David Copperfield – Charles Dickens
Titel: David Copperfield
Författare: Charles Dickens
ISBN: 9176422119
Sidantal: 406
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1985 (original 1850)
Handling: “Berättelsen om den faderlöse Davids hårda barndom och hans utveckling till framgångsrik författare var den bok Charles Dickens tyckte bäst om av sina böcker. Det är en roman i jagform och innehåller många självbiografiska drag. Utom David själv, hans mor och grymme styvfar, mr Murdstone, möter vi ett rikt persongalleri. Där är bland annat den snälla jungfrun Peggotty och hennes rejäle bror, Davids vänner Thomas Traddles och Steerforth, hans tant Betsy Trotwood, den fattige men alltid optimistiske mr Micawber, svindlaren Uriah Heep och de kvinnor David förälskar sig i, lilla Emily, den rara Agnes Wickfield och den dockaktiga Dora Spenlow. Med sin berättelse om dessa personers öden har Dickens skapat den mest älskade roman som skrivits på engelska.”
Mitt i den oroliga världssituation vi befinner oss i så hade jag precis börjat läsa David Copperfield. Jag undrar om det påverkade min läsning? Troligen. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig, vilket inte är så konstigt. Klassiker med ett föråldrat språk är inte det bästa alternativet under sådana perioder, men jag ville läsa ut boken, den hade varit på min TBR många år.
Jag blev ärligt talat lite besviken. Det började väldigt bra. Första 1/3 av boken tyckte jag mycket om, även om Davids uppväxt var grym. Vi får följa David från liten pojke till en ung man. I början är tidsordningen ganska kronologisk men längre fram görs ibland några större hopp (som jag inte riktigt gillade). Det kan hända att det här berodde på mig, men jag hade t.ex. missat hur han så ”snabbt” blev författare, det hade inte nämnts så ingående.
Persongalleriet är fantastiskt – när jag kan hålla reda på karaktärerna. I början hade jag stenkoll, men efter halva boken började vissa snarlika namn smälta ihop. Skilj på Peggotty och Mr. Peggotty eller Murdstone och Micawber. Det blev verkligen en hel del att hålla reda på, karaktärer som dessutom kom och gick i berättelsen likt oändliga dörrar på en teaterscen. Vem skulle ploppa upp till näst, vem skulle försvinna?
Språket kändes på tok föråldrat och berättelsen hade inte åldrats så bra som jag hade hoppats på. I jämförelse med t.ex Jane Eyre som också är gammal men känns oerhört modern. Det fanns inte riktigt något flow i berättelsen, vilket jag inte direkt heller hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt inte driv att läsa vidare, i början var jag mycket engagerad i David men an efter tog den överdramatiska stämningen över, något jag ofta inte gillar i klassiker. Särskilt kvinnorna som jämt ska svimma och alla ritualer kring ett äktenskap – inget som intresserar mig.
Jag kan förstå att det här är en älskad klassiker, den bara inte föll mig i smaken.
Betyg:
0 Kommentarer
Breven till nattens drottning – Inger Edelfeldt
Titel: Breven till nattens drottning
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120073186
Sidantal: 154
Förlag: Awe/Gebers
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1985
Handling: ”Georg Daniel Bratts Krönika” står det i gotiska bokstäver på den svarta anteckingsbok i vilken den sjuttonårige Georg skriver ned sina reflektioner om tillvaron, konsten och döden.
Länge har han använt sin tid mest till att skolka, måla stora dramatiska tavlor och på avstånd dyrka en flicka som han skriver noggrant formulernade brev till. När han inte lyckas förmå henne att sitta modell eller ens diskutera filosofi med honom bildar han Anakronistiska Föreningen. Dess tre medlemmar ägnar sig åt allt från väl planerade provokationer på tunnelbanan till gräl om livsfrågor i skolans cafeteria. De iscensätter också ett absurt historiskt spel som får ett något oväntat slut. Georgs brev och anteckningar är melodramatiska, egocentriska, småaktiga och storvulna om vartannat. Men under fraserna finns ett verkligt allvar och en skräck som han inte ens vågar tala med sina två vänner om.”
Jag blir alltid förvånad över Edelfeldts unika och mångbottnade författarskap. I Breven till nattens drottning lyckas Edelfeldt otroligt väl skildra en berättelse i brev- och dagboksformat, ett av de svårare formaten eftersom det blir ganska långt ett enda perspektiv. Huvudkaraktären Georg Bratt är en av de mest intressanta karaktärer jag stött på i en bok. Han är å ena sidan självsäker, å andra sidan känslig och skör. Det vinglar ibland på komikens gräns, men jag tar Georg på allvar. Många har nämnt att de skrattat när de läst Georgs självgoda tankar och funderingar, jag förstår att man han uppfatta texten så, det gör inte jag. Om vi tänker på saken på ett djupare plan: ett barn kan bli en aning egocentrerat om hen inte får den uppskattning och uppmärksamhet som hen behöver av sina föräldrar. När man förstår den saken, och läser om Georgs familjesituaiton, så märker man att det inte är roligt – det är fullständigt allvar. Det är här som Edelfeldt är ett geni och sticker ut från mängden i ungdomslitteraturen.
Han skriver brev till en tjej han beundrar men som han inte riktigt känner. Bara att göra en sådan handling är i sig underhållande! Hon verkar inte intresserad men han ger sig inte och fortsätter skriva.
Georg verkar allt mer ensam och stundvis lite mobbad. Han vägrar ta åt sig av sådant och har en stark fasad, byggd på högt intellekt och ett enormt ordförråd. Lill-gammal och högintelligent, men också en konstnärssjäl. Det är så uppfriskande med en karaktär som fängslar och fascinerar mig – vad ska Georg göra här näst?
Han möter två andra vänner, som han förstås hittar en massa fel på men som han inte kan låta bli att tycka om. Den vänskapen lyfter berättelsen och Georgs förvandling i deras sällskap är kul att betrakta. Det finns självklart ett slags mörker mellan raderna, som det ofta gör i Edelfeldts ungdomsböcker.
Jag lånade den här boken från biblioteket eftersom den varit ur tryck ett bra tag, men jag skulle gärna vilja ha ett eget exemplar. Jag älskar Edelfeldts underbara och ärliga språk, precis som i tidigare böcker. Vilken litterär skatt att utforska.
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Republikens president – Tasavallan presidentti – Rosanna Fellman
Titel: Republikens president – Tasavallan presidentti
Författare: Rosanna Fellman
ISBN: 9789523334557
Sidantal: 100
Förlag: Förlaget
Språk: Svenska
Format: Danskt band
Utgiven: 2021
Handling: ”Republikens president – Tasavallan presidentti handlar om den fiktiva Rouva Presidentti. Till hennes dagliga arbete hör att representera, delta i krismöten och hålla fast vid sina sponsorer. Politiken styrs av sponsorerna och turligt nog har Rouva Presidentti ett långt sponsorskap med Jauhojen ja Perunoiden rättigheter i Finland. Vid ett representationsbesök till Nationalmuseet får hon syn på bronsstatyn av Mannerheims häst. Statyn får henne att stanna upp i sin yrkesbild. När den viktigaste av alla hennes arbetsuppgifter infaller, firandet av självständigheten den 6 december, är det ändå bronsstatyn hon inte kan sluta tänka på.
Republikens president – Tasavallan presidentti är Rosanna Fellmans andra diktsamling. Boken är ett flerspråkigt satiriskt diktepos om politisk makt, där symbolik och konsumtion påverkar den nationella identiteten.”
Jag har på senaste dykt ner i den finlandssvenska poesin, både i nutid och i äldre verk. Det har gett mig en känsla av stolthet – att den finlandssvenska lyriken levererar och är mycket stark. Det finns hur mycket fantastiska böcker som helst att upptäcka, och här har vi ett flerspråkigt verk som precis kommit från tryckpressarna. Republikens President – Tasavallan Presidentti, redan namnet gör att jag ryser! Det finns något laddat i det tvåspråkiga som Rosanna Fellman utmärkt fångar både i titeln och genom hela boken.
Jag har tidigare nämnt att jag sällan recenserar lyrik eftersom det är ganska svårt och mångfacetterat. Läsning och tolkningen av lyriken är, och ska vara, personlig. Det kan finnas delar man inte alls förstår, vilket kan göra en recension orättvis. Det kan finnas delar man älskar men man inte riktigt kan förklara varför, det gör ju skrivandet av recension en aning svår. Så var det också fallet med Republikens president.
Den här diktboken har svenska och finska (stundvis även engelska) varvat i de flesta dikter, dvs. du behöver behärska båda språken för att kunna läsa dikterna i sin helhet. Dikterna snickrar ihop till en berättelse om en fiktiv, kvinnlig president i Finland. Till hennes vardag hör möten, sponsorering av produkter och känslan av att alltid bli dömd i blickfånget. Här finns bitar som jag både kände att inte berörde och bitar som jag tyckte var intressanta och nytänkande.
Det är tvåspråkigheten som gör att boken fungerar. Utan finskan varvad med svenskan skulle allt känts tunnare. Tyvärr gör det ju att svenskarna på andra sidan pölen inte kan ta del av boken på det sätt som finlandssvenskar kan, men all litteratur behöver inte rikta sig till hela svensktalande befolkningen i världen. Det tvåspråkiga gör att jag känner mig en aning utvald på ett väldigt behagligt sätt – som att jag är en av de som kan ta del av det här verket på det sätt som är menat.
I den här boken slås jag av hur roligt språk är och vilken rikedom det är att kunna flera språk samt hur olika saker kan låta på finska vs. svenska, alltså ”sipsi” och ”chips” är inte alls samma sak i mitt huvud, även om båda betyder exakt samma sak. Orden för mig till olika associationer, vilket är ganska intressant.
Bokens styrka ligger i att de fraser som nämns, på finska främst, hör till sånt vi vanliga människor alltid hört, men som vi kanske inte riktigt tagit in; artighetsfraser, högtidliga fraser och dylikt. Visst känns det kusligt när man läser det i Fellmans tappning, på något sätt känns allt så ”sjukt”. Dikterna snuddar även vid en eventuell framtidsdystopi där presidenten är allt mer styrd av sponsorer och är en kommentar till konsumerandet och privatisering av offentliga sektorn.
Jag kommer inte riktigt så nära rouva Presidentti som jag skulle vilja, eller så är det jag som är så motsträvig till politik och politiska figurer. Scenbeskrivningen och landskapen i dikterna är ändå målande och enkla att se framför sig. Särskilt de om självständighetsbalen, vår lite minst sagt speciella finska tradition.
Det jag beundrar med Rosanna Fellman och hennes verk är att hon vågar skriva på det sätt hon själv vill, jag uppfattar aldrig att hon skulle producera något som hon inte själv kan stå för eller att hon skriver på ett tillrättalagt vis. Det om något är en tillgång i den finlandssvenska litteraturen som vi ska värna om. Det mystiska, och kanske lite magiska, med Rosannas böcker är att jag alltid behöver smälta dem ganska länge efteråt. Under läsningens gång kan jag höja ögonbrynen, fnittra till eller fnysa. Det blir en hel del att ta in! Först när boken fått vila par dagar kan jag börja forma mina tankar kring den. Jag har inte upplevt det nöjet med andra författare på samma sätt tidigare. När mina tankar väl samlats slås jag av vilka klokheter och kvickheter en bok i diktformat kan rymma.
Jag njöt av det aningen kaotiska i både formatet och språket som den här boken bjöd på. Skål, Kippis!
Tack till Förlaget för recensionsexemplaret! 
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Bonjour Tristesse – Françoise Sagan
Titel: Bonjour Tristesse
Författare: Françoise Sagan
Översättare: Lily Vallquist
ISBN: 9789174292770
Sidantal: 143
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1954)
Handling: “Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
Sågnings-recensioner är ganska viktiga att skriva eftersom man så fort glömmer, ”vad var det nu igen jag inte gillade med den boken?”. Jag kompisläste den här korta, tack och lov, boken med Liza på iregnet! Ingen av oss gillade boken och båda gav den en stjärna i betyg. Här kommer mina tankar!
Först gillade jag verkligen stämningen. Hela ”jag är en uttråkad flicka på Rivieran”-känslan var ju underbar i början. Sedan började man ana att det fanns ett visst mörker i Céciles liv och att hon bär på en stor sorg. Men tyvärr sprack den bubblan rätt så fort för mig. Cécile är barnslig och enerverande boken igenom. Visst, hon är bara 17 år, men jag hittade inga anknytningspunkter med henne. Att bära sorg förstår jag att är tungt, särskilt som så ung, men det kunde inte bära upp hela berättelsen.
