Titel: The sun and her flowers

Förlag: Andrews McMeel Publishing

Handling: ”From Rupi Kaur, the #1 New York Times bestselling author of milk and honey, comes her long-awaited second collection of poetry. A vibrant and transcendent journey about growth and healing. Ancestry and honoring one’s roots. Expatriation and rising up to find a home within yourself.

Divided into five chapters and illustrated by Kaur, the sun and her flowers is a journey of wilting, falling, rooting, rising, and blooming. A celebration of love in all its forms.”

Jag tokälskade Milk and honey som Rupi Kaur skrivit tidigare och såg framemot att läsa en ny poesibok av henne. Av någon anledning fastnade denna inte alls lika starkt i minnet. Dikterna var av varierande grad, vissa väldigt starka, andra kändes ganska platta. Vissa var väldigt långa, nästan mera som en berättelse, andra var lika långa som en mening. Jag undrar om pressen att ge ut en ny bok efter en succébok var för hög.

Jag måste ändå gen den ett okej betyg, jag hade inga problem att läsa vidare, den kändes aldrig direkt seg och den underhöll mig. Boken följer lite samma stil som den föregående, uppdelat med olika kapitel med olika tema. Tråkigt att den inte riktigt lämnade något avtryck efter sig. Jag beundrar ändå Kaurs sätt att skriva, men skulle råda henne att samla mera kvalitativt material om det blir en nästa bok.

Gillar du lättläst, förståelig poesi är denna något för dig.

Tidigare läst av författaren:

Finns på Adlibris och Bokus.

Betyg:

Jag slänger in mina tankar om båda dessa, lite kortare, böcker jag läste under julledigheten. Rekommenderar båda för att få julstämning!

 

 

Titel: En ljusets lek

Förlag: Modernista

Handling: ”»Hjärtan brister«, hade Lillian Dyson omsorgsfullt strukit under i sin bok. »Det finns inga kärleksfulla relationer längre.«
Men nu är Lillian själv död, hittad bland löjtnantshjärtan och liljor i Clara Morrows trädgård i Three Pines, mitt i festligheterna kring Claras soloutställning i Montreal.
Kommissarie Gamache, chef för mordroteln vid Québec-polisen, kallas till byn, där han möts av den samlade konstvärlden – en värld full av nyanser, av ljus och skugga, en värld där ingenting är vad det först ser ut att vara. Inte ens när fakta börjar komma i dagen är Gamache helt säker på om det är sanningen – eller bara en ljusets lek.”

 

Så glad över att ha fått läsa en ny del från en av mina favoritserier, kanske den bästa av alla, om kommissarie Armand Gamache. Förra boken utspelade sig knappt alls i Three Pines, så det var roligt att återvända till den idylliska byn där vi alla vill bo.

 

Pennys deckare är en klass för sig, så välskrivna och spännande! Man kan inte avslöja så mycket i recensionen, men detta mysterium har ganska mycket med konst att göra eftersom Lillian Dyson, en konstkritiker, hittas död i Clara Morrows trädgård, dagen efter Claras efterfest från vernissagen. Att Clara målar, det vet vi som läst serien från förr, och det var fantastiskt roligt att läsa om hennes första separatutställning, något hon alltid väntat på. Även hur nervös man kan känna sig och vill bara bort från situationen när man en gång är där. Penny beskriver konst på ett sätt som visar att hon kan det, hon vet konst. Jag har alltid fascinerats av konstnärliga personer.

 

Så på det stora hela får du, i den sjunde delen i serien, mycket konst, ett oupprätt mord, mycket Three Pines, och även lite flera personliga glimtar av kriminalinspektören Beauvoir, vilket jag gillade. Isabelle Lacoste, kriminalassistent, får i denna bok visa framfötterna lite, på tiden! Jag vill se mer av henne.

 

Jag tycker denna bok håller måttet, som den föregående, och ger den fullt betyg. Spännande, välskrivet och helt galet bra karaktärer. Det bästa med serier är just det, att man inte enbart behöver följa det nuvarande mordets gåta, utan andra saker från tidigare böcker kan leva kvar, frågor kvarstår och personer utvecklas och växer.

 

 

Titel: Sjung stjärnor – dikter om vinter och jul

Förlag: Fontana Media

Handling: ”Sjung stjärnor innehåller finlandssvenska dikter om vinter och jul. Här finns dikter att lära känna, och dikter att upptäcka på nytt!
Klassiska och nyskrivna, glada och tankeväckande, vintriga och värmande – från advent till trettondag.

Dikter för uppläsningskvällen eller för den som bara vill sjunka ner i läsfåtöljen med texter som lyser upp en kulen dag.”

Det fanns dock flera dikter jag tyckte var intetsägande och lite småtråkiga, men överlag är denna en trevlig bok att ha hemma och återkomma till, och fantastiskt fint att få ha lite finlandssvenskt i hyllan.

 

Finns på Adlibris.

Betyg:

 

Författare: Marie Lu

Språk: Svenska

Sidantal: 368

Serie: Warcross #1

Format: Inbunden

Utgiven: 2017

 

Titel: Harry Potter och Fången från Azkaban

Förlag: Rabén och Sjögren

Handling: ”I tolv långa år har den ökända Sirius Black hållits fången på fortet Azkaban. Han är anklagad för att ha dödat tretton människor i samma förbannelse. Han anses vara den självklare efterträdaren till den onde Lord Voldemort. Nu har Sirius Black rymt..”

 

Harry Potter behöver ingen närmare introduktion. Del 3 i serien läste jag förra gången 2012 och rätt så bra kom jag ihåg hur det gick. Att göra omläsningar med de illustrerade versionerna är något jag kommer att göra, så en HP-bok per år! Sidorna doftar jättegott (värt att nämna!) och har fint, tjockt papper. Dock väger den massor, så kom ihåg läsergonomin! Rekommenderar varmt de illustrerade versionerna för alla som vill ”liva upp” sin omläsning lite.

 

 

 

Titel: Uncommon type

Förlag: Random House UK

Handling: ”A hectic, funny sexual affair between two best friends. A World War II veteran dealing with his emotional and physical scars. A second-rate actor plunged into sudden stardom and a whirlwind press junket. A small-town newspaper columnist with old-fashioned views of the modern world. A woman adjusting to life in a new neighborhood after her divorce. Four friends going to the moon and back in a rocket ship constructed in the backyard. A teenage surfer stumbling into his father’s secret life.

These are just some of the people and situations that Tom Hanks explores in his first work of fiction, a collection of stories that dissects, with great affection, humour, and insight, the human condition and all its foibles. The stories are linked by one thing: in each of them, a typewriter plays a part, sometimes minor, sometimes central. To many, typewriters represent a level of craftsmanship, beauty and individuality that is harder and harder to find in the modern world. In his stories, Mr Hanks gracefully reaches that typewriter-worthy level.”

När jag hörde att Tom Hanks ska skrivit en bok blev jag väldigt intresserad. Jag har alltid tyckt om han som skådespelare och var förstås nyfiken om han kunde skriva också. Boken Uncommon type är en novellsamling av diverse olika historier, med ett genomgånende tema: alla inkluderar en skrivmaskin, i större eller mindre bemärkelse. De första historierna fångade lätt in mig, speciellt en novell om julafton hos en krigsveteran. Den var så himla fin!

Sen hände det något, historierna kändes för lika (väldigt ofta utspelade de sig på 70-talet eller bakåt i tiden), gav mig inte riktigt något, fångade inte in mig. Jag kvävde gäspningar och tittade på klockan. Eftersom noveller är så korta så behöver de ha ganska sprakande innehåll för att hålla intresset uppe. Eller så är jag också väldigt ovan att läsa noveller och kanske inte en genre jag håller mig till. Jag minns att det var lika problematiskt när jag försökte läsa ”Let it snow”, efter förrsta berättelsen ville jag hålla mig till den och inte alls läsa om något annat! (Det var Rainbow Rowell som skrivit den storyn). Man förbinder sig inte lika mycket till boken när det hoppar från sak till sak.

Hanks språk var helt okej, men för mycket amerikanska referenser för min del, jag kände mig som en utböling som försökte förstå mig på alla amerikanska termer. Omslaget var jättefint (min bild inte så värst fin..) och stilrent. Jag kan inte annat tycka än att boken var ”mjeh”.

 

Titel: Sagan om Smeden och stjärnan

Förlag: Radén & Sjögren

Handling: ”Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med långt minne och inte så långt borta för folk med långa ben. Det var en högst märklig och berömd by, framför allt var den berömd för sina kockar. Mästerkocken var den förnämaste av alla.
Vart tjugofjärde år firades de snälla barnens fest. Då skulle mästerkocken baka stortårtan.
Mästerkockens lärling hette Alf. Ingen visste vem han var eller var han kom ifrån, men han och ingen annan såg till att Älvornas silverstjärna bakades in i tårtan och hamnade hos smedens son.
Och den som bär Älvornas stjärna på sin pappa, han upplever de förunderligaste ting…”

 

Detta är den sista bok Tolkien hann ge ut innan sin död. Den finns inte i tryck just nu, jag köpte den begagnat. Vid något tillfälle kallade han denna för ”an old man’s book”, vilket jag förundrades lite över. Det är givetvis en barnbok, men den har något melankoliskt över sig. Det finns en form av metafor i bakgrunden, om hur man åldras och mer och mer fantasi och kreativitet försvinner, och att allt skall gå vidare i generationerna (enligt min tolkning).

 

Vid den tjugofjärde-årliga tårtfesten i byn som är känd för sina mästerkockar bakas ”Älvornas stjärna” in i den enorma tårtan, som bara utvalda, snälla, barn får äta av. Mästerkockens lärling Alf var den som gjorde det, men det råder lite oklarheter vem han är.
Stjärnan gör så att en person kan komma till en annan värld, där älvor och annan sorts kraft finns. Men stjärnan måste också gå vidare, vilket sker vid nästa tårtfest om 24 år. Personen som får stjärnan kan åtserse landet också efter att hen gett bort den, men bara de ställen hen hunnit utforska.

Det var en ganska trevlig berättelse men som inte lämnade något större eftertryck hos mig. Jag hade kanske förväntat mig mera av Tolkien och hade gärna läst lite mera om den andra ”alv”-världen.

 

Titel: Den sovande och sländan

Förlag: Bonnier Carlsen

Handling: ”Drottningen nås kvällen innan sitt bröllop av budet om en djup sömn som sprider sig som en pest i grannlandet, och som förvandlar invånarna till sömngångare. Drottningen, som en gång stått öga mot öga mot liknande ondska, som försatte henne sovande i en glaskista under ett helt år, beslutar sig att komma till undsättning. Med sina tre trogna följeslagare beger hon sig ut på en resa och ett äventyr som förändrar allt. Även en drottnings framtid och öde …”

 

Denna bok lånade jag från biblioteket till min Fall into fantasy read-a-thon. Den har dykt upp lite överallt de senaste två åren, så jag kände att jag måste läsa den! Neil Gaiman är inte bekant för mig sedan tidigare, men jag vet att han skrivit t.ex. Coraline och verkar ha en hängiven fankrets. Sedan finns de de som inte alls förstår sig på hans texter, jag måste lägga mig i den kategorin.

 

Illustrationerna är jättefina, men obehaliga. Chris Riddells verk har jag sett förr och jag gillar hans stil. Det är dock det enda positiva jag kan säga om boken.

 

Berättelsen är en re-telling, men jag får inte riktigt grepp om det är Törnrosa i en blandning av..Snövit? Något annat? Re-tellings verkar nuförtiden ha samma gemensamma tvist: prinsessan/drottningen/hjältinnan ska vara en stark, självständig kvinna. Helst rädda allt och alla. Inget emot det! Men, jag tyckte dock det kändes en aning framtvingat så som berättelsen var skriven. Plus en annan händelse lite längre fram, som jag inte kan skriva p.g.a. spoiler.
Hur var hon illusterad? Som vilken prinsessa/drottning som helst, långt vackert hår och en kroppsnära utrustning. Om man en gång gick in för en förnyelse av den kvinnliga huvudkaraktärern kunde man kanske gått all-in här och förnyat hennes utseende också.

 

Det finns dvärgar som bor under berget som sysslar med rubiner och silke (jag minns inte ens vad de gjorde med dem?), men de vet vi inget mera om efter att det nämns. Jaha? Ett försökt till bakgrundshistoria, men vad gav det?
Drottningen ska gifta sig, men det påverkar inte storyn alls, det fanns ingen poäng med det. Plötsligt börjar alla sova. Man vet inte vad någon karkatär heter? För lite information, för lite backstory. Det blev lite för kaotiskt för mig.

Sättet berättelsen var skriven på löpte inte, jag vet inte om det beror på den dåliga översättningen eller Gaimans språk. Jag hittade till och med stavfel. Språket kändes knaggligt och jag tror verkligen den engelska versionen skulle gjort berättelsen mera rättvisa. På något sätt lät svenskan ”rakt av” översatt, så meningarna blev konstigt upbyggda och ibland märkligt långa. Jag kände att jag många gånger fick koncentrera mig mera än vanligt för att hänga med vad det stod.

Den må se ut som en barnbok men den riktar sig till unga vuxna, värt att nämna (den är lite småobehaglig på sina ställen). Jag hatar att ge ett dåligt betyg, speciellt till en så vacker bok, men berättelsen funkade inte alls för mig.

 

 

Författare: Laura Wood

Språk: Svenska

Sidantal: 318

Serie: Poppy Pym #1

Format: Inbunden

Utgiven: 2016