Sidantal: 276

Handling: ”A family massacre. A deluded murderess. Five witnesses. Six stories. Which one is true?One cold November night in 2014, in a small town in the north west of England, 21-year-old Arla Macleod bludgeoned her mother, father and younger sister to death with a hammer, in an unprovoked attack known as the Macleod Massacre. Now incarcerated at a medium-security mental-health institution, Arla will speak to no one but Scott King, an investigative journalist, whose Six Stories podcasts have become an internet sensation.King finds himself immersed in an increasingly complex case, interviewing five witnesses and Arla herself, as he questions whether Arla’s responsibility for the massacre was a diminished as her legal team made out.As he unpicks the stories, he finds himself thrust into a world of deadly forbidden `games’, online trolls, and the mysterious black-eyed kids, whose presence seems to extend far beyond the delusions of a murderess…”

 

Efter Six Stories var jag väldigt taggad på uppföljaren; Hydra. Scott King är tillbaka och boken är precis som sist i poddformat, fast i text. En lite annorlunda idé och intressant, men jag tyckte dialogerna (eftersom boken är 90% dialoger) blev lite mera tungrott denna gång. Vad det beror på vet jag inte, kanske för att det kändes lite hoppsigt och okronologiskt när personer berättade. Vilket i sig är ganska trovärdigt, det kan lätt bli så när man försöker svara på frågor och minnas vad som hände och varför.

 

I Kings senaste case, om Arla Macleod, vet vi redan en hel del. Att hon tog livet av sin styvpappa, sin mamma och sin syster. Det King nu utforskar är omständigheterna kring det, personer som kände henne och man får även lära känna Arla lite bättre.

Dessutom vävs det in internet ”trolls” och märkliga skräckspel från Asien för att krydda till allting. Författaren lyckas inte skrämma mig. Upplösningen kändes otrovärdig och det fanns många saker överlag som kändes lite oigenomtänkta.

 

En liten besvikelse blev detta, men jag har ändå lite hopp för Six Stories-uppföljare (om det blir någon)! Formatet är intressant och författaren har en förmåga att få berättarna att ”ha sina egna röster” och tonfall, trots att man bara läser vad de säger.

 

 

Titel: Sköldpaddor hela vägen ner

Förlag: Månpocket

Sidantal: 292

Handling: ”Aza Holmes är egentligen inte så intresserad av att ge sig in i jakten på Russell Pickett, den försvunne multimiljardären som jagas av FBI. Men 100 000 dollar i belöning gör att Daisy – hennes bästa, enda och fullständigt orädda vän – har andra planer. ”Krossa hjärtan, Holmesy, inte drömmar” är Daisys mantra.

Tillsammans navigerar de båda det korta avståndet över floden och det avgrundsdjup som skiljer dem från Picketts lyxiga egendom.

I det gigantiska huset bor nu bara Picketts söner, Davis och Noah. Davis som Aza kände när de var små. Davis som aldrig kan lita på att någon gillar honom för den han är eller om det är pappas pengar som lockar.

Men med Aza kan han vara lugn. Hon bryr sig inte om belöningen och hennes tvångstankar upptar det mesta av henns tankar. De snurrar i en allt snabbare spiral som inte går att bryta eller styra. Alla bakterier som finns, alla sätt som de kan komma in i kroppen och hur man kan dö av dem. Alla bakterier som finns i en människas saliv, som byter mun vid en kyss …

Till denna berättelse hör också Daisys framgångsrika fanfiction om Chewbacca och en tuatara som kan bli både mycket gammal och mycket, mycket rik.”

Här är en bokbesvikelse som kallas duga. Var ska man börja? Vi börjar väl med det som var bra ändå, för att hållas lite positiva. Green beskriver psykisk ohälsa på ett genuint sätt (skulle jag tro åtminstone?) genom sin huvudkaraktär Aza Holmes. Det finns många bra, och lite drömska, filosofiska dialoger genom boken som jag gillade. Mycket om ”jag” (vem är man, vad förkroppsligar en själv, vilka tankar är ens egna, vad styrs man av osv.) och om rymden och stjärnor. Allt det köper jag!

 

Mina problem med boken kommer redan i början, tyvärr. Det finns ingen plot. Det gör egentligen inget, i vanliga fall, men jag var vilseledd att få läsa om ett äventyr efter 100 000 dollar och en försvunnen miljardär, med två lite ”speciella” karaktärer, Aza och Daisy. Totalt antiklimax! Det känns mera som om Green försökt hitta på något spännanande att fylla ut sidorna med, vid sidan om Azas tvångstankar, men efter några sidor konstaterade han själv att nja, detta blir inget spännande ändå. Och så lämnade han det där. Ungefär så. Lika bra, för det började inte ens trovärdigt att till att börja med.

 

Titeln på boken är totalt intetsägande och jag är ännu fundersam över varför den heter Sköldpaddor hela vägen ner. Det nämns i ETT citat i boken, som egentligen inte hade med berättelsen att göra över huvudtaget?

 

Sen finns det ett litet försök till romantik. Bra så, men när ungdomar pratar med varandra som om de vore 50-åringar är det inte det minsta trovärdigt. Igen känns det bara som Green vill säga sitt, hans tankar och funderingar, genom sina karaktärer. Allt känns lite avigt på något vis.

 

Jag kunde inte gilla karaktärerna. Daisy känns som en otroligt dålig vän hela tiden, och det enda hon vill prata om är hennes Star Wars fanfiction. Davis känns främmande och konstig och hela grejen med hans pappas ödla (ursäkta, tuatara)…What?! Konstigt med stort K (och ingenting förklarades heller, varför ödlan var så viktig t.ex).
Davis lillebror Noah, som smyger sig in i storyn ibland, men har ingen roll eller betydelse, bara gråter en skvätt och spelar tv-spel.

Det är något med språket, det klickar inte för mig och författaren alls. Allt känns ytligt, rörigt och flummigt. Det känns tomt, negativt och lite konstigt när boken är slut.
Han har så mycket han själv vill berätta, nästa gång kunde han bara skippa att dra in fictional characters och göra en biografi eller något (vill ej läsa). Vi tar ett vänskapligt farväl, Green! Adjö.

 

 

Sidantal: 268

Handling: ”Simon är homosexuell, men har inte kommit ut. Han är rädd för att hamna i strålkastarljuset och föredrar att spara dramatiken till musikalen som han är med om att sätta upp. Men så råkar skolans dramaking läsa Simons mail och hans hemlighet riskerar att avslöjas. Nu måste han visa för alla vem han är, men hur ska han göra det utan att det blir konflikter med hans vänner, utan att han måste kompromissa med sig själv? Och framför allt, utan att förlora chansen med Blue, den mest bedårande kille han aldrig mött.”

 

Inleder min semesterläsning med cute och fluffy YA-bok. Den är så high school-amerikansk att man nästan får Oreos och cheerleadning pom-poms genom öronen. Men detta är definitivt till bokens fördel!

Simon är en karaktär som är lätt att gilla. Han har en viss humor som jag också tycker är rolig. Jag fick dock lite cringe av Simons helylle-familj, det var något som gjorde att jag jämt ville plocka fram skäms-kudden. Samtidigt blev jag ganska underhållen. Himla svårt att förklara faktiskt.

Men min favoritkaraktär i boken blev trots allt Leah, en av Simons bästa kompisar. Albertalli har skrivit en uppföljare om henne, vilket jag helt klart förstår, det kändes som om hon inte fick tillräcklig plats i denna bok. Leah, Nick och Abby heter de kompisar som Simon mest umgås med, jag tycker det var lite konstigt att Nick fick så otroligt lite plats i boken (han känns totalt främmande) med tanke på att han och Simon känt varandra sen de var ungefär fyra år. Jag fick absolut inget grepp om den karaktären.

 

Det intressanta med boken är att få veta vem Blue är, killen som Simon mejlar med. De går på samma skola, och efterhand börjar Simon och Blue ge mer och mer ledtrådar vem de är, i mejlen.

Jag tycker översättningen tappade massor, denna ska läsas på engelska. Det fanns försvenskningar på flera ställen jag inte gillade. Den rätta klangen och humorn i dialoger förstörs en aning av översättningen.

Denna bok var underhållande, mysig och rolig. Jag förstår att många verkligen älskat den! En av de bästa jag läst inom young adult-genren.

 

 

Kommentar: Jag är så glad att jag äntligen tog tag i att läsa 22/11 1963! Älskade den.
Tråkigt att nu ha avslutat Ivy Pocket-serien som jag verkligen gillade.
Denna månad hade två bottennapp, vilket inte så ofta händer faktiskt.

Jag tycker det känns riktigt bra att ha läst 7 av 12 böcker hittills. Alla hyllvärmare blev inte några storfavoriter, men några guldkorn fanns det!

 

Bästa boken hittills i utmaningen: 22/11 1963

Fyra stjärnor: Det är något som inte stämmer, Emma, Röd måne och Astrid Lindgren

Besvikelser: Sommarbruden, Främlingar på tåg

De förlorade orden av Robert MacFarlane

Det var en gång, när ord började försvinna från barnens språk. Orden försvann så långsamt att ingen först märkte det. Blåklocka, björnbär, ekollon och huggorm.

Ord som är borta nu. En gång var de viktiga för barn, för att beskriva naturen runt dem; för att formulera ett landskap som i tusentals år utgjort grunden för de minstas lek. Men kontakten med naturen är glesväxt nu annat pockar på uppmärksamhet.

De förlorade orden återupprättar kontakten med de ord som gått i ide. En hyllning till jordens egna sensationer fylld av dikter och gåtor som leder till naturens skattkammare. En förtrollad bok, för alla åldrar.

Boken är rikt illustrerad med Jackie Morris akvareller, som röstats fram som årets vackraste av engelska bokhandlare och som även ställts ut på The Fondling Museum i London.

Sidantal: 795

Handling: ”Engelskläraren Jake Epping får ett märkligt uppdrag. En döende vän har hittat en port till det förflutna på lagret till sin servering. Kliver man ut på andra sidan är klockan 11.58 den nionde september 1958. Varje gång.
Det uppdrag Jake får består i att förhindra mordet på Kennedy, eftersom vännen har härlett nästan allt ont som drabbat världen till just den händelsen.
Efter en ”provtur” accepterar Jake. Men han har en egen plan också: att förhindra en familjetragedi som förstört livet för en av hans vuxenelever. När det är gjort ska han långsamt söka sig till Dallas och vara på rätt plats vid exakt rätt tillfälle den tjugoandra november 1963.
Men det är som om själva tillvaron bjuder motstånd även mot de minsta förändringar, och lägger oväntat många hinder i vägen. Kommer han att hinna fram i tid? Eller måste han återvända till lagret i vår egen tid, kliva ut i 1958 och leva ytterligare fem år i väntan på att fullgöra sin uppgift? Och vad händer med vår egen tid om Jake lyckas – blir den vad den döende vännen drömt om?”

 

En av mina tjockaste böcker hemma i bokhyllan, och en av mina hyllvärmare i Hyllvärmare 2018-utmaningen! 22/11 1963 köpte jag på bokrean 2015 om jag minns rätt. Jag visste inte mycket om Stephen King, men jag tyckte handlingen lät perfekt; tidsresor, 60-talet och Kennedy. Sedan jag var liten har jag alltid intresserat mig mycket för de tidigare decennierna, främst 60-, 70-, 80- och 90-tal, speciellt samhällstrender, musik, filmer och mode.

 

Jag höll på med en annan bok men tänkte göra ett försiktigt försök på 22/11 1963 för att se om man kom in i handlingen lätt. Efter två första kapitlen var jag fast. Jag läste ut hela boken på 7-8 dagar, vilket är snabbt mig, med tanke på att boken är nästan 800 sidor. Mitt försiktiga försök att börja läsa den berodde på att den var tjock och efter att ha läst The Shining av King förra året hade jag en känsla av att denna också skulle vara för utdragen och seg (jag var inte så hemskt imponerad av den boken). Och seg var den faktiskt ibland, speciellt mot mitten. King har en tendens att gå in i ”bi-historierna” mycket längre än det alla gånger är behövligt.

 

Sällan har jag gett en bok full pott i betyg när jag tycker det finns brister. Men 22/11 1963 är så bra att den förtjänar det! Den trollband mig från början till slut på ett sätt jag sällan får uppleva när jag läser; jag var DÄR 1958, jag gjorde också tidsresor och jag kände alla dessa karaktärer. Jag kunde höra den gamla musiken och känna doften av rootbeer i frukthandeln. Jack Kennedy kändes så levande att jag fick kalla kårar i ett skede.

 

Det enda ”övernaturliga” i boken var just tidsresande och det gjorde boken så bra. Det blev inte överdrivet. Ibland vet man inte heller vilka saker som är effekten av tidsresandet eller vad de beror på. Några saker kring det är fortfarande frågetecken hos mig. Vilket på ett sätt är bra, för ingen person skulle kunna omfatta alla tidsresandets regler under bara några år, det kändes mera äkta så här. King fick idén till denna bok redan 1970, så han hade god tid på att fundera på konceptet och det märks.

 

Denna bok har allt; en nostalgisk känsla och otrolig spänning. Jag drabbades av en bookhangover efter mitt intensiva läsande förra veckan, jag har nog ännu inte lämnat karaktären Jake Epping och året 1958 och jag kommer aldrig glömma denna läsupplevelse.

 

 

Det var ett tag sen jag gjorde Veckans topplista som Johannas Deckarhörna ordnar varje vecka. Denna vecka är temat Böcker som utspelar sig på sommaren. Ett perfekt tema i semestertider och hoppeligen varmare väder! Ser framemot att få massor av lästips.

 

1. Sommarboken av Tove Jansson 

Alla dessa böcker utspelar sig helt eller delvis på sommaren, och de är alla riktigt bra! 

Sidantal: 410

Handling: ”Ända sedan Ivy Pocket råkade bli ägare till den magiska Klockdiamanten har hon jagats, lurats, kidnappats, spärrats in och hamnat i klorna på ett par alldeles förfärligt olämpliga adoptivföräldrar.
Tack och lov att Ivy är en sån som alltid landar på fötterna för nu måste hon använda all sin slughet och slutledningsförmåga till att rädda sin bästa vän Rebecca som hålls inspärrad i en skrämmande parallellvärld.
Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat är den sista delen i Caleb Krips festliga och spännande succétrilogi om den lika hopplösa som härliga tjänsteflickan Ivy Pocket. Med sina uttrycksfulla illustrationer av Barbara Cantini är det här oemotståndlig läsning för barn från nio år och uppåt.”

 

Tredje och sista delen in den underbara serien om Ivy Pocket! Vi får än en gång följa Pocket på ett spännande äventyr, upplösningen med Klockdiamanten och Rebecca som finns i Prospa, en parallell värld där allting är annorlunda.

Illustrationerna är fantastiska (som vanligt!) och berättelsen är spännande. Ivy Pocket är en karaktär du aldrig glömmer. Hon är så himla rolig, jag fnissade högt flera gånger. Hennes sarkasm och ärlighet underhåller läsaren vid varje kapitel.

 

Vid ett skede blev det lite väl mycket action och jag hade fullt upp att hålla reda på karaktärer, världar och plot-twists. För de yngra läsarna kanske det kan bli för svårt (eller så har jag bara för gammalt huvud), men överlag passar denna bok för vilka åldrar som helst.

 

Jag kommer garanterat läsa om denna trilogi och den står på paradplats hemma i bokhyllan. Middle-gradeböcker när de är som bäst!

 

Tidigare läst av författaren: