Den täta elden – Inger Edelfeldt
Titel: Den täta elden
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120079036
Sidantal: 294
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1990
Handling: ”Petra möter en gammal bekant som erbjuder henne att följa med till ett kollektiv i Dalarna. Kollektivet består av tre kvinnor och en man, Alex. Han ser kvinnorna som sina lärjungar och påstår sig ha förbindelse med en högre makt. Till en början är Petra avvisande men efterhand börjar hon attraheras av honom och spänningen stegras mot det dramatiska slutet.”
Inger Edelfeldt hör till mina favoritförfattare även om jag mot förmodan inte skulle gilla själva berättelsen. Jag tycker Den täta elden inte nådde mina höga förväntningar, även om det fanns intressanta moment som jag uppskattade. Till att börja med: detta är en roman om sekt, eller kanske ifrågasättandet av sekter. Edelfeldt målar upp huvudkaraktären Petra som en ung vuxen i Stockholm, vilsen bland storstadens myller och buller. Petra träffar, av en slump(?), en kvinna som berättar om sitt enkla liv isolerade i en stuga med två andra kvinnor och en man. Petra åker med, på besök, men finner sig trivas (skräckblandad förtjusning) i deras primitiva tillvaro i skogen. Kvinnorna kanske har något att dölja, och mannen som bor i en egen stuga verkar som en enstöring. Petra möter sina fördomar om människor som dragit sig tillbaka från storstadslivet. Är alla som bor i kollektiv dyrkare av den mörka sidan och varför vill de vara annorlunda?
Jag kommer på mig själv att vara irriterad på nästan alla karaktärer. Det hela blev ett enda stort antiklimax utan att jag fick svar på mina frågor. Jag tror Edelfeldt var något på spåren här med sin berättelse men lyckades inte riktigt ända fram (eller dit jag ville). Jag tycker ändå att berättelsen var rätt så unik på sin tid (80-tal) då just rädslan för sektbildning var ganska högt på agendan. Vad kännetecknar en sekt och vad kännetecknar ett kollektiv? Det här nosar vi på i berättelsen men kommer inte egentligen fram till så mycket.
Fantastiskt språk med de kännspaka filosofiska detaljerna som Edelfeldt brukar bjuda på.
Tidigare läst av författaren:
Juliane & jag
Missne & Robin
Drakvinden
Breven till nattens drottning
Duktig pojke!
Skuggorna i spegeln
Om snö och guld
Kamalas bok
Betyg:
0 Kommentarer
Breven till nattens drottning – Inger Edelfeldt
Titel: Breven till nattens drottning
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9120073186
Sidantal: 154
Förlag: Awe/Gebers
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 1985
Handling: ”Georg Daniel Bratts Krönika” står det i gotiska bokstäver på den svarta anteckingsbok i vilken den sjuttonårige Georg skriver ned sina reflektioner om tillvaron, konsten och döden.
Länge har han använt sin tid mest till att skolka, måla stora dramatiska tavlor och på avstånd dyrka en flicka som han skriver noggrant formulernade brev till. När han inte lyckas förmå henne att sitta modell eller ens diskutera filosofi med honom bildar han Anakronistiska Föreningen. Dess tre medlemmar ägnar sig åt allt från väl planerade provokationer på tunnelbanan till gräl om livsfrågor i skolans cafeteria. De iscensätter också ett absurt historiskt spel som får ett något oväntat slut. Georgs brev och anteckningar är melodramatiska, egocentriska, småaktiga och storvulna om vartannat. Men under fraserna finns ett verkligt allvar och en skräck som han inte ens vågar tala med sina två vänner om.”
Jag blir alltid förvånad över Edelfeldts unika och mångbottnade författarskap. I Breven till nattens drottning lyckas Edelfeldt otroligt väl skildra en berättelse i brev- och dagboksformat, ett av de svårare formaten eftersom det blir ganska långt ett enda perspektiv. Huvudkaraktären Georg Bratt är en av de mest intressanta karaktärer jag stött på i en bok. Han är å ena sidan självsäker, å andra sidan känslig och skör. Det vinglar ibland på komikens gräns, men jag tar Georg på allvar. Många har nämnt att de skrattat när de läst Georgs självgoda tankar och funderingar, jag förstår att man han uppfatta texten så, det gör inte jag. Om vi tänker på saken på ett djupare plan: ett barn kan bli en aning egocentrerat om hen inte får den uppskattning och uppmärksamhet som hen behöver av sina föräldrar. När man förstår den saken, och läser om Georgs familjesituaiton, så märker man att det inte är roligt – det är fullständigt allvar. Det är här som Edelfeldt är ett geni och sticker ut från mängden i ungdomslitteraturen.
Han skriver brev till en tjej han beundrar men som han inte riktigt känner. Bara att göra en sådan handling är i sig underhållande! Hon verkar inte intresserad men han ger sig inte och fortsätter skriva.
Georg verkar allt mer ensam och stundvis lite mobbad. Han vägrar ta åt sig av sådant och har en stark fasad, byggd på högt intellekt och ett enormt ordförråd. Lill-gammal och högintelligent, men också en konstnärssjäl. Det är så uppfriskande med en karaktär som fängslar och fascinerar mig – vad ska Georg göra här näst?
Han möter två andra vänner, som han förstås hittar en massa fel på men som han inte kan låta bli att tycka om. Den vänskapen lyfter berättelsen och Georgs förvandling i deras sällskap är kul att betrakta. Det finns självklart ett slags mörker mellan raderna, som det ofta gör i Edelfeldts ungdomsböcker.
Jag lånade den här boken från biblioteket eftersom den varit ur tryck ett bra tag, men jag skulle gärna vilja ha ett eget exemplar. Jag älskar Edelfeldts underbara och ärliga språk, precis som i tidigare böcker. Vilken litterär skatt att utforska.
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Kamalas bok – Inger Edelfeldt
Titel: Kamalas bok
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9174484664
Sidantal: 189
Förlag: En bok för alla
Språk: Svenska
Format: Pocket
Utgiven: 1988
Handling: ”En ung kvinna som borde kunna vara nöjd. Hon har arbete, våning och pojkvän. Men hon vet inte vem hon är. Inger Edelfeldts skildring av kvinnan som riskerar att försvinna i sprickan mellan det yttre och det inre kom ut 1987 och har bildat skola i samtidslitteraturen.”
Jag har länge velat läsa den här efter att ha fått några smakprov av Edelfeldts ungdomsböcker. Kamalas bok är inte lika stark som Juliane och jag eller Missne och Robin som jag båda älskade. Men jag är läsaren som sväljer det mesta Edelfeldt skriver, främst för att hon har ett så magiskt språk, olikt något annat jag läst.
Den här boken har varit många ungas favorit när den kom ut 1987. Det finns mycket att ta fasta på; en ung kvinna som inte riktigt vill finna ro och finner sig malplacerad. Man sker glimtar av psykisk ohälsa och självförakt. Ämnen som tyvärr alltid verkar vara aktuella. Men Edelfeldt skriver aldrig något för att det ska låta bra, hon skriver det på ett sätt som alltid får allt att gå in under huden. Det är så ärligt och rått, och det finns något vackert i det. Om än lite rörigt, vilket drog ner lite på mitt betyg.
Jag tror jag behöver läsa om den här boken efter ett tag. Det finns så många lager att känna och begrunda. Om du gillar Edelfeldt men inte läst Kamalas bok ännu så ska du plocka upp den. Om du är obekant med författaren så skulle jag rekommendera Juliane och jag där hon verkligen lyser.
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Om snö och guld – Inger Edelfeldt
Titel: Om snö och guld
Författare: Inger Edelfeldt
ISBN: 9789113111025
Sidantal: 491
Förlag: Norstedts
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2021
Handling: ”Det är nittonhundrasjuttiotal. Mirandas mamma ser henne som destruktiv, pappan är sällan hemma, i skolan betraktas hon som konstig. Denna utsatta uppväxt överlever Miranda genom fantasier och hemliga riter. Och genom att alltid teckna. Men till slut brister det. Utsattheten och avsaknaden av närhet driver henne att göra något desperat.
Alltmer isolerad söker hon sedan läkning i ett eget inre sagorike och den detaljrika bildberättelsen om det. Först med klokt stöd från andra än föräldrarna kan hon också ge sig ut i världen, och på folkhögskolan Alvavik får hon kontakt med andra som inte stämmer med mallen. Men hon lever med ständiga kollisioner mellan egna fantasier och yttre verklighet. Och konfrontationerna med modern accelererar till ett dramatiskt slutspel. Hur kan man begripa den form man stöpts i? Vad ser Miranda när hon långt senare ser tillbaka?”
Inger Edelfeldts författarskap är något unikt i sitt slag och jag är absolut ett fan av hennes skrivande, även om just denna bok inte blev min favorit.
Under korta kapitel med ganska luftig text skildras Miranda, det enda barnet i en familj som består av en oförstående mamma och en frånvarande pappa. Ju äldre Miranda blir destu mer uppfattar hon att hon inte är som andra, utan att hon ens är förberedd börjar mobbningen. ”Smutsis” – ett hån mot hennes svagt olivtonade hy. Miranda vänder sig inåt sig själv, mot sitt tecknande och mot sitt fantasiepos som handlar om världen Loánia och en drake vid namn Guld.
Loánia blir hennes fängelse; det som botar och tröstar henne till en viss del men också det som gör att hon isolerar sig allt mer. Efter en psykisk kollaps börjar vägen tillbaka – hur ska hon kunna gå i skolan när hon inte ens kan lämna sitt rum?
Samtidigt är mamma Gerda mitt uppe i hennes egna problem med mamma Henrik och blir frustrerad och uppgiven; hur ska hon möta Miranda i allt det här? Varför kan inte Miranda bara vara en vanlig tjej?
Det är en uppväxtroman men också en roman om kärleken till konsten, livet och andra människor. En slags komplex värld som vi befinner oss i och där vi alla förväntas fungera precis likadant. Jag gillar när Edelfeldt utmanar det här och det är ett återkommande tema i hennes andra böcker.
Jag kände att boken var en stark fyra tills slutet, där jag inte kunde komma till ro med Mirandas upplösning på livet och framför allt uppstod många frågetecken hos mig som bara kliar. Det var något som kändes spretigt i Mirandas liv efter kollapsen och jag fann inte den där underbara stämningen i texten som fanns i början, där man mera fick vara inne i Mirandas tankar.
Ett måste för fans av Edelfeldt och särskilt för de som älskar att teckna. Det finns mycket att känna igen sig i gällande kärleken till att skapa.
Tidigare läst av författaren:
Betyg:
0 Kommentarer
Missne & Robin – Inger Edelfeldt
Sidantal: 165
Handling: ”Torun har åkt med sina föräldrar till torpet, som de brukar göra på sommaren. Men i år har hon ingen kompis att leka med. Fast det gör inget, hon skulle ändå valt att vara ensam. Torun är tolv och har tröttnat på allt barnsligt. Det är hög tid att förvandlas, känner hon. En kväll byter hon namn och smyger sig ut i skogen som omger det gamla soldattorpet. I skogen möter hon vilseförare, andar och hungrare. Kanske också vänner. Den androgyne Missne till exempel, som hon snabbt fäster sig vid. Tillsammans med Missne ger hon sig djupt in i skogen, för att väcka någonsom sovit mycket länge. Ett äventyr där Torun måste uppamma både mod och list; och Missne är inte heller en riskfri kompanjon.”
Missne hade kanske inte en enorm roll i boken, trots titeln. Men visst finns han där! (jag skriver ”han”, eftersom Edelfeldt skriver ”han” i boken, även om det är odefinierat vilket kön han har). Torun och Missne har ett speciellt band, de känns som de båda drar fram varandras tuffa sidor och gör varandra starkare.
En kommentar
Semester TBR!
6 Kommentarer
Juliane & jag – Inger Edelfeldt
Titel: Juliane & jag
Förlag: Modernista
Handling: ”Det finns människor som blir galna vid fullmåne. Ibland är Kim rädd att det ska hända henne – för hon har respekt för mörkret hon känner inombords.
Alltid har Kim känt sig ensam om de sakerna. Tills Juliane börjar i hennes skola; Juliane som alla andra tycker är konstig. Juliane och Kim blir bästa vänner. Tillsammans ger de sig hän sina intressen: vampyrer och häxkonst. Med hjälp av häxkonst, tänker de, kan de få precis som de vill.”
2 Kommentarer