Simmarna – Julie Otsuka
Titel: Simmarna
Författare: Julie Otsuka
Översättare: Helena Fagertun
ISBN: 9789100194635
Sidantal: 176
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2022
Handling: ”Julie Otsuka, författare till ”Vi kom över havet”, återvänder med en stilsäker roman där första delen speglar livet i en simhall. En oförklarlig spricka som uppstår i simbassängens botten slår sönder besökarnas rutiner, väcker oro och spekulationer − men också förväntningar. I bokens andra hälft möter vi Alice, en äldre kvinna och före detta simmare som har flyttat till ett hem som hon inte känner igen som sitt. Hennes minne söker sig bakåt, till barndomen och interneringslägret där hon tillbringade kriget. Samtidigt försöker hennes vuxna dotter hitta ett sätt att navigera genom deras sönderfallande relation.
”Simmarna” är en efterlängtad återkomst, en roman om närhet, avstånd, förlust och minne.”
Jag hade inga förväntningar på Julie Otsuka, detta är första romanen jag läser av henne. De två tidigare romanerna har varit populära, trots att hon så sällan gett ut böcker. Jag älskade början på Simmarna. Jag tänkte att detta kan bli en fullpott. Beskrivningarna av simning som hobby, livsstil, avslappning, tvångstanke, nöje och lek gjorde intryck på mig. Det var ett målande och träffsäkert språk. Jag skrockade åt de olika typers simmarna: de som alltid krockar på banan eller de som alltid/aldrig räknar sina längder. Om hur simningen både kan vara en väg ut från den jobbiga vardagen men också ett slags beroende. Jag tror många kan känna igen sig i detta utan att vara intresserad av just simning.
Sedan gör boken en helomvändning och handlar efter ca. 1/3 om demens. Det är där Otsuka tappar mitt lässug. Främst för att det är en upprepande stil: ”Hon minns inte att…” ”Hon minns att…”. Jag förstod inte hur delen om simning och delen om demens egentligen hängde ihop. Vart till Otsuka komma? För mig funkade det inte att byta tema sådär abrupt och framförallt fångade senare delen inte mitt intresse. När jag läser en bok vill jag förstå ungefär vart vi är påväg. I början tänkte jag t.o.m. att den kanske skulle vara en dystopi (den oförklarliga sprickan i bassängernas golv). Jag tror Otsuka vet vart hon var påväg med sina metaforer, men mig gick de förbi.
Betyg:
