Huset i det blommande trädet – Holly Martin
Titel: Huset i det blommande trädet
Serie: Wishing Wood #1
Författare: Holly Martin
Översättare: Anna Thuresson
ISBN: 9789189306677
Sidantal: 336
Förlag: Lavender Lit
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Utgiven: 2023
Handling: ”När Indigo Bloom beger sig till det idylliska Wishing Wood är det med en stor nyhet i bagaget. För två månader sedan delade hon en fantastisk natt med en man som hon inte kunnat sluta tänka på. Trots det trodde hon aldrig att hon skulle träffa River Brookfield igen, och hon trodde definitivt inte att hon skulle behöva berätta att hon var gravid med hans barn.
Indigo kan inte låta bli att drömma om att deras historia kommer att få ett lyckligt slut. Det finns bara ett problem: River minns inte vem hon är.
Förkrossad över att deras natt tillsammans betydde så lite för honom bestämmer sig Indigo för att varken avslöja vem hon är eller att hon är gravid. Men ju mer tid River och Indigo tillbringar tillsammans, desto tydligare blir det att de delar ett väldigt speciellt band. Och kanske minns River trots allt mer än vad Indigo tror…”
Varför läser jag feelgood ibland även om jag vet att det inte är min typ av genre? Den här gången gjorde jag ett försök p.g.a. det är förlaget Lavender Lits utgivning, som jag tycker brukar göra ett noggrant urval, samt det fantastiska omslaget. Det lockar till läsning! Trädkojor på en glamping-plats lät också väldigt mysigt. Det är ungefär mitt positiva omdöme tar slut.
Huvudkaraktären Indigo har ett engångsligg med River, killen som visar sig arbeta på Wishing Woods glamping-plats. Indigo besöker platsen för att ge nyheten personligen. Väl på plats landar hon plötsligt i en arbetsintervju och får jobbet. River känner inte igen henne. Eftersom Indigo beter sig irrationellt (?) bestämmer hon sig för att inte berätta för River om graviditeten. Hur kan någon människa tycka att det är bättre att börja jobba där än att berätta den saken? Det blir bara värre av att lämna det osagt. Och hur kunde inte River känna igen Indigo frågar jag mig? Visst hade Indigo varit utklädd till katt (vid deras engångsligg, fniss) och hade haft gröna linser i ögonen men ändå. Nej jag köper det inte. Författaren gör ett misstag när hon får karaktärerna att undanhålla information (graviditeten) för att på så vis skapa ”krångel” och en berättelselinje.
Vidare misslyckas författaren fullständigt med karaktärsbygget. De har alla fåniga namn som Meadow, River, Bear, Indigo, Star osv. men det kan jag förlåta. Hon ville säkert använda sådana namn hon själv gillade, inte vad människor i 30-50-års åldern rimligtvis skulle heta. Problemet är att hon inte får dem att tala naturligt. Dialogerna är hastade. En karaktär kan träffa den andra karaktären för första gången och i två andetag ge hela sin livshistoria. Det kryllar av klyschor, plattityder och ”cringe”-moments i deras samtal. Något av det värsta var Rivers ex-svärmor som stegade in i receptionen och började anklaga Indigo för att ligga med chefen, utan att Indigo ens sett människan förut. Svärmodern gav sig inte heller utan upperade sina anklagelser och åsikter i cirklar. Ett av flera exempel på ”konstiga” scener.
Hur det sedan reder sig för River och Indigo är långt ifrån trovärdigt. Jag har lust att kasta ut boken genom fönstret för att jag är så irriterad på dem båda två. Jag håller mig borta från feel good här efter. Får jag hopppas.
Betyg:
