schildts & Söderströms har släppt höstens bokkataloger för 2022. Här kommer de böcker jag är mest nyfiken på (och vilka superproffsiga omslag):
Från Förlaget:
Dürers hare av Ralf Andtbacka
Dürers hare av Ralf Andtbacka
Dürers hare handlar om den första moderna konstnären och om ett avgörande brytningsskede i historien, men framför allt är det ett vindlande diktverk om vår svårfokuserade tid, och den tidsmässiga begränsning som är varje människas livsvillkor. Det är också en bok om harar – i konsten, verkligheten och fantasin.
Dürers hare skuttar i väg längs gången, / stannar och växlar plötsligt riktning. Då / vi passerar origopunkten där den vek av, / finns bara ett harformat återsken kvar.
Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka av Sara Ehnholm Hielm
I essäsamlingen Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka skriver förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm om filmerna och drömmarna som format henne.
Berättelsen börjar på Kaliforniens gyllene stränder där drömfabriken och skönhetsdyrkan blir en oupplöslig del av hennes kropp. Från de kaliforniska gudmödrarna Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz som kompromisslöst ägnat sig åt att vittna om sin tid och åt konsten lär sig Ehnholm Hielm att se, känna, slita och kräva.
Inför hennes blick, över decennierna, förändras filmerna. Pianot av Jane Campion får henne att se sig själv för första gången och Antichrist av Lars von Trier är den första film hon önskar att hon aldrig nånsin sett. Med åren börjar den amerikanska drömmen te sig alltmer världsfrånvänd. Kroppen åldras ovillkorligen och kvinnor och flickor börjar ta allt mer plats på dukarna. Vad har hänt med kärleksberättelsen i vår tid? Och ännu viktigare: vad står på spel, om man ägnar allt man kan och allt man är åt filmerna, åt drömmarna?
Vetenskapen och förnuftet av Georg Henrik von Wright
Filosofen Georg Henrik von Wright överraskade världen med den första boken i sin ”dystopiserie”: Vetenskapen och förnuftet 1986. Boken är en kartläggning av den moderna naturvetenskapens världsbild och en undersökning av hur vetenskapen via teknologin inverkat på människans livsvillkor. ”Ett försök att förstå vår samtid”, som von Wright skriver i förordet.
Det var inte innehållet i kartläggningen som överraskade, utan slutsatserna. En av dem uppfattades som en direkt varning: mänskligheten kanske stod inför sin egen undergång som art på grund av kringskurna möjligheter att i tid minska ”skövlingen och nedsmutsningen av naturen”.
Ordet klimatförändring nämns bara en gång men den pessimism visavi mänsklighetens överlevnadsmöjligheter som von Wright gav uttryck för har inte blivit inaktuell, inte heller det hopp han såg i gräsrotsrörelser och protester med botten i ”människans rationella anlag”.
Förlaget kommer att fortsätta att publicera utvalda verk av Georg Henrik von Wright med avsikt att aktualisera en viktig röst i samhällsdebatten från inte längre än några decennier bakåt.
Stormsommar av Siiri Enoranta
Andrew är ny i den rika flygstaden Queenbridge, där himlen täcks av skepp och svävare som drivs på bränslet indigo. Han är intensivt förtjust i rikemansbarnet Josh Roy, som är gänget Sotvingarnas ledare. Då Joshs lillasyster Penelope Roy bevittnar ett mord anlitas Andrews pappa för rehabilitera henne, och Andrew får chansen att tillbringa hela sommaren i Joshs närhet på herrgården Summersutton. Men under den perfekta ytan på Summersutton lurar ett farligt spel av lögner och svek. Andrew försöker bli del av gänget i en värld där pengar och prestige värderas högre än ett människoliv, och där man inte märker att ungdomar- nas maktspel gått för långt innan det redan är för sent.
Likt en storm som skoningslöst drar in över land lämnar Stormsommar ingen oberörd. Berättelsen blandar herrgårdsroman med spekulativ fiktion och skolelevsdrama, och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdoms- litteraturpris 2021.
Från Schildts & Söderströms:
Adjutantens hemlighet av Sebastian Nyberg
Moses är inte i stugan. Han har väl inte smitit ut? Moses! ropade Benjamin. Kom hit din gamla mammut!
De kollade i potatiskällaren, båtskjulet och bastun. Ingenting. Axels telefon pep till. Han tog fram den ur fickan och blev likblek. Vad är det? frågade Malin. Axel höll upp telefonen så att de andra kunde läsa meddelandet: OM NI VILL SE ER HUND IGEN KOM GENAST TILL SKOGEN BAKOM HUSET.
Kusinerna Axel, Malin, Benjamin och Isabella njuter av ett långt och soligt sommarlov vid mormors stuga vid Toisvesi. De enda molnen på himlen verkar vara en serie inbrott som nyligen skett i trakten. Men när Malin hittar en bunt gamla skrivhäften på sommartorget förvandlas kusinernas lata dagar till en spännande jakt på sanningen och vad som förefaller vara en sedan länge bortglömd skatt. Plötsligt blir det skrämmande tydligt för barnen att de är långt ifrån de enda som är ute efter den försvunna skatten.
Adjutantens hemlighet är ett hisnande äventyr för bokslukaråldern. Det är också en historia om mod och rättvisa, och om styrkan i att samarbeta.
Minnets makt: berättelser från rättssalen av Julia Korkman
Vad minns vi egentligen?
I ett rättsfall kan ett vittnes minnesbilder vara det centrala beviset. Men minnet är till sin natur formbart, nyckfullt och ibland direkt opålitligt. Kan minnesbilder faktiskt bevisa något bortom rimligt tvivel?
Detta och mycket annat dryftas i rättspsykologen Julia Korkmans bok Minnets makt, som belyser hur vårt minne fungerar. Varför kan två personer minnas samma händelse på helt olika sätt och hur kan vi få fram möjligast tillförlitliga vittnesmål?
Julia Korkman gör ett fascinerande forskningsområde lättillgängligt för läsaren. Hon illustrerar med ett stort antal rättsfall, från 1600-talets häxprocesser till kända fall från senare tid, som Bodommorden och mordet på Olof Palme. Hon granskar de metoder som används i vittnesförhör och kommer med konkreta förbättringsförslag.
Minnet bär på en stor kraft, men är också svårhanterligt. För att kunna använda oss av minnets makt behöver vi förstå hur det fungerar.
Åren: Två bröder berättar av Kjell & Mårten Westö
50 självbiografiska texter
Det är hösten 1967, sen september eller tidig oktober. Jag sitter i baksätet i pappas nyanskaffade Taunus. Vi kör från Ulfsbyvägen, där vi bor, till den närliggande motorvägen Finlands första och vidare till en vårdanstalt i Veikkola några mil utanför stan. Där ute är himlen klar och hög, lövträden sprakar i rött och guld och vajar i vinden. Pappa kör fort, det gjorde han alltid. Och du finns med du också, min bror Mårten, i detta det första minnet jag har: du ligger i en bäddad korg där bredvid mig.
Ur Kjells första text I en röd Taunus (1967)
I Åren berättar bröderna Kjell och Mårten Westö om sina liv, från den tidigaste barndomen på sextiotalet fram till idag. En del minnen överlappar varandra, men lika ofta är det fråga om kompletterande berättelser från en värld i oavbruten förvandling.
Åren är femtio nedslag i bröderna Westös personliga historieskrivning. Det handlar om att vara pojke, man, författare, son, far och människa. Det handlar om hur världen sett ut, om musiken, samhället och kärleken.
Oavsett motiv är texterna djupt angelägna, och deras sammanbindande tema är tidens obevekliga gång och tillvarons ständiga föränderlighet. Vad blir kvar, vad minns vi? Kan vi dra några lärdomar av våra liv, och i så fall vilka?
3 Kommentarer
Läst i mars 2022
Antal böcker sammanlagt: 11
Recensionsexemplar: 0
Månadens bästa: Jolly Roger av Åke Gulin
Månadens sämsta: Barnens ö av P.C. Jersild
Månadens finaste omslag: Pollyanna av Eleanor H. Porter
Kommentar: En härligt brokig månad. Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén läste jag som e-bok, väldigt tänkvärd och skriven på ett lätt-tillgängligt sätt. Snudd på kåseri i berättarstilen, ett format som kändes bra för en ganska trött hjärna och tungt ämne.
