Handling: ”Sommaren är som den brukar i Mumintrollets dal, varm och full av trevliga möjligheter. Det lilla djuret Sniff har hittat en egen grotta – en mycket stor händelse. Men sent på natten kommer stormen…Om man är mycket liten är det svårt att fatta at världsrymden är kolsvart och aldrig slutar, och att jorden är en förvinnande liten gnista av liv.Plötslig – långt ute i mörkret – lyser ett rött öga, som blir större för varje dag. Det är kometen som kommer närmare och närmare Mumindalen! Himlen är röd och havet kryper längst ner i sina hålor. Vartenda litet knytt packar ihop sina saker och flyr. Men Snusmumriken tar sin munharmonika och spelar visan om äventyr som inte är lagom stora utan alldeles kolossala, och så ger de sig rakt ut i farligheten. Följ med!”

 

Dags för en muminbok igen. ”Kometen kommer” räknas som den första muminboken, men det finns en tidigare bok som heter ”Småtrollen och den stora översvämningen”. Den skulle vara intressant att läsa också.

 

Stackars Mumintrollen blir alldeles till sig när Bisamråttan buttert meddelar att en komet är påväg mot jorden. Mumintrollet frågar Muminmamman om han får leta reda på ett observatorium, för att kunna titta på rymden. Muminmamman skickar glatt iväg honom. Det tyckte jag var väldigt roligt. Om man lite läser mellan raderna så handlar det om att skicka barnen iväg mot faran, och att nyfikenheten är det som vinner i många fall. Påvägen till observatoriumet stöter de på en hel del filurer och bekymmer. Sniff har en stor hemlighet som börjar på K och slutar på T, meddelar han. Alltså Sniff är bara så härlig!

Man får i denna bok veta hur Mumintrollet möter flera karaktärer som kommer för att stanna. Nu fick jag också svaret på vad mumintrollen har för valuta, nämligen finsk mark (en valuta jag själv saknar). De ska bl.a. köpa ett par nya byxor åt Snusmumriken, men eftersom de inte passade på honom räknade både kassörskan och Snorken att allt annat blir gratis. Intressant matematik!

 

Det var till och med lite spännande hur det riktigt skulle gå med kometen. Jag tycker boken var så som man förväntade sig, mysigt med mumintrollen.

 

 

Handling: ”Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum
som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom … Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker.”

 
Uppslukande thriller, javisst! Nattfilm är skriven på ett sådant sätt som gör att man bara inte kan låta bli att fortsätta läsa. Det blir hela tiden mera komplicerat, mera underligt och på gränsen till skrämmande ibland. Scott McGrath börjar rota i de eviga mysterierna om den väldigt privata skräckfilmsregissören Stanislas Cordova och hans dotter Ashley Cordova.

 

Boken är tjock, och ledtrådarna blir fler, samtidigt som man nästan inte får några svar. Men mot slutet börjar det reda ut sig lite, dock inte allt. När jag var klar satt jag och funderade och funderade. Det vill säga, slutet var inte på något sätt tillräckligt täckande. Boken ladde up så mycket, men slutet…nja. Inte helt nöjd. Förväntade mig faktiskt lite mera om den ”omtalade finalen”. Ville ha en galen twist.

 

Mer än så tror jag inte att jag säger. Det som står skrivet under handling säger det mesta du behöver veta. Stort plus är att det i boken finns allt från tidningsannonser till bilder och reportage, så det blir väldigt verklighetstroget. Omväxlande för läsaren!

 

 

 

Handling: ”En vårdag bestämmer sig Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff för att ge sig ut i världen och hitta på något ovanligt. Uppe på en bergstopp hittar de en hög, svart hatt. Och det är inte vilken hatt som helst. Allt som läggs i den förvandlas! Ett äggskal blir till fem små moln som man kan sitta på. Mumintrollet gömmer sig i hatten och förvandlas till ett läskigt spökdjur. Och när Muminmamman råkar tappa en bukett rosa perenner i hatten förvandlas Muminhuset till en djungel. Det blir en underbar och hemsk sommar som aldrig kommer att glömmas i Mumindalen.”

 

Muminböcker läser jag lite nu som då, har läst alla någon gång i tiderna, men det börjar vara så länge sen redan. Så nu tyckte jag att Trollkarlens hatt var dags. Och jag är ju en muminälskare. Av många orsaker. Mumin är som en del av den finlandssvenska identiteten. Svenskar (från Sverige) kan fråga mig hur jag kan prata så bra svenska om jag kommer från Finland? Jaa, jag är ju finlandssvensk svarar jag. Svensken tittar oförstående på mig och frågar ”Men har du bott i Sverige då?” eller ”Är någon av dina föräldrar från Sverige?”. Då vet man att dom nog inte har någon aning om att det ens finns finlandssvenskar, så jag brukar köra med ”Har du sett på Mumin nångång? Jag är ett mumintroll.” Den informationen brukar räcka iallafall. 

 

Trollkarlens hatt är den bok som jag faktiskt kommer bäst ihåg. Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff hittar en svart hatt som de tar med hem till muminhuset. Konstiga saker börjar när man lägger någonting i hatten. I denna bok får man stöta på två roliga figurer, Tofslan och Vifslan (därav valet av dagens kaffemugg som ni ser, samlar på Arabias muminmuggar). De kommer släpandes med en kappsäck, med någonting gömt inuti den…

 

När man läser Muminböcker får man en såndär speciell känsla. Vid första anblicken är det som om man läser en vanlig saga för barn. Men när man lite börjar läsa mellan raderna, och fundera lite noggrannare, så märker man att det finns en hel del mörker i dessa böcker. Mårran; är hon ensamheten eller är hon fienden? Hela mumindalen är en vacker, idyllisk värld, men det är också en värld som ständigt hotas av något.

Karaktärerna är så välgenomtänkta och roliga. Många av dom är väldigt vresiga och tillochmed bittra, härligt att det också vågar finnas sånt, inte bara puttenuttiga karaktärer som är söta och glada hela tiden.

 

Mitt favoritstycke i boken var festen som de har i slutet när Muminmammans väska blev hittad. Dessutom var det jättefina teckningar. Hemulen är min nya favoritkaraktär, han var underhållande.

Sniff tittade på dem och konstaterade att de var mycket mindre än han själv. Då kände han sig vänligare och sa nedlåtande:
”Hej. Roligt att se er.”
”Tacksla detsamsla!” sa Tofslan.
”Kokslar ni kafsla?” undrade Vifslan.
”Vad sa de nu?” frågade muminmamman.
”De är hungriga”, sa Hemulen. ”Men de tycker fortfarande inte att Sniffs utseende är något till komma med.”

Det förekommer en hel del finlandismer som ”tuppapper” och ”tippa”. Tuppapper betyder toapapper och tippa betyder fågel. Alla sånadär små detaljer gjorde att man kände sig som hemma när man läste boken. Jag har funderat en hel del på var Mumindalen ”befinner sig”. I boken ”Trollvinter ”får man bilden av att Mumindalen de fakto är på Nordpolen. Kanske, kanske inte.

 

Jag skulle vilja haft mera kött på benen med alla möjliga detaljer, så som hur köper de saker? (valuta) Var köpte Snusmumriken sin munharmonika? Om han inte köpte den, var tillverkas sådana? Finns det mumintroll i hela världen eller bara omkring Mumindalen? Om de inte har TV, hur kunde Mumin veta vad Tarzan var för något (han lekte Tarzan en gång)? Om Mumin läste boken om Tarzan, hur har den boken kommit dit? De får dagstidning, vem trycker den någonstans? Om Muminmamman lagar pannkakor eller plättar så behöver hon t.ex. mjöl, vem fixar mjölet? Hur förökar dom sig, lägger de ägg? Hur får dom tag i kaffe? Kanske saker ska lämnas åt fantasin. Som barn tänker man ju inte på detdär, men som vuxen gör man det.

 

Men iallafall: Jag älskar mumin! ”Sent i november” är nog min favorit av dem alla.

 

Titel: Den grymmaste månaden
Författare: Louise Penny

Språk: Svenska

Sidantal: 471
Serie: Armand Gamache #3

Förlag: Wahlström & Widstrand

Format: Inbunden

Utgiven: 2013

 

Handling: ”Den här boken innehåller berättelser om underbara nätter med vidriga killar och vidriga dagar med underbara vänner, om ambitioner och de två livskriser jag genomgick före tjugo års ålder. Om mode och dess många tvångströjor. Om att visa upp sin kropp offentligt, vara tvungen att hävda sig på ett möte med en massa femtioåriga män och de hälsobetingade rädslor (tinnitus, lampdamm och infertilitet) som håller mig vaken om nätterna. Jag förbereder mig redan på den skam jag förmodligen kommer att känna över att jag någonsin trodde mig ha något att erbjuda dig med denna bok, men också på den glädje som lika gärna kan drabba mig över att jag lyckats hindra dig från att testa en dyr juicefasta eller ha sex med skorna på. Nej, jag är ingen sexpert, psykolog eller legitimerad dietist. Jag är inte en gift trebarnsmor och jag äger ingen framgångsrik underklädeskedja. Däremot är jag en tjej med ett passionerat intresse för självförverkligande, en tjej som skickar hoppfulla rapporter från fronten i denna kamp.”
Lena Dunham

Jag lånade denna från biblioteket. Och tur är väl det, för den var ingen höjdare. Jag hade hoppats på en tokrolig bok med intressanta historier. Dunham berättar en massa kortkorta storyn om allt från pojkvänner, sex, syskon, vänner, college, jobb osv. Men det finns ingen röd tråd i boken. Vissa historier är faktiskt riktigt roliga, men resten faller platt. På något sätt handlar det för mycket om hennes familj och hennes vänner, de tycker säkert boken är väldigt bra och rolig. För min del kändes det som att jag stod på utsidan av ett fönster och tittade in på en familj som jag inte känner. Jag bryr mig egentligen inte.

Bästa kapitlet var det om nätpojkvännen som ”dog”. Det kunde jag definitivt känna igen mig i! Så länge historierna inte var för personliga, som sagt, så var de faktiskt helt okej.

 

Betyg:

 

Handling: ”Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.”

 

ÄNTLIGEN fick jag lägga tassarna på denna bok jag väntat så mycket på.Jag skulle förstås kunnat läsa den på engelska, men när jag hörde att svenska översättningen var på gångs så väntade jag lite istället. Jag älskar att förlaget inte försvenskat titeln eller bytt omslaget. För den är så fin som den är! Danskt band, oh yes. Formatet passade perfekt. Boken är, in my opinion, perfekt tryckt.

 

Boken handlar alltså om tvillingarna Wren och Cath, men det är nog Cath som är huvudpersonen. Hon och hennes syster börjar på college och ska för första gången i deras liv inte dela rum, så Cath ska bo med en helt främmande människa, Reagan. Via Reagan träffar hon Levi. Åh, Levi. Han är nog min fictional boyfriend nu. Cath skriver fanfiction och är nästan en kändis inom den världen. Hon är en ganska sluten person som har lite svårt med nya människor och nya situationer. Hon litar inte på någon. Levi däremot är social och öppen, och pratar gärna med vemsomhelst. Till slut börjar Cath släppa honom närmare.

 

Det är knepigt att förklara boken, för den har egentligen ingen handling. Fast den ändå har en sån enorm handling. Det är mest om collegeliv, familjeproblem, killbekymmer, osäkerhet, skrivande och fanfiction. Man får ta del av stycken från Simon Snow böckerna, och också bitar från Caths fanfiction. Det var nog det enda jag inte gillade med boken. Det kändes lite för spretigt att blanda in en helt ny magisk värld bland kapitlen.

Det skulle ha kunna bli trist och trögt i och med att det inte hände sådär otroligt mycket i boken men nej, den kunde vara lågmäld och vacker utan att försöka för mycket. Många tycker Cath är den tråkigaste huvudkaraktären de läst om, men nej det kan jag inte hålla med om. Jag förstår henne precis, och hon gör boken intressant. Det känns på något sätt befriande att läsa om en person som inte är dendär klassiska powerbruden.

 

Jag har inte på länge varit så djupt inne i en bok som denna. Rowell är så oerhört skicklig med karaktärer, känslor och miljöer, det känns som jag känner karaktärerna påriktigt. Kanske för att Levi är precis som min sambo… men iallafall. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Nu måste jag få mera litteratur av Rainbow Rowell. Mums.

 

Betyg:

 

Handling: ”Sjuttonåriga Cadence Sinclair Eastmans berättelse tar sin början före den femtonde sommaren. Somrarna tillbringar den förmögna familjen Sinclair på sin privatägda ö utanför kusten vid Massachusetts. Cadence älskar tillvaron på ön och framförallt älskar hon Lögnarna, som familjen kallar den sammansvetsade kvartetten bestående av Cadence, hennes kusiner Johnny och Mirren och Gat. Gat, Cadences stora kärlek.

Den femtonde sommaren händer något. Något som hon absolut inte kan minnas och som ingen vill berätta för henne. Händelsen gör sig dock ständigt påmind i form av en fruktansvärt smärtsam, kronisk huvudvärk som hon måste medicineras för. Men vad var det egentligen som hände?”

Det var länge sen jag läste en lånebok, men nu har jag då läst denna som jag lånade från biblioteket. Det är en historia om en rik familj som på sommrarna bor på sin egen ö. Huvudpersonen Cadence och hennes kusiner Johnny och Mirren samt deras familjebekanta Gat kallar sig för ”lögnarna” och tillbringar somrarna tillsammans. Jag förstår dock inte riktigt varför de kallar sig ”lögnarna”. Jag förväntade mig att det var en kvartett som gjorde en massa hyss och blev i trubbel, men tydligen inte. ”Lögnarnas” mammor är systrar och giriga som bara vad, ingen kommer riktigt överrens men alla vill hålla fasaden uppe. Cadence råkar ut för en olycka på hennes femtonde sommar, och hon får problem med migrän och minnesförluster. När hon återvänder till ön två år senare försöker hon minnas vad som egentligen hänt, och sakta börjar minnen komma tillbaka.

 

Historien är speciellt skriven. Det är korta, detaljerade, lite hoppsiga meningar. Ofta lite väääl detaljerat och metaforer förekommer en hel del. Men på något sätt fångar det mig, och jag kan inte sluta läsa. Beskrivningarna är så bra att det känns som jag själv är där på ön med familjen Sinclair. Ibland känns det som boken inte har någon vettig handling och bara en massa lösryckta meningar. Ändå är det så intressant. Och SLUTET. Jag hade mina aningar om slutet, men en sak chockade mig så totalt! Jag sitter nästan ännu med gapande mun. WHAT?

 

En vacker, mystisk historia som går väldigt lätt och snabbt att läsa!