Tingen – Ulrika Nielsen
Titel: Tingen
Författare: Ulrika Nielsen
ISBN: 9789515256096
Sidantal: 99
Förlag: Schildts & Söderströms
Språk: Svenska
Format: Häftad
Utgiven: 2022
Handling: ”Du konstruerar en värld av ting.
Dina rum, din värld.
Du bygger din värld
av ting.
Men tingen bygger också dig.
Vi omges av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med alla dessa ting, och vad gör tingen med oss?
Bouppteckningen efter en död faster fäster blicken vid armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, stekpannor i gjutjärn, glas, spadar, spinnrockar och en askkopp med rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang.
Ulrika Nielsen har skrivit en snillrik diktessä där hon söker efter tingets essens och innersta väsen. I den materialistiska världen är tinget gud. Vad är då människan?”
En diktessä om ting – något som jag direkt gjorde mig nyfiken. Så mycket i vår moderna värld handlar om ting och ofta tycker jag litteraturen belyser om antingen vårt skadliga överkonsumtion eller vårt allt för starka beroende till saker. I Ulrika Nielsens bok får vi inga pekpinnar, tvärtom. Tingen kan också ha sitt sammanhang, de kan förena oss.
De städar upp efter en avliden faster och slås av den stora mängden saker. Lägger någon annan värde på saker som inte är värda något, ekonomiskt? Vi drunknar i saker, men även mycket till synes obetydliga ting kan vara ett stort värde för en släkting.
Tingens innersta väsen – borde vi vara mera måna om våra ting? Nielsen beskriver den trötthet som våra saker kan skapa hos oss. Sakerna kräver att vi konstant ska plocka på dem, plocka undan dem, lådor sprängfyllda med små saker som man behöver ibland och inte riktigt kan kasta. Jag gillar hur Nielsen reflekterar över Marie Kondo: all denna tid som går åt att vika, lägga i små lådor och sedan lägga i ytterligare en låda. All denna tid! Det är något som alltid häpnar, tingen som absorberar oss med sin närvaro, de tar tid, de tar plats och det ska alltid ”hållas på” med sakerna. Jag uppskattar den nostalgiska känslan när hon beskriver ting i hennes hem och i fasterns hem. Kakburken som hon köpt med sin man för evigheter sedan, att ha kakor i när de fick barn. Numera står den högt uppe på ett skåp med andra ting som inte riktigt passar in i inredningen. Det är ett så bra konkret exempel på nutidens syn på våra saker: att de alltid måste passa in. Absurt. Det som inte passar in vill vi inte göra oss av med, vi lägger undan dem, vi sparar dem – till vad? Till när?
Jag tycker om tankeväckande poesi som inte berättar för mig exakt hur jag ska känna, tänka eller tycka, men som ändå får mina tankar att löpa. Jag njuter av att läsa om olika ting som Nielsen beskriver, jag njuter av det flödande och lätta språket. Poesi som är lättillgänglig men som inte på något sätt är mindre intelligent. Precis vad en sak-trött hjärna behöver, eller hur? Jag tycker till och med ordet ”mysig” skulle passa på den här fina boken, jag fick någon liten kick av att läsa. Kanske jag törstar efter mera ting, märkligt nog. Jag älskar vackra ting!
Betyg:
0 Kommentarer
Spådomen – Agneta Pleijel
Titel: Spådomen
Författare: Agneta Pleijel
ISBN: 9789113059549
Sidantal: 267
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2015
Handling: ”Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.
Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.
Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.
Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.”
Ibland läser man böcker som bara golvar en direkt från början. Spådomen har funnits på min TBR ett tag och av en slump nappade jag den från bibliotekets hylla eftersom jag nyligen hittat uppföljaren Doften av en man på loppis. Inga förväntningar – något av det bästa när man börjar läsa. Det här är det första jag läser av Agneta Pleijel och jag blev tagen av hennes underbara sätt att skriva.
I boken möter vi en yngre Agneta, där hon beskriver sin uppväxt mellan 1940-1960-talet. Pappan är matematiker och mamman musiker – deras olikheter och deras personliga drag är så skickligt beskrivna av Pleijel att jag tror mig känna dessa personer. Vi får befinna oss i huvudet på Agneta under allt som händer i hennes liv under dessa tjugo år. På ett sätt blir det som en dagbok, på ett annat så utmärkt och detaljerat skildrat att jag nästan tror det är fiktion. Pleijel berättar om sitt liv med pronomen ”hon”, som om ”hon” vore någon annan förut. Sedan skymtar nutidens Agneta fram, ofta i slutet av kapitel, med benämning ”jag”. Jag älskar de här skiftningarna, en liten men betydelsefull detalj. Som om Pleijel stannat upp i sitt raska skrivande och börjar tänka mera från ett nutidsperspektiv. Hon gjorde, hon såg, hon sade. Men jag…jag..tänker.
Det hon skriver är personligt, ärligt och språket är så poetiskt att jag måste stanna upp och läsa vissa saker en gång till – så bra är det. Föräldrarnas relation, hennes uppväxt, allt hon funderar på och beskriver, det är så skickligt och medryckande. Jag blir alltid så positivt förvånad när jag hittar en ny författarröst som kan berätta saker på ett sätt jag inte hört förut, på sätt jag alltid tänkt men omöjligt kunna få sagt själv. Jag ska på intet sätt jämföra Inger Edelfeldt och Agneta Pleijel, men båda deras författarskap har öppnat mina ögon. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ”en till” Edelfeldt och nu är jag väldigt lycklig över att jag gjort det.
Spådomen kommer förbli en av mina all time-favoriter. Nu läser jag uppföljaren Doften av en man, jag kan helt enkelt inte slita mig från den röst som för mig blivit bekant. Vilken skatt!
Betyg:
2 Kommentarer
Tisdagstrion: X i boktitel, författarnamn eller huvudpersons namn
I veckans tisdagstrio hos Ugglan & Boken blir det X i boktitel, författarnamn eller huvudpersons namn. Här kommer mina boktips, med X i titeln:
En sax i hjärtat av Marie Bengts. Första delen i en fantastisk pusseldeckarserie som utspelar sig på 50-talet om en sömmerska som hamnar mitt bland mordgåtor. I böckerna finns en hel del retro-detaljer och mode. Välskrivna, mysiga och spännande!
Saxat ur Starlet av Kristina Öhman. Här samlar Öhman fyndiga och roliga urklipp från tjejtidningen Starlet och lägger till egna humoristiska och ironiska kommentarer. När bilder tas ur sitt sammanhang kan det bli ganska intressant.
Six Stories av Matt Wesolowski. Boken är skriven i poddformat, där vi får höra sex olika personers perspektiv på ett mordmysterium. Annorlunda och spännande!
16 Kommentarer
Finlandssvenska boknyheter höst 2022
Både Förlaget och Schildts & Söderströms har släppt höstens bokkataloger för 2022. Här kommer de böcker jag är mest nyfiken på (och vilka superproffsiga omslag):
Från Förlaget:
Dürers hare av Ralf Andtbacka
Dürers hare av Ralf Andtbacka
Dürers hare handlar om den första moderna konstnären och om ett avgörande brytningsskede i historien, men framför allt är det ett vindlande diktverk om vår svårfokuserade tid, och den tidsmässiga begränsning som är varje människas livsvillkor. Det är också en bok om harar – i konsten, verkligheten och fantasin.
Dürers hare skuttar i väg längs gången, / stannar och växlar plötsligt riktning. Då / vi passerar origopunkten där den vek av, / finns bara ett harformat återsken kvar.
Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka av Sara Ehnholm Hielm
I essäsamlingen Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka skriver förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm om filmerna och drömmarna som format henne.
Berättelsen börjar på Kaliforniens gyllene stränder där drömfabriken och skönhetsdyrkan blir en oupplöslig del av hennes kropp. Från de kaliforniska gudmödrarna Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz som kompromisslöst ägnat sig åt att vittna om sin tid och åt konsten lär sig Ehnholm Hielm att se, känna, slita och kräva.
Inför hennes blick, över decennierna, förändras filmerna. Pianot av Jane Campion får henne att se sig själv för första gången och Antichrist av Lars von Trier är den första film hon önskar att hon aldrig nånsin sett. Med åren börjar den amerikanska drömmen te sig alltmer världsfrånvänd. Kroppen åldras ovillkorligen och kvinnor och flickor börjar ta allt mer plats på dukarna. Vad har hänt med kärleksberättelsen i vår tid? Och ännu viktigare: vad står på spel, om man ägnar allt man kan och allt man är åt filmerna, åt drömmarna?
Vetenskapen och förnuftet av Georg Henrik von Wright
Filosofen Georg Henrik von Wright överraskade världen med den första boken i sin ”dystopiserie”: Vetenskapen och förnuftet 1986. Boken är en kartläggning av den moderna naturvetenskapens världsbild och en undersökning av hur vetenskapen via teknologin inverkat på människans livsvillkor. ”Ett försök att förstå vår samtid”, som von Wright skriver i förordet.
Det var inte innehållet i kartläggningen som överraskade, utan slutsatserna. En av dem uppfattades som en direkt varning: mänskligheten kanske stod inför sin egen undergång som art på grund av kringskurna möjligheter att i tid minska ”skövlingen och nedsmutsningen av naturen”.
Ordet klimatförändring nämns bara en gång men den pessimism visavi mänsklighetens överlevnadsmöjligheter som von Wright gav uttryck för har inte blivit inaktuell, inte heller det hopp han såg i gräsrotsrörelser och protester med botten i ”människans rationella anlag”.
Förlaget kommer att fortsätta att publicera utvalda verk av Georg Henrik von Wright med avsikt att aktualisera en viktig röst i samhällsdebatten från inte längre än några decennier bakåt.
Stormsommar av Siiri Enoranta
Andrew är ny i den rika flygstaden Queenbridge, där himlen täcks av skepp och svävare som drivs på bränslet indigo. Han är intensivt förtjust i rikemansbarnet Josh Roy, som är gänget Sotvingarnas ledare. Då Joshs lillasyster Penelope Roy bevittnar ett mord anlitas Andrews pappa för rehabilitera henne, och Andrew får chansen att tillbringa hela sommaren i Joshs närhet på herrgården Summersutton. Men under den perfekta ytan på Summersutton lurar ett farligt spel av lögner och svek. Andrew försöker bli del av gänget i en värld där pengar och prestige värderas högre än ett människoliv, och där man inte märker att ungdomar- nas maktspel gått för långt innan det redan är för sent.
Likt en storm som skoningslöst drar in över land lämnar Stormsommar ingen oberörd. Berättelsen blandar herrgårdsroman med spekulativ fiktion och skolelevsdrama, och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdoms- litteraturpris 2021.
Från Schildts & Söderströms:
Adjutantens hemlighet av Sebastian Nyberg
Moses är inte i stugan. Han har väl inte smitit ut? Moses! ropade Benjamin. Kom hit din gamla mammut!
De kollade i potatiskällaren, båtskjulet och bastun. Ingenting. Axels telefon pep till. Han tog fram den ur fickan och blev likblek. Vad är det? frågade Malin. Axel höll upp telefonen så att de andra kunde läsa meddelandet: OM NI VILL SE ER HUND IGEN KOM GENAST TILL SKOGEN BAKOM HUSET.
Kusinerna Axel, Malin, Benjamin och Isabella njuter av ett långt och soligt sommarlov vid mormors stuga vid Toisvesi. De enda molnen på himlen verkar vara en serie inbrott som nyligen skett i trakten. Men när Malin hittar en bunt gamla skrivhäften på sommartorget förvandlas kusinernas lata dagar till en spännande jakt på sanningen och vad som förefaller vara en sedan länge bortglömd skatt. Plötsligt blir det skrämmande tydligt för barnen att de är långt ifrån de enda som är ute efter den försvunna skatten.
Adjutantens hemlighet är ett hisnande äventyr för bokslukaråldern. Det är också en historia om mod och rättvisa, och om styrkan i att samarbeta.
Minnets makt: berättelser från rättssalen av Julia Korkman
Vad minns vi egentligen?
I ett rättsfall kan ett vittnes minnesbilder vara det centrala beviset. Men minnet är till sin natur formbart, nyckfullt och ibland direkt opålitligt. Kan minnesbilder faktiskt bevisa något bortom rimligt tvivel?
Detta och mycket annat dryftas i rättspsykologen Julia Korkmans bok Minnets makt, som belyser hur vårt minne fungerar. Varför kan två personer minnas samma händelse på helt olika sätt och hur kan vi få fram möjligast tillförlitliga vittnesmål?
Julia Korkman gör ett fascinerande forskningsområde lättillgängligt för läsaren. Hon illustrerar med ett stort antal rättsfall, från 1600-talets häxprocesser till kända fall från senare tid, som Bodommorden och mordet på Olof Palme. Hon granskar de metoder som används i vittnesförhör och kommer med konkreta förbättringsförslag.
Minnet bär på en stor kraft, men är också svårhanterligt. För att kunna använda oss av minnets makt behöver vi förstå hur det fungerar.
Åren: Två bröder berättar av Kjell & Mårten Westö
50 självbiografiska texter
Det är hösten 1967, sen september eller tidig oktober. Jag sitter i baksätet i pappas nyanskaffade Taunus. Vi kör från Ulfsbyvägen, där vi bor, till den närliggande motorvägen Finlands första och vidare till en vårdanstalt i Veikkola några mil utanför stan. Där ute är himlen klar och hög, lövträden sprakar i rött och guld och vajar i vinden. Pappa kör fort, det gjorde han alltid. Och du finns med du också, min bror Mårten, i detta det första minnet jag har: du ligger i en bäddad korg där bredvid mig.
Ur Kjells första text I en röd Taunus (1967)
I Åren berättar bröderna Kjell och Mårten Westö om sina liv, från den tidigaste barndomen på sextiotalet fram till idag. En del minnen överlappar varandra, men lika ofta är det fråga om kompletterande berättelser från en värld i oavbruten förvandling.
Åren är femtio nedslag i bröderna Westös personliga historieskrivning. Det handlar om att vara pojke, man, författare, son, far och människa. Det handlar om hur världen sett ut, om musiken, samhället och kärleken.
Oavsett motiv är texterna djupt angelägna, och deras sammanbindande tema är tidens obevekliga gång och tillvarons ständiga föränderlighet. Vad blir kvar, vad minns vi? Kan vi dra några lärdomar av våra liv, och i så fall vilka?
3 Kommentarer
Läst i mars 2022
Antal böcker sammanlagt: 11
Recensionsexemplar: 0
Månadens bästa: Jolly Roger av Åke Gulin
Månadens sämsta: Barnens ö av P.C. Jersild
Månadens finaste omslag: Pollyanna av Eleanor H. Porter
Kommentar: En härligt brokig månad. Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén läste jag som e-bok, väldigt tänkvärd och skriven på ett lätt-tillgängligt sätt. Snudd på kåseri i berättarstilen, ett format som kändes bra för en ganska trött hjärna och tungt ämne.
Nu, imorgon! av Annika Thor hade jag läst för 10 år sedan, det var kul att återupptäcka boken. Den var lite tunnare än jag kom ihåg, men passar utmärkt för tonåringar som vill läsa om 1968 och om unga vuxna.
Åke Gulin blev det upphöjt till 3, jag fullständigt älskade Jolly Roger. Varje sida var fantastisk. Det bästa han skrivit av det jag läst hittills.
Övriga böcker var godkända, men ingen som jag riktigt kastade mig över.
0 Kommentarer
DNF: Papperspalatset – Miranda Cowley Heller
Jag tänkte nämna några saker om en bok jag avbröt. Papperspalatset är en ganska hypead bok som alldeles nyss utkommit i svensk översättning. The Paper Palace var en av Reese Witherspoons val i hennes mycket kända bokklubb. Något med omslaget och handlingen fick mina tankar att gå till Där kräftorna sjunger, även om det var en helt annan typ av bok. Kanske det hade något med starka miljöbeskrivningar och naturkänslan på omslaget att göra, samt att även den boken var utvald till Witherspoons bokklubb.
Mina förväntningar var rätt så höga när jag började läsa. Vid 70 sidor gav jag upp. Orsaken? Vid endast 70 sidor hade 4 barn och 3 djur farit illa, om jag räknat rätt. Jag står helt enkelt inte ut med att barn och djur ska misshandlas på olika vis för att bygga upp en obehaglig spänning i boken. Författaren ansträngde sig verkligen för att trycka in obehagligheter på ställen där det inte alls behövts. En skicklig författare behöver inte skada djur för att berätta en historia. Jag blev så illa till mods att jag fick sluta läsa, även om jag annars tyckte boken verkade intressant och välskriven, dock var dialogen var så pinsamt amerikaniserad iblanda att jag nästan ville ta till skämskudden.
Författaren har en bakgrund i TV-produktion och det märks tydligt från början. Greppet hon berättar på känns ganska likt en tv-serie och dialogen i samma anda. Jag har lite svårt för det där ”småironiska” sättet att tala som ska anses vara kvickt och fyndigt, för mig låter det ofta väldigt konstlat och inte som verkliga dialoger. Pratar människor sådär? Kanske i USA, jag vet inte.
Tummen ner för den här boken, om ni vill läsa så var medvetna om att det finns många obehagliga detaljer i den.
5 Kommentarer
Babetta – Nina Wähä
Titel: Babetta
Författare: Nina Wähä
ISBN: 9789113119496
Sidantal: 328
Förlag:Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?
Katja och Lou är bästa vänner. De möttes på teaterlinjen på Södra Latin, och medan Katja numera jobbar på ett ekologiskt kafé så har Lou blivit filmstjärna efter succén med storfilmen Babetta. En dag får Katja frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfranskt chateau tillsammans med sin bästa vän. Hon blir inbjuden till ett slott, i vilket Lou bor tillsammans med en fransk filmlegend.
Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår de till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkvärdiga händelsen efter den andra uppdagas och sanning blir allt svårare att skilja från lögn – och kanske är deras vänskap till sist den sista pusselbiten i ett bisarrt och skrämmande skådespel?”
Jag har inte läst Wähäs mycket omtyckta roman Testamente och jag hade därför inga förväntningar på Babetta. Jag tyckte handlingen lät intressant, om än lite svävande. Med andra ord hade jag ingen aning vad jag gav mig inpå, men en bok om kvinnlig vänskap brukar vara ett intressant ämne.
De bästa vännerna Katja och Lou återförenas i Lous lyxiga liv i Frankrike. De är inte särskilt lika varandra och det märks ganska snabbt att Lou är den som har övertaget i vänskapen. Det i sig är inget ovanligt, jag blev kanske lite förvånad över att Katja brydde sig så mycket om Lou. Enligt mig är det en ganska dysfunktionell vänskap som bygger på…jag vet inte riktigt vad. Katjas dåliga självförtroende och passiva stil? I alla fall får vi bekanta oss närmare med Katja och Lou i den lyxiga mansionen i Frankrike och klyftan mellan dem växer både ifrån och ihop.
Det jag verkligen gillade med boken var stämningen och de välskrivna miljöskildringarna, jag kom direkt in i handlingen och läste med stor iver. Mot mitten blev det lite segare, främst för att nyförälskelsen med boken hade lagt sig lite. Jag undrade vart Wähä ville komma med berättelsen och karaktärerna växlade mellan onda och goda, snygga och avskyvärda. Katja blir för mig en mycket suddig karaktär medan Lou blev nästan för skarp, ibland snudd på karikatyr med stor mun och stora ögon. Wähä lägger mycket tid på att beskriva hur Lou ser ut och vad hon har på sig. Jag uppskattade de noggranna detaljerna men det blev en aning för mycket ibland. Jag kanske inte behöver veta varenda accessoar hon har på sig.
Den mystiska och tryckande stämningen i berättelsen var bra. Jag ville hela tiden läsa vidare! Slutet blev dock ett stort antiklimax och när jag lagt ner boken är jag fortfarande osäker – vad ville Wähä komma till? Katjas och Lous vänskap är stundvis mycket trovärdig, både när det kommer till rivalitet och osäkerhet, men stundvis även mycket klyschig och inte trovärdig, som att de t.ex. alltid ska duscha tillsammans. Kanske var det precis det Wähä menade – att deras vänskap var lite märklig även om de själv tyckte den var normal. Eller så försökte hon förstärka dem genom dylika detaljer, jag vet inte vilket.
En del av kapitlen handlar om filmvetenskap, i fokus står den fiktiva storsäljaren ”Babetta” där Lou spelade huvudrollen och hade sitt stora genombrott. Ingen roll kunde mätas med den fantastiska Babetta och Lou blir allt äldre. Wähä spinner snyggt vidare på ideal och om filmindustrin, jag gillade ändå inte kapitlen om ”Babetta” eftersom en fiktiv film är helt enkelt inte intressant. Jag gillade inte heller de sexuella detaljer som trycktes in, det blev för mycket erotik för min smak. Jag fick känslan av att det användes sådana detaljer för att skapa obehag eller spänning och det är ett ganska billigt trick att ta till. Jag som läsare behöver verkligen inte veta allt i minsta detalj.
Ett minus också för engelskan i språket, eller svengelskan om man vill kalla det så. Vissa ord är verkligen bättre på engelska, men det blir för mycket ”tonårsjargong” för min smak. När engelska ord ploppar in i välskrivna svenska meningar kan det sticka mig i ögonen ordentligt. Vissa gillar det, andra inte. Katja och Lous som lånar kläder av varandra och beter sig som tonåringar får mig ibland att få kräkreflexer, men visst, jag ville absolut veta var berättelsen skulle gå. Med andra ord: blandade känslor boken igenom. Välskriven, ett säreget språk som jag uppskattade. Jag tror Nina Wähä är en författare jag vill hålla ögonen på, och givetvis läsa Testamente.
Betyg:
0 Kommentarer
Tisdagstrion: Den förra, nu och nästa
Idag handlar Tisdagstrion hos Ugglan & Boken om den boken vi nyss läst, den vi läser nu och vilken bok vi vill läsa sen.
Den förra boken jag läst är:
Skugga och svalka av Quynh Tran, som jag ännu inte hunnit skriva recension om men som inte var min kopp te.
Den boken jag läser just nu är:
Hangsaman av Shirley Jackson. Den har jag länge haft i hyllan och det är en rätt så krävande bok även om den bara är ca 220 sidor. Jackson drar sig inte för långa meningar och bygger upp ett lågt men tryckande tempo.
Den bok jag vill läsa efter Hangsaman är:
Papperspalatset av Miranda Cowley Heller. Den har jag varit nyfiken på sedan jag såg den i Reese Witherspoons bokklubb, jag hoppas att det kommer vara en roman som man bara slukas in i, lite som Där kräftorna sjunger. Jag hör själv att jag har på tok för höga förväntningar…återstår att se!
17 Kommentarer
Pollyanna – Eleanor H. Porter
Titel: Pollyanna
Författare: Eleanor H. Porter
ISBN: 9132106432
Sidantal: 190
Förlag: B. Wahlströms
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1979 (original 1913)
Handling: ”Pollyanna är en ung flicka som får flytta in hos sin rika och ytterst stränga moster när hennes far dör. Genom sin optimism och okuvliga tro på andra människors goda avsikter får hon inte bara sin bittra moster, utan även hela staden, att må bra och se ljust på framtiden.”
Jag har länge tänkt läsa Pollyanna och när jag hittade boken på loppis slog jag till. Jag brukar vara svag för den här typen av berättelser – en flickskildring med lite vemod och barnslig lycka. Det som förstås direkt sticker i ögonen när man läser Pollyanna är likheten med Anne på Grönkulla. Det är så pass många likheter att det nästan kan bli svårt att bortse från. Pollyanna är betydligt tunnare i sin utformning och karaktärsutveckling än Anne på Grönkulla. I båda böckerna möter vi en föräldralös flicka som ska tas hand av en äldre, sträng släkting. Omgivningen tycker att flickorna är bedårande och flickornas optimism kan både irritera och inspirera läsaren.
Jag tycker författaren inte riktigt lyckas med att få Pollyannas moster, Polly, att vara så sträng som hon ursprungligen tänkt. I början av berättelsen känns det nästan som Askungen, när Pollyanna ska inkvarteras i en trångt vindsrum där hon inte ens får öppna fönstret (eftersom flugor kan komma in). Men moster Polly tappar nästan genast sina stränga regler och Pollyanna gör ändå mest som hon vill.
Jag uppskattar verkligen att Pollyanna försöker vara en obotlig optimist och jag störde mig inte alls på den grejen. Tvärtom påminde det mig om att själv bli mer tacksam och jag tror boken (på sin tid) gav tröst hos många barn. Halva boken älskade jag men sedan får författaren för sig att krångla till det med vuxnas kärlekstrianglar så till den grad att jag tappar intresset för berättelsen. Jag hade velat att den fokuserade mera på Pollyanna och hennes utveckling, fokuset skiftade så kraftigt till de vuxna i berättelsen (som jag inte riktigt brydde mig om).
Det fanns en viss ”twist” mot slutet som jag tyckte var intressant men en aning dramatisk. Det känns som om det här skulle vara en perfekt bok, om jag bara fick korrigera lite… Oavsett får boken godkänt betyg av mig och jag ska överväga att läsa uppföljaren som hoppeligen fokuserar mera på Pollyanna.
Betyg:
0 Kommentarer
Top Ten Tuesday: Books On My Spring 2022 TBR
Förr om åren gjorde jag en Top Ten Tuesday nu som då, jag blev nästan nostalgisk när jag rotade igenom mina gamla inlägg. TTT lever ännu via bloggen That Artsy Reader Girl, där det varje vecka bestäms ett tema. Denna vecka ska vi lista böcker på vår TBR för våren 2022! Min TBR är milslång, men här kommer 10 böcker jag verkligen ska försöka hinna läsa:
Allt blir bra av Carolina Setterwall
Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg
Lektioner i kemi av Bonnie Garmus
Skugga och svalka av Quynh Tran
Löpa varg av Kerstin Ekman
Blädad av död och kärlek: 130 år av finlandssvensk poesi
Anne på Grönkulla (tredje omläsning) av L.M. Montgomery
Lincoln Highway av Amor Towles
Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt
Familjen Bliss magiska bageri av Kathryn Littlewood
Jag kommer knappast hinna läsa alla 10, men jag ser framemot att försöka.
3 Kommentarer