Nu, imorgon! av Annika Thor hade jag läst för 10 år sedan, det var kul att återupptäcka boken. Den var lite tunnare än jag kom ihåg, men passar utmärkt för tonåringar som vill läsa om 1968 och om unga vuxna.
Åke Gulin blev det upphöjt till 3, jag fullständigt älskade Jolly Roger. Varje sida var fantastisk. Det bästa han skrivit av det jag läst hittills.
Övriga böcker var godkända, men ingen som jag riktigt kastade mig över.
0 Kommentarer
DNF: Papperspalatset – Miranda Cowley Heller
Jag tänkte nämna några saker om en bok jag avbröt. Papperspalatset är en ganska hypead bok som alldeles nyss utkommit i svensk översättning. The Paper Palace var en av Reese Witherspoons val i hennes mycket kända bokklubb. Något med omslaget och handlingen fick mina tankar att gå till Där kräftorna sjunger, även om det var en helt annan typ av bok. Kanske det hade något med starka miljöbeskrivningar och naturkänslan på omslaget att göra, samt att även den boken var utvald till Witherspoons bokklubb.
Mina förväntningar var rätt så höga när jag började läsa. Vid 70 sidor gav jag upp. Orsaken? Vid endast 70 sidor hade 4 barn och 3 djur farit illa, om jag räknat rätt. Jag står helt enkelt inte ut med att barn och djur ska misshandlas på olika vis för att bygga upp en obehaglig spänning i boken. Författaren ansträngde sig verkligen för att trycka in obehagligheter på ställen där det inte alls behövts. En skicklig författare behöver inte skada djur för att berätta en historia. Jag blev så illa till mods att jag fick sluta läsa, även om jag annars tyckte boken verkade intressant och välskriven, dock var dialogen var så pinsamt amerikaniserad iblanda att jag nästan ville ta till skämskudden.
Författaren har en bakgrund i TV-produktion och det märks tydligt från början. Greppet hon berättar på känns ganska likt en tv-serie och dialogen i samma anda. Jag har lite svårt för det där ”småironiska” sättet att tala som ska anses vara kvickt och fyndigt, för mig låter det ofta väldigt konstlat och inte som verkliga dialoger. Pratar människor sådär? Kanske i USA, jag vet inte.
Tummen ner för den här boken, om ni vill läsa så var medvetna om att det finns många obehagliga detaljer i den.
5 Kommentarer
Babetta – Nina Wähä
Titel: Babetta
Författare: Nina Wähä
ISBN: 9789113119496
Sidantal: 328
Förlag:Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?
Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.
Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?”
Jag har inte läst Wähäs mycket omtyckta roman Testamente och jag hade därför inga förväntningar på Babetta. Jag tyckte handlingen lät intressant, om än lite svävande. Med andra ord hade jag ingen aning vad jag gav mig inpå, men en bok om kvinnlig vänskap brukar vara ett intressant ämne.
De bästa vännerna Katja och Lou återförenas i Lous lyxiga liv i Frankrike. De är inte särskilt lika varandra och det märks ganska snabbt att Lou är den som har övertaget i vänskapen. Det i sig är inget ovanligt, jag blev kanske lite förvånad över att Katja brydde sig så mycket om Lou. Enligt mig är det en ganska dysfunktionell vänskap som bygger på…jag vet inte riktigt vad. Katjas dåliga självförtroende och passiva stil? I alla fall får vi bekanta oss närmare med Katja och Lou i den lyxiga mansionen i Frankrike och klyftan mellan dem växer både ifrån och ihop.
Det jag verkligen gillade med boken var stämningen och de välskrivna miljöskildringarna, jag kom direkt in i handlingen och läste med stor iver. Mot mitten blev det lite segare, främst för att nyförälskelsen med boken hade lagt sig lite. Jag undrade vart Wähä ville komma med berättelsen och karaktärerna växlade mellan onda och goda, snygga och avskyvärda. Katja blir för mig en mycket suddig karaktär medan Lou blev nästan för skarp, ibland snudd på karikatyr med stor mun och stora ögon. Wähä lägger mycket tid på att beskriva hur Lou ser ut och vad hon har på sig. Jag uppskattade de noggranna detaljerna men det blev en aning för mycket ibland. Jag kanske inte behöver veta varenda accessoar hon har på sig.
Den mystiska och tryckande stämningen i berättelsen var bra. Jag ville hela tiden läsa vidare! Slutet blev dock ett stort antiklimax och när jag lagt ner boken är jag fortfarande osäker – vad ville Wähä komma till? Katjas och Lous vänskap är stundvis mycket trovärdig, både när det kommer till rivalitet och osäkerhet, men stundvis även mycket klyschig och inte trovärdig, som att de t.ex. alltid ska duscha tillsammans. Kanske var det precis det Wähä menade – att deras vänskap var lite märklig även om de själv tyckte den var normal. Eller så försökte hon förstärka dem genom dylika detaljer, jag vet inte vilket.
En del av kapitlen handlar om filmvetenskap, i fokus står den fiktiva storsäljaren ”Babetta” där Lou spelade huvudrollen och hade sitt stora genombrott. Ingen roll kunde mätas med den fantastiska Babetta och Lou blir allt äldre. Wähä spinner snyggt vidare på ideal och om filmindustrin, jag gillade ändå inte kapitlen om ”Babetta” eftersom en fiktiv film är helt enkelt inte intressant. Jag gillade inte heller de sexuella detaljer som trycktes in, det blev för mycket erotik för min smak. Jag fick känslan av att det användes sådana detaljer för att skapa obehag eller spänning och det är ett ganska billigt trick att ta till. Jag som läsare behöver verkligen inte veta allt i minsta detalj.
Ett minus också för engelskan i språket, eller svengelskan om man vill kalla det så. Vissa ord är verkligen bättre på engelska, men det blir för mycket ”tonårsjargong” för min smak. När engelska ord ploppar in i välskrivna svenska meningar kan det sticka mig i ögonen ordentligt. Vissa gillar det, andra inte. Katja och Lous som lånar kläder av varandra och beter sig som tonåringar får mig ibland att få kräkreflexer, men visst, jag ville absolut veta var berättelsen skulle gå. Med andra ord: blandade känslor boken igenom. Välskriven, ett säreget språk som jag uppskattade. Jag tror Nina Wähä är en författare jag vill hålla ögonen på, och givetvis läsa Testamente.
Betyg:
0 Kommentarer
Tisdagstrion: Den förra, nu och nästa
Idag handlar Tisdagstrion hos Ugglan & Boken om den boken vi nyss läst, den vi läser nu och vilken bok vi vill läsa sen.
Den förra boken jag läst är:
Skugga och svalka av Quynh Tran, som jag ännu inte hunnit skriva recension om men som inte var min kopp te.
Den boken jag läser just nu är:
Hangsaman av Shirley Jackson. Den har jag länge haft i hyllan och det är en rätt så krävande bok även om den bara är ca 220 sidor. Jackson drar sig inte för långa meningar och bygger upp ett lågt men tryckande tempo.
Den bok jag vill läsa efter Hangsaman är:
Papperspalatset av Miranda Cowley Heller. Den har jag varit nyfiken på sedan jag såg den i Reese Witherspoons bokklubb, jag hoppas att det kommer vara en roman som man bara slukas in i, lite som Där kräftorna sjunger. Jag hör själv att jag har på tok för höga förväntningar…återstår att se!
17 Kommentarer
Pollyanna – Eleanor H. Porter
Titel: Pollyanna
Författare: Eleanor H. Porter
ISBN: 9132106432
Sidantal: 190
Förlag: B. Wahlströms
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1979 (original 1913)
Handling: ”Pollyanna är en ung flicka som får flytta in hos sin rika och ytterst stränga moster när hennes far dör. Genom sin optimism och okuvliga tro på andra människors goda avsikter får hon inte bara sin bittra moster, utan även hela staden, att må bra och se ljust på framtiden.”
Jag har länge tänkt läsa Pollyanna och när jag hittade boken på loppis slog jag till. Jag brukar vara svag för den här typen av berättelser – en flickskildring med lite vemod och barnslig lycka. Det som förstås direkt sticker i ögonen när man läser Pollyanna är likheten med Anne på Grönkulla. Det är så pass många likheter att det nästan kan bli svårt att bortse från. Pollyanna är betydligt tunnare i sin utformning och karaktärsutveckling än Anne på Grönkulla. I båda böckerna möter vi en föräldralös flicka som ska tas hand av en äldre, sträng släkting. Omgivningen tycker att flickorna är bedårande och flickornas optimism kan både irritera och inspirera läsaren.
Jag tycker författaren inte riktigt lyckas med att få Pollyannas moster, Polly, att vara så sträng som hon ursprungligen tänkt. I början av berättelsen känns det nästan som Askungen, när Pollyanna ska inkvarteras i en trångt vindsrum där hon inte ens får öppna fönstret (eftersom flugor kan komma in). Men moster Polly tappar nästan genast sina stränga regler och Pollyanna gör ändå mest som hon vill.
Jag uppskattar verkligen att Pollyanna försöker vara en obotlig optimist och jag störde mig inte alls på den grejen. Tvärtom påminde det mig om att själv bli mer tacksam och jag tror boken (på sin tid) gav tröst hos många barn. Halva boken älskade jag men sedan får författaren för sig att krångla till det med vuxnas kärlekstrianglar så till den grad att jag tappar intresset för berättelsen. Jag hade velat att den fokuserade mera på Pollyanna och hennes utveckling, fokuset skiftade så kraftigt till de vuxna i berättelsen (som jag inte riktigt brydde mig om).
Det fanns en viss ”twist” mot slutet som jag tyckte var intressant men en aning dramatisk. Det känns som om det här skulle vara en perfekt bok, om jag bara fick korrigera lite… Oavsett får boken godkänt betyg av mig och jag ska överväga att läsa uppföljaren som hoppeligen fokuserar mera på Pollyanna.
Betyg:
0 Kommentarer
Top Ten Tuesday: Books On My Spring 2022 TBR
Förr om åren gjorde jag en Top Ten Tuesday nu som då, jag blev nästan nostalgisk när jag rotade igenom mina gamla inlägg. TTT lever ännu via bloggen That Artsy Reader Girl, där det varje vecka bestäms ett tema. Denna vecka ska vi lista böcker på vår TBR för våren 2022! Min TBR är milslång, men här kommer 10 böcker jag verkligen ska försöka hinna läsa:
Allt blir bra av Carolina Setterwall
Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg
Lektioner i kemi av Bonnie Garmus
Skugga och svalka av Quynh Tran
Löpa varg av Kerstin Ekman
Blädad av död och kärlek: 130 år av finlandssvensk poesi
Anne på Grönkulla (tredje omläsning) av L.M. Montgomery
Lincoln Highway av Amor Towles
Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt
Familjen Bliss magiska bageri av Kathryn Littlewood
Jag kommer knappast hinna läsa alla 10, men jag ser framemot att försöka.
3 Kommentarer
Tisdagstrion: De längsta böckerna jag läst
Idag hoppar jag på Tisdagstrion hus Ugglan & Boken! Veckans tema är ”de längsta böckerna jag läst”. Där fick jag dubbelkolla lite grann för att minnas hur långa vissa tegelstenar var. Här kommer de iaf:
Harry Potter och Fenixorden av J.K. Rowling, 1,085 sidor
Jag tror ganska många kan kryssa av den här från sina tegelstenslistor, den är visserligen relativt luftig i texten sina 1000+ sidor till trots. Jag läste den för 10 år sedan och minns den faktiskt inte riktigt så bra som jag skulle vilja.
Anna Karenina av Leo Tolstoj, 929 sidor
En av vår tids största klassiker, ibland uppdelad i två band, min version innehöll båda och jag läste hela boken som en helhet. Blandade känslor kring den, men visst hade den fantastiska kvaliteter.
22/11 1963 av Stephen King, 795 sidor
En av de bästa böcker jag någonsin läst. King är förstås en av de största författarnamnen, men för mig var det handlingen som funkade perfekt. Finns det något bättre än när rätt berättelse hittar rätt läsare? Jag tyckte den var så fantastisk att jag inte har vågat läsa om den.
17 Kommentarer
David Copperfield – Charles Dickens
Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1985 (original 1850)
Handling: “Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”
Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.
Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.
Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?
Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.
Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.
Betyg:
0 Kommentarer