Pappan är väl det närmaste av intresse vi kommer, även om han är totalt oduglig som far och rent ut sagt försummande. Det störde mig, även om det såklart var meningen. Hans lössläppta inställning till både sig själv och Cécile är inte sund. Han traumatiserar dottern genom att ha tillfälliga sexuella förbindelser i tid och otid med en massa kvinnor, i deras hem dessutom. På något sätt vill ändå författaren att vi ska gilla pappan genom att göra honom ”älskvärd” mot Cécile, något jag inte köper överhuvudtaget. Jag ser bara en narcissist som har fått en dotter på nacken och som han egentligen struntar i. Sådär som avskyvärda människor skaffar husdjur för att de är gulliga men sedan inte sköter om dem. Varför ska han försöka porträtteras som en ljuvlig pappa, trots DET OCH DET OCH DET, och det…och det…Han är helt enkelt inte en far. Kanske är allt det här meningen, men som läsunderhållning blev jag mest frustrerad.
Cécile och pappans lojalitet mot varandra är enbart byggd på luftslott och fantasier från bådas sida. När det sedan dyker upp en kvinna från deras förflutna (som av något outgrundlig anledning tränger sig på i deras hus) vänds allt upp och ner och Cécile vill såklart bli av med henne. Sedan ska vi dras med hennes löjliga planer om hur pappan ska luras bort från kvinnan och det hela blir så osannolikt att jag nästan inte kunde läsa vidare. Allt överdramatiskt och bara tungt att läsa. Det finns inget driv i berättelsen, karaktärsutvecklingen är nära noll (kanske en smula mot slutet men minimalt…) och slutet var rena rama idiotin för att knyta ihop säcken. Vad var poängen med berättelsen, sitter jag och funderar vid bokens slut.
Jag kunde ge den 1,5 stjärna för att författaren bara var 18 år när hon skrev boken och för att jag klarade av att läsa ut boken. Men något haltade i meningsuppbyggnaderna och i läsflowet boken igenom, det kan ha med översättningen att göra, av erfarenhet vet jag att översatta franska böcker ibland inte fungerar lika bra på andra språk. Det kan likväl ha med författarens sätt att skriva. Oavsett kan jag inte rekommendera boken.
Betyg:
0 Kommentarer
Janne, min vän – Peter Pohl
Titel: Janne, min vän
Författare: Peter Pohl
ISBN: 9120074301
Sidantal: 255
Förlag: Almqvist & Aksell
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1985
Handling: ”Den 31 augusti 1954 kl 18.32 ändrades allting. Då dök den rödhårige och fräknige Janne upp från det okända, och med sin häpnadsväckande cykel prejade han sig in bland grabbarna i gänget på Söders höjder. Janne blev Krilles vän, en högst ovanlig vän som ständigt lämnade nya frågetecken efter sig. Och Krilles liv blev två liv – ett i den traditionstyngda skolan, och ett med Janne.”
Jag fick denna bok som ett personligt boktips (efterfrågat) av @littermentart på bookstagram. Med nytt år kom ett sug att läsa böcker som jag inte visste något om, någonting som skakar om en lite, något utanför min comfortzone så att säga. I det här fallet blev det riktigt lyckat. En ungdomsbok som är skriven 1985 men utspelar sig i 50-talets Stockholm.
Krille har sitt kompisgäng, de cyklar på stan och gör vad grabbar brukar göra. Men den dag träffar de en kille de aldrig sett förut, vid namn Janne, som har illrött hår och kan allt som cyklar. Janne är mystisk och spännande, han berättar ingenting om sig själv, varken var han bor eller telefonnummer. Krille blir allt mer besatt av Janne och deras vänskap blir väldigt intensiv.
Att vänskap kan kännas väldigt, väldigt starkt i vissa åldrar tror jag de flesta kan skriva under. Jag älskar hur Pohl skildrar deras vänskap och dessutom lyckas hålla några spår av mystik igång. Det jag har svårast för i boken är språket, närmare bestämt Stockholmska. Många dialoger och uttryck går mig förbi. För de som är bekanta med Stockholms-dialekt tror jag den här blir alldeles perfekt.
Slutet. SLUTET! Jag kan ju inte skriva mer än så. Men oj vad det berörde. Och det är nog i slutet som bokens verkliga genialitet ligger. Efteråt börjar man lägga ihop alla möjliga tanketrådar och får aha-upplevelser i en månad efter att man läst boken. Ibland är jag osäker om jag ens förstått allt. Oh well. En rolig läsupplevelse i vilket fall som helst!
Betyg:
0 Kommentarer
Jag hoppas du också är vid sjön i natt – Larry Silván
Titel: Jag hoppas du också är vid sjön i natt
Författare: Larry Silván
ISBN: 9789188125675
Sidantal: 184
Förlag: Trombone
Språk: Svenska
Format: Danskt band
Utgiven: 2022 (original 1977)
Handling: ”Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När dikterna gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans dikt. De sista åren i livet, fram till tjugo års ålder, vände han den finska småstadsmentaliteten ryggen och bosatte han sig i ett gammalt torp utanför Ekenäs. Att den fallfärdiga stugan låg intill kommunens soptipp såg han bara som än mer symboliskt. Vid avstjälpningsplatsen skulle han leva med sina katter, umgås med ett fåtal likasinnade vänner och skriva sina blixtrande, oförställda dikter. För vilken bättre plats att meditera över konsumtionssamhällets sjuka kropp än där? Denna volym rymmer ett rikt urval av Silváns dikter, varav några hittills opublicerade. För urval, redaktionell bearbetning, kommentarer och förord står Erik Jonsson. Boken innehåller även tidigare förord av Birgit Kvarnström (den första utgåvan 1977) och Sven Willner (den andra utgåvan 1989).”
Jag brukar väldigt sällan skriva recensioner om poesiböcker, främst för att det är väldigt personligt och vissa tankar vill man hålla för sig själv. Hur någon uppfattar poesi är något som man inte kan förutspå på förhand. Det är mycket som spelar in; humör, språk, utformning, tema, koncentration osv. Det är därmed mycket svårt att ”rekommendera” poesi. Jag hävdar att många läser poesi för snabbt och därför missade det som var bra. Att läsa poesi kräver att du inte skyndar sig, något många inte är så vana med idag. Nåja, till saken!
Larry Silván alltså. ”Jag hoppas du också är vid sjön i natt” är en nyutgåva av Silváns diktsamling som ursprungligen utkom postumt 1977. Silván tog sitt liv som 21 år gammal och levde sista tiden med sina katter vid en avstjälpningsplats. I vanliga fall skulle jag varit tveksam till postum utgivning, ifall poeten verkligen inte velat bli publicerad. I Silváns fall hade han kontakt med förlaget Boklaget innan hans bortgång och hade planer på en bok, som inte blev av.
Jag vill alltid skilja författaren från verket i vanliga fall, i Silváns fall tycker jag hans historia och hans leverne hör till proveniensen, som man skulle säga i Antikrundan. Hans bakgrund, både att han var finlandssvensk från mina egna hemtrakter, och att gjorde vissa normbrytande livsbeslut är något som höjer min läsning till en annan nivå. Det gör att jag förstår dikterna på ett annat sätt än jag annars kanske hade gjort. Det gör att man ser en helhet: författaren och hans dikter, inte bara en bok.
Dikterna är inte perfekta, de är inte sönderarbetade av ett förlag och de är framförallt mycket ärliga. Det gör boken fantastisk. Man känner den råa ytan och hur hans fingrar febrilt, i vissa dikter, skrivit ner rad för rad i långa dikter. Andra är mera välgenomtänkta och begrundade. Att hans sista dikt får inleda den här boken (i de andra två utgåvorna var den dikten sist) skapar känslor. Nu när jag läst både 1977-utgåvan och den här så kan jag konstatera att den här är ännu bättre. Det kan Trombone tacka sin redaktör Erik Jonsson för. Urvalet och följden på dikterna är gjord med stor omsorg. Det som är häpnadsväckande för mig är att jag varje gång blir väldigt berörd när jag läst färdigt, alltid mer än under läsningens gång. Dikterna dyker upp i mina tankar efter läsningens slut. Något i oss människor gör också att vi berörs av livsöden, Silváns proveniens så att säga. Det kan vi både förakta eller acceptera. Jag vägrar vältra mig i hans tragiska livsöde, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar läsningen.
Det viktigaste med poesi är trots allt att det berör. Och det gör det i denna bok, dikterna är unika. Jag som sedan barnsben varit insatt i 1960-1970-talet fick ytterligare ett perspektiv på en tidsera; en ung man som inte vill tänka och göra som alla andra. I en småstad ska man ju helst göra precis likadant, vara lagom, följa föräldrars fotspår och inte ifrågasätta så mycket. Det tror jag vem som helst från en mindre ort kan känna igen sig i.
Jag tycker om den ilskna tonen i dikterna, även om det skapar en klump i halsen eftersom jag ju känner till hur det går för Silván. Man ska läsa den här boken som om man inte läst dikter förut.
För alla Silván-fans har Erik Jonsson dessutom skrapat ihop de gamla förorden och massor av tilläggsinformation om varje dikt, det är ett viktigt arbete eftersom det inte finns väldigt mycket information om Silván att tillgå. Nu finns vissa saker dokumenterat för framtiden, vilket är värdefullt för litteraturen och litteraturvetenskapen. Passa på att införskaffa denna bok nu när den äntligen finns i tryck igen!
Tack till Trombone för recensionsexemplaret!
Betyg:
0 Kommentarer
Miss Jean Brodies bästa år – Muriel Spark
Titel: Miss Jean Brodies bästa år
Originalets titel: The Prime of Miss Jean Brodie
Författare: Muriel Spark
Översättare: Ingeborg von Rosen
ISBN: 9789186021429
Sidantal: 160
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 2012 (original 1963)
Handling: “På en flickskola i mellankrigstidens Edinburgh samlar Miss Jean Brodie en frigjord, passionerad och högst målmedveten lärarinna en skara noggrant handplockade elever: de allra, allra bästa, hennes flickor, Brodies gäng.
De mer konventionella skolämnena får ge vika för kärlek, politik och konst, och Miss Jean Brodie gör allt för att forma flickorna till starka och oberoende kvinnor. Samtidigt har hon kärleksaffärer med två av skolans manliga lärare, varav den ena är gift. »Tryggheten är inte det viktigaste«, manar hon sina elever. »Godhet, Sanning och Skönhet är det viktigaste. Följ mig.« Och det gör de. Men en av flickorna ska komma att förråda henne.”
Årets första besvikelse! Jag hade förväntat mig något helt annat. ”School of Rock” och ”Dead Poets Society” är filmer med liknande tema och därför tänkte jag att den här berättelsen från 1963 kunde vara något för mig. Men Jean Brodie blir inte den där sympatiska och karismatiska ledaren som man vill att ska klara sig, istället blir hon en riktigt jobbig person som jag inte kan heja på. Jag tror det är meningen. Det jag dock inte förstår är hur eleverna håller sig lojala till sin konventionella lärare. För det första så vet vi läsare nästan inget om vad hon egentligen undervisar, förutom mottot ”godhet, sanning och skönhet är det viktigaste”. Det blir därför svårt att leva sig in i deras vardag i klassrummet. Författaren borde ha byggt upp lojaliteten mot miss Brodie så att även läsaren tror på den.
Jag kan heller inte tro på att eleverna aldrig studerat något alls, eftersom de ibland måste klara vissa saker i andra ämnen och ska dessutom inte ha miss Brodie i högre klasser (när de ska välja klassiska/moderna linjen). Det är helt enkelt inte trovärdigt att hon kan rabbla om italienska pojkvänner i flera år utan att det märks. Flickorna är dessutom så unga när de börjar i miss Brodies klass att det måste finnas någon som hemma berättar för sina föräldrar om vad de pratat om i skolan. Det kan vara en av de saker jag avskyr mest av allt med hela boken; att barn utsätts för den här huvudlösa, utseendefixerade läraren. Äldre elever skulle jag förstå att går i fällan. Men som sagt hade det krävts mera för att jag verkligen ska köpa konceptet.
Att någon av Brodie-flickorna sedan förråder miss Brodie för hennes lärarmetoder vet vi redan på baksidetexten, men vem av dem det blir och varför ska vara något slags spänningsmoment. Det misslyckas fatalt. Det avslöjas ganska tidigt av författaren, dessutom med vaga grunder. Jag får anta att miss Brodie ska skildras som en tragisk figur som lever ”i sin värld”, jag uppfattar henne som självcentrerad, patetisk och manipulativ.
Dessutom upprepar författaren vissa karaktärers egenskaper tio gånger i boken, t.ex. ”Rose hade sex appeal”. I början trodde jag det var en miss, men sedan började dyka upp var och varannan gång Rose nämndes. Det här förstod jag inte. Allting blir mycket tunt, och upprepande, jag förstår berättelsen men jag förstår inte vart författaren vill komma med den. Berättelsen var mycket rörig och på 150 sidor blev sega att komma igenom. Kanske är det någon poäng jag missförstod totalt, men jag blev bara väldigt uttråkad.
Betyg:
0 Kommentarer
Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger – Richard Osman
Titel: Torsdagsmordklubben & Mannen som dog två gånger
Originalets titel: The Thursday Murder Club & The Man Who Died Twice
Författare: Richard Osman
Översättare: Ing-Britt Björklund
ISBN: 9789100188559, 9789100188962
Sidantal: 400 + 399
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. Tillsammans utgör de den okonventionella och kreativa Torsdagsmordklubben, ständigt diskuterande över en kopp te eller varför inte ett glas gin eller whisky. När ett mordfall blir verklighet och lik dyker upp på de mest oväntade platser ställs Torsdagsmordklubbens mod och kreativitet på sin spets och de bestämmer sig omedelbart för att hitta mördaren och lösa den kniviga mordgåtan.”
Jag hade inte hunnit skriva en recension om första delen av Torsdagsmordklubben innan jag läste del två, Mannen som dog två gånger alldeles nyss. Eftersom båda böckerna fick samma betyg och har samma styrkor och svagheter så blir detta en sammanslagen recension.
Premissen låter onekligen intressant, en drös med sympatiska äldre som bor på ett lyxigt äldreboende och sysselsätter sig med att lösa olösta brott. Det är ju en trevlig sysselsättning för att få hjärnan att ständigt arbeta och dessutom en chans att samlas med sina vänner. Det är här som mysfaktorn ligger i böckerna. Richard Osman gör karaktärerna roliga på ett lite sarkastiskt sätt och hans egna stil för humor kommer tydligt fram under läsningens gång.
Jag gillar en mys-deckare och det är precis dit Osman vill nå; en tankenöt som inte är för blodig och att man skrattar till på vissa ställen. Det lyckas han med. Det som jag däremot tycker är hans svaghet är att karaktärerna inte kommer till liv på andra sätt än dialog, överlag är böckerna väldigt pratiga och dialogdrivna. I vissa scener funkar det bra, i andra tycker jag att han har för bråttom att komma till skott och bygger inte upp tillräckligt. Speciellt i den andra boken slår det mig att jag fortfarande inte känner Elizabeth, en av huvudkaraktärerna, om inte den största huvudkaraktären. Jag kan inte se henne framför mig.
Själva deckargåtorna är rätt så välgenomtänkta, det kan jag ge Osman. Även om jag listade ut nästan allt i den andra delen långt på förhand. En annan grej jag inte gillar i andra boken är att det är på tok för många sidokaraktärer, särskilt när Osmans karaktärbygge är svagt. Det blir mest en massa namn som slängs in och jag får inget grepp om alla dessa sidokaraktärer. Redan själva Torsdagsmordklubben har snäppet för många medlemmar/karaktärer än Osman klarar av.
Jag gillar böckerna, men inte så mycket att jag stämmer in i hyllningskören. De var helt okej. Jag ska absolut ge Osman fler chanser, speciellt för hans kluriga humor som jag tyckte väldigt mycket om,
Betyg:
0 Kommentarer
Vägskäl – Jonathan Franzen
Titel: Vägskäl
Originalets titel: Crossroads
Författare: Jonathan Franzen
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789178091959
Sidantal: 639
Förlag: Brombergs
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”En av USA:s skönlitterära giganter är aktuell med en fristående första del i en kommande trilogi. Vi dras raskt in i svenskättlingarna Hildebrandts hiskeliga familjesaga. Familjefadern är den veke och självcentrerade prästen som försöker parera sin psykiskt instabila och geniförklarade hustru. Deras fyra barn driver den dramatiska historien framåt. Medan Vietnamkriget rasar, och deras land plågas av motsättningar, pendlar de mellan syskonkärlek och upprivande rivalitet. Och deras livsöden kastas mellan lyckorus, förtvivlan och svek.
Med elegant lätthet och mästerlig berättarkonst får Jonathan Franzen oss att förstå våra mörkaste drivkrafter, vår egen tid och historiens gång.”
Jonathan Franzen är en ny bekantskap för mig. Jag visste verkligen ingenting om vare sig boken eller författaren när jag började läsa. Jag blev i vilket fall som helst mycket positivt överraskad. Efter ett tag är jag totalt inne i handlingen, den rätt så vardagliga handlingen om vi ska vara ärliga. Det är en stor roman om en familj där alla har sina egna problem men också påverkas av varandra. Pappan Russ är präst, det är där vi börjar. Därefter får vi lära känna de tre äldsta barnen; Clem, Perry och Becky. Och såklart prästfrun Marion.
Det blir en hel del snack om kyrkan, vilket man förstår p.g.a. Russ jobbsituation men också av ungdomsklubben Crossroads där det finns en karimastisk ledare som står i konflikt med Russ. Marion är inte särskilt nöjd med livet, eller är hon? Vilket bagage har hon med sig? Och Becky, den vackra och omåttligt populära flickan som kommer med i Crossroads till sin bror Perrys förtret. Clem bryter sig fri från familjen på college men hittar inte sin plats.
Jag är förvånad över att Franzen lyckas hålla mitt intresse uppe. Jag skulle ge en trea i betyg för berättelsen men nära på en femma för berättarstil. Sidorna bara flyger fram och ingenting känns det minsta krystat eller tillgjort. Översättaren har dessutom gjort ett fantastiskt jobb! Det här är en roman att gotta ner sig i, speciellt för alla som gillar romaner med fokus på familjerelationer. Jag vet inte vad Franzen inte får med, det finns verkligen av allt. En storartad läsbuffé för den som bara vill dras med i någon annans liv! Jag hade önskat mer 70-tals referenser och ett par partier blev överdrivet välgjorda, så in på den minsta detaljen att det var onödigt petigt.
Detta är första boken i en planerad trilogi! Rekommenderas!
Betyg:
0 Kommentarer
Vid vansinnets berg vol. 1 och 2 – H.P. Lovecraft
Titel: Vid vansinnets berg vol 1 och vol 2
Originalets titel: At the Mountains of Madness
Författare: H.P. Lovecraft
Illustratör: Francois Baranger
Översättare: Arthur Isfelt
ISBN: 9789189143098 och 9789189143395
Sidantal: 72 + 72
Förlag: Fria Ligan
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021 (original 1931)
Handling: ”Antarktis. Ett ödsligt landskap av frusna vidder och ting man helst glömmer. Det här är William Dyers berättelse. Professor vid Miskatonics universitet och ledaren för den olycksaliga expedition som gav sig av till den mest otillgängliga kontinenten av dem alla. Genom en rad brev får vi följa en historia om märkliga fynd och fruktansvärda händelser. Vilka mörka hemligheter ruvar under isen och vad är de underliga strukturer som skymtas invid de hisnande uråldriga berg som syns vid horisonten? Dyerexpeditionen tar sig dit ingen annan någonsin nått, och betalar det slutgiltiga priset för det.”
Mitt första möte i bokens värld med den mycket välkände H.P. Lovecraft blev i ett häftigt format, nämligen Vid vansinnets berg med stora illustrationer av Francois Baranger. Det kändes tryggt att lotsas fram av en skicklig illustratör i en berättelse som hör till en av Lovecrafts mest kända. Jag har alltid fascinerats av Antarktis och visst är det spännande med arktiska expeditioner?
Jag tycker berättelsen börjar starkt och jag var med på noterna. I åtanke hade jag att berättelsen trots allt var ganska till åren nu och att den i originalversion inte hade bilder att stöda sig på. Det blir lite av ett dilemma i detta format eftersom bilderna på varje uppslag i princip berättar det mesta av det som Lovecraft använder otroligt mycket (okej, för mycket) tid åt att måla upp. Exempelvis går han så långt som att med exakta mått beskriva vissa byggnader. Det både bidrar till att berättelsen känns äkta, som om det verkligen var en forskare som redogör för sina fynd, men också att det blir väldigt tungläst.
Man kan fråga sig hur dessa geologer och arkeologer får så många och tydliga svar direkt från sina fynd på Antarktis. Stundvis blir jag uttråkad av att läsa den ganska torra beskrivningen av landskap och fynd, men likväl hoppar jag till när det sedan finns något obehagligt i berättelsen som får mig att haja till.
Man ska inte veta så mycket om boken på förhand, det förstör mera än det ger. Men det är bra att känna till den väldigt beskrivande berättarstilen för att inte bli avskräckt. Jag tycker dessa böcker passar perfekt som gåva åt inbitna Lovecraft-älskare som vill ta läsningen till en ny nivå. Baranger gör att berättelsen får liv, det stora formatet på böckerna gör att de känns lyxiga och att man verkligen kan leva sig in i bilderna.
Ett svajigt första möte med Lovecraft, jag kände att mycket kunde varit annorlunda och bättre, å andra sidan respekterar jag hans stil på berättelsen. Det är möjligt att det är jag som läsare som är van med en mindre beskrivande text. För mig är det viktigt att våga läsa klassiker för att förstå litteraturens historia.
Tack till Fria Ligan för recensionsexemplaren!
Betyg:
0 Kommentarer