Författare: Maria Gripe

Språk: Svenska

Sidantal: 187

Format: Inbunden

Utgiven: 2016 (original 1963)

 

Titel: Jag ger dig solen

Handling: ”Noah och Jude är tvillingar, bästa vänner, och olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen i sitt skissblock än leva i den, medan Jude kastar sig ut i de högsta vågorna tillsammans med surfkillarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men då inträffar det otänkbara en tragedi som slår tvillingarnas liv i spillror. Och allt förändras.Tre år senare pratar tvillingarna inte längre med varandra. Noah har slutat måla och Jude har blivit en ensamvarg. Jude försöker ställa allt som gått fel till rätta, vilket sammanför henne med en excentrisk skulptör och en kille med världens krokigaste leende. Ett möte som kommer vända tvillingarnas liv upp och ner, igen.”

 

En av mina tre pocketar som hörde till min semesterläsning. Jag har ingen aning varför jag beställde den, jag tyckte bara den lät okej. Men oj så fel jag hade. Den är fantastisk! Jag vill inte hypea den mera men det är som ingen annan bok jag läst förut. Den är unik. Helt otrolig. När jag började läsa den fattade jag inte ett smack. Konst? Mystiska metaforer? Detta är nog inget för mig, tänkte jag. Men envist fortsatte jag att läsa. Det räckte inte länge före jag var helt fast. Bara man greppar språket och kommer ordentligt in i den så blir den bra. Att påpeka: känner du dig sugen på att läsa den? Gör det när du har tid. I lugn och ro. Så du verkligen hinner ta in alla fina meningar. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken, lite som om jag hetsåt en kladdkaka med mina bara händer. Lite till. Lite till. Jag nästan ångrar att jag läste ut den på två dagar. Den borde ha räckt längre.

 

Jag själv är inte konstnärlig alls, men det stör inte läsningen om hur Noah och Jude upplever konst. Det känns lite som jag förstår konst på ett helt nytt sätt nu, efter att ha varit inne i deras tankar. Noah är en av mina favoritkaraktärer någonsin. Jag beundrar personer som vågar vara det dom är utan att påverkas av hur man borde vara. Få böcker rymmer så mycket på sina 379 sidor. Jag är fortfarande kladdkakasockerhög när jag skriver denna recension. Jag lägger sällan post-its i mina böcker, denna gång kunde jag inte låta bli. Måste snabbt kunna hitta guldkornen igen.

 

 

Handling: ”En septembermorgon skakas den lilla byn Three Pines av en chockerande upptäckt. På Oliviers bistro den naturliga knytpunkten för det fridsamma livet i byn påträffas liket av en äldre man, dödad genom ett våldsamt slag mot bakhuvudet. När kommissarie Armand Gamache anländer till platsen konstaterar han till sin förvåning att ingen tycks ha en aning om vem den döde mannen är. En märklig omständighet i denna slutna värld där alla känner alla. Slutsatsen är oundvikligt: Någon ljuger frågan är bara vem.
Sakta men metodiskt börjar Gamache och hans kollegor bana sig en väg genom de lögner som döljer sig under den förrädiskt idylliska ytan. Sökandet leder dem så småningom ut i den täta skogen som omger Three Pines, och vid slutet av en slingrig stig väntar en häpnadsväckande hemlighet. En skatt som någon vaktat under mycket lång tid och kanske till slut fått betala för med sitt liv.”

 

Bokserien om Armand Gamache och byn Three Pines hör till en av mina favoritserier. Dock är det något som händer, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Serien har lite tappat touchen. Det handlar inte om att jag skulle tycka mindre om mordmysterierna, karaktärerna, miljöerna eller någonting annat. Det blir lite som om saker och ting är på rutin. Lite krystat, lite för likt varandra. I början av serien, speciellt de tre första böckerna, hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Nu läste jag gärna vidare, men inte lika entusiastiskt. Det är lite som man hoppas att någon otrolig vändpunkt ska komma, som aldrig händer. Mordet är lite märkligt, på gränsen till för märkligt för att vara logiskt alls, förstås är mord sällan logiska. Som Armand brukar säga så handlar mord om en känsla.

 

Mordoffret är den helt okänd man, man får reda på hans existens då han redan är död. Läsaren vet lika lite om honom som Armand. Det tyckte jag var intressant, och att ingen i hela Three Pines verkar veta vem det är. Kan ju ses som lite märkligt, att i en liten by har någon person lyckas vara anonym i alla år. Nyfikenheten hölls uppe mordgåtan igenom. Jag är inte nöjd med upplösningen, men sådant kan man ta när boken är vacker. Ibland blev det lite för flummigt och långsökt, samtidigt som jag älskar den stillsamma stämningen i dessa böcker.

Det är alltid helt underbart att återvända till byn där jag vill bo påriktigt, Three Pines, och att få ”umgås” med alla karaktärer man känner från förr. I nästa bok hoppas jag att den där gnistan som nu är borta återkommer. Det där lilla extra.

 

 

 

Titel: Cirkeln

Handling: ”Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem.

Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.”

 

Efter ett år av dammsamlande i bokhyllan tog jag tag i denna, rätt så hyllade, ungdomsbok om en grupp tjejer som är utvalda häxor. Jag tycker boken höll ett bra tempo, trots sina +500 sidor var språket lättläst och bra. I en yngre ålder är jag säker på att jag skulle totalälskat denna, nu kunde jag ibland bli lite irriterad på karaktärernas naivitet och ungdomsfrustrationer, något jag kanske lite hunnit glömma, trots att jag ”bara” blir 25 i år. Som sagt, som yngre skulle jag kunnat relatera mycket bättre, boken är trots allt riktat till lite yngre läsare, så på det viset träffar den ju mitt i prick.

 

Berättelsen är väldigt lätt att dras med i, och jag gillar att alla karaktärer har både bra och dåliga drag, i vissa ungdomsböcker är det för svartvitt. Här finns det utrymme för misstag, agressioner och mycket känslor, något som känns äkta. Jag tycker jag ser bitar av mig själv i så gott som alla karaktärer. Anna-Karin är definitivt min favorit, hon är en så otroligt stark person. Hennes förhållande till sin morfar var något som berörde mig.

 

Jag tycker boken snuddade på en fyra i betyg, men jag ogillade vissa detaljer. En grej som jag inte riktit greppade, som kanske klarar i kommande böcker, är Nikolaus roll i det hela. Han ska guidea tjejerna, men för det mesta är han bara mer förvirrad än dem. Återstår att se!

 

 

Titel: De försvunna

Handling: ”En solig sensommarkväll tar Greta, Alex och dottern Smilla båten från sommarstugan vid den mytomspunna sjön Maran och åker ut till ön. Greta stannar kvar i båten medan de andra går iland. De kommer inte tillbaka. Förvirrad går även Greta iland, hon ropar och letar, men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. Det mystiska försvinnandet, och det febrila sökande som tar vid, leder Greta steg för steg ner i en avgrund av förvirring och tilltagande mörker.

Det står snart klart att Alex och Gretas relation präglats av destruktiva mönster. Dessutom har en omvälvande händelse i barndomen satt djupa spår i henne. Historien gör sig påmind och frågan är vad som är sanning och vad som är lögn, verklighet och fantasi. Kan sägnerna om sjön Marans onda krafter stämma? Finns det ett samband mellan försvinnandet och det som skedde den kvällen för många år sedan, då Gretas pappa dog? Och vad har egentligen hänt med Alex och Smilla?”

 

Förbered dig på en bok du inte kan lägga ifrån dig! Den höll mig i ett järngrepp ända till slutet. Min frustration över Greta och hennes handlingsförlama sätt blandades med rädsla och nervositet. Man vet inte riktigt vad som är sant eller påhittat, om Greta är psykiskt sjuk, påverkad av något eller chockad. Bit för bit uppnystas mysteriet kring försvinnande och man får reda på mera om Gretas förflutna. Jag försökte gissa mig till slutet flera gånger, men alla mina teorier var fel, ett stort plus! Ibland kunde jag känna att vissa detaljer i boken var lite för ”dumma” för att vara sanna, men inget som störde helheten under läsningen. Jag har ju själv ingen insikt i hur jag skulle reagera i Gretas situation, troligen kunde man bli lika kaotisk i tänkandet.

 

Boken är precis lagom lång för denna typ av berättelse, behöver du ha med en bok till stugan, ta denna.

 

 

Titel: När skruven dras åt

Handling: ”En ung guvernant till två föräldralösa barn på det ensliga godset Bly utanför London, accepterar mystiska villkor för sin anställning. Väl på plats möts hon av en stämning av iskall och stirrande övernaturlighet, barnen hon måste skydda samt en tvetydig husföreståndarinna. Alltmer osäker blir också läsaren, på fasans egentliga källa.
När skruven dras åt är en av världslitteraturens mest klassiska spökhistorier, skriven av den psykologiska romanens mästare Henry James. Kanske mer än någon från sin tid kom James att inspirera våra moderna skräckmytologier; från bilden av oskulden som ondska, till schizoida labyrinter à la Roman Polanski.
När skruven dras åt presenteras här i nyöversättning av Ola Klingberg och med ett förord av skräckvetaren Mattias Fyhr.”

 

Nu ska alla veta att jag tycker spökhistorier är underbara att läsa. Den lilla haken där är ju bara att man måste bli lite rädd, annars förlorar spökhistorian sitt huvuduppdrag. Det var precis vad som hände där, jag kände mig inte det minsta rädd.

 

Det lät ju alldeles lovande: en kort bok (spökhistorier ska vara rakt on point, utan en massa långsamt darvel), ett gammalt gods, en ny guvernant, ovanligt väluppfostrade barn (på ett skrämmande vis) och spöken. En av de mest populära böckerna inom klassiska spökhistorier.

Tyvärr var detta ingen bok för mig. Språket var helt okej i sig, det är en gammal text, men det fanns så mycket upprepningar. Hur barnen var så underbara, så väluppfostrade, älskvärda osv. Hur otäckt och fasansfullt det var att se spökena. Sist och slutligen såg man inte mycket av spöken, utan mera av guvernanten (huvudkaraktären som inte har ett namn?) och husföreståndarinnan Mrs. Groses skvaller. Slutet lämnade mig inga svar, bara ännu mera frågor. Det funkar i vissa böcker, men jag fattar absolut ingenting just nu. Vem såg vad? Vad var osaken? Vem visste vad som pågick? Vem var egetligen galen? Vad hade nånting att göra med nånting?

Vill du läsa något mera krypande, ska du plocka upp Kvinnan i svart av Susan Hill, som jag tyckte var otroligt kuslig på ett stillsamt sätt, utan att vara tråkig. Det lyckades inte Henry James med.